Månad: juni 2017

Det gäller att hitta lösningar!

Efter varje löprunda tar jag en promenad med hunden …

Jag hoppas att inte jättemånga såg mig när jag var ute och sprang idag. I alla fall ingen som har kontakter inom psykvården, för då kan jag vara illa ute. Men vi börjar från början …
Efter gårdagens crossfitness-program fick jag något väldigt skumt i högerfoten. När jag gick i trappan högg det till så att foten inte gick att stödja på. Sedan gick det över helt. Märkligt. Sen PANG! Tillbaka så pass att jag återigen inte kunde stödja på den. Sen höll det på så.

Idag kunde jag känna av det lite grann, men bestämde mig för att ändå inte ta bilen med kidsen till förskolan utan gick istället. Jag tror att det mjukade upp det en hel del. Men idag var jag nervös inför löprundan. Jag tänkte till och med skjuta upp den. Men jag kan bara gå ut och springa de dagar då sambon inte jobbar kväll eller natt så jag var helt enkelt tvungen att försöka.

Jag gick ut extremt långsamt och fortsatte så. Jag var nervös för varje nersättning första 4 km. Men sedan slappnade jag av och jag kände inte av någon värk förutom min högra axel. Den gjorde så ont så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag är tydligen för gammal för crossfit. Eller för ovan. Eller för svag. Eller för … jag vettefan, men ont gjorde det. Det gick liksom inte att vila det heller. Det var en molande smärta som liksom brände irriterande. Jag drömde om att få vila axeln som någon vilsen person i en stekhet öken drömmer om vatten. Jag provade alla knep tyckte jag, men ingenting hjälpte.

Till slut kom jag på det briljanta knepet att springa med högerhanden innanför byxorna. Ja, på riktigt gjorde jag det. Men det tog inte många sekunder innan jag kom på att det såg JÄTTEKONSTIGT ut att springa med handen vilande där fram. Därför bytte jag till att ha armen instoppad på sidan. Ja, det såg förmodligen sjukt kul ut ändå. Men jag var desperat! Och det fungerade … lite.

Men givetvis hade denna innovativa lösning en negativ påverkan på löpstilen vilket i sin tur gjorde att jag blev dubbelt så trött i resten av kroppen. Det var en svår avvägning mellan att springa och se ut som en galning eller bli onödigt trött. Jag växlade lite. Resultatet blev en trött idiot med lagom axelont. Och möjligtvis min långsammaste mil någonsin.

Kram på dig

20 minuter oändligt svettigt


Idag blev det bara 20 minuters träning. Men vilken träning sen!
Det blev crossfits 17.1. För er som inte vet vad det är – googla. Jag kan varmt rekommendera det!

Jag har länge haft ont i ryggen och dragit mig för vissa övningar och rörelser. Även i vardagen märker jag av det. När jag ska plocka upp något från marken vrider jag höften och går ner i sidled. Dvs, jag vill inte bara titta neråt framåt och böja mig framåt neråt. Jösses vilken bra mening jag fick till! Jag hoppas nu att snatches som alltså ingår i 17.1 ska stärka min rygg. Det känns otroligt mycket bättre efter ett sådant pass iaf! Lite som om man fick massage rakt på det onda stället, så att säga.

Så dagens rekommendation är 20 minuter av 17.1 och kör så långt ni kommer!

Kram på dig!

Utan den magiska touchen

Varje gång jag har tränat önskar jag att jag hade en magisk kraft som gjorde att jag kunde få alla att känna det jag känner för min träning. För det är ju så enkelt att om alla hade känt vad jag känner hade alla tränat. Alla!

Men jag har tyvärr inte en sådan magisk kraft. Det enda jag har är min verbala förmåga att övertyga folk att prova och att få dem att tänka på rätt sätt. Det har fungerat bra många gånger nu (bättre än väntat!) men jag kan ändå bli frustrerad över hur långsamt det går. Jag tänker ofta på min bok Träningstrolleri som jag just nu lagt helt på hyllan. Jag tror att den behövs som motpol till all annan träningslektyr som så ofta ger ångest och som inte riktar sig till de som faktiskt har väldigt svårt för det traditionella ”bara bit ihop och kör!”.

Men boken lär få ligga ett tag till. Jag har så många projekt nu att det börjar koka över, om man säger som så. Det är mina barnböcker, trolleri, familj med tre barn och en massa andra saker som jag just nu desperat jonglerar med. Insåg själv att jag inte inkluderade träning bland det som tar upp tid. För det gör egentligen inte det. Jag får in det så himla fint tack vare mina insikter som jag vill dela med mig av.

Jaja, det är frustrerande att inte kunna få folk att komma till insikt, men det får jag leva med. Men det tragiska är att så väldigt många andra tvingas leva utan insikterna. Många som skulle må så väldigt mycket bättre av att få in en sund och rolig träning i sitt liv.

Kram på dig

Det blidde lite löpning idag med!


Jag kunde inte motstå en löptur i det här underbara sommarvädret. Visst, jag ska villigt medge att mitt uppehåll pga förkylning har medfört en viss förslitning i min bild av löpning vilket gör att det inte känns lika självklart just nu, MEN det finns givetvis fortfarande där och jag VET ju hur jag älskar löpningen när jag väl kommer in i det.
När barnen var nattade var det bara att köra och det kändes bra att snöra på skorna. Men jag visste att mina lår skulle ta slut ganska snabbt efter gårdagens hårda backlöpning. Därför beslutade jag mig för en väldigt långsam halvmil. Efter 4km märkte jag att det flöt på otroligt lätt, troligen pga ett EXTREMT långsamt tempo. Men jag började styra hemåt och tänkte att jag ändå är nöjd eftersom det var ett tufft pass igår.

Så kom den där kvinnan som jag under 3 års tid sett springa i trakterna. Många gånger har jag sprungit bakom henne och hon håller bra tempo. Hennes löpstil är väldig egen då hon tar väldigt korta och rappa steg. Jag bestämde mig för att jag skulle hänga på henne en stund och sedan sluta springa när jag sprungit om henne. Tänkte att det kanske skulle landa på max 6 km.

Efter 7km hade den där jäkeln fortfarande högt tempo och hon bara ökade!   Fast besluten hängde jag stenhårt på. Efter 8km stannade hon äntligen och började utföra någon form av lättare segerdans efter att ha kollat på sin mobil. Hon hade tydligt sprungit fort och jag insåg att jag hängt på under hennes slutspurt. Men hon tog ett generat steg åt sidan när hon såg att jag följde hennes, i hennes tycke, diskreta dans ifrån bara några meters håll. Jag sprang förbi och tänkte att när jag ändå sprungit 8km kan jag lika gärna springa 2 till. Så blev det och nu ligger jag nyduschad i sängen efter en skön mil.

Det är kul att leka loss i spåret!

Kram på dig

Backlöpning i skärgården

Midsommar firade vi ute på vår paradisö i Stockholms skärgård. Det blev inte så mycket tränings om jag hade tänkt, vilket är vanligt förekommande under midsommartid. Dvs inte vanligt förekommande med träning utan vanligt förekommande med alla andra aktiviteter utom träning …

Men igår innan vi skulle åka hem blev det ett ordentligt skönt pass backlöpning. Vi har nerifrån bryggan en perfekt brant backe med mycket terräng. Det hade nyss spöregnet vilket gjorde att rötterna var våta och hala och likaså vissa stenar.
Jag älskar de där backpassen! Jag börjar högst upp och lägger ut 10 kottar på altanen. Sedan springer jag ner och sedan upp och kastar bort en av kottarna. Sedan ner och upp igen varpå jag kastar bort ytterligare en kotte. Så håller jag på tills alla kottar är slut och även jag … helt slut. Jag gillar att lägga in sådana små enkla knorrar i träningen vilket gör det hela lekfullt och gör att jag slipper minnas hur många vändor jag sprungit.

Så nu utmanar jag dig att komma på något liknande och posta i social medier med hashtaggen #träningstrolleri

Det är också intressant hur mycket tröttare man blir när rötter och stenar är sådär hala. Koncentrationen gör att man hela tiden är på helspänn och att man inte kan slappna av lika mycket. Resultaten blev en MYCKET trött men nöjd Daniel!

Kram på dig

Det är mycket nu …

Det märks att det är mycket som händer just nu. Jag har äntligen kunnat komma igång med träningen och gör ett pass varje dag. Det blir alltid löpning eller styrketräning. Men jag märker att min inställning förändrats sedan uppehållet och det är allt svårare för mig att ta tag i träningen då sambon gått för nattjobb och jag nattat alla tre kidsen. Då går ögonen i kors och jag famlar efter motivation till att genomföra passet.

Men vad är det då som hänt? Jo, det jag alltid pratar om: Min bild av träning har förändrats. Jag har blivit bekväm av de stillasittande förkylningsdagarna och det är svårt att komma tillbaka. Min melodi och filosofi går inte ut på att skrika ”bara kör!” åt mig själv. Det fungerar inte för mig och inte får många andra heller. Det jag försöker göra är att gå in i mig själv och få mig själv att längta efter träningen. Att skrika ”bara kör!” åt mig själv förändrar inte min upplevelse. Det resulterar i att jag genomför en träning som hjärnan försöker att motarbeta. Nej, jag väljer istället att genom alla mina små tekniker jag lärt mig, få mig själv att längta efter träningspasset och njuta av min träning. Hittills verkar det fungera även om jag inte ska sticka under stolen med att det inte är lika lätt efter ett uppehåll.

Igår körde jag igenom mitt armpass som jag tusen ggr sagt att jag ska tipsa om, men det verkar aldrig bli av. Men snart måste jag verkligen ta tag i det för det är flera läsare som efterfrågat en video där jag berättar om det. Tvinga mig gärna genom att fortsätta maila mig och kommentera att jag måste ta tag i det! VI VILL SE ARMPASSET! Haha.
Det är ett skönt pass kan jag säga. Bara en person och en hantel … och en pump utan nåde!

Nej, jag har mycket i mitt liv nu utöver att jag varit förkyld och det märks. Jag har nyss släppt min 4:e barnbok Signes Äppelträd och massor av tid går åt till marknadsföring av den samtidigt som jag åker runt i Sverige och gigar och skriver på två kommande barnböcker samt en förhoppningsvis kommande vuxenbok. Mycket nu!

Kram på dig!

Frisk! Jag är frisk!

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tror det är dags att sluta skriva om den där förkylningen nu. Och det är dags att överlag börja träna och skriva igen. Förkylningen lyser nämligen med sin frånvaro nu!
Men jösses vad dåligt det varit på löpfronten på länge nu. Jag har mest kört styrketräning, men bara kortare pass. Utöver det har det blivit väldigt dålig kost i form av såser, godis och gladdryck. MEN det är jag i ett nötskal när jag är sjuk och inte kan träna. En otroligt dålig egenskap.

Men som sagt, jag är frisk nu och har haft en period av mkt lugnt tempo. I helgen var jag uppe och gigade i Lycksele och lapplandsluften gjorde att jag bara ville ligga i en hängmatta med en kall mest jämt.

Inatt blev det väldigt dålig sömn och jag har längtat efter sängen hela dagen. Jag har fantiserat om att äntligen, nyduschad få krypa ner i de svala lakanen och titta på finalen i Biggest Loser. Men dagen har gått otroligt långsamt. När vi nattade barnen gick mina ögon i kors.

Så mindes jag hur jag tidigare under dagen suttit och ätit pizza när min mobil plötsligt plingat till med notisen att jag nu uppfyllt dagens rörelsemål. Dvs 8000 steg. Hmmm … Jag tog det som en pik …

Jag tog på löparkläderna och begav mig ut. Den känslan var läskig. Det kände som om jag vägde 140 kg och inte hade löptränat i hela mitt liv. Men jag tog det lugnt och körde en kortrunda på 5km i fin miljö. När jag kom hem ångrade jag ingenting. Tvärtom. När jag nu ligger här i sängen, nyduschad så, AJJE!  … slår min sambo mig med en kudde i huvudet och säger att jag ska sluta skriva och att vi ska titta på Biggest Loser … Bäst att lyda.

Kram på dig!

En skugga av mitt forna jag


Så hur gick det efter förra inlägget då? Efter den där lilla 3,5 km testrundan. Nja, förkylningen gjorde sig bara svagt påmind igår och jag ställde klockan på 06 imorse för att få till en morgonpromenad innan kidsen vaknade och det var dags för frukost, påklädning, borsta tänder, fixa hår och förskola.
Sambon fick väcka mig för jag vaknade inte av klockan. Det var otroligt tungt att gå ut och jag kom aldrig igång. Varje steg var väldigt tungt och det kändes som om jag sprungit ca 12km i högt tempo. Av att GÅ! Det är inte likt mig. Att ta en powerwalk är normalt för mig som tränande jämförbart med att gå 3 trappsteg istället för 1 för en icke-tränande människa. Dvs ingen uppoffring alls.

Jag vet inte hur jag ska bli av med den här förkylningen och det är frustrerande att känna att man inte kan göra det man älskar- träna. Jag ser alla löpare i de härliga sommarkvällarna och KAN inte ta del av det. Surt.

Men just nu försöker jag att tänka positivt och vända alla negativa tankar till positiva tankar. Nej, det är inte alltid lätt men det går om man man bara vill och verkligen försöker. Att bestämma mig för att vara sur och grinig över att jag är förkyld och inte kan träna ger mig absolut ingenting. Såklart. Just nu försöker jag mentalt att tänka på att jag snart kommer att få njuta av fina löpturer, jag också, i sommarkvällarna. Backlöpningen ute på landet. Distanslöpning och styrketräningen med kroppsvikt i skärgården. Tung styrketräning på altanen. Jag längtar.

Men just nu känns jag som en skugga av mitt jag för bara 2 veckor sedan. Jag behöver träning i mitt liv för att må bra och fungera på bästa sätt. Jag behöver det som luft och vatten .

Kram på dig

Nu provar vi igen …


Då blev det äntligen av! Första löpningen på över 2 veckor. Tror nästan att det var första träningspasset på 2 veckor. Om jag nu kan kalla 3km långsam löpning för ett ”träningspass” (om jag inte låter förmäten …?).
Efter det blev det ett mindre bröstpass för att säga till kroppen att det är dags igen. Men jag vet inte. Den här förkylningen har varit så sjukt segdragen. Varje morgon har jag vaknat och insett att mina härliga träningspass kommer att behöva lysa med sin frånvaro. Halsen har hela tiden talat till mig och gett mig negativa besked. Men idag kändes det… okej. Så jag provade. Jag HAR varit duktig och vilat som sagt! Så inget gnäll nu!! Haha

Innan jag började springa SVOR jag till mig själv att MAX springa 3km. Helst kortare. Och inte snabbare tempo än 6min/km. Mitt mål var att bara snudda vid motion för att kolla läget med kroppen. Motionen i sig var liksom inte viktig. Det gick som vanligt med den saken … Absolut ingen överdrift men ändå. Fler gånger hade jag tankar som ”Äh, jag tar en 7km istället! Det är ju så lätt och skönt i det här vädret!”. Så lite duktig var jag ändå.

Nu får morgondagen säga sitt! Jag hoppas att det känns bättre så att jag återigen kan börja blogga vilket jag ju VILL!

Kram på dig