Äventyrsrundor är livet

Det finns nog inga skönare pass än de där när man bara ger sig ut och upptäcker nya områden. Speciellt förtjust är jag i att springa i skogen när det är mörkt. Igår tog jag en sån runda som var myspys-deluxe.

Jag upptäckte för ett tag sedan en reflexbana bara sisådär 1,5 km hemifrån och blev givetvis glad. Så några dagar senare hittade jag ett helt nytt område lika nära som jag inte hade utforskat alls! När jag hade sprungit i området blev jag nyfiken på att hitta bästa vägen mellan reflexbanan och det nyfunna området.

 

Därför tog jag på mig min pannlampa och gav mig ut. I min strävan efter närmaste bästa stig hamnade jag helt fel och till slut hade jag ingen aning om var jag var. Jag vadade i små dammar och forsar, klättrade uppför höga bergspartier och sprang igenom snår som var väldigt nära ogenomträngliga. Det föll snöblandat regn och jag var snart plaskblöt från topp till tå. Som jag njöt!

Det är svårt att beskriva den där äventyrskänslan för den som inte upplevt den. Jag känner mig ostoppbar och oövervinnerlig medan jag bara kör på. Vetskapen om att många hade gett upp redan efter en tiondel av det jag gjort, medan jag själv bara njuter och kör på, skänker en stolthet och en självkänsla som jag tycker att alla förtjänar.

Så hur gick det då? Jodå, med hjälp av telefonen hittade jag rätt, men insåg att det tyvärr var alldeles för mycket bebyggelse för att binda ihop de två områdena. Jag har dock fått lära mig att man har bundit ihop flera olika vandringsstigar till ett åtta mil långt spår som kallas för Huddingeleden. Men den verkar inte finnas på karta ännu eftersom det inte är helt fullt ut färdigt överallt, men oj vad jag ser fram emot att springa hela de där åtta milen!