Ja, men det här gick ju helt okej ändå! Första veckan av min viktresa.
Tanken om att gå ner i vikt har grott hos mig en längre tid nu. Och när jag misslyckades något kopiöst med mina ultraintervaller var det droppen som fick silverbägaren att rinna över och explodera i professor Balthazar-färger. Bättre kost, bättre hälsa och ett lättare löpsteg är väl aldrig fel?
Den misslyckade ultrautmaningen
Jag kände mig lite sliten redan innan intervallerna men kände ett start behov att pusha mig själv. Tyvärr höll jag ju bara till 32 km innan mina knän rasade ihop. Nej, så kan vi inte ha det! Ja, det var ju något annat i kroppen också visade det sig, men vikten ska ändå ner. Det kan givetvis bara komma gott ur det eftersom jag har många extrakilon att bli av med. Men jag har en fantastisk t-shirtkropp som gör att folk blir förvånade när jag säger det. Men jag lovar, om ni ser mig utan tshirt skulle ni förstå.
Jag har känt mig märklig sedan det där misslyckades försöket. Seg, trött och allmänt kraftlös. Men i förrgår besökte vi Täby Extreme Challenge för att titta på alla hjältar som sprang.
Det gjorde mig så inspirerad att jag var tvungen att prova hur mitt psyke fungerade om jag sprang runt vår radhuslänga ganska många varv. 380 meter mätte jag den ovala rundan till. Jag sprang och sprang och det flöt på ganska fint. Men när sambon skulle iväg på nattjobb fick jag lov att avbryta och ta över barnen. Det blev ca 67 varv och min löparklocka mätte distansen till 25 km.
Ge mig skräpföda nu!
Igår tänkte jag försöka springa några varv igen. Då var jag tvungen att sluta efter drygt 4 km för att jag höll på att spy. Helt galet. Jag förstod precis ingenting. Trots att jag verkligen bara har slutat att proppa i mig en massa godis och andra onyttigheter, samt har börjat att äta en portion istället för tre, skrek min kropp efter godsaker. Jag såg ett gäng chevretoasts framför mig. En ostmacka, scones, öl, en liter kall havredryck …
Jag ville ha allt och nu! När jag tittade på min puls under löprundan visade det sig att den hade varit under högtryck nästan hela tiden. Trots att jag lufsade. Kanske något knas i kroppen.
Några andra förändringar har jag faktiskt inte gjort, utan jag har helt enkelt gjort ganska självklara och uppenbara val. Efter att ha rådfrågat några kunniga har samtliga ändå konstaterat att jag antingen har något skräp i kroppen eller/och helt enkelt att min kropp har vissa invändningar mot att jag plötsligt slutat att proppa i mig galna mängder energi och gått ner på mera normalnivåer.
Jaja, det här blir roligt att följa, hoppas du också tycker jag. Nu ska jag laga mat och sedan försöka få ut grannen på en trailrunda trots att han redan sprungit idag. Heja Zeidon!
Ibland är det bra med kontakter. Jag har länge varit förälskad i märket Altra. Det är verkligen märket som sjunger min melodi och har samma filosofi som jag angående fötternas behov och skornas funktion.
Jag hade lite tankar kring min roll som spridare av löparglädje och Altras roll som spridare av budskapet om en friare, starkare och mer funktionell fot. Så jag kontaktade Johnny som också har en stark förkärlek för Altra.
Igår ringde Johnny och frågade om jag ville med på ett möte med en svensk representant för en återförsäljare för Altra. Hell, yeah!
Vi träffades på parkeringen vid Hellasgården och det var inte lätt att missa honom – Niklas bil var hyfsat tydlig.
Vi ryckte med oss tre stora väskor med olika produkter och begav oss in på fiket för lite kaffe.
Väl där fick vi klämma på en massa olika produkter. Först västar från Ultimate Direction och sedan en hel uppsjö av olika skor varav många ännu inte är ute på marknaden. Dreggelfaktorn var hög och jag såg mig själv bära samtliga skor på stigar och grusvägar under en klarblå i himmel i ett Emil i Lönneberga-landskap. Bara en massa härliga Altramodeller på bordet framför mig som verkligen tilltalade mig. Fantastiskt!
Vidare följde lite diskussioner och förslag som jag hoppas kommer att glädja både mig och andra i framtiden. Men det får jag återkomma till senare. Man kan lugnt säga att detta i alla fall var en väldigt lyckad onsdag.
Nu är det dags! Jag har tänkt tanken så jäkla länge och på senare har jag faktiskt känt mig tung under mina löppass. Det är ingen angenäm känsla och jag vet att jag kan göra så mycket åt det. Relativt enkla åtgärder som kommer att göra stor skillnad.
Min målsättning med min viktresa är att nå vikten 73 kg. Jag vet inte varifrån den kommer egentligen, men något jag har att gå efter är att när jag tävlade i kickboxning tävlade jag i -69 kg. Sedan dess har jag lagt på mig muskler så jag kommer troligen aldrig att kunna gå under 70 kg och må speciellt bra och leva normalt. 73 kg känns som en bra vikt eftersom jag vet att jag kommer att behöva jobba för det samtidigt som jag är helt nöjd med att efter det kanske gå upp till 75 kg.
Generellt sett är jag emot vågen, men just nu känns det som någonting positivt för mig. En rolig morot och ett kul projekt utan ångest.
Det finns mycket jag kan och behöver förändra.
Häng med på min viktresa!
Min tanke är att jag varje måndag lägger ut min vikt och mitt magmått och jämför med tidigare veckor. På så vis kan man följa min resa. Jag kommer att tagga inläggen med Daniels viktresa och även ha dem som kategori om man bara vill följa just de inläggen.
Mer styrketräning
Jag har helt tappat styrketräningen sedan jag körde igång min runstreak. Det är dags att ändra på det nu. Jag mådde riktigt bra av att känna mig hårdare i kroppen och av att inte bli lika tagen av tyngre övningar. Det jag främst kommer att sikta på är hemmaträning i form av kroppsvikt, hantlar och utegym. Chins, militärpress och bänkpress med hantlar är nog det som kommer att vara de tre vanligaste huvudrätterna. Som dryck blir det mycket benböj och utfall, både med och utan vikt.
Bättre måltider
Det största förändringen jag ska göra och det som kommer att vara mest effektivt är kosten. Jag är en katastrof när det kommer till kost. Vad sägs om att äta chevretoast i sängen innan jag ska sova? Då pratar jag inte en gång i veckan utan kanske tre och ibland fyra gånger i veckan. Nej, inte en toast heller, utan tre. Sådant går fetbort nu. Godis och annat uppenbart vansinne går bort även det.
Min tanke är att så gott som möjligt få frukost, lunch och middag att bestå av bra och näringsrik kost utan de uppenbara bovarna. Dessutom kommer det att vara så enkelt som mindre portioner och absolut bara en portion. Om det blir mat av onyttigare slag kommer jag att äta det, men begränsa det.
Skärpning på havredryck-fronten!
Ja, sedan jag slutade dricka min älskade mjölk har jag blivit besatt av havredryck. Jag kan lätt klämma tre liter om dagen. Men det är en bov och det finns massor av vinna på att begränsa intaget där. Jag tänker mig kanske ett glas vid varje måltid. Max. Annars vatten.
Promenader
Så här i våren är promenader i naturen bara helt ljuvliga. Det tänker jag utnyttja. Jag tänker ta en promenad varje morgon före jag gör frukost till kidsen. Men det kan jag bara göra när sambon är hemma och inte jobbar natt.
Ätardag
Jag tänker faktiskt köra på en ätardag i veckan. Jag utgår ifrån att det är en lördag, men om det skulle falla sig som så att det lockar någon annan dag så får det bli så. En i veckan är grundregeln. Då får jag äta vad jag vill, men jag ska bara för det inte svullna. Jag har ingen alls tro på att lura kroppen etc, det är enbart för att jag ska få en belöning för vad jag de övriga dagarna begränsar mig till. Som en morot enbart.
Löpning
Jag springer varje dag redan. Det räcker fint. Jag tror att de kommer att vara grundbulten i min viktresa.
Mediation
Jag har länge tänkt ta tag i meditationen eftersom jag på senare verkligen har fattat vikten av den när det gäller långa löppass. Jag vet också att jag tillbringar för mycket tid framför telefonen och lider nog av samma beroende som 99% av resten av befolkningen – nämligen beroendet av att få ständig stimulans och att leta efter mobilen så fort det blir tyst och stilla. Det kanske inte direkt går att koppla till vikten, men faktiskt indirekt. Det kommer att göra att jag njuter mer av promenaderna, av löpningen och kommer att bidra till ett bättre generellt välmående. Det i sin tur kommer att göra att förknippar den här viktresan med någonting positivt. Det som hela mitt träningstrolleri egentligen handlar om.
Jag tänker mig att jag mediterar 15 minuter varje morgon efter att jag lämnat kidsen. Jag är helt rookie men då jag har försökt har jag märkt hur jäkla svårt det är, och om det är svårt är det välbehövligt.
Mitt mål
Ja, förutom att nå vikten 73 kg är mitt mål helt enkelt att kunna springa mer effektivt, längre och att slippa få ont i mina knän. Jag vill nå mina ultramål. Hur det kommer att gå har jag ingen aning om nu när jag skriver det här, men jag vet att jag har några kilo att bli av med. Det kommer jag troligtvis att må väldigt bra av.
Så kom då dagen äntligen.
Runt lunch kom tanken flygande ifrån ingenstans. Nu skulle det äntligen bli av. Så här i efterhand förstår jag att jag kanske borde ha lyssnat på det sunda förnuftet som ganska tydligt gjorde gällande att det inte var läge. Men jag är bra på att intala mig själv att ingenting kan gå fel. Jag hade ju till och med min vinnarfläta!
24h Ultra Interval Challenge
Utmaningen går ut på att springa en mil med start var tredje timme under ett dygn. Vanligtvis är starttiderna 00, 03, 06, 09, 12, 15, 18, 21. Det var också min plan. Många menar att den totala sträckan på åtta mil egentligen inte är det kluriga, utan istället själva utmaningens sammansättning och att det sträcker sig över ett dygn. Ni kan läsa mer om ultraintervallerna på Pace on Earths sida.
Just fasiken … runstreaken …
När vi hade nattat barnen började jag göra mig i ordning. Jag tog fram alla ombyten och övrig utrustning. Bestämde mig för att springa nattpassen ganska nära huset. Jag bestämde mig också för att vila innan det var dags för första intervallen, så jag kröp ner i sängen och försökte få till lite sömn. När jag äntligen började nicka till spärrade jag upp ögonen eftersom en insikt plötsligt slog mig i skallen. Jag hade ju glömt bort det här dygnets runstreak-pass! Hur skulle jag göra nu? Jag funderade på att starta redan vid 23:40 så att jag kunde tillgodoräkna mig löpningen fram till 00-slaget. Men nej, det gick inte. Jag är för OCD:ig för att klara av något sådant. Det skulle skava något oerhört, så jag beslöt mig för att springa 2 lugna km direkt. Jag tror klockan var 23 när jag var färdig.
Intervall #1 (kl. 00)
Sedan lyckades jag faktiskt slumra till i någon halvtimme, innan klockan ringde och det var dags att göra mig i ordning. Jag sörplade i mig kaffe och tuggade i mig lite choklad och en banan, sedan gav jag mig av.
Brallorna håller några rundor till …
Det var i särklass de längsta tio kilometrarna jag någonsin har sprungit. Jag uppskattar dem till ungefär 25,8 km. Kanske mer. Absolut inte mindre. Det tog verkligen aldrig slut. Redan då borde jag ha förstått att det här inte var rätt tillfälle att anta en sådan utmaning.
När jag kom hem bytte jag om till varma och torra kläder och la mig på soffan. Jag var ganska pigg men lyckades slumra till i kanske tjugo minuter innan det var dags att göra mig redo för nästa intervall.
Intervall #2 (kl 03)
Lite mer choklad. En av de stora fördelarna med långa distanser är alla godsaker man får peta i sig. Mums!
Jag kände mig lite piggare den här gången. Kroppen var lättare och det kändes som om det hade lossnat för mig.
Ungefär efter fem kilometer kändes det lite tyngre igen. Smärtor i knäna gjorde att jag blev lite arg, men jag skiftade fokus och sprang vidare.
Väl hemma tog jag av mig alla våta kläder och lade mig i soffan och lyckades somna ganska fort. Jag fick ungefär en timmes sömn innan det var dags att göra sig i ordning för nästa löptur. Jag var fortfarande irriterad över mina knän. Hur i hela hissingen kunde jag ha ont efter ynka 15 sprungna kilometrar?! Med vila emellan?! Värdelöst …
Intervall #3 (kl 06)
Solen hade gått upp och det var väldigt lugnt och vackert ute. Nattens två pass hade bjudit på ca 2 grader och det såg likadant ut nu.
Jag bestämde mig för att ta på mig knästöd på båda benen. De första stegen kändes okej och jag kände inte av smärtan. Bestämde mig för att springa bort mot Drevviken för att få en så vacker och fridfull runda som möjligt. Det var verkligen vackert, men när jag kom ut i skogens terräng kom smärtorna i knäna direkt. Fan.
Fan, fan, fan.
Jag stannade till vid en klippa och lät solen värma mitt ansikte, sög i mig doften av vår och lyssnade till Drevvikens djurliv. Sen tog jag den här bilden och visste ungefär hur mitt äventyr skulle sluta.
När jag sprang på grusvägen längs vattnet märkte jag hur knästöden förändrade mitt löpsteg. Det gjorde att benlyftarmusklerna började strejka. Jag hade nu sprungit sammanlagt 27 km och hade redan ont i både benlyftarmusklerna och knäna. Grattis herr trollkarl!
När jag kom hem tog jag det oerhört lugnt till en början. Sedan vaknade kidsen och jag fick en massa olika bestyr att ta tag i. En skulle ha vatten, alla ville ha frukost, någon skulle ha kläder, den första ville ha mer vatten, ytterligare en smörgås breddes.
”Färdiiiig!”
Suck, det blev ingen vila direkt.
Intervall #4 (kl 06)
Temperaturen hade skjutit iväg till 11 grader. Jag tog på mig shorts, en funktionstshirt och en tunn vindjacka. Det kändes otroligt skönt med så lätta kläder. Jag fick några meddelanden på telefonen om att jag borde sluta springa. Borde ge upp så att jag inte skadade mig.
Jag hade i smyg redan förlikat mig med tanken. Jag tog av knästöden och öppnade dörren.
När jag stapplade iväg på de första stegen kände jag direkt hur illa det var. Jag använde det här tillfället för att träna inför kommande ultrautmaningar där utmattning och smärta kommer att försöka förgöra mig. Jag tränade på att skifta fokus, att lära känna smärtorna och köra vidare. Det gick hur bra som helst. Men efter två kilometer, när jag återvände till verkligheten, kom jag på att jag sprang medan jag haltade kraftigt. Mitt högerknä hade i princip gett upp och det gick inte att stödja på det fullt ut längre. Tack för mig. Jag gav upp.
Tankar
Jag känner mig inte jättebesviken. Anledningen till det är att jag tre dagar på raken före utmaningen sprungit i fivefingers, vilket jag slarvat med att träna på. Det hade troligen tärt på mina knän och jag hade inte hunnit återhämta mig. Dessutom hade jag haft en konstig känsla i kroppen redan före utmaningen. En feber-förkylningskänsla som låg och pyrde i stillhet.
Jag lyckades bara springa ynka 32 km vilket för mig inte ska ta emot i närheten av så mycket som det gjorde. Jag hade ju sprungit fyra intervaller om 10 km som test förut och det gick ju bra. Men det var under dagtid. Nu hade jag tagit mig igenom nattpassen och jag fick ju känna på exakt vad de innebar. Nästa gång kommer jag att vara bättre förberedd och i starkare form.
Det jag ska fokusera på nu är att gå ner i vikt och att sköta min styrketräning för att bygga upp mina ben till fantastiska spiror som bär mig fram de åtta milen som krävs för att få bära den där snygga och åtråvärda tshirten. Jag har ganska många kilon att bli av med. Jag siktar nu på att försöka gå ner sju kilo och att bli bra mycket starkare i knäna. Dessutom ska jag arbeta på min rörlighet. Det här bli kul och nästa gång kan jag inte misslyckas.
Att löpning är dåligt på massor av sätt kan knappast vara någonting som någon kunnat undvika att höra. Jag får höra det för jämnan. Man förstör sina knän, leder och fötter. Och att springa på vintern är livsfarligt. Det senaste jag fick höra var att det är livsfarligt att springa på morgonen eftersom alla organ har anpassat sig efter horisontellt läge, och att det tar upp till fem timmar innan kroppen har anpassat sig till vertikalt läge.
Attack är bästa försvar
De flesta som propagerar för löpningens faror är icke-löparna. Av någon outgrundlig anledning lever de med övertygelsen om att de vet mer om löpning och skador än de som faktiskt utövar sporten. Så är det även med träning och rörelse generellt sett – de som inte rör på sig predikar ofta, med chipspåsen i högsta hugg, om de radikala farorna med rörelse. Givetvis en enkel psykologi som går ut på att försvara sitt stillasittande och därigenom hela sin person. Enklaste försvar är attack, det är sedan gammalt.
Med den vetskapen i bakhuvudet hade jag varit nöjd om det bara stannade där. Men det finns ju även kunniga som alldeles för ofta sprider rädsla för rörelse.
Jag gjorde nyligen ett inlägg i en lokal facebookgrupp. Inlägget var en enkel uppmaning till rörelse i form av att de som skulle vilja springa tillsammans helt enkelt träffas och gör just det – springer tillsammans. Jag inledde inlägget med att berätta väldigt kort om mig själv, om min runstreak, och fortsatte sedan med att föreslå att man skulle kunna förannonsera vilken typ av pass det blir så att man de som tycker att det låter passande kan haka på. Väldigt enkelt. Grundtanken var att starta en grupp för de som gillar att springa tillsammans med andra, för de som inte känner andra löpare, för de som överlag vill träffa nytt folk, för de som vill lära sig nya löprundor och för de som kanske är rädda för att springa själva.
Löpning behöver inte vara komplicerat
Men direkt kom kommentaren ifrån en tränande person att jag bara skrev om hur ofta jag springer och inte vilken plan jag har för att få löparna att avancera och bli så bra de kan bli. Exakt den typen av tänk är det som hindrar så många människor ifrån att röra på sig. Tänket att motion måste innebära att man måste sträva efter att bli så bra som möjligt. Det ska vara utmattande, planerat på ett neurofysiskt stadie och inriktat på snabba och effektiva resultat. Vad hände med att bara röra på sig? Vad hände med att få frisk luft och att känna välbefinnande och stolthet? Varför måste allting hela tiden dras till sin spets? Måste det vara så komplicerat?
Även kunniga varnar för rörelse
Efter det kommenterade även en löpcoach att det faktiskt inte ”bara” är att springa, och menade att löpning är förenat med stor skaderisk om man inte gör det på rätt sätt. Löpcoachen och jag fick ett bra snack och vi redde ut begreppen även om vi inte var helt överens. Så det är helt fine, men det är inte första gången jag möter motståndet för löpning hos dem som jag allra mest hade hoppats skulle förespråka rörelsen och vara mer positiva.
Jag fattar att det hos en löpcoach absolut kan finnas ett tänk att om löpningen blir för tillgänglig och enkel så blir det mindre jobb och pengar in på kontot. Om bilden av att löpning är farligt, om man inte anlitar en löpcoach, får leva gynnar det givetvis löpcoachen. Men det är väl där någonstans som jag vill rycka in. Vill få människor att slappna av en smula och inse att det är inte behöver vara så avancerat som många vill få det till. Det behöver dessutom inte vara så skadligt.
Runstreak
Runstreak, att springa varje dag, får ju också kritik i samma veva och av samma karaktär. Men folk blandar ständigt ihop löpning och löpning. Att springa intervaller på en 400 meter lång bana, i högt tempo med overstride, ÄR de facto överlägset mycket mer skadligt än vad det är att jogga 5 km två gånger i veckan i lågpuls och med hög stegfrekvens. Ja, faktiskt oavsett om du har en generellt dålig löpstil. Det går liksom inte att jämställa stötarna och förslitningen som uppstår mellan den ena och den andra formen av löpning.
Statistiken bedrar
Statistiken säger att ca 80% av alla löpare drabbas av skador. Mig veterligen finns det ingen statistik som pekar ut exakt vilka typer av löpare som oftast drabbas, men jag skulle kunna svära på att den typen som joggar kort och långsamt är en försvinnande liten andel av den procenten. De som toppar är med största sannolikhet hastighetslöpare, hinderlöpare och säsongslöpare. Kritiken som runstreak får är ibland att en upprepad rörelse leder till skador och att allsidig träning är att föredra. Det stämmer förvisso ofta men inte alltid. Inte fullt ut. Det är verkligen inte så enkelt. Det finns några saker som det påståendet inte tar hänsyn till. Som exempelvis att …
… rörelser som upprepas kontrollerat och skonsamt stärker kroppens inblandade delar som skelett, leder, muskler och ligament.
… karaktären av den upprepade rörelsen är av högsta relevans. Att lunka 1,6 km går inte att jämställa med att springa 10 km i högt tempo.
… en runstreak utesluter inte allsidig träning. Utöver kort och långsam jogg förespråkar även runstreakare en allsidig träning vid sidan av.
… olika tränade personer har olika chans att skadas. Eftersom vi vet att skonsam upprepad träning, som runstreak innebär, stärker kroppen på ett effektivt sett, skulle jag vilja påstå att en som runstreakar är mer förberedd och mindre skadebenägen än en som springer då och då. Som sagt, speciellt om man inte ägnar sig åt lågpulslöpning.
Runstreak-kritiker som fokuserar på fart och tider har i stort sett alltid en felaktig utgångsbild av konceptet runstreak. I dagarna pratade jag med en annan löpcoach som tvärtemot vad kritikerna hävdar, menar att han hittills inte stött på en enda motions-lågpulsare som skadat sig som ett direkt resultat av den formen av löpning.
Lågpuls är löpningens schack
För att summera tycker jag att det är tröttsamt att löpning alltid klumpas ihop och får en felaktig stämpel på sig att vara uteslutande skadligt. Det är lite som att säga att sport har en hög skaderisk, vilket ju faktiskt är helt sant. Men påståendet tar inte hänsyn till att schack faktiskt är odiskutabelt skonsamt. Jag skulle vilja påstå att lågpulslöpning är sportens schack. Schackspelare är dessutom smarta. Var smart – spring sakta och tryggt, och njut!
Äventyrslöpning är nog den bästa löpning som finns.
Att springa runt Drevviken är en idé jag fick i vintras. Jag har kollat lite olika rutter som andra har sprungit och då har distanserna landat på runt 30 km. Lagom löpning och en lagom utmaning för en äventyrsrunda för mig.
Lite blött …
Allt börjar med en början
Det var en helt vanlig dag och jag sa till sambon att jag skulle ut och springa. Av någon anledning började jag ladda min vätskeväst med vatten. Varför hade jag ingen aning om. Jag började känna ett litet sug att springa en längre sträcka och tänkte att 15 km kunde vara lagom. Jag sa till benen att det var löpning som gällde, och gav mig av.
Det var skönt väder. Ganska lagom temperatur och jag kände mig sådär härligt äventyrlig som jag gillar att vara. Jag sprang längst pendelspåret i Skogås bort mot Länna. Det var grymt lerigt och mycket upp och ner, men rundan hade precis börjat och jag tänkte att jag skulle se vart jag hamnade och sedan vända tillbaka. Men när jag såg omgivningarna som jag kom fram till bestämde jag mig för att springa en liten snutt runt Drevviken i alla fall. Bara runt ena spetsen och sedan vända tillbaka.
Så blev det givetvis inte alls. När det gäller löpning blir det sällan som jag tänkt mig. Jag sprang bara på och när jag tittade på mobilens karta insåg jag att det skulle ta ungefär lika lång tid att vända och springa hem igen som att fullfölja och äntligen slutföra min fantasi om att springa runt sjön.
Hokus-pokus
När jag kom bort till Tyresö svängde jag in på fel väg och hamnade vid en återvändsgränd. Men den lilla gatan var mycket bekant. Jag hade varit där förut. Plötsligt mindes jag att det var där Tobbe Trollkarl bodde. Jag drog ett sms för att se om jag hade rätt. Jodå, han var inte hemma men visst hade jag trollat mig fram till huset hans. Nåväl, jag sprang vidare och hamnade snart vid Trollbäcken. Där följde jag ett motorcykelspår i skogen som var ganska roligt att springa i. Upp och ner, upp och ner för gropar som gjorde att fotarbetet verkligen väcktes till liv.
Efter att jag svängde av mig en kyrkogård hamnade jag helt fel. Jag sprang åt fel håll flera gånger och jag hamnade till slut i nästintill ogenomtränglig terräng och fick klättra uppför berg för att komma fram. Visserligen var det bra eftersom jag då fick möjlighet att få en visuell bekräftelse åt vilket håll jag skulle springa. Höll jag min bara längst vattnet skulle allt gå bra. Inte mycket löpning, men ändå tungt i benen.
Asfalt under fötterna
Till slut kom jag fram till Sköndal där allting flöt på längst asfalt. Jag kände mig ganska mör i benen efter alla felspringningar och allt klättrande. Men snart var jag hemma och såg att rundan landade på 31 km.
Det finns ingenting jag rekommenderar så mycket som det jag kallar för äventyrslöpning. Det vill säga att ge sig ut i okänd terräng med mål att antingen springa från en punkt till en annan, eller förslagsvis runt eller sjö eller liknande. Mobilernas kartor ger ju en otrolig möjlighet till att alltid hittar rätt och alltid ha kontakt med omvärlden om något skulle hända. Prova!
Nej, nu ska jag jobba vidare på min bok som jag hoppas blir färdig snart.
