Springa Vasaloppet eller inte?

ultravasan90 ultrafasan

Ultravasan90

Bara att skriva det ordet/namnet på loppet startar en kedjereaktion i mitt huvud av tankar och känslor. Jag försöker att bena ut vad det är som dominerar känslomässigt, men det är svårt.

Jag skulle nog ändå säga att det är spänning, nervositet och nyfikenhet som känslorna mest består av. Spänningen känns överlag positivt laddad och ligger sammanflätad med nyfikenheten.

Tänk om jag inte klarar det …

Men i nyfikenheten ryms också alla förväntningar jag har, och i huvudet jämför jag mina kunskaper, förmåga och tidigare bedrifter med vad jag tror kommer att krävas av mig. Av de fiktiva loppen jag springer i fantasin går ungefär hälften så pass bra att jag tar mig i mål, medan jag i de andra måste bryta på grund av smärta eller eftersom jag inte klarar reptiderna.

Nervositeten känns däremot uteslutande negativ. Den framkallar jobbiga bilder av hur jag av hela mitt hjärta vill springa medan varje cell gör så ont att min kropp vägrar att röra sig.
Men det jag är mest nervös för är att jag inte ska orka mentalt. Att min vilja inte räcker till och att jag inte kommer att kunna vara sådär jädra fantastisk som jag vill bevisa för mig själv att jag kan vara. Det skrämmer mig. Känslan att vara otillräcklig för mig själv.

Själva banan

Det som får mig att känna hopp är banan. Den är ju väldigt snäll. Jag hoppas att det inte är något jag bara försöker intala mig själv bara …
Nej, den är snäll. Den uppfattningen bygger på vad jag hört från de som har sprungit loppet, och vad jag har sett på informationen jag hittat.

Ultravasan 90
Diagram saxat från vasaloppet.se

Överlag går banan nerför. Det är bra. Den mesta delen av terräng är den första halvan av loppet och sedan blir det lättare. Känns det inte som upplagt för att jag ska klara det? För att ALLA ska klara av det?
Nej, nu är jag där igen, och troligtvis naivt förenklar och förskönar …

Följ min sambo Ann-Elise ”Lillis”

ultravasan tjejmilen
Ann-Elise ”Lillis” efter tjejmilen 2018

Det är självklart att det kommer att bli ett galet tufft lopp. Det tuffaste jag någonsin har gjort fysiskt sett, och nu står jag i begrepp att anmäla mig eller att avstå. Det är inget lätt beslut.

Ann-Elise, eller ”Lillis” som nästan alla kallar henne, är lika entusiastisk som jag och hon har bara sprungit 13 km som längst. Men igår anmälde hon sig till Paceonearths coaching-program Tio Månader Mot Tio Mil. Det innebär helt enkelt att Johnny Hällneby och Ellen Westfelt kommer att guida henne så att hon inom tio månader ska klara av att springa tio mil. Detta genom både förbestämd och personligt utvecklad coachning och träningsprogram.

Gästbloggare

Min tanke är att hon ska få gästa min blogg och skriva om sin resa som jag hoppas många blir inspirerade av.
Jag får ibland höra ifrån folk att de inte kan jämföra sig med mig, medan jag hävdar att i stort sett alla kan det. Men, visst, jag har sprungit i många år nu och har i skrivande stund sprungit varje dag i nästan ett år. Jag förstår någonstans att man kan känna att jag är ”extrem”, även om jag själv ser mig som en nyförälskad medelmåtta.

Men Lillis har nyss börjat sin bana och antagit denna fantastiska utmaning, så henne kan man definitivt inte sätta etiketten extrem på och ha det som ursäkt. Inte än! Hon har gått ifrån att vara otränad rökare till att nyligen ha funnit kärleken till löpning.

Så ska vi springa eller inte? Ska vi tacka ja? Jag har bättre förutsättningar just nu, men Lillis är på god väg och har viljan och lusten.

Det här kanske låter som jag hittar på, men just nu sitter hon i soffan framför mig med mobilen, och hon utbrast nyss tvärt efter en lång tystnad: ”Ska jag anmäla mig till UV90?!”

Det får bli ett bra avslut på det här inlägget och frågan är ännu inte besvarad.

Kram på dig

 

GORE-TEX Winter Run Stockholm 2019

Gore-Tex Winter Run
Jag mellan bäst klädda under loppet. Elsa (@trailandpavement) och Olof (@fitlongdistancerunner)

Äntligen var det dags!

I lördags begav jag och sambon oss iväg till Skansen för att springa årets upplaga av Gore-Tex Winter Run. Det var premiär för oss när det kommer till det loppet såväl som premiär för ett lopp 2019. Men fler ska det bli!

Det som slog mig var att loppet var väldigt bra uppstyrt. Starterna flöt på hur fint som helst och stämningen var på topp. Det var otroligt roligt att se hur vissa hade klätt upp sig i allt ifrån julgransbelysning till rena utstyrslar, såsom exempelvis Elsa och Olof som vann. (Se rubrikbilden högst upp)

Backarna

Loppet som sådant var väldigt behagligt. Oerhört vackra omgivningar och min upplevelse var att det var flackt förutom två partier. Alla talade om EN backe. Jag trodde det var den som kom efter sisådär 3 km men det var bara en testbacke, kan man säga. Den riktiga kom när man kom in på Skansen och vi tog oss upp till Bollnästorget och slutligen till mål/varvning. Vid de båda backarna var det väldigt trötta deltagarna som flåsade lungorna ur sig medan de tappert kämpade på.

Jag tyckte att de flesta gick, men jag och sambon tog ett lugnt lopp och låg någonstans bakom mitten. Jag märker hur mycket all min traillöpning gör med min styrka när det kommer till backar. Jag tyckte faktiskt inte att de var speciellt jobbiga utan jag tuffade på i lugnt tempo med korta steg och uppskattade faktiskt utmaningen.

Vacker stämning!

Överallt längst vägen var det marschaller och facklor som gjorde skänkte en hög mysfaktor till alla oss löpare. Musik spelade ofta vid olika partier där det även fanns eldartister som utförde vackra nummer. Arrangörerna har gjort ett förträffligt jobb med det här loppet och jag kan bara drömma om vilka enorma resurser och engagemang som krävts för att genomföra det hela. Imponerande!

Pannlampa eller inte?

Nej, är vårt direkta svar. Inte pannlampa. Om man inte har extremt nedsatt mörkerseende så var det i alla fall inte några problem med det visuella i år. Vår uppfattning är att det var väl upplyst och att de som hade pannlampa faktiskt snarare störde mörkerseendet för övriga. Dessutom kastas en skugga framför en när någon bakom har pannlampa, så om ingen hade haft pannlampa hade sikten varit än bättre.

Bara ETT ynka minus

Det enda minus jag kan komma på var inlämning och utlämning för väskor. Först lämnade de som skulle springa 5km in sina väskor, och när de hade sprungit färdigt och skulle hämta ut sina väskor, var det dags för oss som skulle springa 10km att lämna IN våra väskor.
Att lämna in en väska tar ungefär tio sekunder, medan en uthämtning kan ta fler minuter om de inte direkt hittar väskan eller jackan. Därför blev det lite panikartat i vår grupp när vi med nöd och näppe hann tränga oss förbi och kasta in våra väskor för att hinna iväg till start. Där kanske man skulle kunna ha inlämning på en sida och utlämning på andra sidan?

Men överlag – tack för ett fantastiskt lopp! Om du vill läsa mer om loppet så finns all info HÄR! 

Här följer en video som jag klippte ihop av vår upplevelse.

Kram på dig!

 

Äventyrslöpning runt Aspen

äventyrslöpning

Paniktrolleri

Jag jobbar ju som trollkarl och igår skulle min vän Yankho (programledare i Bolibompa) uppträda i Hågelbyparken i Tumba. Men han blev tvärsjuk och jag ringdes in för att hoppa in i hans ställe.

Det var fullsatt och jag hade lika roligt som publiken så det var lättjobbat. Therese som är arrangör är fantastiskt proffsig och styr alltid upp allting på ett fantastiskt sätt, trots kort varsel.

loge artist Hågelby
Lokalen ligger i en gammal loge. Det här blev därför min loge i logen.

Äventyrslöpning i sikte!

Innan jag åkte bestämde jag mig för att ta med löparkläderna. Jag har nämligen bestämt mig för att försöka ta tillvara på dagsljuset mer genom att lägga mina pass under dagtid. Men det är inte det lättaste eftersom min chans att jobba är på dagtid när barnen är på skola och förskola.

Just nu känns det dock som om löpningen snart kommer att bli mitt jobb, av många anledningar. Exempelvis ger jag snart att ge ut en bok om löpning och jobbar även med tillhörande föreläsning. Den tanken gör det lite lättare att ibland stänga ner datorn och ta en löprunda i dagsljuset innan jag hämtar barnen. Men nu: Mot äventyrslöpning!

Ombytt och klar. Spåret väntar

Igår fanns det inga hinder. Jag packade ner mina löparkläder och åkte iväg och gjorde giget. Efter det bytte jag om och öppnade upp kartan på mobiltelefonen. Jag såg att det låg en sjö alldeles intill Hågelbyparken som heter Aspen. Den bestämde jag mig för att försöka ta mig runt.
Det hela flöt på riktigt bra och inledningsvis var det massor av spänger som sträckte sig genom ett varierande landskap. Mest snirklade de sig fram över isiga våtmarker mellan snåriga buskaget och skogsdungar. Det härligaste med äventyrslöpning är just att man aldrig vet var man hamnar och i vilken terräng man kommer att springa i.

aspens naturstig äventyrslöpning

aspens naturstig
 Ibland fick jag även springa genom vackra björkdungar och allmän blandskog.

aspens naturstig äventyrslöpning

Ibland fick jag använda kartan för att hitta rätt när stigen tog slut och jag stötte på privat mark. Då var det olika landsvägar och mindre grusvägar som gällde. Mellan dem sprang jag vid åkerkanter och korsade även små idylliska gårdar där folk tydligen slet med riktiga jobb, till skillnad från en clown som jag. Synd att inte äventyrslöpning kan vara en heltidssysselsättning …

löpning äventyrslöpning

Äventyrslöpning löpning

aspens naturstig

löpning aspen sjö

Alla kan!

Förresten, jag hade inte bråttom förrän jag efter rundan fick ett SMS från kvinnan i mitt liv, som var sugen på att ge sig ut på en löptur och således undrade när jag skulle komma hem. Hon som har gått ifrån att ha sagt att hon inte har tid till träning, till att bli helt frälst i löpning. Hon som har gått ifrån att trots det säga att hon inte har tid med någon runstreak, till att nu ha antagit utmaningen och i skrivande stund har sprungit i 21 dagar på raken! När jag kom hem sprang hon enkelt 10 km på en fin tid trots halka och kyla. Sådant får det att pirra lite extra i min kropp.

Här följer två youtubeklipp som visar några av de hinder jag stötte på. Dock filmade jag aldrig de krävande stigningarna genom den värsta terrängen. Då var jag för mentalt inne i det för att komma igång att filma och fota.

Jag vill verkligen uppmana er alla till att ta liknande tillfällen i akt för att uppleva det underbara med små egna äventyr. Om du inte är löpare så promenera! Det är en befrielse att få vistas ute i den fantastiska natur Sverige faktiskt kan erbjuda, och att få navigera sig fram genom okänd terräng i trakter du aldrig tidigare varit är spännande. Prova äventyrslöpning!

Hoppas du provar!

Kram på dig

Livet. (2009 vs 2019)

livet

Idag fyller jag 40 år. Det kändes värre igår, men nu är det gjort.
Vad hände egentligen? Ganska mycket, givetvis, men känslan är att det är så pass mycket att jag inte riktigt har koll på situationen. Allting springer ifrån mig och jag vill stoppa tiden. Hinna samla mig och få ett rimligt perspektiv på alltsammans innan jag klickar igång livsklockan igen. Innan livet återigen får ticka bort.

2009

Jag hade träffat min nuvarande sambo. Vi levde ett lyxliv, kan man säga. Det var massor av rolig utgång och vi bodde i en litet paradis mitt i Sthlm som kallas för Atlasområdet som ligger vid St:Eriksplan.
Jag tror att detta var året jag gjorde första säsongen av mitt barnprogram Den itusågade Kaninen som sändes i fem säsonger på Barnkanalen. Livet lekte och jag hade ingen aning om hur livet skulle se ut om tio år. Jag brydde mig inte heller.

Men det var också en förödande tid för mig, rent fysiskt. Visst, jag var på väg ur den värsta tiden som hade varit några år före då jag drev en egen stand up-klubb. Min bästa vän Marcus Palm drev också en stand up-klubb och vi hade verkligen roligt, det hade vi. Vi gled runt från klubb till klubb och körde stand up och trollade. Vi gick på kändisfester och fotades på röda mattan mellan glada förfester och märkliga efterfester. Nätterna tog aldrig slut utan sattes bara i pausläge under dagtid då vanliga människor var vakna. Det var helt enkelt en tid då vi bara behövde bry oss om oss själva och ta hand om oss själva.

Ohälsa

Men jag tog inte hand om mig själv. Jag var ohälsan själv egentligen. Jag tränade ingenting och jag åt och drack illa. Jag tänkte i på det då, men idag vet jag att jag hade tankar kring min egen kropp och mitt eget välmående. Det var inga bra tankar. De handlade ofta om en inre vetskap att jag skulle komma att förfalla. Min kropp hängde i en skör tråd av den lilla ungdom som fanns kvar ungdom.
Men träning? Nej, det var inget som lockade. Tvärtom.

Löpningen var det som låg mig närmast till hands eftersom jag ville ha enkelhet. Men löpning var ta mig fan det tråkigaste jag kunde föreställa mig!

2019

Nu bor jag i Skogås med samma fina kvinna som då. Men nu är vi fler. Vi har tre jättefina barn, två mjuka katter och ett gäng ganska tråkiga fiskar. Livet flyter på och trolleriet har hamnat LITE i skym undan sedan de glada tiderna då jag ständigt hängde på Magic Bar, gjorde trolleri i teverutan och jobbade betydligt mer än nu med trolleri.
Nu har jag väldigt mycket andra projekt. Jag har gett ut några barnböcker och jag fick idag beskedet ifrån en fantastisk förläggare att han vill ge ut en av mina träningsböcker. Ja, för det har ju faktiskt hänt, det där med träningen.

Numera är träningen en del av mitt liv på ett sätt som jag inte förstod kunde existera. Det krävdes månader av filosoferande och analyserande för att jag äntligen skulle förstå hela grejen.
Jag har nu förstått vikten av vår inre bild av träning och hur vi måste förändra den för att lyckas. Mitt stora test var att försöka förändra bilden av det jag föraktade mest – löpning.

Idag är löpning bland det bästa jag vet och det är en stor del av mitt liv. Jag har i skrivande stund sprungit varje dag i 330 dagar och jag har tagit stora kliv åt att lyckas med de ultrautmaningar jag drömmer om.

Att jag har hittat träningen i mitt liv har gjort stor skillnad. Faktum är att jag känner att den lilla tråd av ungdom jag en gång hängde i har blivit tjockare snarare än tunnare.

Mitt mål har gått ifrån att få andra att uppleva magin ifrån mitt trolleri, till att få dem att uppleva den magi träning kan skänka.

Kram på dig!

 

 

 

 

Träningsrundan igår blev ett maraton

löpning maraton

Gårdagen började som vanligt med att jag gick upp och fixade frukost till barnen och gick iväg med den äldsta till skolan och de två yngsta till förskolan. Jag noterade att jag var ganska pigg. Jag reflekterade över att jag hade släckt lampan ganska tidigt och att varken katterna eller barnen hade väckt mig under natten. En hel natt sömn är sällsynt.

Förberedde inför ett längre pass

löpning löpare träningstrolleriSambon kom hem ifrån sitt nattjobb och berättade att hon inte skulle sova som hon brukar eftersom hon skulle vara ledig i några dagar. Istället skulle hon bara lägga sig och vila en liten stund medan jag var ute och sprang.
Jag tog på mig mina löparkläder och visste någonstans i huvudet att det skulle bli 20 km eller längre.

Väl ute växte tanken på att passet nog skulle bli längre. Jag höll perfekt tempo och jag njöt av omgivningarna. Stundvis var det som att springa i en tavla målad av en nyförälskad konstnär. Allt vara bara så perfekt och jag ville på något sätt kunna lägga det på burk och ta med hem. Men det är det som är det fina med löpningen – man får helt enkelt gå ut och fånga tillfällena, och en del av belöningen med att man är löpare är just de här stunderna jag nu fick uppleva.

löpning natur

löpning natur

Med ultradistanser som mål

Jag siktar på att kunna springa ultradistanser och det enda som har hindrat mig har egentligen varit mina knän. Visst, när jag sprang 40 km senaste hade jag förvisso så sjukt ont precis överallt i benen och jag fick uppfinna en egen löpstil där jag liksom kastade fram benen för att hålla rörelsen framåt. Men knäna har varit värst och det som satt käppar i hjulen många gånger. Idag tog jag det i lugnt tempo. Jag gick uppför några branta backar och även när jag åt en energibar. Dessutom hade jag inte bråttom när jag tog några av bilderna.

löpning löpare natur

löpning löpare

Det börjar ta sig! Ett maraton är ändå ett maraton.

Den här gången gick det dock långt över förväntan. När jag sprungit över 30 km tidigare har jag haft gruvligt ont efter löprundorna och knappt kunnat gå under de tre kommande dagarna. Men efter gårdagens maraton gick jag och hämtade barnen på skola/förskola och idag mår jag fint. Jag har en känning på yttersidan av vänsterfoten som jag gissar är ett resultat av överbelastning. Man landar ju oftast på utsidan av foten. Det känns som något muskulärt så jag är inte orolig.

löpning natur

natur löpning
Det jag lärde mig av gårdagens löpning är att jag definitivt är på väg mot ultradistanser och att jag ser fram emot det! Jag blir starkare och hållbarare för varje långpass. Jag är glad.

löpning löpare natur

löpare löpning

När jag kom hem nästan fem timmar senare hade sambon legat och sovit djupt. Yrvaken och lätt förvirrad kommenterade hon sin långa sömn med ”det här var ju inte meningen … ”. Jag småskämdes lite eftersom jag var en del i varför hon sovit så länge och kontrade med ”Nej … det var inte meningen för mig heller att det skulle bli så långt”

Kram på dig

Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp:

Runstreak – Anta utmaningen du också!

löpning springaNär man hör begreppet runstreak är det lätt att tro att det handlar om att springa naken på en fotbollsplan. Detta så länge man kan tills att polis eller vakter hindrar en. Och även om det också är en form av motion är det ingenting jag vill uppmuntra till. Ja, så länge du inte lyckas dra ihop ett slutet sällskap som verkligen vill se dig springa naken, utan risk för att någon utomstående behöver få syn på spektaklet. Men som sagt, det är verkligen inte den typen av runstreak jag nu ska skriva om.
Vilken onödigt lång inledning det här blev …

Vad är en runstreak?

Runstreak löpning
En runstreak innebär helt enkelt att du springer minst 1,6 km varje dag i så många dagar i följd som möjligt. Sen finns det egentligen inga övriga regler men många väljer att sätta upp olika regler som passar just dem.
Min regel är att själva löpturen ska vara en parantes i vardagen som endast ägnas åt just löpning, både mentalt och fysiskt. Nej, jag menar inte att jag inte får fundera på annat under löpturen, utan att det ska vara en löp-parantes som innefattar idén om att ta en löptur, förberedelsen inför löpningen och själva löpningen. En parantes av rörelse varje dag.
Detta till skillnad ifrån att på jobbet komma på att man idag måste springa, och därför slentrian-springer lite grann i sina vanliga kontorskläder i korridoren.
Men det är en regel som känns bäst för mig. Vad som känns bäst för dig bestämmer bara du.

Jag själv antog den här utmaningen den 20:e februari, 2018. Det betyder att jag idag har sprungit varje dag i 1935 dagar på raken.

Om du vill läsa ännu mer ingående om vad en runstreak är, samt få massor av tips, inspiration och kunskap om löpning i allmänhet finns boken Runstreak – att springa varje dag, som jag superpartiskt varmt rekommenderar. (Klicka på bilden för mer info samt för att beställa)

Runstreak löpning Daniel Karlsson

Varför springa varje dag?

För att få in rörelse i ditt liv på ett väldigt enkelt sätt! Jag antog utmaningen då jag hade blivit intresserad av att springa ultradistanser, men ännu inte var redo. Ultra innebär alltså att man springer längre än ett maraton som alltså är 42 km. När jag lyssnade på Ellen Westfelt och Johnny Hällneby i deras podcast paceonearth.se, nämnde de att en runstreak-konceptet i sig faktiskt är ultra. Jag höll med dem och tog därför beslutet att göra det, och har sedan dess hållit i min streak.
Ellen Westfelt själv började springa den 4:e September 2013 vilket innebär att hon nu har sprungit i imponerande 3556 dagar i rad!

Skapa stolthet

Men frågan var ju varför man ska springa varje dag? För mig var det alltså att jag ville göra någonting ”ultra”, innan jag var förberedd på en äkta ultradistans. Men sedan passade det även in i min träningsfilosofi eftersom den lyfter fram vikten av att känna sig stolt över vad man gör. När man har sprungit varje dag i exempelvis 20 dagar, infinner sig en triggande stolthet som håller i sig och ökar för varje dag.

Skapa kontinuitet

Att inleda en runstreak är ett ypperligt effektivt och enkelt sätt att få in rörelse i vardagen. Konceptet är enkelt och själva rörelsen är enkel.
Ditt gym är utanför ytterdörren och passet blir aldrig fullsatt. Du behöver inte betala någon medlemsavgift och du får frisk luft och lugn och ro. Dessutom slipper du krångliga scheman och en vrålande PT. Du skapar helt enkelt din egen träning och blir din egen PT och utför något som i stort sett alla människor rimligen klarar av.

Slipp ursäkterna

runstreak löpning
En runstreak har också någonting extraordinärt med sig som nästan alla som provat vittnar om. Det är att de vanligaste ursäkterna för att slippa träna aldrig riktigt får fäste. De får liksom aldrig tillfälle att ens ploppa upp, utan lyser istället med sin frånvaro. Varför det är så beror till viss del på utmaningens enkelhet, men också på att man långt i förväg faktiskt vet vad som gäller. Man är, från och med det att man fattar beslutet, fullt medveten om vad som kommer att hända varje dag en lång tid framöver. Detta till skillnad ifrån att lite mer luddigt bestämma sig för att börja träna och inte veta exakt när och hur. Ett sådant upplägg skapar en stark grogund för ursäkter som får en att skjuta på träningen tills imorgon. Ofta får det också effekten att man genomför betydligt mindre ansträngande träning än vad man tänkt sig. En promenad kanske duger istället för den där tänkta löprundan …

Siffrans pepp

runstreak löpningDessutom har runstreaken en extrem styrka i det att siffran ökar varje dag. Våra hjärnor gillar simplicitet, kontinuitet och ogillar förändring. Att efter sju löpdagar plötsligt bryta sin runstreak, är betydligt  mycket svårare än att hoppa över en vanlig löptur. Därför tipsar jag alltid om att ha dina dagar tydligt synliga till vardags. Gärna en kalender på väggen där du varje dag fyller i hur långt du sprungit eller bara att du sprungit.

Följ andra runstreakare

runstreak sverige
Ellen Westfelt från paceonearth.se har skapat en sida på facebook som heter Runstreak Sverige där du är jättevälkommen som medlem. Där kan man skriva om sin egen runstreak och få pepp ifrån andra, eller läsa inspirerande ord ifrån andra som runstreakar.  Du kan dessutom hitta andra genom att följa hashtaggen #runstreak på exempelvis instagram.
Jag själv lägger ut en löpbild för varje löpdag på min instagram @trollkarlen_daniel_karlsson

Frågor?

Om du har några andra frågor är du jättevälkommen att ställa dem i kommentarerna nedan eller maila mig på magi(at)danielkarlsson.com

Så kom igen nu! Häng med in i runstreckens värld och ha kul med oss andra!

Kram på dig!

Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp:

 

 

”Träning ÄR ibland en pina. Så ÄR det bara!”

löpning träning

Många olika reaktioner

Sedan jag publicerade inlägget ”Tröttsamma floskler … ” har jag haft mängder av diskussioner både i privata meddelanden och på olika forum. Vilket jag också förutsatte! Jag gillar att ämnet berör och jag fullkomligt älskar att mitt budskap om njutningsfull träning provocerar. Det berättar nämligen att jag är helt rätt ute och att mitt mål med hela mitt Träningstrolleri är viktigt och behövs.

Min tanke om att träning inte behöver innebära att man måste ”bita ihop”, ”bara bestämma sig!” eller upprepa för sig själv att ”det som inte dödar härdar”, är för många svårt att processa. Överallt målas träning, antingen direkt eller indirekt, upp som någonting dötrist, svårt och extremt obekvämt som vi trots allt måste ägna oss åt. Vi har helt fel utgångspunkt och det får jag bekräftat överallt och hela tiden.

Den negativa uppfattningen

Igår lyssnade jag på podcasten TMTK avsnitt 10 om hur man kommer igång med träning. En kul och underhållande lyssning med briljante Pär Lernström som gäst. Men hela premissen var som alltid att träning är trist, tungt och i vägen. Sedan diskutera man hur man ska lyckas genomlida träningen och ”få den gjord”. Inte en gång talades det om att försöka bryta ner den försvarsmekanism vi alla har som försöker att demonisera träningen och få oss att låta bli. Det är alltså ingeting specifikt för den här podcasten, som för övrigt hade en fantastiskt duktig panel, utan är något som genomsyrar all traditionell träningsmedia och egentligen hela samhället.

Mitt mål är att få så många som möjligt att förstå att vi inte behöver acceptera den negativa inre bilden vi har av träning, och att den går att förändra.
Jag brukar ofta jämföra med de många historier vi alla hört om folk som inte förstått ett svart av matte i skolan. De har hatat varje sekund av det. Sen kommer rätt lärare in och säger rätt saker och plötsligt faller allting på plats. Det blir så enkelt och huvudpersonerna i historierna börjar längta till mattelektionerna. Precis så har min träningsresa varit och jag har lärt mig så ofantligt mycket om hur det mänskliga psyket fungerar när det kommer till träning.

Mod och vilja kan förändra

Jag har fått kommentarer som exempelvis …

”Det är inte så enkelt som du säger. Ibland är träningen en ren pina, så är det bara.”

”Man kan inte alltid tycka att det är en dans på rosor. Ibland måste man bara göra det trots att det känns helt vidrigt”

”Jag har aldrig förstått hur man kan tycka att träningen är så rolig. Jag tror inte att alla kan känna så. Vi är alla olika.”

Det enkla svaret är att de har helt rätt i viss mån. Om man aldrig har jobbat på sin inre bild, sin uppfattning av sin träning, så kommer man ofrånkomligen att uppleva en massa komplikationer. Om man aldrig har jobbat med vad man tycker och känner inför träning och aldrig ens funderat över vad som går att förändra, så kommer man att uppleva många motgångar och negativa känslor.
Men om man är villig och modig nog att faktiskt våga konfrontera sig själv och sina egna uppfattningar så går det att göra drastiska förbättringar ganska fort.

Måste våga tänka om

Det jag talar om är inget mumbojumbo och ingenting extraordinärt på något sätt. Det är vedertagen fakta att vi kan påverka oss själva genom olika former av suggestion, vilket är en del av det jag förespråkar. Utöver det bör man ha en god förståelse varifrån den negativa uppfattningen om träning faktiskt kommer ifrån. Man måste förstå varför vår hjärna försöker att hålla oss ifrån onödig rörelse. Man måste också förstå hur vårt flockbeteende spelar in när vi försöker att komma igång med träning, och vilka fallgropar vi kan trilla ner i. Allt det tillsammans med råd om vad man rent praktiskt kan göra för att förbättra sin bild av träning, skulle man kunna säga är vad min träningsfilosofi går ut på.

Jag vill få alla att lägga de negativa tankarna och uppfattningarna åt sidan för en stund och öppna sig för att träning kan vara någonting helt annat än vad man lärt sig hela livet av traditionell träningsmedia och av andra människor. En bra början är just det – att försöka sluta tänka negativa tankar om träning. Varje gång vi bekräftar den negativa bilden av träning inom oss, minskar vi chansen för hållbar och glädjefylld rörelse.

En cementerad uppfattning

träningAv de många kommentarer jag fått efter inlägget jag tidigare refererade till, framgår tydligt att man har en cementerad uppfattning om vad träning är, som är oerhört svår att rubba på. Många försöker påstå att träning inte alls kan vara så fantastisk som jag säger eftersom den de facto ibland måste innebära att man är helt slutkörd. Låt mig kommentera detta kort.
Nej, träning behöver inte innebära att man måste bli helt slutkörd, men jag förstår poängen. Om man exempelvis vill tävla i kickboxning så räcker det inte med att småjabba på stället som träning och tro att det ska räcka. Då behövs det riktigt tuffa fyspass för att orka med, jag håller med. Men, det är vad som händer i din hjärna när du tänker på den utmattningen som är felet. De som har kommenterat utgår ifrån det felaktiga förhållandet:

 

fysisk utmattning = lidande

Det förhållandet är någonting vår hjärna kämpar för att behålla för att få oss att inte göra av med onödig energi – en evolutionärt fördelaktig instinkt som sitter djupt inom oss.

Forma ett annat sammband

När jag tränar intervallträning eller springer maraton eller längre distanser blir jag givetvis också rejält fysisk utmattad ibland. Men i min hjärna har jag istället format ett annat samband:

fysisk utmattning = stolthet

fysisk utmattning = förbättring

fysisk utmattning = lycka

träning löpning
När jag springer långa sträckor i djupsnö blir jag givetvis väldigt fysiskt ansträngd. Men jag fullkomligen älskar det och behöver aldrig ”bita ihop” för att ta mig ut på ett sådant pass.

Genom väldigt mycket arbete och filosoferande har jag i stort lyckats utesluta de negativa tankarna och känslorna. Resultatet har varit otroligt omvälvande för mig och träningen har blivit någonting i mitt jag inte tidigare trodde var möjligt. Det finns inte längre samma motstånd som förut och allting är så mycket lättare. Det är mitt mål med den här bloggen, mina föreläsningar och min kommande bok, att få andra att kunna känna samma sak. Att få andra att bli lika lyckliga i sin träning och därigenom mindre stressade, mer hälsosamma och allmänt lyckligare människor.

Kram på dig

Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp:

 

Träningshets och kroppshets

Jag har länge varit sugen på att kommentera debatten om träningshets. Kanske aningen sent men here we go!

Träningshets

Kroppshets vs Träningshets

träningshetsJag vill först och främst klargöra att träningshets inte är detsamma som kroppshets. Kroppshets tenderar främst (inte bara, utan främst) att drabba kvinnor, medan träningshets verkar drabba alla, oavsett kön.

Kroppshets är ganska påtagligt med tanke på medias framlyftande av vissa kroppsideal. Man förespråkar och visar upp de rådande trenderna, och reklambolag med flera rycks med i vågen. De som blir lidande är oftast kvinnorna som i olika sociala sammanhang aningen direkt eller indirekt konfronteras och kommenteras när de avviker ifrån de rådande idealen.

En annan viktig skillnad mellan kroppshets och träningshets är att det egentligen inte finns några direkta hälsofördelar med trenden att ha små eller stora bröst, eller exakta dimensioner på rumpan. Inte heller om du har kort, långt, rosa eller regnbågsfärgad hår. Kroppshets handlar enbart om tycke och smak och det finns ingen vetenskaplig förankring.

När det däremot kommer till träning räcker det att vi tittar på forskning för att veta vad som är bra, mindre bra och direkt farligt. Vi vet att träning är någonting mycket positivt för hälsan.

Vad innebär hets?

träningshetsHets innebär helt enkelt att man försöker få någon att utföra någon form av handling. Det är ett oerhört negativt laddat ord och känslan man får är att personen som hetsar inte har goda avsikter eller känslor inför den som hetsas. Oftast är handlingen som ska utföras negativ. Exempelvis skulle man inte säga att en person försöker hetsa sin bästa vän till att söka det där drömjobbet. Däremot skulle man direkt säga att en person försöker hetsa någon annan att kasta den där stenen genom farbrorns fönster.

Redan där reagerar jag över sammansättningen av orden träning och hets. Kropp och hets, däremot, köper jag mera lättvindigt. Men träning är någonting positivt medan hets inte är det. Kanske är det därför ordet fångar vårt intresse.

Träningsmani då?

träningsmaniFör att vara helt ärlig så kan även positiva företeelser bli negativa och förödande. Syre är livsviktigt för oss men också det som dödar de flesta av oss i slutänden. Ja, överdriven träning och skadlig träning existerar och är givetvis någonting man ska ta på största allvar och inte uppmuntra till.

Men eftersom träningshets-debatten är så utbredd så talar vi om någonting som berör oss i stort, och då kan vi inte mena att det skulle vara så att flertalet av oss tränar så pass mycket att det är skadligt. Nej, rent objektivt vet vi att det omvända är vad som råder i samhället – vi tränar för lite och för sällan. Vi måste således lämna tankar på att det är tal om träningsmani.

Så vad handlar det om då? Jag tror att det hela är mycket enkelt och går att dela upp i två delar; Hälsomedvetenhet och det förödande självförsvaret.

Hälsomedvetenhet

Vi har på (relativt) senare tid blivit mer och mer medvetena om farorna med stillasittande och för lite rörelse. Vi vet vilka sjukdomar det medför och vilka komplikationer som är att vänta. På senare har forskning inom olika områden av träning fullkomligt exploderat, vilket skapar stora rubriker överallt. Tyvärr, för ofta felaktiga rubriker utifrån inkompetenta tolkningar men också utifrån dåligt utförda studier. Men överlag har vi under de senaste, säg 20 åren?, upplevt hur information kring träning och hälsa fullkomligt har exploderat.

”Det förödande självförsvaret”

Detta är något jag ofta talar om i min träningsfilosofi träningstrolleri. Det handlar om vår instinktiva vilja att ständigt försvara oss.
Vi människor är ett flockdjur och har ett starkt behov av att tillhöra olika grupperingar. Förr var det en stam eller by man kände stark tillhörighet till. Numera är det snarare så att vi tillhör en mängd olika flockar och har olika tillhörighet. Exempelvis tillhör vi ett land, en stad, ett fotbollslag eller en yrkeskår.

Vi har ett starkt driv inom oss att försvara de våra – att försvara sin grupp och att höja den över alla andra grupper. Det mest kostnadseffektiva sättet att höja den egna gruppen över de övriga är genom att sänka de andra grupperna. Sådana exempel ser vi dagligen på sociala medier när det handlar om exempelvis sport och politik. Man fokuserar nästan uteslutande på de andras negativa sidor och belyser väldigt sällan den egna gruppens fördelar.

Tränande vs Icke-tränande

träningshets
Vardagsexempel på ”det förödande självförsvaret”

Så finns också grupperna tränande och icke-tränande där man som icketränande med näbbar och klor tenderar att försvara sitt stillasittande. Därav ord som ”hurtbulle” och ”träningsfreak”. I utsatta lägen, när ens egen livsstil blir konfronterad, gäller det att snabbt nedvärdera och demonisera utmanaren. Om man lyckas med det lyckas man att nå den sköna känslan av att motparten är den udda medan man själv tillhör den sunda gruppen. Man har lyckats försvara sin livsstil och sin person.

Andra exempel är när man som icke-tränande lyfter enstaka fall där personer som tränat lagom och ätit sunt ändå gått bort i förtid. Gärna i kombination med berättelser om storrökaren och kalorinarkomanen som levde tills hon var 98 år.

Ofta går det så långt att träningens goda effekter avisas som nonsens av de icke-tränande.

Liknande exempel återfinns inom precis alla andra områden. Om man tycker om att köra rally tenderar man att intala sig själv om att 99% av alla klimatforskare i världen har fel om människans påverkan på klimatet. Om man gillar att röka är alla åtgärder mot rökning ren idioti hopkokat av en drös jävla översittare. Och så vidare och så vidare.

Helt enkelt är information, påståenden och fakta som på något sätt angriper dig eller din grupp, av ondo.

Kollisionen

träningshets

När hälsomedvetenheten når ut i media i tillräcklig skala triggas de icke-tränandes förödande självförsvar så pass att de i bred front går till motangrepp. Ordet träningshets myntas och man lyfter fram exempel på träningsnarkomani med berättelser om hur illa sådant kan gå. Att lugnt och stilla informera om hur bra det är med träning förvandlas till att man uppmanar alla i samhället att utveckla träningsmani.

Det blir helt enkelt en massiv kollision mellan hälsomedvetenhet och det förödande självförsvaret hos de som utsätts för det. Då spelar fakta ingen roll längre. De som förespråkar rörelse, om så i det minsta laget, ska framstå som slavdrivare och extrema. Då är slaget vunnet och man kan tända sin cigg och luta sig tillbaka.

Avslutningsvis: För en tid sedan läste jag den här debattartikeln i Expressen, skriven av Lisa Bjernhagen. Om du har i åtanke vad jag skrivit ovan om att tillhöra en viss grupp och att försvara sig samt demonstrera den andra sidan, så tror jag att du ser det ganska uppenbart. Tydligare blir det inte. Försvaret klickar igång och enkel välmenande uppmuntran förvandlas till HETS!

Här kommer ett utdrag av Lisas debattartikel …

träningshets

 

 

 

Intervju i Runner’s World

Igår var det verkligen en dag i rörelsens och inspirationens tecken. Vi började dagen med massor av just rörelse genom att öka till badhuset med våra tre barn. Jag blir lika glad varje gång jag märker att jag aldrig kommer att bli vuxen. Jag vet att det är klyschigt att mala på om det där med att ”jag blir nog aldrig vuxen” men jag är ganska övertygad om att jag är snäppet vassare än de flesta andra när det kommer till att inte växa upp 😉

Rörelse i vattnet

Att få hoppa runt i vattnet, hålla sig i rörelse och leka med barnen får mig att bli sisådär tio år igen. Man känner sig outtröttlig och levande. När jag sedan ser mig om ser jag andra föräldrar som leker med sina barn, de ler alltid. Somliga föräldrar sitter på kanten med sina mobiltelefoner (trots mobilförbud), de ler aldrig. Barnen som har föräldrar som leker med dem är också alltid lite gladare än de andra, vars föräldrar har ständigt möte med sin mobiltelefon.

omklädningsrum
Det brukar bli så att jag tar vår yngsta (Kevin, 4) och sambon tar de två äldsta. En jämn fördelning.

Sådan far sådan dotter

När vi kom hem tänkte jag dra ut och springa en sväng. Det har varit ganska mycket krävande terräng på senare och gårdagen var som sagt ganska ofokuserad, så jag bestämde mig för en kortare runda. Glädjande nog ville min dotter följa med, så vi tog på oss kläderna och tog oss ut på en tur. Det var hennes fjärde löpdag på raken! Och min 320:e på raken. Jag vet inte var hon får sina idéer ifrån 😉

träning med barn
Mina fina dotter Linnéa, 7, som när hon var 3 år kröp upp i min famn när jag var ledsen och sa: ”När ingen annan säger ’heja Linnéa’, säger jag ’heja Linnéa’ själv”

Glad läsning

Hemma efter löpningen såg jag att vi glädjande nog hade fått månadens upplaga av den fantastiska tidningen Runner’s World. Jag öppnade direkt upp och började bläddra i den. Snart tittade jag på mig själv och jag är väldigt nöjd över artikeln. Minna Tunberger som skrev intervjun är verkligen en klippa och skriver riktigt bra. För dig som vill läsa intervjun rekommenderar jag att du springer iväg och köper tidningen från Januari 2019. Eller beställ den från Runner’s World eller Tidningskungen.se.

runner's world Daniel Karlsson

 

Det händer även mig …

Jag brydde mig inte om att söka efter träningsglädje idag …


löpning

Nedslagen, utan träningsglädje …

Dagen började med en tur till ishallen med våra tre barn. När vi kom hem lagade vi lunch och jag ville verkligen försöka passa på att fånga dagsljuset med en löptur.
Men allting kändes grått och inspirationslöst. Det fanns inte samma glödande träningsglädje som jag normalt alltid känner. Benen kändes trött, vilket förmodligen kan förklaras med att jag nyss åkt skridskor i en och en halvtimme och lekt kull med barnen på isen. Det, kombinerat med dåligt sömn den senaste tiden, inget kaffe och att jag ändå sprungit 50 km de senaste dagarna där mycket av det varit i terräng.
Nej, jag var inte helt i form. Det ska dock tilläggas att dippar i min träningsglädje är extremt sällsynta.

skridskor
Mamma Ann-Elise med våra två söner Alexander, 5, och Kevin, 4.

Lösningen?

Så vad gör man då? När man inte är lika lockad av en löprunda? När man inte känner träningsglädje? För mig var det väldigt länge sedan det hände och jag är inte rädd för det längre, såsom jag var tidigare. Jag låter det inte slå ner mig och det är inget hot mot min träning eftersom jag kommit så väldigt långt i min vad min filosofi går ut på  – att bygga upp den vackraste bild av träning som man bara kan.

Eftersom jag har en ohotad fantastisk bild av min träning accepterar jag det jag känner. Jag försöker inte grotta i det och utmana det såsom man bör göra när man börjar bygga på sin inre bild av träning. Min bild är som sagt ohotad och därför beslutade jag mig idag för att utnyttja den ganska negativa känslan till min fördel. Normalt sett skulle jag rekommendera att man försöker skapa den mest positiva löpupplevelsen som bara möjligt i ett sådant läge. Ge in i ett tomt rum, slappna av och le. Peppa dig själv med enbart positiva tankar och inse vilken hjälte du är. I husen bredvid finns massor av människor som inte ens orkar gå ut med soporna. Du ska ut och springa. Du är grym!

Belöna dig själv

Efter det skulle jag rekommendera en kort och lugn runda där du inte blir det minsta utmattad på något sätt. Så lite ansträngning som möjligt och sedan hem och inte låta någon tanke om att det var för kort eller för långsamt få något som helst fäste i ditt huvud. Därefter skulle jag säga att du skulle belöna dig själv på bästa sätt. Vad det skulle vara vet bara du.

Utnyttja det grå

Jag valde att utnyttja den gråa känslan och försökte inte förändra den. Jag vill springa ultradistanser och så som jag kände idag är bara en bråkdel av hur grått det kommer att kännas under vissa lopp i framtiden. Jag föreställde mig därför att jag var mitt i ett ultralopp och bestämde mig för att springa vidare. Minst 10 kilometer.
Benen var blytunga. Jag letade efter ork men kunde inte finna någon. Det kändes plågsamt rent mentalt att veta att det var långt kvar och hela kroppen och mitt inre ville få mig själv att sluta.

Efter ungefär fyra kilometer vaknade kroppen. Eller snarare gav den upp eftersom min hjärna vet att jag är mer ensvis än den. Det gick mycket lättare och allting flöt på i 11 kilometer utan några större svårigheter.
Efteråt visste jag att jag hade gjort allting helt rätt. Jag log av mig själv och behövde inte tvinga fram det. Jag hade sprungit i ungefär 5 min/km-tempo vilket är bra under förutsättningarna för mig. Jag är ingen snabb kille.

Belöningen

Alexander, Mathea, Moa, Jag, Kevin, Ann-Elise, Linnéa

När sambon skulle ut och springa med vår dotter frågade jag våra andra två barn om de ville följa med. De ville. Det ville också deras kompis och hennes mamma. Så vi blev ett gäng som senare på kvällen sprang en reflexbana i skogen. Det blev första delen av min belöning. Den andra belöningen består i att jag strax ska ta bort datorn från mitt knä och göra chevretoasts och äta det i sängen med min sambo medan vi tittar på Vikings! Efter en sådan belöning förknippad med min träning kommer träningsglädje smygande. Den hade bara vilat lite.

Här kommer lite bilder från kvällsäventyret.
Kram på dig!

löpning
Kevin, 4, klättrar tappert över ett fallet träd tillsammans med mamma Ann-Elise
traillöpning
Full fart framåt!

löpning reflex

löpning

pannlampa
pannlampor närmar sig målgången