Månad: januari 2019

Jag har länge varit sugen på att kommentera debatten om träningshets. Kanske aningen sent men here we go!

Kroppshets vs Träningshets

Jag vill först och främst klargöra att träningshets inte är detsamma som kroppshets. Kroppshets tenderar främst (inte bara, utan främst) att drabba kvinnor, medan träningshets verkar drabba alla, oavsett kön.

Kroppshets är ganska påtagligt med tanke på medias framlyftande av vissa kroppsideal. Man förespråkar och visar upp de rådande trenderna, och reklambolag med flera rycks med i vågen. De som blir lidande är oftast kvinnorna som i olika sociala sammanhang aningen direkt eller indirekt konfronteras och kommenteras när de avviker ifrån de rådande idealen.

En annan viktig skillnad mellan kroppshets och träningshets är att det egentligen inte finns några direkta hälsofördelar med trenden att ha små eller stora bröst, eller exakta dimensioner på rumpan. Inte heller om du har kort, långt, rosa eller regnbågsfärgad hår. Kroppshets handlar enbart om tycke och smak och det finns ingen vetenskaplig förankring.

När det däremot kommer till träning räcker det att vi tittar på forskning för att veta vad som är bra, mindre bra och direkt farligt. Vi vet att träning är någonting mycket positivt för hälsan.

Vad innebär hets?

Hets innebär helt enkelt att man försöker få någon att utföra någon form av handling. Det är ett oerhört negativt laddat ord och känslan man får är att personen som hetsar inte har goda avsikter eller känslor inför den som hetsas. Oftast är handlingen som ska utföras negativ. Exempelvis skulle man inte säga att en person försöker hetsa sin bästa vän till att söka det där drömjobbet. Däremot skulle man direkt säga att en person försöker hetsa någon annan att kasta den där stenen genom farbrorns fönster.

Redan där reagerar jag över sammansättningen av orden träning och hets. Kropp och hets, däremot, köper jag mera lättvindigt. Men träning är någonting positivt medan hets inte är det. Kanske är det därför ordet fångar vårt intresse.

Träningsmani då?

För att vara helt ärlig så kan även positiva företeelser bli negativa och förödande. Syre är livsviktigt för oss men också det som dödar de flesta av oss i slutänden. Ja, överdriven träning och skadlig träning existerar och är givetvis någonting man ska ta på största allvar och inte uppmuntra till.

Men eftersom träningshets-debatten är så utbredd så talar vi om någonting som berör oss i stort, och då kan vi inte mena att det skulle vara så att flertalet av oss tränar så pass mycket att det är skadligt. Nej, rent objektivt vet vi att det omvända är vad som råder i samhället – vi tränar för lite och för sällan. Vi måste således lämna tankar på att det är tal om träningsmani.

Så vad handlar det om då? Jag tror att det hela är mycket enkelt och går att dela upp i två delar; Hälsomedvetenhet och det förödande självförsvaret.

Hälsomedvetenhet

Vi har på (relativt) senare tid blivit mer och mer medvetena om farorna med stillasittande och för lite rörelse. Vi vet vilka sjukdomar det medför och vilka komplikationer som är att vänta. På senare har forskning inom olika områden av träning fullkomligt exploderat, vilket skapar stora rubriker överallt. Tyvärr, för ofta felaktiga rubriker utifrån inkompetenta tolkningar men också utifrån dåligt utförda studier. Men överlag har vi under de senaste, säg 20 åren?, upplevt hur information kring träning och hälsa fullkomligt har exploderat.

”Det förödande självförsvaret”

Detta är något jag ofta talar om i min träningsfilosofi träningstrolleri. Det handlar om vår instinktiva vilja att ständigt försvara oss.
Vi människor är ett flockdjur och har ett starkt behov av att tillhöra olika grupperingar. Förr var det en stam eller by man kände stark tillhörighet till. Numera är det snarare så att vi tillhör en mängd olika flockar och har olika tillhörighet. Exempelvis tillhör vi ett land, en stad, ett fotbollslag eller en yrkeskår.

Vi har ett starkt driv inom oss att försvara de våra – att försvara sin grupp och att höja den över alla andra grupper. Det mest kostnadseffektiva sättet att höja den egna gruppen över de övriga är genom att sänka de andra grupperna. Sådana exempel ser vi dagligen på sociala medier när det handlar om exempelvis sport och politik. Man fokuserar nästan uteslutande på de andras negativa sidor och belyser väldigt sällan den egna gruppens fördelar.

Tränande vs Icke-tränande

Så finns också grupperna tränande och icke-tränande där man som icketränande med näbbar och klor tenderar att försvara sitt stillasittande. Därav ord som ”hurtbulle” och ”träningsfreak”. I utsatta lägen, när ens egen livsstil blir konfronterad, gäller det att snabbt nedvärdera och demonisera utmanaren. Om man lyckas med det lyckas man att nå den sköna känslan av att motparten är den udda medan man själv tillhör den sunda gruppen. Man har lyckats försvara sin livsstil och sin person.

Andra exempel är när man som icke-tränande lyfter enstaka fall där personer som tränat lagom och ätit sunt ändå gått bort i förtid. Gärna i kombination med berättelser om storrökaren och kalorinarkomanen som levde tills hon var 98 år.

Ofta går det så långt att träningens goda effekter avisas som nonsens av de icke-tränande.

Liknande exempel återfinns inom precis alla andra områden. Om man tycker om att köra rally tenderar man att intala sig själv om att 99% av alla klimatforskare i världen har fel om människans påverkan på klimatet. Om man gillar att röka är alla åtgärder mot rökning ren idioti hopkokat av en drös jävla översittare. Och så vidare och så vidare.

Helt enkelt är information, påståenden och fakta som på något sätt angriper dig eller din grupp, av ondo.

Kollisionen

När hälsomedvetenheten når ut i media i tillräcklig skala triggas de icke-tränandes förödande självförsvar så pass att de i bred front går till motangrepp. Ordet träningshets myntas och man lyfter fram exempel på träningsnarkomani med berättelser om hur illa sådant kan gå. Att lugnt och stilla informera om hur bra det är med träning förvandlas till att man uppmanar alla i samhället att utveckla träningsmani.

Det blir helt enkelt en massiv kollision mellan hälsomedvetenhet och det förödande självförsvaret hos de som utsätts för det. Då spelar fakta ingen roll längre. De som förespråkar rörelse, om så i det minsta laget, ska framstå som slavdrivare och extrema. Då är slaget vunnet och man kan tända sin cigg och luta sig tillbaka.

Avslutningsvis: För en tid sedan läste jag den här debattartikeln i Expressen, skriven av Lisa Bjernhagen. Om du har i åtanke vad jag skrivit ovan om att tillhöra en viss grupp och att försvara sig samt demonstrera den andra sidan, så tror jag att du ser det ganska uppenbart. Tydligare blir det inte. Försvaret klickar igång och enkel välmenande uppmuntran förvandlas till HETS!

Här kommer ett utdrag av Lisas debattartikel …