Mitt självförtroende är absolut inte med mig trots min ihållande runstreak. Just nu känns det lite som att jag inte vill springa intervallerna utan istället ha dem sprungna. De känns skrämmande tunga och inför mitt inre ser jag ännu ett misslyckande.
Det går alltså ut på att springa en mil med start varje tredje timme under ett dygn. En ny mil ska alltså påbörjas vid kl 00, 03, 06, 09, 12, 15, 18, 21. Det blir totalt åtta mil och ett dygn med oerhört lite sömn.
Jag har tidigare testat att springa fyra av intervallerna, men då vid klockslagen 09, 12, 15, 18. Inför den sista fick jag någon komplikation med mina fötter som värkte något makalöst. Det var en tung mil, men jag tog mig i mål.
Så, för någon någon dryg månad sedan gjorde jag ytterligare ett försök som gick fullständigt åt fanders då jag fick ont i ett knä redan efter 7 km. Efter 32 km gav jag upp och erkände mig besegrad. Att halt-springa är inget att rekommendera.
Träningen
Jag har varit ganska duktig vad gäller träning. Jag har kört en kort träningsperiod med några medellångturer på runt 19-21 km som har avslutats med att under tre dagar på raken springa en mil på morgonen och en på kvällen. Sedan tog jag tre dagars aktiv vila och har nyss sprungit ett pass på 31 km, samt igår 10km i krävande terräng, sprang hem och bytte skor och sprang ytterligare 10km på asfalt. Ett bra pass! Idag är tanken att springa en enkel 10 km.
Om jag är redo?
Jag vet faktiskt inte. Jag hoppas verkligen att min runstreak gör att jag har hunnit stärka mig nog. Det som tar slut på mig är mina knän och mina benlyftarmuskler. Jag måste träna dem på något mer utmanande sätt än att bara springa. Jag tror att jag kan hinna med någon specifik form av träning för de musklerna innan det är dags. Men jag har bara två veckor på mig, så att bygga muskler och att stärka skelett och ligament i någon större utsträckning blir givetvis svårt.
Här följer några bilder ifrån min träning …
Ett härligt långpassDär ligger de och latar sig medan man kämpar på …
10 km terräng, sen hem och byta skor inför 10 km asfaltEn härlig mil i krävande terrängLängst förrädiska klippor klättrade jag nästan i en km innan jag märkte att vägen var avspärrad. Bara att vända tillbaka. Vackert var det i alla fall!Det blev många kilometer längst den här vägen mot HaningeInte helt fel …En fröjd för ögat …Jag har ännu inte några gaiters till mina trogna skor Altra Lone Peak, så det fick bli gaiters från Salomon.
Kram på dig!
Ps. Jag påminner om att man just nu kan föreställa min bok ”Runstreak – att springa varje dag” som släpps senare i år. Klicka HÄR för att läsa mer om boken och beställ till rabatterat förköpspris.
Glöm heller inte att prenumerera på bloggen så att du får ett meddelande varje gång ett nytt inlägg publiceras.
Det blev ju inget inlägg förra måndagen. Lite berodde det på tidsbrist men i ärlighetens namn var det mest missnöje som stod i vägen för en post. Det blev lite för mycket synd under förförra veckan med Valborg och annat som medförde, givetvis HELT utan min kontroll och ansvar, att vissa produkter förtärdes som inte borde förtäras när man vill gå ner i vikt.
Resultatet blev att jag hade gått ner en centimeter runt midjan och gått ner tre hekto i vikt. Ja, om jag nu hade det. Det kunde lika väl bero på matintag, så jag var helt enkelt missnöjd. Även om jag ju inte förväntade mig någonting annat.
Men när jag vägde in mig igår blev jag lite mer positivt överraskad ändå. Det har nämligen varit lite syndigt även förra veckan och dessutom inga längre distanspass. Så det var med skeptiska ögon jag kikade ner förbi putmagen och såg på vågens siffror. En helt okej viktnedgång med tanke på det ovan nämnda. Jag fick faktiskt en glad kick och blev mer motiverad och ivrig. Den här veckan ska bli bra! Även om jag smällde i mig två ugnsbakade baguetter med ost och rikligt med smör imorse … Det var ju inte en så fantastisk start faktiskt …
Men å andra sidan sprang jag 18 fina kilometrar igår runt Magelungen med vännen Viktor, så det kanske är helt okej med de där baguetterna ändå om jag sköter resten av veckan.
Jag kom nyss hem ifrån en solig vårpromenad med vår valp. Hon fullständigt älskar skogen, precis som jag, och idag var första dagen då det verkligen doftade solvarma barr i hela skogen och det våren verkligen strålade in i vartenda sinne. Då blev jag ölsugen. Såklart. Hmmm … Jag får försöka ersätta ölen med långa distanspass i våren. För det ger en bra mycket mer harmonisk känsla och är bättre för min resas resultat.
Meditationen som jag lovade att jag skulle pyssla med en kvart om dagen har skitit sig totalt. Tre dagar fixade jag och jag måste medge att det är supersvåra. Jag trodde det skulle vara en baggis men min hjärna går på högvarv så jag har dundersvårt att få till det. Tankar om att sänka tiden till fem minuter istället för femton slår mig i skrivande stund. Det kanske gör att jag får in en vana? Precis som jag propagerar för kortpass till nybörjarlöpare. Såklart, så får det bli! Nya tag!
Sedan är det som sagt distanspassen som måste till lite oftare och lite längre. Jag vill så gärna klarar av 24 h Ultra Interval Challenge. Att springa en mil var tredje timme i 24 timmar. Alltså 8 mil. Och att sedan få bära den där T-shirten med stolthet. Jag VILL och jag SKA! Nu kör vi! Bygga distans, uthållighet och ben!
Så kom då dagen äntligen.
Runt lunch kom tanken flygande ifrån ingenstans. Nu skulle det äntligen bli av. Så här i efterhand förstår jag att jag kanske borde ha lyssnat på det sunda förnuftet som ganska tydligt gjorde gällande att det inte var läge. Men jag är bra på att intala mig själv att ingenting kan gå fel. Jag hade ju till och med min vinnarfläta!
24h Ultra Interval Challenge
Utmaningen går ut på att springa en mil med start var tredje timme under ett dygn. Vanligtvis är starttiderna 00, 03, 06, 09, 12, 15, 18, 21. Det var också min plan. Många menar att den totala sträckan på åtta mil egentligen inte är det kluriga, utan istället själva utmaningens sammansättning och att det sträcker sig över ett dygn. Ni kan läsa mer om ultraintervallerna på Pace on Earths sida.
Just fasiken … runstreaken …
När vi hade nattat barnen började jag göra mig i ordning. Jag tog fram alla ombyten och övrig utrustning. Bestämde mig för att springa nattpassen ganska nära huset. Jag bestämde mig också för att vila innan det var dags för första intervallen, så jag kröp ner i sängen och försökte få till lite sömn. När jag äntligen började nicka till spärrade jag upp ögonen eftersom en insikt plötsligt slog mig i skallen. Jag hade ju glömt bort det här dygnets runstreak-pass! Hur skulle jag göra nu? Jag funderade på att starta redan vid 23:40 så att jag kunde tillgodoräkna mig löpningen fram till 00-slaget. Men nej, det gick inte. Jag är för OCD:ig för att klara av något sådant. Det skulle skava något oerhört, så jag beslöt mig för att springa 2 lugna km direkt. Jag tror klockan var 23 när jag var färdig.
Intervall #1 (kl. 00)
Sedan lyckades jag faktiskt slumra till i någon halvtimme, innan klockan ringde och det var dags att göra mig i ordning. Jag sörplade i mig kaffe och tuggade i mig lite choklad och en banan, sedan gav jag mig av.
Brallorna håller några rundor till …
Det var i särklass de längsta tio kilometrarna jag någonsin har sprungit. Jag uppskattar dem till ungefär 25,8 km. Kanske mer. Absolut inte mindre. Det tog verkligen aldrig slut. Redan då borde jag ha förstått att det här inte var rätt tillfälle att anta en sådan utmaning.
När jag kom hem bytte jag om till varma och torra kläder och la mig på soffan. Jag var ganska pigg men lyckades slumra till i kanske tjugo minuter innan det var dags att göra mig redo för nästa intervall.
Intervall #2 (kl 03)
Lite mer choklad. En av de stora fördelarna med långa distanser är alla godsaker man får peta i sig. Mums!
Jag kände mig lite piggare den här gången. Kroppen var lättare och det kändes som om det hade lossnat för mig.
Ungefär efter fem kilometer kändes det lite tyngre igen. Smärtor i knäna gjorde att jag blev lite arg, men jag skiftade fokus och sprang vidare.
Väl hemma tog jag av mig alla våta kläder och lade mig i soffan och lyckades somna ganska fort. Jag fick ungefär en timmes sömn innan det var dags att göra sig i ordning för nästa löptur. Jag var fortfarande irriterad över mina knän. Hur i hela hissingen kunde jag ha ont efter ynka 15 sprungna kilometrar?! Med vila emellan?! Värdelöst …
Intervall #3 (kl 06)
Solen hade gått upp och det var väldigt lugnt och vackert ute. Nattens två pass hade bjudit på ca 2 grader och det såg likadant ut nu.
Jag bestämde mig för att ta på mig knästöd på båda benen. De första stegen kändes okej och jag kände inte av smärtan. Bestämde mig för att springa bort mot Drevviken för att få en så vacker och fridfull runda som möjligt. Det var verkligen vackert, men när jag kom ut i skogens terräng kom smärtorna i knäna direkt. Fan.
Fan, fan, fan.
Jag stannade till vid en klippa och lät solen värma mitt ansikte, sög i mig doften av vår och lyssnade till Drevvikens djurliv. Sen tog jag den här bilden och visste ungefär hur mitt äventyr skulle sluta.
När jag sprang på grusvägen längs vattnet märkte jag hur knästöden förändrade mitt löpsteg. Det gjorde att benlyftarmusklerna började strejka. Jag hade nu sprungit sammanlagt 27 km och hade redan ont i både benlyftarmusklerna och knäna. Grattis herr trollkarl!
När jag kom hem tog jag det oerhört lugnt till en början. Sedan vaknade kidsen och jag fick en massa olika bestyr att ta tag i. En skulle ha vatten, alla ville ha frukost, någon skulle ha kläder, den första ville ha mer vatten, ytterligare en smörgås breddes.
”Färdiiiig!”
Suck, det blev ingen vila direkt.
Intervall #4 (kl 06)
Temperaturen hade skjutit iväg till 11 grader. Jag tog på mig shorts, en funktionstshirt och en tunn vindjacka. Det kändes otroligt skönt med så lätta kläder. Jag fick några meddelanden på telefonen om att jag borde sluta springa. Borde ge upp så att jag inte skadade mig.
Jag hade i smyg redan förlikat mig med tanken. Jag tog av knästöden och öppnade dörren.
När jag stapplade iväg på de första stegen kände jag direkt hur illa det var. Jag använde det här tillfället för att träna inför kommande ultrautmaningar där utmattning och smärta kommer att försöka förgöra mig. Jag tränade på att skifta fokus, att lära känna smärtorna och köra vidare. Det gick hur bra som helst. Men efter två kilometer, när jag återvände till verkligheten, kom jag på att jag sprang medan jag haltade kraftigt. Mitt högerknä hade i princip gett upp och det gick inte att stödja på det fullt ut längre. Tack för mig. Jag gav upp.
Tankar
Jag känner mig inte jättebesviken. Anledningen till det är att jag tre dagar på raken före utmaningen sprungit i fivefingers, vilket jag slarvat med att träna på. Det hade troligen tärt på mina knän och jag hade inte hunnit återhämta mig. Dessutom hade jag haft en konstig känsla i kroppen redan före utmaningen. En feber-förkylningskänsla som låg och pyrde i stillhet.
Jag lyckades bara springa ynka 32 km vilket för mig inte ska ta emot i närheten av så mycket som det gjorde. Jag hade ju sprungit fyra intervaller om 10 km som test förut och det gick ju bra. Men det var under dagtid. Nu hade jag tagit mig igenom nattpassen och jag fick ju känna på exakt vad de innebar. Nästa gång kommer jag att vara bättre förberedd och i starkare form.
Det jag ska fokusera på nu är att gå ner i vikt och att sköta min styrketräning för att bygga upp mina ben till fantastiska spiror som bär mig fram de åtta milen som krävs för att få bära den där snygga och åtråvärda tshirten. Jag har ganska många kilon att bli av med. Jag siktar nu på att försöka gå ner sju kilo och att bli bra mycket starkare i knäna. Dessutom ska jag arbeta på min rörlighet. Det här bli kul och nästa gång kan jag inte misslyckas.
