Backträning i Högdalen

11 dagar kvar

… tills att jag ska springa Huddingeleden som sträcker sig 80 km igenom Huddinges 13 vackra naturreservat. Jag har ännu inte gått in i det mentala som jag kommer att behöva göra. Just nu har jag ganska dåligt självförtroende och sekvenser där jag är helt slut och där hela kroppen värker spelas upp i mitt huvud. Sekvenser där jag i stort sett måste bryta för att det inte går mer. Jag känner ett pirr i kroppen som är lite för obehagligt för att det ska kännas ultimat.

spring runstreak Daniel Karlsson
När jag delar med mig av mina känslor är det lätt att tro att jag inte har någon som helst kontroll, men det stämmer inte riktigt. Jag vet precis vad jag ska göra och kommer snart att göra det. Jag kommer att använda alla mina egna verktyg, de flesta mentala, för att omvandla 90% av den oro och ångest jag känner till ren och skär nyfikenhet, glädje och kamplust. Men just nu låter jag känslorna svalla precis hur de vill eftersom jag vet att jag mår bra av det. Det är ett omskakat pussel och jag låter pusslet lägga sig självt, sakta men säkert. När det börjar dra ihop sig, om ca 5 dagar, kommer jag att själv börja lägga pusslet aktivt.

Nervositet skapar fokus

Känslor av nervositet och förväntan kommer jag aldrig att kunna ta bort, de finns där av en anledning och oftast medför de bara goda saker- såsom att man håller skärpan och fokuserar på uppgiften.

Det går att jämföra det med mitt yrke att stå på scen och vara rolig och underhållande. Jag har aldrig haft något annat jobb, och att gå ut och springa en mil är ungefär lika lätt för mig som ett vanligt gig. Jag kan bli väckt mitt i natten och jag skulle kunna gå upp och leverera helt utan att känna något alls. Det är som att laga mat – en vardaglig ansträngning. Men de större utmaningarna är mer som när man är med i direktsändning i TV eller gör något stort och viktigt gig, då känner man den där nervositeten och oron, som som sagt gör att man skärper till sig. Den oron ska man vara tacksam för.

Varför inte lite höjdmeter?

Igår stod jag som vanligt vid köksbordet och jobbade, när plötsligt en innerlig lust att utmana mig själv infann sig. Jag kom att tänka på att loppet Tre toppar – Tre timmar går av stapeln om en månad och att jag ju faktiskt bort sisådär en kvart ifrån där det hela ska utspela sig. Så jag packade ihop mina saker och begav mig till starten. Jäklar vad tufft det var! Första varvet fick jag springa med telefonen för att hålla koll på var jag var. Jag sprang fel några gånger och det var lite klurigt att hitta. Men en bit in insåg jag att de rödavita snitslarna faktiskt inte hängde där som prydnad, utan markerade var banan gick. Med den insikten kunde jag lägga undan telefonen mera och ägna mig åt löpningen.

Två varv blev det som tydligen då skulle vara 7 km och 560 höjdmeter. (Ett varv 3,5 km och 280 höjdmeter). Jag blev förvånad eftersom det kändes som om jag sprungit ungefär 5 km MAX. Därför kände jag mig riktigt nöjd och estimerade lite snabbt att jag borde fixa den där 6 varven som krävs för att få en medalj. Jag var full av själförtroende. Speciellt eftersom rekordet på banan är 7 varv.

Såhär …
1 varv – får en Tisha.
6 varv – får en fin medalj
8 varv eller fler – får den stora medaljer OCH en direktkvalificering till HighValley50. Man har alltså tre timmar på sig.
Tre toppar träningstrolleri springa

Skjut mig

Senare på kvällen dök plötsligt minnesbilder upp i huvudet där min hjärna lade min sprungna löprunda ovanpå den faktiska banan. Den matchade inte alls. Jag tog fram telefonen och undersökte saken. Suck …

Så här såg min runda ut …

springa Högdalen tre toppar träning

Så här SKA den se ut …

Tre toppar träning löpning

Den uppmärksamme kan se att jag saknar hela rundan till höger om start och mål … Så jag hade missat ca 1 km på varje varv …
Mitt självförtroende är inte lika stort och jag känner mig verkligen inte lika säker på de där 6 varven längre. Kommer jag ens att fixa 4 eller 5 varv?!

spring löpning runstreak

Vilan kommer

Det jag tar med mig var att jag fick till ett bra pass vad gäller höjdmeter och backträning. Jag är lite mör i benen idag vilket jag inte blir av mina vanliga träning, det känns bra. Det som saknas nu innan jag ska springa Huddingeleden är ett långpass. Min tanke är ett pass på 30 km där jag springer väldigt långsamt. Anledningarna är …
1. Träna på att hålla ett lågt tempo.
2. Jag vill vänja mig vid det mentala att vara ute länge.
3. Jag vill inte anstränga mig längre än 30 km.
4. Känslan av att båda ha fått höjdmeter och distans före utmaningen stärker mig mentalt.

Jag har fått några kommentarer om att jag borde lugna ner mig nu, inte springa så mycket och vila inför utmaningen. Att jag borde ägna mig åt s.k tapering. Men eftersom jag springer varje dag kan nog de flesta få uppfattningen att jag tränar stenhårt, vilket inte är fallet. Jag har tagit det relativt jättelugnt. Så det här känner jag att jag behöver före utmaningen. Inte så mycket för det fysiska utan mest för det psykiska.
Så, när jag i imorgon eller i övermorgon har varit ute och lågpulsat länge i 30 km kommer jag att gå in i fasen mental och praktisk förberedelse. Då ska jag samla ihop och köpa allting som behövs. Utöver det ska jag använda mitt tränignstrolleri på mig själv för att få varje cell i min kropp att längta efter utmaningen. Jag ska inte kunna tänka på utmaningen utan att le från öra till öra.

Kram på dig

”Hur håller du dig skadefri?!”

Det finns många frågor som är ständigt återkommande när folk får nys om att man springer varje dag. En av dem är hur man kan springa varje dag utan att bli skadad. Därför tänkte jag lite kvickt gå igenom hur jag ser på det hela och hur mina hypoteser och övriga tankegångar går.

Frustrationen

En stor del av mig blir frustrerad när jag får den där frågan. Den stora anledningen till den känslan är att jag vet vilken enormt skruvad bild av löpning som valsar omkring. Det finns så många felaktiga uppfattningar om att man måste ha exakt rätt utrustning, veta exakt hur man ska springa och kunna en massa om ditten och datten. Jag vet själv hur det är som nybörjare – man tittar på andra löpare och känner sig underlägsen och vilsen. Man kan ingenting om utrustning, och teknik eller filosofi. Jag vill bara be alla släppa allt det där.

Spring och må bra!

Jag har så många gånger stått vid starten på lopp och sett folk som ser hur spänstiga ut som helst. De har proffsig utstyrsel märkt med häftiga klubbnamn och de värmer upp som proffs. Deras ögon glöder. Själv har jag stått där i min tshirt köpt för 69 kr på Stadium. Det står ingenting på den. Den är bara röd. Mina ögon är snälla och jag känner att jag backar och vet min plats. När starten går susar de iväg före mig in i skogen. Men efter halva loppet är jag ikapp och springer om många av dem. Nej, jag är inte kaxig eller överlägsen på något sätt. Jag vet bara att allt inte alltid är vad det ser ut att vara, och att man kan springa i nästan vad som helst. Det kan du också, och du behöver inte vinna någonting. Du behöver inte ens prestera enligt något särskilt mått. Du behöver bara springa och må bra. Du behöver inte VINNA eller ens komma i mittfältet. Du kan förlora! Springa och må bra och du har vunnit!

Löpare runstreak Daniel Karlsson
Jag och frugan före start. Jag visste att jag skulle komma sist. Alla var vana orienterare och klubblöpare. Jag kom på ca 20 placering av 46.
Skador inom löpning

Visst, det förekommer mycket skador i löpning precis som i alla sporter, men jag är övertygad om att det inte skulle behöva vara så. Min uppfattning om skadorna, enbart baserat på vad jag hör och läser om, är att de mest skadedrabbade är de som utövar löpning på en mer seriös nivå. Bland de som är amatörer tycker jag att de som satsar på hastigheter är mest drabbade. Jag skulle nog vilja säga att det är så det förhåller sig inom de allra flesta former av idrott.

Målet är rörelse

Jag tycker därför att rädslan för löpning är överdrivet obefogad. Speciellt när det handlar om att få in rörelse i livet hos människors som normalt inte rör på sig alls. Löpning kan vara hur långsam, lugn och skonsam som helst. Bara det blir rörelse av det! Och tro mig, det är skitkomplicerat att springa utan att röra på sig.

Trots allt, är det oerhört många människor som ägnar sig åt löpning. I Sverige har det på senare tid verkligen skett en explosion av utövare, vilket givetvis är hur roligt som helst. De flesta av dessa är helt vanliga motionslöpare som har insett hur mycket bättre de mår av att röra på sig. Mitt mål har blivit att fler ska komma till exakt den insikten, och det är verkligen inte så enkelt som man kan tro. Men det här blogginlägget skulle inte handla om det.

1. Tänk långsiktigt

När jag berättade för min fru att jag skulle skriva ett blogginlägg om hur jag kan hålla mig skadefri när jag springer varje dag, svarade hon snabbt: ”Det är ju för att du springer varje dag … ”

Och visst har hon helt rätt. Kanske snarare beror det på sättet som jag springer varje dag på. När jag bestämde mig för att inleda en runstreak hade jag sprungit i några år. Jag hade som mest sprungit 20 km och jag hade sprungit ganska frekvent. Jag hade en lång period där jag sprang varannan dag. Ibland varje dag i någon vecka.

Så, löpning var verkligen inte främmande för mig. Trots det, ingick jag ett strikt avtal med mig själv om att ta det jättelugnt en långt tid i början. Visst, min första runda var på 10 km vilket kanske många klassar som ett långpass, men efter det taggade jag ner avsevärt. Jag sprang ofta rundor på max 3 km. Många gånger höll jag mig till minimigränsen på 1,6 km per dag. Trots att det kändes fjuttigt ibland och att jag visste att min potential räckte långt mycket mer än så, tänkte jag långsiktigt. Det är mitt först tips – tänk långsiktigt. Våga att inte prestera varje gång.

Runstreak Daniel Karlsson
Min första runstreakdag. Att jag har fortsatt att springa varje dag sedan dess är ofattbart även för mig.
2. Variera din löpning

Jag tänkte också på att variera underlaget. Jag sprang ibland kort på asfalt och längre i skogen. Ibland blev det tvärtom – kortare skogspass och längre turer på asfalt. Ibland blev det pass på blandat underlag och ibland helt i terräng eller helt på asfalt. Allt för att skapa variation så att min kropp inte gick igenom samma sak dag ut och dag in. Varken fysiskt eller mentalt.

Löpning runstreak
En sen kväll i skogen där jag trivs som allra bäst.
3. Var smart

Mitt tredje tips är att vara smart och att analysera. Känn efter och analysera hur du påverkas av olika tillstånd i förhållande till olika typer av löpning. Hur känns det att springa en långsam 5 km när du känner dig lite trött i vaderna? Blir det bättre av att korta ner eller spelar det ingen roll? Kanske ska du ta två dagar med minimigränsen 1,6 km varje gång dina ben känns trötta? Känn efter och var smart!

När jag pratar om det här är det nästan alltid någon som menar att det kanske är bättre att helt strunta i att springa om man är sliten. Varför ens springa 1,6 km? Det ger väl knappast något? Ja, där är man tillbaka på runstreakens grundfilosofi vilket är en mycket större bild än så. Varje pass har inte samma vikt och starka krav på träningseffekt som passen har när man exempelvis springer två gånger i veckan. Det är också styrkan med runstreaken som jag ska skriva om i nästan blogginlägg.

4. Rutin!

Det fjärde och sista jag vill nämna är just det som min fru sa – nyckeln till att klara av att springa varje dag är att springa varje dag. Varje dag säger jag till min kropp att det är just den här rörelsen som gäller. Varje dag ger jag den chansen att långsamt anpassa och förbättra sig. Eftersom jag springer varje dag blir det aldrig en chock för min kropp. Det blir aldrig någon märklig överraskning och jag lär känna hur min kropp fungerar med löpning på ett sätt som jag aldrig skulle komma i närheten av om jag sprang två eller tre gånger i veckan.

Ultralöpare runstreak Daniel
Efter ett skönt terrängpass med inslag av mycket klättring. I skogen trivs jag som bäst.

När jag hade tagit det lugnt i sisådär sjuttio dagar började jag öka distanserna allt mer. Jag ställde enkla frågor till min kropp och jag lyssnade på svaren. De små skador och slitningar jag varit med om har aldrig oroat mig. Jag har haft full koll på dem och jag har kunnat fortsätta springa. Jag har lärt mig hur jag ska anpassa mig i form av distans, tempo, skor, teknik och mycket annat. Återigen, detta just eftersom jag har sprungit varje dag.

Välkommen!

Nej, man behöver inte springa varje dag för att vara skadefri. Man behöver inte springa varje dag för att må bra. Man behöver inte springa varje dag för att vara någon form av ”äkta löpare”. En löpare är någon som springer, och det fina som jag fullkomligt älskar med löpningen, är att det finns ett rum för alla.

Det finns ett rum för de som vill springa 100 meter så fort de bara kan, ett rum för de som vill klättra över hinder och kasta sig i gyttja, ett för de som vill bli bäst på maratondistansen och ett för de som vill springa ultradistanser såsom 16 mil och mer. Det finns ett rum för de som vill jaga sina tider och för de som bara vill komma ut och andas. Min dröm och önskan är att fler skulle acceptera att det är så och att fler upptäckte slottet av löpning med alla dess rum. Det är vackert, och min upplevelse är att i princip alla inneboende är väldigt välkomnande och hjälpsamma.

Kram på dig!

Alla behöver inte vara bäst

Fler borde röra på sig. Det är allmänt vedertaget och det råder ingen tvekan om det. Det finns en uppsjö av olika förslag på vad vi ska göra och hur vi ska göra, men jag tycker att det skapas en onödig komplexitet när det gäller vad vi strävar efter. Det råder nämligen en form av elitism i samhället som jag menar många gånger är direkt kontraproduktiv.

Hjälper eller stjälper?

Om en sexåring vill lära sig rita prinsessor är inte en arkitektutbildning barnet behöver. Men när det kommer till träning är den tanken i stort sett norm. De som syns och hörs och förmedlar sina tankar, råd och program är alldeles för ofta eliten. Men det Olof, 43, med alldeles för många kilo övervikt behöver, är inte ett intervallprogram där han får veta exakt hur många meter han ska springa och exakt hur många sekunder han ska vila. Olof och hans vänner har nästan alltid en miserabel inre bild av rörelse och träning. Många gånger stärks den bilden av massmedias ständiga ”så får du sexpacket att synas” och ”hyperträna dina lår med nya träningsprogrammet”.

Olof behöver sans. Han behöver ingen elit. Olof måste inte bli bäst. Han behöver inte ens bli i närheten av det bästa han teoretiskt kan bli. Det är nämligen just den strävan som mest sannolikt stjälper honom helt åt andra hållet.

stretching träning träningstrolleri

Hitta glädjen

Jag är inte dum. Jag förstår att poddar, böcker och artiklar skrivna av framstående elitidrottskvinnor och män säljer bra. Och jag förstår att det finns en instinktiv drift hos oss människor att lyssna på förebilder. Men jag vill verkligen förenkla och nyansera människors uppfattning om träning. Det behöver nämligen inte vara det som eliten ägnar sig åt. Jag märker många gånger hur idrottsprofiler har tappat förståelsen och känslan för exakt var Olof befinner sig på det mentala planet. Han behöver förändra sin inre bild av träning och det gör han genom att förknippa träning med positiva upplevelser och känslor. Vilket är vad hela min träningsfilosofi träningstrolleri går ut på.

Är detta ett gnällinlägg för att jag inte får komma till tals lika ofta och självklart som eliten? Det får man absolut tro och jag kan förstå den tanken. Men jag vill verkligen dementera det och förklara hur jag känner. Jag blir överlycklig över att höra att någon har hittat glädje i rörelse. Oavsett om det är jag eller någon annan som är inspirationskällan. Givetvis och självklart blir jag jättestolt om det är jag som har lyckats inspirera, men det är inte grunden till glädjen.

Inspiration finns överallt

Sedan jag själv fann rörelseglädjen efter många försök har min träningsfilosofi fått mig att se på träning på ett enkelt sätt. Ett sansat sätt fullt av acceptans och positivt tänkande. Det är vad jag vill sprida.

Om du vill  börja promenera behöver du ingen elit, du kan lika väl inspireras av din kollega som kommit igång med promenader.Om du vill börja löpträna behöver du ingen idrottsstjärnas hjälp, du kan lika gärna låta dig inspireras av din granne som börjat springa. Men den person som kan motivera och inspirera dig mest är du själv. Du är din egen hjälte och har den överlägset största makten över din framtid. Lås dig inte vid ett sätt att tänka och träna baserat på vad en auktoritet inom området säger. Hitta det som gör dig glad. Jag kan inte låta bli att länka till min vän Helena Olmås fantastiska blogginlägg ”Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?”. Helena är en PT och löpcoach som har just den där fria positiva synen på rörelse som jag har inspirerats massor av.

Fullt ut eller ingenting

Jag tänker fortfarande på inlägget jag gjorde i en lokal Facebookgrupp. Där jag frågade om det fanns intresse att skapa en löpargrupp för de som vill komma ut och springa ihop. För de som inte känner andra som springer och för de som inte vill springa ensamma. Jag berättade att jag springer mycket och kan området väl, och att jag självklart delar med mig av det jag har lärt mig. Då kom kommentaren: ”Du skriver mycket om hur ofta du springer, men du nämner ingenting om hur du tänker utveckla löparen till dess fulla potential”. Dessutom frågade en person vilken utbildning jag hade inom löpning.

Jag blev matt. Men jag ser det hela tiden. Den där inställningen att träning måste vara fullt ut eller ingenting. Där det hela tiden måste krävas en elit som ger de yttersta råden.

Flicka springer rörelse inspiration
För barn är rörelseglädje enkelt.

Mitt mål och strävan har blivit att sprida en mer avslappnad attityd till träning. Det finns en stor majoritet som behöver röra på sig mer. Läs igen – de behöver röra på sig mer. De behöver alltså inte nå sin fulla potential. En lust om att nå sin fulla potential måste komma inifrån dem själva om det ska vara produktivt och hållbart. Sedan har vi en väldigt liten klick som verkligen vill nå sin fulla potential, och givetvis ska de göra det! Där finns ju behovet att lyssna på eliten. De har ju ofta nycklarna till det där extra och vet vad som krävs för att nå bortom gränserna.

Vad vill du egentligen?

Fundera en stund på dig själv och vart du vill nå. Vem och vilka kan du inspireras av? Har du för höga krav på dig själv? Har du för låga krav? Bara du känner dig själv så bra som du gör. Behöver du mer tid för dig själv kombinerat med frisk luft, eller skulle du verkligen behöva få låta kroppen jobba?

När jag pratar om en lättare syn på träning menar jag inte att man nödvändigtvis alltid ska acceptera var man befinner sig. För det finns de som missuppfattar. De som vet att de borde träna men har en för negativ bild av träning för att ta tag i det. Det handlar om våga och lära sig att vara ärlig mot sig själv. Om du vet att du har ett behov, men inte tar tag i det, så är du inte ärlig mot dig själv.

När du vågar klä av dig ditt försvar uppenbarar sig sanningar du inte visste fanns. Våga ta det steget, oavsett på vilken nivå inom träning du är. Du vet troligen vad du behöver och vad som vore bäst för din hälsa. Gör det inte så komplicerat. Du kanske inte ens behöver en PT eller alla de där böckerna? Du är många gånger själv den bästa PT:n och bästa författaren för dig själv. Om du känner så just nu när du läser så behöver du inte mig heller. Men …

Kram på dig ändå!

 

Jag är en lat hemmapotatis

Jag går ofta omkring och fnular på vad det är som gör att vissa tycker om att vara ute och röra på sig medan andra aldrig skulle få för sig att gå utanför dörren om inte nöden krävde det. Nu pratar jag inte om träning, för vad gäller det har jag kommit till insikt. Nej, jag menar mer den där vanliga rörelsen. Enklare promenader och små vardagliga äventyr. Frisk luft och rörelse.

Hur mycket kan vi påverka barnen?

Det jag funderar mest över är hur mycket som är genetiskt och hur mycket som handlar om det socialt nedärvda. Hur påverkas barnen av deras föräldrars vanor, hur mycket tar barnen efter, och hur mycket handlar om den enskilda individens inre lust att upptäcka och röra på sig? Jag har inte forskat i det där men jag är övertygad om att vanor och beteenden oftare än inte går vidare till nästa generation. Aktiva föräldrar tenderar att ha aktiva barn medan stillasittande föräldrar genererar stillasittande barn. Inte alltid, men generellt sett är det oftast så. Det betyder att du och jag som föräldrar är ansvariga för vilka förutsättningar vi ger våra barn. Ta tillvara på den enkla möjligheten. Jag är galet långt ifrån perfekt eller ens jättebra, men just en sådan enkel sak kan vi alla hjälpa våra barn med.

Flytta?

Jag tittar ibland ut genom fönstret och ser hur mina tre barn leker i lekparken utanför med andra barn. Jag tänker på min egen barndom och får lite ångest över att vi bor här – Utanför Stockholm i en förort som förvisso är oerhört mysig och vacker på sina håll, men som ändå inte ger mina barn allt det där jag drömmer om att få ge dem.

Min egen uppväxt

Under mina första nio år växte jag upp utanför Helsingborg  i en liten skånelänga som låg mitt i en landsvägskorsning. I övrigt var det bara åkrar, skogsdungar och lövskogar. Ja, sen fanns ju Viken dit vi brukade åka och bada. På andra sidan sundet skymtade Danmark. Det doftade tång. Jag minns speciellt den där midsommaraftonen då pappa simmade ut med vår uppblåsbara båt för att hämta blåmusslor. Han dök ner och hämtade så många han kunde och dök sedan upp och lade dem i båten. Till slut fick han en snilleblixt som gick ut på att han skulle fylla sina badbyxor med musslor. Plötsligt började det bubbla i vattnet. Sedan skjöt han upp genom vattenytan med ett avgrundsvrål. Plågsamt och panikartat. En mussla hade, helt rättvist kan man tycka, nypt honom i snorren.

Döshult Allerum
Huset i landsvägskorsningen där jag växte upp. Beläget i Döshult.

Besök av en karatemästare

Sedan kokade han musslorna i öl medan gästerna skålade i svalkande dryck på gräsmattan. Vi barn dansade runt midsommarstången och senare gick vi allesammans ner till bygdens gemensamma firande och dansade även där. Väl hemma igenom minns jag att en man kom och skrämde oss barn. Han skrek att han var karatemästare och krossade ett av våra fönster. Vi gömde oss inomhus och polisen kom och tog honom. Vi fick senare veta att han gått bärsärkargång genom trakten på väg mot vårt hus. Han hade bland annat slagit sönder en traktor och stoppat ner en jacka i halsen på en ko.

Farfars gnomer och naturandar

Jag tillbringade dagarna med att klättra i träd, fånga vattensalamandrar i dammarna och tillverkade pilbågar med mina vänner. Jag gick också över till tant Signe och byggde korthus och fick saft och äggtoddy. Signe var en fin vän och jag har faktiskt skrivit en barnbok om oss. Den heter Signes Äppelträd och är du nyfiken på att läsa den kan du klicka på bilden.

Signes Äppelträd barnbok

Pappa var väl ute och sprang då och då men mycket mer än så var det inte. Min mamma var stillasittande storrökare. I mitt fall vara det nog snarare själva omständigheterna under min uppväxt som gjorde att jag inte satt stilla inne. Ja, sen fanns det ju bara SVT1 och SVT2 att se på. På den tiden var det mestadels sändningsuppehåll dessutom. Jag hade helt enkelt naturen att tillgå och det var den som fostrade mig i mångt och mycket. Ett tag var jag ganska spirituell av mig och lyssnade ofta på min farfar som påstod att han träffat gnomer och andra andliga naturväsen, och jag kan sakna den tron faktiskt. Den medförde en tilltalande och positiv mystik i tillvaron. En harmlös och fridsam tro till skillnad ifrån de störa religionerna.

Moder Natur

Jag vill att mina barn ska fostras av naturen precis som jag gjorde. Jag vill att den ska finnas tillgänglig precis utanför dörren och att den ska vara det enda alternativet. Som det är nu får vi gå en bit för att komma till skogen. Jag vet inte riktigt vad jag själv vill om jag ska vara ärlig. Där vi bor nu känner man ju nästan alla grannar och det är roligt att hälsa och småprata med alla möjliga olika typer. Det skulle man ju bli utan om vi bodde som jag bodde när jag var liten. Vad är värt mest?

Ju mer jag filosoferar, desto mer övertygad blir jag om att barn blir bättre individer av att vara nära naturen och att vara aktiva. Om det är grunden är en lagom dos skärmtid bara något positivt. Jag tror verkligen att man kan hitta den där balansen där spel och mobiler kan vara en tillgång och en skön avkoppling. De barn jag träffar som har mycket skärmtid uppskattar aldrig natur. Egentligen uppskattar de nästan ingenting utanför plattans gränser. Verkligheten tråkar ut dem, insekter är läskiga och jord är smutsigt.

För mig själv jämför jag dem med hur jag själv kröp runt i rabatterna och fångade insikter i glasburkar för att studera dem. Hur jag låg på altanen och betraktade hur spindlarna om våren vaknade till liv och dök upp mellan springorna för att försvinna ner lika fort igen. Jag var djupt fascinerad av djur och jag respekterade dem.

Efter frukosten gick jag ut till hönsen med bröd som blivit över. Min dagmamma hade en bondgård i Allerum och hon var kantor i kyrkan. Kyrkan som du förmodligen sett på Allerumsosten i ostdisken. Medan hon spelade kröp jag som barn runt under orgeln. När jag blev äldre gjorde jag och mina vänner gångar i högskullen, åkte hölass och red på grisar. En galt bet mig en gång i foten så att jag grät i flera timmar.

Hemmets lugna vrå

Jag är faktiskt en lat hemmapotatis. Jag älskar att göra det jag gör just nu – att få sitta med en kopp rykande hett kaffe och skriva medan mina barn leker utanför, det räcker med att jag lyfter blickan ovanför skärmen för att jag ska se dem.

dator lekpark fönster
Vyn ifrån min dator

Jag kan vara lat vid tanken på att att klä på alla barnen en massa kläder, packa extrakläder och allt annat som krävs vid en liten utflykt. Under utflykter kan jag längta hem till soffan och en mysig film tillsammans med barnen. Även om det i princip aldrig händer eftersom det väl hemma finns tusen andra sysslor att ta tag i. Men jag är lat. Trots att jag springer varje dag. Jag väljer gärna det enklaste alternativet och jag skjuter gärna upp den där sysslan till … någon annan gång. Senare. Inte nu i alla fall.

Att skänka en Astrid Lindgrensk uppväxt

Men jag vill ge mina barn en fantastisk barndom. Jag är en Astrid Lindgren-romantiker och det känns mycket som att jag har levt de olika barnaliv hon skildrar. Åkrarna och ängarna ifrån Rasmus på Luffen hade jag under min uppväxt i Skåne. På somrarna åkte vi ofta till ön Rävsten och levde skärgårdsliv precis som på Saltkråkan. Rävsten ligger förresten väldigt nära Norröra som ön Saltkråkan heter på riktigt. Under mina besök hos kusinerna och min mormor i Småland fick jag uppleva Ronjas trollska skogar och Emils landsbygd. Farfar hade ett torp i Småland dit vi brukade åka och hälsa på. Efter en enkel vandring över några taggtrådsomgärdade betesmarker kom man fram till en bäck där vi brukade fiska öring. Faktiskt precis på samma ställe där man spelade in hur Emil och Alfred badade.

Dagens utflykt

Idag tog jag med barnen och vår nyköpta valp till Trångsundskogen där vi gick Norrslingan. Deras mamma låg och sov efter nattjobb.

Huddingeleden Runstreak löpning

Vi improviserade också djupare in i terrängen och det var ljuvligt.

rörelse skärmar hälsa

Känslan att få komma hem och se hur barnen är mentalt tillfredsställda och få se hur valpen tvärdäckar i kökssoffan är fin.

huddingeleden rörelse barn hälsa

Att ge dem enkla stunder som den idag tog inte lång tid och var allt annat än jobbigt. Men jag är övertygad om att det gör stor skillnad.

skärmtid rörelse övervikt

När mellansonen stannade upp och lyssnade på fågelsången, och sa: ”Lyssna! Jag älskar det där ljudet!” blev jag varm inombords.

skärm skärmar rörelse natur

Det absolut sista jag vill är att de ska tycka att insekter är äckliga, jorden smutsig och se det naturliga som påträngande.

natur leva hälsa barn skärmar

Jag vill att de ska få slippa bli som de flesta vuxna idag och jag tror att man som förälder kan göra små saker för att de ska slippa. Små saker som gör att de istället blir friskare, mer rofyllda och gladare människor.

skärmar barn hälsa övervikt

Kram på dig

 

Ellens 2000:e Runstreakdag

Runstreak paceonearth

Finns det hjärterum …

Vi kom iväg i helt okej tid ändå! Det brukar ju liksom inte bli så när hela familjen ska pallra sig iväg. Men jag, sambon och våra tre kids satte oss i en fullknökad bil och insåg först då att det nog skulle bli problem. Denna lördag skulle vi nämligen även få in en fakir och hans packning. Tack och lov lyckades vi med nöd och näppe dock att klämma in alltsammans. Sen bar det av mot Norrtälje!

Mot Vätö

Målet var en stuga på Vätö som ligger ca 17 km nordöst om Norrtälje. Där skulle vi träffa Johnny, Emmy och framförallt Ellen som alltså dagen efter skulle springa sin 2000:e runstreak dag. Sug på det en stund: Springa varje dag i 2000 dagar. Coolt!

runstreak löpning

När vi kom fram var Ellen och Johnny redan på plats och hade fixat gudomlig lunch åt oss.

runstreak

När vi hade installerat oss tog jag, Ellen och Emmy en skön löptur på ca 8,5 km. Det är alltid coolt att springa med människor som lyckats med bedrifter som känns långt över sin egen förmåga. Medan vi sprang tänkte jag på att de för en kort tid sedan hade sprungit Sandsjöbacka Trail. Vi pratar alltså tre dagars löpning med ökande distans i tuff terräng. 25 km på fredagen, 50 km på lördag och 89 km på söndagen. Helt galet fantastiskt.

runstreak löpning löpare
Jag och Emmy
löpning runstreak
Emmy och Ellen på språng
löpning snö vinter
Jag i förgrunden och Ellen och Emmy som kämpar sig igenom skaren
runstreak löpning löpare
Lättsprånget i vackra vidder

Festnatt

Väl hemma igen började vi att fixa inför kvällen. Vinet åkte fram och det var en allmänt munter och förväntansfull stämning. Martin, fakiren, drog ihop en episk lasagne med chevre som fortfarande får det att vattnas i munnen på mig av blotta tanken. Vi skålande i förtid i champagne åt Ellens 2000:e dag och hyllade henne i alla fall en smula av det hon egentligen är värd.

runstreak middag
Den episka lasagnen dukades fram

På kvällen tände vi bastun och hade en sagolikt mysig stund i förrummet och i den iskalla duschen under en stjärnklar himmel. Barnen hade hur kul som helst och den klassiska repliken ”stäng dörren!” upprepades så många gånger att jag gissar att det fortfarande ekar.

bastu

rolig fest party
Roligt … men svårt att förklara …

Dag 2000

Det blev en sen kväll och löprundan som skulle äga rum vid klockan 10 på söndagen blev av någon outgrundlig anledning framskjuten till strax efter 11.

löpare
Johnny laddar med tandborstning medan jag peppar honom

Ögonen på de flesta av oss var lika grusiga som vägen utanför som vi strax skulle springa på.
Men som alltid, när löparkläderna åker på infinner sig en piggare känsla i kroppen. I alla fall hos mig.

Runstreak Yoga draken
Jag fick feeling och körde lite amatöryoga.

Det blev en kortare pass. Ett riktigt njutfullt pass på dryga 20 minuter. Vi sprang ut på varenda brygga längst vattnet och var sådär lekfullt barnsliga som man kan vara när man är ett glatt gäng som firar sin vän.

löpning
Ellen och Emmy brygg-streakar
runstreak springa löpning
Ellen, Emmy och Johnny tuffar på
runstreak löpare
Johnny, Ellen och Emmy

 

Martin filmade med sin drönare och klippte hastigt ihop den här filmen av vårt äventyr. Håll till godo!

Podcast inspelning och hej då

När löprundan var slut och vi hade landat igen, riggade Johnny upp en tillfällig podcaststudio för att spela in ett kortare avsnitt dagen till ära. Resultatet blev att jag, Emmy, Ellen och Johnny diskuterade våra runstrecks. Om man vill lyssna på det avsnittet kan man klicka HÄR.

paceonearth podcast
Inspelning av avsnitt #99 av paceonearth podcast

Sedan var det dags för mig med familj att packa oss iväg. Jag hade ett gig som jag hann till med mycket lite marginal.

Överlag ett fantastiskt roligt äventyr med goda vänner. Det här får vi göra om! När jag firar min tvååriga runstreak? När Ellen firar 3000 dagar? När Emmy firar 500 dagar? När Martin firar 100 dagar? Vem vet?

Kram på dig!

 

Livet. (2009 vs 2019)

livet

Idag fyller jag 40 år. Det kändes värre igår, men nu är det gjort.
Vad hände egentligen? Ganska mycket, givetvis, men känslan är att det är så pass mycket att jag inte riktigt har koll på situationen. Allting springer ifrån mig och jag vill stoppa tiden. Hinna samla mig och få ett rimligt perspektiv på alltsammans innan jag klickar igång livsklockan igen. Innan livet återigen får ticka bort.

2009

Jag hade träffat min nuvarande sambo. Vi levde ett lyxliv, kan man säga. Det var massor av rolig utgång och vi bodde i en litet paradis mitt i Sthlm som kallas för Atlasområdet som ligger vid St:Eriksplan.
Jag tror att detta var året jag gjorde första säsongen av mitt barnprogram Den itusågade Kaninen som sändes i fem säsonger på Barnkanalen. Livet lekte och jag hade ingen aning om hur livet skulle se ut om tio år. Jag brydde mig inte heller.

Men det var också en förödande tid för mig, rent fysiskt. Visst, jag var på väg ur den värsta tiden som hade varit några år före då jag drev en egen stand up-klubb. Min bästa vän Marcus Palm drev också en stand up-klubb och vi hade verkligen roligt, det hade vi. Vi gled runt från klubb till klubb och körde stand up och trollade. Vi gick på kändisfester och fotades på röda mattan mellan glada förfester och märkliga efterfester. Nätterna tog aldrig slut utan sattes bara i pausläge under dagtid då vanliga människor var vakna. Det var helt enkelt en tid då vi bara behövde bry oss om oss själva och ta hand om oss själva.

Ohälsa

Men jag tog inte hand om mig själv. Jag var ohälsan själv egentligen. Jag tränade ingenting och jag åt och drack illa. Jag tänkte i på det då, men idag vet jag att jag hade tankar kring min egen kropp och mitt eget välmående. Det var inga bra tankar. De handlade ofta om en inre vetskap att jag skulle komma att förfalla. Min kropp hängde i en skör tråd av den lilla ungdom som fanns kvar ungdom.
Men träning? Nej, det var inget som lockade. Tvärtom.

Löpningen var det som låg mig närmast till hands eftersom jag ville ha enkelhet. Men löpning var ta mig fan det tråkigaste jag kunde föreställa mig!

2019

Nu bor jag i Skogås med samma fina kvinna som då. Men nu är vi fler. Vi har tre jättefina barn, två mjuka katter och ett gäng ganska tråkiga fiskar. Livet flyter på och trolleriet har hamnat LITE i skym undan sedan de glada tiderna då jag ständigt hängde på Magic Bar, gjorde trolleri i teverutan och jobbade betydligt mer än nu med trolleri.
Nu har jag väldigt mycket andra projekt. Jag har gett ut några barnböcker och jag fick idag beskedet ifrån en fantastisk förläggare att han vill ge ut en av mina träningsböcker. Ja, för det har ju faktiskt hänt, det där med träningen.

Numera är träningen en del av mitt liv på ett sätt som jag inte förstod kunde existera. Det krävdes månader av filosoferande och analyserande för att jag äntligen skulle förstå hela grejen.
Jag har nu förstått vikten av vår inre bild av träning och hur vi måste förändra den för att lyckas. Mitt stora test var att försöka förändra bilden av det jag föraktade mest – löpning.

Idag är löpning bland det bästa jag vet och det är en stor del av mitt liv. Jag har i skrivande stund sprungit varje dag i 330 dagar och jag har tagit stora kliv åt att lyckas med de ultrautmaningar jag drömmer om.

Att jag har hittat träningen i mitt liv har gjort stor skillnad. Faktum är att jag känner att den lilla tråd av ungdom jag en gång hängde i har blivit tjockare snarare än tunnare.

Mitt mål har gått ifrån att få andra att uppleva magin ifrån mitt trolleri, till att få dem att uppleva den magi träning kan skänka.

Kram på dig!

 

 

 

 

”Träning ÄR ibland en pina. Så ÄR det bara!”

löpning träning

Många olika reaktioner

Sedan jag publicerade inlägget ”Tröttsamma floskler … ” har jag haft mängder av diskussioner både i privata meddelanden och på olika forum. Vilket jag också förutsatte! Jag gillar att ämnet berör och jag fullkomligt älskar att mitt budskap om njutningsfull träning provocerar. Det berättar nämligen att jag är helt rätt ute och att mitt mål med hela mitt Träningstrolleri är viktigt och behövs.

Min tanke om att träning inte behöver innebära att man måste ”bita ihop”, ”bara bestämma sig!” eller upprepa för sig själv att ”det som inte dödar härdar”, är för många svårt att processa. Överallt målas träning, antingen direkt eller indirekt, upp som någonting dötrist, svårt och extremt obekvämt som vi trots allt måste ägna oss åt. Vi har helt fel utgångspunkt och det får jag bekräftat överallt och hela tiden.

Den negativa uppfattningen

Igår lyssnade jag på podcasten TMTK avsnitt 10 om hur man kommer igång med träning. En kul och underhållande lyssning med briljante Pär Lernström som gäst. Men hela premissen var som alltid att träning är trist, tungt och i vägen. Sedan diskutera man hur man ska lyckas genomlida träningen och ”få den gjord”. Inte en gång talades det om att försöka bryta ner den försvarsmekanism vi alla har som försöker att demonisera träningen och få oss att låta bli. Det är alltså ingeting specifikt för den här podcasten, som för övrigt hade en fantastiskt duktig panel, utan är något som genomsyrar all traditionell träningsmedia och egentligen hela samhället.

Mitt mål är att få så många som möjligt att förstå att vi inte behöver acceptera den negativa inre bilden vi har av träning, och att den går att förändra.
Jag brukar ofta jämföra med de många historier vi alla hört om folk som inte förstått ett svart av matte i skolan. De har hatat varje sekund av det. Sen kommer rätt lärare in och säger rätt saker och plötsligt faller allting på plats. Det blir så enkelt och huvudpersonerna i historierna börjar längta till mattelektionerna. Precis så har min träningsresa varit och jag har lärt mig så ofantligt mycket om hur det mänskliga psyket fungerar när det kommer till träning.

Mod och vilja kan förändra

Jag har fått kommentarer som exempelvis …

”Det är inte så enkelt som du säger. Ibland är träningen en ren pina, så är det bara.”

”Man kan inte alltid tycka att det är en dans på rosor. Ibland måste man bara göra det trots att det känns helt vidrigt”

”Jag har aldrig förstått hur man kan tycka att träningen är så rolig. Jag tror inte att alla kan känna så. Vi är alla olika.”

Det enkla svaret är att de har helt rätt i viss mån. Om man aldrig har jobbat på sin inre bild, sin uppfattning av sin träning, så kommer man ofrånkomligen att uppleva en massa komplikationer. Om man aldrig har jobbat med vad man tycker och känner inför träning och aldrig ens funderat över vad som går att förändra, så kommer man att uppleva många motgångar och negativa känslor.
Men om man är villig och modig nog att faktiskt våga konfrontera sig själv och sina egna uppfattningar så går det att göra drastiska förbättringar ganska fort.

Måste våga tänka om

Det jag talar om är inget mumbojumbo och ingenting extraordinärt på något sätt. Det är vedertagen fakta att vi kan påverka oss själva genom olika former av suggestion, vilket är en del av det jag förespråkar. Utöver det bör man ha en god förståelse varifrån den negativa uppfattningen om träning faktiskt kommer ifrån. Man måste förstå varför vår hjärna försöker att hålla oss ifrån onödig rörelse. Man måste också förstå hur vårt flockbeteende spelar in när vi försöker att komma igång med träning, och vilka fallgropar vi kan trilla ner i. Allt det tillsammans med råd om vad man rent praktiskt kan göra för att förbättra sin bild av träning, skulle man kunna säga är vad min träningsfilosofi går ut på.

Jag vill få alla att lägga de negativa tankarna och uppfattningarna åt sidan för en stund och öppna sig för att träning kan vara någonting helt annat än vad man lärt sig hela livet av traditionell träningsmedia och av andra människor. En bra början är just det – att försöka sluta tänka negativa tankar om träning. Varje gång vi bekräftar den negativa bilden av träning inom oss, minskar vi chansen för hållbar och glädjefylld rörelse.

En cementerad uppfattning

träningAv de många kommentarer jag fått efter inlägget jag tidigare refererade till, framgår tydligt att man har en cementerad uppfattning om vad träning är, som är oerhört svår att rubba på. Många försöker påstå att träning inte alls kan vara så fantastisk som jag säger eftersom den de facto ibland måste innebära att man är helt slutkörd. Låt mig kommentera detta kort.
Nej, träning behöver inte innebära att man måste bli helt slutkörd, men jag förstår poängen. Om man exempelvis vill tävla i kickboxning så räcker det inte med att småjabba på stället som träning och tro att det ska räcka. Då behövs det riktigt tuffa fyspass för att orka med, jag håller med. Men, det är vad som händer i din hjärna när du tänker på den utmattningen som är felet. De som har kommenterat utgår ifrån det felaktiga förhållandet:

 

fysisk utmattning = lidande

Det förhållandet är någonting vår hjärna kämpar för att behålla för att få oss att inte göra av med onödig energi – en evolutionärt fördelaktig instinkt som sitter djupt inom oss.

Forma ett annat sammband

När jag tränar intervallträning eller springer maraton eller längre distanser blir jag givetvis också rejält fysisk utmattad ibland. Men i min hjärna har jag istället format ett annat samband:

fysisk utmattning = stolthet

fysisk utmattning = förbättring

fysisk utmattning = lycka

träning löpning
När jag springer långa sträckor i djupsnö blir jag givetvis väldigt fysiskt ansträngd. Men jag fullkomligen älskar det och behöver aldrig ”bita ihop” för att ta mig ut på ett sådant pass.

Genom väldigt mycket arbete och filosoferande har jag i stort lyckats utesluta de negativa tankarna och känslorna. Resultatet har varit otroligt omvälvande för mig och träningen har blivit någonting i mitt jag inte tidigare trodde var möjligt. Det finns inte längre samma motstånd som förut och allting är så mycket lättare. Det är mitt mål med den här bloggen, mina föreläsningar och min kommande bok, att få andra att kunna känna samma sak. Att få andra att bli lika lyckliga i sin träning och därigenom mindre stressade, mer hälsosamma och allmänt lyckligare människor.

Kram på dig

Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp:

 

Tröttsamma floskler …

träningsglädje

Jag är skeptisk …

Jag vet att jag provocerar många tränande något oerhört med det här inlägget. I varje grupp där någon frågar om råd och tips för att komma igång med träningen haglar alltid samma floskler tätt. Eftersom jag nu ska kritisera de flosklerna är det naturligt att människor som använder dem blir förnärmade och vänder taggarna utåt. Vilket är helt okej, naturligtvis.

Jag tror inte att det har undgått någon som läst min blogg att jag ställer mig väldigt kritisk till klassisk träningsmedias inställning till träning. Min åsikt är att råden, tipsen och filosofin som presenteras varken riktar sig till, eller fungerar för, den stora massan som faktiskt inte tränar så mycket som de borde. Mitt bevis för det, förutom de argument jag fört fram tidigare, är statistiken som just visar att den stora massan borde träna mer. Det pumpas ut träningsartiklar överallt och om de hade fungerat hade betydligt fler tränat.

Krigarna

Det finns en väldigt liten del av befolkningen som är riktiga krigare som verkar kunna klara av allt. De peppas av tuffa haranger, stenhård retorik och extremt utmanande tankar. När de sedan lyckas förespråkar de samma medicin till andra, utan att inse att de andra inte tillhör denna lilla del av befolkningen.

Nu ska jag vara tydlig med att jag inte anser att allt som traditionell träningsmedia använder sig av är just tuffa haranger och stenhård retorik, inte alls, men den genomsyras av en fundamentalt negativ uppfattning om träning som kommer fram tydligt i en rad floskler.

Min filosofi gror i en helt annan mylla – mer sansat, gladare och positivare. Något som går mycket längre bakom traditionell träningsmedias tankar. Jag tänkte nu ta några av de vanligaste flosklerna som ständigt upprepas, och förklara varför jag vänder mig emot dem och hur de inte är produktiva enligt mitt sätt att se på träning. Jag vill dessutom belysa varför de kommer ifrån en negativ syn på träning.

Åsså nårra floskler …

1.

träningLite Paolo Roberto-vibbar på den, apropå den där lilla procenten som är krigare. Den här tanken kräver nämligen att man är en krigare. Vi måste förstå att alla människor är olika – vi har olika förutsättningar, olika sätt att hantera mot- och medgångar, olika erfarenheter och olika mentalitet. Att slänga ut en tanke som att ”Det är bara att bita ihop” och se hur 3% nappar och börjar träna borde vara ett bevis för just det. Övriga 97% är de som jag har riktat in mig på och som jag har ägnat några år att samtala med, analysera och filosofera.

Det jag har kommit fram till är att majoriteten av oss inte vill ha en auktoritet som piskar på oss. Det är bara ett fåtal faktiskt vill, motiveras och mår bra av det. Några blir effektiva endast vid påpiskandet och de ska givetvis fortsätta med det om de mår bra av det. Men det jag också har upptäckt bland den gruppen är att det är många som tränar, som faktiskt inte tycker att det är kul. Det är lite som att de äter mat utan smak. De får i sig näringen men missar hela upplevelsen. De får träningens positiva fysiska effekter, men missar alltså upplevelsen. Om du är en person som får avsmak när någon säger att du bara måste ”bita ihop och bara köra!” så lugn, du tillhör majoriteten och jag erbjuder ett helt annat tankesätt och lösning.

2.

träning

The floskel of floskler. Om du ska äta din favoriträtt behöver du inte ”bara bestämma dig” för att äta den. Inte heller när du ska ta ett långt varmt bad behöver du ”bestämma dig” för att göra det. Du behöver inte heller ”bita ihop!” för att göra det.

Själva innebörden av att behöva ”bestämma sig” och ”bita ihop” handlar om att genomföra någonting man inte tycker om. Att genomlida någonting motbjudande. Vissa krigare klarar av detta och finner en lycka i det. Andra klarar det men finner aldrig lyckan i det. Majoriteten klarar det inte.

Min filosofi Träningstrolleri handlar om att förändra den inre bilden vi har av träning och göra den till något enastående och fullkomligt fantastiskt. Jag trodde aldrig att det var möjligt men jag har lyckats uppnå en nivå där jag ofta känner så mycket lycka när jag tänker på min träning att jag blir tårögd. Jag är evinnerligt stolt över mig själv och jag njuter av varje löpsteg jag tar. Som sagt, jag trodde träning var något helt annat innan jag fann min filosofi och lyckades utveckla mig själv till det stadie där jag befinner mig nu. Att jag sedan lyckades få andra, som radikalt avskydde all form av träning, att uppleva samma villkorslösa kärlek till träning som jag, gjorde att förstod att jag hade funnit något extraordinärt.

3.

träningHär har vi förmodligen en av de floskler som mest ineffektivt lockar icke-tränande. Se bara på bilden. Detta är något som lockar folk som kommit väldigt långt i sin träning och som har lärt sig att utmana sig själva. Men att använda detta för att locka folk till träning, såsom traditionell träningsmedia ofta gör, är för mig helt obegripligt.

Samma typer av misstag ser jag ständigt i olika träningstidningar. Rubriker som ”så kommer du igång och turbotränar magen!” säljer till en början eftersom alla önskar att de hade orken, viljan och lusten att kunna turboträna magen för bästa resultat. Men sanningen är att de bara kommer att köpa tidningen, läsa artikeln och sedan sitta vidare i soffan. En person som inte ens orkar knyta löparskorna eller gå ut med soporna kommer inte att turboträna magen. Lika lite som samma person vill få en nära-döden-upplevelse för att bli härdad. Hela uttrycket används, enligt min erfarenhet, oftast av personer som redan har kommit väldigt långt i sin träning och förmodligen vill vara lite coola.

Jag har själv fått höra sådana häftiga floskler, oftast av hårda gymgrabbar, och jag har aldrig hittills replikerat ”Sant, så låt oss gå ut och springa 45 km terräng, så ringer jag din mamma som kan plocka upp dig efter 3 km”. För mig är träning ingen tävling och jag tycker att endel av charmen är att vi alla är så olika. Man kan exempelvis springa korta distanser så fort man kan, vara kroppsbyggare, springa ultradistanser eller tävla i fitness. Så länge man älskar det man gör och stöttar varandra är det toppen och allt som inte dödar härdar inte. Mycket av det får folk att sluta träna, vilket inte gör dem till någon form av mesar eller mindre värda. De är bara en annorlunda människa än du.

4.

träningJag försöker dra mig till minnes om jag någonsin kämpat med att prioritera ett varmt bad. Oftast brukar det finnas en naturlig och självklar längtan till det varma badet. Jag kan däremot tydligt minnas att jag vid olika tillfällen har prioriterat mindre givande sysslor såsom bokföring, städning och betalning av räkningar. Om du är någon som känner igen att dig att du får träningen gjord genom att prioritera, vill jag för det första beklaga att du ser på träning som någonting du måste få gjort, och för det andra även beklaga att du måste prioritera för att träna.

Jag sitter själv just nu och längtar till min löprunda som jag snart ska ge mig ut på och jag försöker att föreställa mig hur det skulle kännas att behöva genomgå någon form av mental prioriteringslista för att komma ut och springa. Jag dränks av en dyster känsla. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ha det så, och om jag hade haft den synen på träning skulle jag förmodligen fortfarande vara en icke-tränande person.

En summering

Om jag inte hade älskat min träning hade jag behöver ”bita ihop” och få det överstökat.
Om jag inte hade längtat efter min träning hade jag behövt ”bestämma mig” för att få varje pass gjort.
Om jag inte hade varit så evinnerligt stolt över varje pass hade jag behövt tänka ”det som inte dödar härdar” för att inte hoppa över dem.
Om jag inte hade varit så lyckligt gift med min träning hade jag behövt ”prioritera” den för att undgå att ”bortprioritera” den.

Jag skulle aldrig kunna leva med att behöva genomlida min träning. Men jag älskar fullkomligen min träning och den är inget hinder i min vardag eller någon tröskel som jag behöver ta mig över. Därför behöver jag ingen av de floskler som det tipsas om. Allt på grund av min inställning till träning. Varje gång någon kontaktar mig och vill ha tips på hur de ska komma igång riktar jag fullt fokus på hur deras inre bild av träning ser ut. För om de bara kan förändra den bilden till något så positivt som möjligt så behövs absolut ingenting annat.
Hur man blir så pass kär i sin träning är lite mer avancerat. Men det är just vad jag försöker att reda ut med den här bloggen.

”All you need is love” borde vara det enda svaret på varje efterfrågan av träningstips. Ja, så länge de inte efterfrågar tips på bästa isoleringsövning av triceps. Då är ”All you need is love” ett jättedåligt svar.

Kram på dig

Du har väl inte missat min bok Runstreak – att springa varje dag? Klicka på bilden för mer info om boken och om hur du beställer.
Runstreak löpning Daniel Karlsson

Prenumera gärna så att du får ett mail när nästa inlägg publiceras.

Summering av mitt 2018

2018 är över …
2018 träningstrolleri

Idag är det dag ett av 2019 och jag har nyss öppnat dörren till det nya året. Vad som kommer att hända har jag tingen aning om, men jag hoppas att året har en massa godsaker med sig. Nu tänkte jag offentligt reflektera lite över vad 2018 har inneburit för mig.

Inledde min runstreak

Det största som hände i träningsväg var att jag kom i kontakt med Ellen Westfelt och Johnny Hällneby som tillsammans driver sidan paceonearth.se. Ellen som har sprungit varje dag sedan 2012 inspirerade mig till att själv försöka mig på en runstreak: Att springa varje dag. Det har gått hur bra som helst och jag håller i skrivande stund fortfarande på. Idag, på första dagen av 2019 ska jag springa dag 315, vilket jag ser fram emot!

träningstrolleri löpning
Mitt första möte i Hammarbybacken med Johnny Hällneby och Ellen Westfelt

En tung dag

När jag hade kommit löp löpdag nummer 31 gick jag ut på en promenad hos min pappa i Sundsvall. Med mig hade jag min älskade hund Kalle. Plötsligt hör jag hur han jämrar sig och ser att han ligger ner bakom mig med benen rakt ut i vädret. Något var mycket fel. En stund senare insåg jag att han måste ha svimmat. Han kunde inte gå själv. Jag fick panik och hjärtat slog så hårt av rädsla att det värkte i bröstet på mig.

Jag fick bära hem honom till min pappa och jag la honom i sängen. Han var inte alls sig själv längre. Jag ringde veterinären som bad mig att komma in direkt. Där blev det röntgen och beskedet att hans hjärta var stort och runt. Något var, precis som jag hela tiden förstått, mycket fel. Alternativet var att lägga in honom med en massa mediciner och troligen operation. Det skulle eventuellt kunna ta ett halvår och ändå fanns ingen tilltro att han skulle bli bättre. Det andra alternativet var att låta honom gå. Han var 12 år. Jag tog beslutet att han fick sova och jag blev lämnad ensam i rummet. Där brast det fullständigt för mig. Fy fan så jävla fel det kändes trots att jag någonstans måste ha gjort rätt. Tagit rätt beslut alltså.

KalleCotton
Jag och Kalle bara minuterna innan han somnade för gott

Kalle har varit med mig överallt och var en av de bästa vännerna jag någonsin haft. Han var fantastiskt lydig och alla älskade honom. Jag grät ut med ansiktet nerborrat i hans nacke. Då vände han sig om och använde alla sina sista krafter för att ge mig en sista slisk på näsan. Personalen kom sedan in och gav honom det han behövde. Jag kommer aldrig att glömma när de sa: ”Nu har hjärtat slutat slå … ”.

Mer hemmaträning!
hemmaträning
Hemmaträning

I övrigt har 2018 varit året då all min övriga träning har lagts på hyllan. Jag har fokuserat helhjärtat på löpningen och min runstreak har gjort att jag har känt en viss oro inför att bli skadad och överbelastad. Därför har jag alltså valt bort all övrig träning, men jag saknar den jättemycket och 2019 kommer att bli året då jag utökar distansen på min löpning och återupptar min övriga träning!

Träningstrolleri med en fakir
träningstrolleri
Martin och jag på toppen av Hammarbybacken

2018 var också året då jag lärde känna min bekant Martin Lundström på ett mycket djupare plan och fick honom att totalt förändra sin syn på träning, vilket fick honom att tappa 25 kg på kort tid. Han hittade också en stark kärlek till löpning, vilket värmer mitt hjärta. Vi gjorde ett högst amatörmässigt dokumentärprojekt på youtube för den som vill se Martins resa. Här kan ni hitta de tre delarna – Träningstrolleri med en fakir

 

Förändrad kost

Vad har jag för andra mål då? Jo, att gå ner några kilo i vikt. Där kanske jag ska rådfråga Martin? 😉 Jag har får många extrakilo som jag bär runt på eftersom jag äter och dricker på tog för onyttigt och lyxigt. Exempelvis kan jag äta chevretoast tre gånger i veckan innan läggdags, och då pratar vi inte om EN toast utan FYRA. Med mycket honung!
Nej, att gå ner i vikt är inget nyårslöfte utan något som jag verkligen genuint vill göra. Det ska bli skönt och jag kommer inte bara att må bättre rent generellt, jag kommer dessutom ta bort några kilos vikt på mina knän vid löpning. Win-win!

vegetarian träningstrolleri
Julklappar

2018 var också året då jag slutade att leva i förnekelse gällande att äta kött. Jag har helt slutat att äta kött, men äter ibland fisk och skaldjur. Mjölk har jag också lagt ner och ersatt med havre- och soyadryck. För mig personligen känns det så skönt att slippa ha den där lilla skamkänslan inombords eftersom jag tidigare faktiskt stöttade en hel industri som jag tycker är fullkomligt vidrig.
Mitt val att sluta äta kött har varit enormt provocerande för många i min omgivning. Att inte äta kött, även om det sker i allt tysthet, är ungefär detsamma som att komma ut som nazist eller som konsument av barnporr. Märkligt nog. Jag ser fram emot ett härligt köttfritt 2019!

I övrigt har det varit mycket upp och ner rent privat. Jag har haft några svackor som varit obehagligt djupa och några toppar där livet verkligen har visat sina bästa sidor. Ja, vad ska man säga? Livet helt enkelt.

Kram på dig!

 

 

 

Så kommer du igång med din träning!

 

kom igång med träningen
Vi känner alla igen de enkla rubrikerna. Men varför tränar inte hela Sverige lyckligt efter alla år av tips?

Klassisk träningsmedia

Det sista jag vill är att låta gnällig. Det är verkligen inte min intention att klaga, men den frustration jag känner när jag läser kvällstidningar och alla tips om hur man kommer igång rinner ofta över inombords. Kom igång si, kom igång så … Men samtliga börjar i fel ände, vilket alltså är det som får mig att känna den där frustrationen.  Då är det bra att ha en blogg! 🙂

”Så gick Åsa ner 110kg på bara tre dagar!” eller ”Så gick Kent ner fyra kilo på bara elva månader!” … typ …

Det första man slås av är att det antingen är orimliga siffror eller så är det precis tvärtom. Det andra man slås av är att det ständigt är fokus på vikt. Men det är förvisso ett redan uttjatat ämne och jag förstår givetvis att de har full koll på vad som ger flest klick. Att gå ner i vikt är ett mål för en stor grupp människor, och att klicka och läsa om hur man kan gå ner i vikt är en tillfredställande känsla för många eftersom det känns som att man tar tag i problemet. Sedan stänger man ner artikeln och glömmer vad man har läst tills dess att man kan läsa om hur en annan person har gått ner ett annat antal kilo under en annan tidsperiod. Och visst är det märkligt att det alltid handlar om mer motion och bättre kost?

Fungerar träningsartiklarna?

Under många många år har artiklar som berättar hur vi ska komma igång med träning bombarderat oss via media, så nu borde väl alla träna regelbundet och äta vettigt? Nej, vi har ju facit i hand och när till och med självrapportering visar att vi äter för dåligt och tränar för lite vet man att det är illa. Men varför är det så illa?

För egen del räcker det med en enkel google-sökning för att få svaret. När jag googlar ”så kommer du igång med din träning” får jag upp följande tips:

  • Träna hemma
  • Träna regelbundet
  • Bestäm dig!
  • Prioritera träningen och hoppa inte över pass
  • Gör en plan och håll dig till den
  • Träna med fria vikter
  • Sätt upp ett mål
  • Träna funktionellt

Nu vill jag att du som tränar kliver in i rollen som icke-tränande som har en stark negativ bild av träning. Du som inte tränar behöver bara svara ja eller nej på följande fråga: Tycker du att det här låter lockande och något som du ivrigt skulle vilja börja med redan idag? Det kanske låter lockande att genom ett trollslag få hoppa in i ett liv där det fungerade för dig, men låter det lockande att sätta igång med det just nu?

Om det hade låtit lockande hade du förmodligen varit igång redan. Sanningen är att traditionell träningsmedias råd inte börjar från grunden. För mig är det uppenbart att det finns en hel träningsvärld som har missat någonting oerhört grundläggande. Jag har själv varit den där personen som ständigt misslyckats och som läst olika recept om hur jag ska komma igång.Men råden som ges är skeva och är ett resultat av ett feltänk. En liknelse skulle vara om en alkoholist hade ställt frågan ”hur gör jag för att sluta dricka?” och svaren skulle vara:
Kom igång med träningen

Fokus på det egentliga problemet

Problematiken för såväl alkoholisten som för den som inte tränar ligger någon helt annanstans, och även om det inte är någon sjukdom att inte träna så finns det en liknelse att man behöver jobba med det mentala.

De råd som jag listade upp här ovan för hur man ska komma igång med sin träning är egentligen inte metoder för hur man kommer igång, de är snarare mål. Det vill säga, de flesta vill nog kunna träna hemma, träna med fria vikter och träna regelbundet. Men frågan HUR hoppar man ständigt över i traditionell träningsmedia. Det är där min träningsfilosofi träningstrolleri tar vid. Den handlar om den mentala inställningen där resan borde börja.

soffpotatisSanningen är att för någon som är låst vid sin hjärnas ursäkter och ovilja att träna så kommer råd om att strukturera upp vardagen och att ”bestämma sig!” inte fungera särskilt ofta eller framgångsrikt. Vi ser att ungefär samma andel personer lyckas medan den stora majoriteten faktiskt inte motionerar tillräckligt och äter för ohälsosamt. Det finns med andra ord de som klarar av att komma igång med träningen genom de klassiska råden, men de är förhållandevis få och många av dem är inte så lyckliga i sin träning som de skulle kunna vara. Vi landar återigen i vad träningstrolleri handlar om – den inre bilden av träning, som alltid går att förändra och förbättra.

Fel utgångspunkt

Ett vanlig tips är hur den icke-tränande ska kickstarta igång sin träning. Om personen inte ens är kapabel att komma igång lugnt och sansat, hur i hela friden kan man då tro att hen ska kunna kickstarta? Det är lite som att ge noter till ett hårdrockssolo till någon som inte vill lära sig spela gitarr. Möjligtvis en god gärning och välvilja men inte särskilt produktivt och egentligen hjälpsamt.

Då har jag kommit till slutet av det här inlägget och trots att rubriken är ”så kommer du igång med din träning” så har jag inte direkt erbjudit något konkret alls. Men det är också lite av min poäng. Hela mitt budskap är som sagt att du måste börja med det mentala, vilket hela den här bloggen handlar om. Så, om du bläddrar vidare bland mina inlägg kommer du att hitta mer konkreta exempel på hur du kan göra. Det jag till sist vill säga är att du aldrig aldrig ska ge upp hoppet om att förändra din inre bild av träning. Förstå att om du är någon som ryser vid tanken på träning så går det att förändra. Du ska inte genomlida din träning och få den gjord. Du förtjänar att älska den!

Vill du ha mer inspiration får du gärna följa mitt instagramkonto som är @trollkarlen_daniel_karlsson.

Kram på dig