Månad: maj 2017

Lilla Emma är döende. Snälla sprid infon!

Nej, det här är inget inlägg om träning. Detta är ett inlägg om en liten flicka som håller på att dö.
Min väns dotter har hjärncancer sedan en tid tillbaka och nu ser det riktigt illa ut. Lilla Emma är döende och familjen ser nu en sista chans i att åka till Mexico och delta i en mycket dyr behandling som visat sig vara framgångsrik i många fall.
Men de behöver pengar. Mycket pengar. Bara en enkel resa dit går på 50.000kr. EN dos kostar 130.000kr. Ni förstår själva. Men de kan inte leva med sig själva utan vetskapen om att de gjort allt de kunnat för lilla Emma. Givetvis vill jag dra mitt strå till stacken och jag hoppas att DU också vill göra det!

Så här skriver pappan på Facebook:

”In the past few days, we have increased Emma’s steroids to give her more energy, to make her happier, but all she wants to do is sleep.
Every day, just rest, just sleep. Nothing more.

We try and suggest things that she loves to do, but she just wants to sleep or lie down and be near Marta or me.

We started to form a plan on what to 6 days ago, and I am wearing myself out, doing all I can in order to prepare for what we need to make that plan work, to make that plan doable, to do the one thing left that we can do, to save Emma’s life.

But she is tired. All the time.

This is the girl who is always smiling, always laughed, always did things just to make herself and us laugh. Our very own little ray of sunlight in our lives. The girl that the doctor’s and nurses really remember for her energy and her strength.

We have to save Emma.
We have to do whatever we can to save Emma”


Hur kan du hjälpa?

Enkelt!
Swisha och/eller sprid nyheten vidare!

* Swish: 0767-608 360
* www.youcaring.com/goEmma 
* www.goEmma.se 

Tack för att du hjälper till!

Kram på dig

Schas byracka!

Inte så bra just nu kan man tycka. Jag skriver på tok för lite här i alla fall! Hela poängen med den här bloggen är kontinuitet för att verkligen inspirera och visa hur roligt och lätt träning kan vara.

Men just nu känns det lite dippande. Förkylningen som jag skrivit om tidigare ligger ständigt i bakgrunden. Frustrationen har gjort att jag inte fått någon skrivlust. Dessutom måste jag ta ut min skrivlust på mina kommande barnböcker.
Jag har provat vilodagar och en mängd olika typer av träning men den där förkylningen ligger kvar som en gammal trött hund som vägrar att flytta sig ifrån favoritsoffan. Igår kändes det lite bättre än på länge så jag provade att bränna den där hundens soffa med 5km löpning i ganska högt tempo jämfört med senare tidens rundor.

Men hunden har lagt sig på golvet istället. Halsen känns inte helt ok och det är lite lätt snuvigt, men annars okej. Idag siktar jag på ett lugnt hemmapass gjort i form av rejäl pump i armarna. Biceps och triceps ska idag fullständigt explodera. Tanken är att hundar brukar vara skotträdda, så kanske byrackan flyr undan den explosionen?

Wish me luck, som man säger i Indonesien!

Kram på dig

Testade kroppen med 10km


Sådär ja!
Nu var det ett tag sedan jag körde löpning eftersom halsen gett sig till känna efter varje liten ansträngning på senare. Igår körde jag ett enkelt set crossfit (inte pass, utan 3 övningar i 8 min) och sedan tränade jag upp bra pump i biceps och triceps. Det fick räcka. Imorse kände jag av det lite grann, men inte så farligt.

När vädret är som det är idag, fuktigt i luften, 12 grader och stilla, KAN jag bara inte hålla mig. Då måste jag ut och träna. Jag körde lugnt och stilla 10km. Det kändes hur bra som helst och det märktes att jag saknat löpningen. Jag har varit som ett barn hela dagen och gått och längtat till att få ta på mig kläderna och ge mig av.

Det finns i princip ett stråk här väldigt nära som är jättevackert beläget vid vattnet. Till vänster sluttar höga klippor och nedanför springer man i skogen mellan klipporna och vattnet. Just nu springer man på en stig som slingrar sig mellan fält av vitsippor och det blå vackra ljuset från havet mellan träden gör att man blir lugn in i benmärgen. Underbart!

Nu återstår att se hur jag känner mig imorgon! Funderar på att ställa klockan och ta en skön powerwalk för det ska ju bli en sån där underbar morgon imorgon bitti!

Jag vägde mig nyss. Jag vill ju gå ner lite av några olika anledningar. Egentligen bryr jag mig inte om vikt och tycker ingen egentligen ska haka upp sig på det, men just nu vill jag gå ner för att se vad jag har lyckats få till där under. Dessutom vill jag känna mig lättare och smidigare.
Förra veckan vägde jag 80,4. Nu vägde jag 77,2 så det går åt rätt håll. Morgonpromenaderna har gjort sitt samt mindre korrigeringar av kosten. Nyttiga frukostar och lunch i princip 100% av tiden.

Må väl och träna med njutning!

Kram på dig

Dumma Tough Viking!!!


Jag skriver ganska mycket om det där försvaret som vi alla har. Ju mer man tänker på det desto mer uppenbart blir det och man noterar det i princip hela tiden.

Det var bara några dagar sedan loppet Tough Viking gick. Ett lopp på ca 8,5km där det inkluderas diverse hinder och lyft m.m. Detta resulterar givetvis i att de som sprungit lägger ut bilder på sig själva och sina lagkamrater i sociala medier. Man har gjort en fantastisk bedrift, har haft galet roligt och är givetvis stolt! Inget konstigt med det, kan man tycka.

Men det finns ju de som inte sprang loppet. De som måste ta del av bilderna och känna sig exkluderade, inte lika duktiga och kanske kanske kanske ett litet pirr av ”jag skulle nog också må bra av det där”. De kan ju såklart inte bara låta en sådan sak passera eller applådera och heja på, utan måste ju försvara sig själva. De måste höja sig själva över de som lägger ut sådana bilder. Hur höjer man sig själv? Jo, återigen, inte genom att höja sig själv utan genom att trycka ner andra. Det absolut enklaste är ju att göra narr av, skämta och driva med den grupp man inte tillhör. Som jag sagt tidigare, precis som vi ständigt ser i politik, konkurrerande företag inom samma bransch, idrottsmän o.s.v.

Jag såg nyss inlägget här ovanför på en skämtsida. Ja, det är ett skämt … kan man ju säga. Men i den här typen av skämt finns ju alltid en sanning och en agenda bakom. Jag har sett några vänner gilla det här inlägget på fb och det är uteslutande personer som tillhör gruppen som anser att det är förenat med livsfara att bli andfådd.

Samma personer lägger flitigt ut massor av bilder på sitt sneda vardagsrumsbord, sin chipsskål, kaffekoppen som trillat ut på golvet, sitt barns knasiga teckning, bildbevis på att de faktiskt råkat ta på sig två olika strumpor på morgonen m.m. Detta klagar ingen på. Detta är helt okej.

Sedan har vi den grupp som alltså sprungit 8,5 km hinderbana och är lyriskt lyckliga. Det är inte okej. Det är konstigt att lägga ut en sådan bild.

Förvaret vi alla besitter är ologiskt och kontraproduktivt. Detta gäller alltså inte bara inom träning. Vi försöker hela tiden att demonisera de som inte är som vi och följer våra levnadssätt. Om du just nu tänker att du inte gör det, så kan jag garantera att du bedrar dig själv.

Jag ska ge er en uppgift! Försök att notera detta försvar hos andra i ca en vecka. MEN försök också att notera det hos er själva och fråga er själva varför ni exempelvis nyss försökte skämta eller förlöjliga en viss grupp, en personer eller beteende. Fråga er själva om det kanske även skulle funka att bara acceptera fenomenet som det är utan att kritisera. Om ni lyckas vara helt ärliga med er själva kan jag lova att ni kommer att se mängder av exempel. Det finns överallt hela tiden.

Till exempel om man är en icke-tränande person och ser bilder av folk som sprungit Tough Viking. Kanske kunde man kan bara skicka ett ”bra jobbat!” istället för att försöka trycka ner? ELLER kanske bara låta det vara. De har sprungit, du har inte sprungit. Gott så och alla är glada.

Kram på dig

Seg förkylning …

Anledningen till att det inte har blivit så många inlägg på senare är att jag har gått och dragits med en jobbig förkylning. Jag har provat att springa lätt men då ger den sig till känna. Jag har provat lättare styrketräning men även då säger förkylningen ifrån och blommar upp. Jag har till sist provat att vila vilket har gjort att den känts bättre. Nu provade jag väldigt lätt cardio och lite armar igår, och direkt känns halsen idag igen. Men jag kämpar på!

Vänta inte, gör det enkelt men gör det NU.


Samtidigt som varmvattnet rinner längst din rygg på utsidan sprids en rysning av välbehag längst din ryggrad på insidan. Den där varmduschen är svår att avsluta. En liten stund till bara, tänker du. Men den där lilla stunden blir längre och längre och det är svårt att sluta skruva på kranen så att det hela tiden blir lite varmare. Tanken på hur kallt det kommer bli när du kliver ur duschen gör att ännu en rysning går längst din ryggrad.

Det är samma sak för den som vill komma igång med träning. Man inväntar det där perfekta ögonblicket. Det är ju så himla bekvämt att vara där du är just nu och att skjuta fram träningen. I soffan är det mjukt, varmt och skönt. Ute kan det vara lite blåsigt och kämpigt. En liten stund till bara, tänker du. Men den där stunden blir längre och är svårt att motstå att hela tiden hitta nya ursäkter till att inte ta tag i träningen. Tanken på hur jobbigt det är att resa dig ur soffan, ta på dig träningskläder och faktiskt genomföra träningen gör att en rysning av obehag sprids längst din ryggrad.

Ett av de största misstagen man gör som nybörjare är att man vill för mycket för fort. Lite som en hormonsinn tonåring, och det slutar oftast inte bra. Vi är alla små snöflingor i början och vi kan inte jämföra oss med de stora snöbollarna som har tränat i åratal. I stället ska vi börja väldigt lätt som den lilla snöflinga vi är och med tiden bli större och större.

Under powerwalken imorse slog det mig att platsen jag gick på ganska tydligt visar min filosofi. Därför stannade jag och tog fotot till det här inlägget. Det kan ta emot att ge sig ut i den gropiga och backiga stigen, men välj en annan väg i början! Välj den flata, mjuka och vackra plankstigen ovanför den riktiga gropiga och backiga stigen. Gå lugnt och tryggt i början tills du kommit igång. DÅ kan du ge dig ut i terrängen och testa dina vingar. Och titta inte på de stora snöbollarna med skam, utan acceptera att du just nu är en snöflinga, och var stolt över det och att du faktiskt gör något. Se inte det du gör som något litet, utan som något litet i början av något stort.

Jag har kommit långt i min träning. Jag går just nu powerwalks främst för att vakna till och orka med att vara en tålmodig partner och pappa till våra tre barn på 2, 4 och 5 år. För mig finns det absolut inget motstånd i att gå upp vid 06 och ge mig ut på en timmes powerwalk. Jag går väldigt fort och blir i princip aldrig trött. Jag är van vid längre distanser av löpning och är nog en hyffsat stor snöboll, men jag var också en snöflinga i början och har låtit det ta tid att bli bättre, starkare och mer van. Vi måste alla inse att vi bara kan vara där vi är just nu, och att det vi gör just nu för oss framåt.

Den där perfekta stunden att kliva ut ur duschen kommer inte. Det kommer att vara lite kallt. Det där magiska ögonblicket när det är dags att träna kommer inte heller att komma. Det kommer att kännas motigt i början. Men när man väl kliver ut ur duschen och torkar sig känns det inte så farligt som man föreställt sig. Det är ganska skönt att få på sig kläderna och man känner sig fräsch inte alls kall längre. När man väl får på sig träningskläderna och ger sig ut så är det inte så farligt som man trott. Det är faktiskt riktigt skönt!

Så tänk aldrig igen en negativ tanke om det du faktiskt fått gjort. Tänk inte att det inte var snabbt nog, inte långt nog eller inte intensivt nog. Det var något. Om du vågar känna dig riktigt stolt över de små bedrifterna kommer du att bli modig nog att pressa dig själv till de stora bedrifter. Titta på bilden nedan och fundera en stund på hur de här två olika tankarna påverkar deras inre bild av träning.

 

Macho är manligt men inte tufft

Why do ”balls” equate to toughness and ”pussy” equates to weakness when even the slightest flick to the nards sends a guy to his knees and vaginas can push out an entire human being?”

Jag är så omåttligt trött på mahoattityder att jag förvandlas till en lealös geléklump varje gång jag måste ta del av galenskapen. Har vi inte kommit längre 2017 än att tycka att det är manligt att vara en stereotypisk grottmänniska?

Det finns en grupp på Facebook som heter Träningsglädje & Inspiration som är till för att peppa varandra, ställa frågor och inspirerar varandra. Där postades nyss det här inlägget som alltså ställer frågan om medlemmarna tränar med eller utan handskar.

En ganska simpelfråga som endast kräver ett simpelt svar. Den överhängande majoriteten svarade antingen ”utan” eller ”med”, utan någon vidareutveckling. Andra förklarade lite mer utförligt om de tränade med eller utan och inkluderade även en enkel förklaring.

Men … MEN … sen kommer de kommentarer som är så tröttsamt väntade, ologiska, icke-produktiva och (förlåt, men) sanslöst korkade. Låt oss gå igenom var och en av dem … (uteslutande ifrån män, givetvis)

Vi öppnar alltså med en klassisk ”min pappa är starkare än din pappa!”. Du är inte lika tuff som jag eftersom mina händer var trasigare än dina. Sedan inkluderar han att det var ett år sen. Ni vet som den gamla ”jag kan också göra 3 bakåtvolter … men jag vill inte visa”

Någon måste slå upp ordet underbart och plugga in definitionen. Citatet är allt annat än underbart och anspelar på att man måste vara kvinna om man har handskar. Och att vara kvinna är ju skrattretande, eller hur?
Men vi ska ändå ge honom cred för att han lyckades lagra citatet och återge det. Oväntat!

Vi går alltså vidare med ett oerhört nytt citat. Jag har aldrig hört det förut. Ingen har sagt det förut. Någonsin. Fräscht! Jag gissar att författaren inte insåg att han indirekt faktiskt skriver att han tycker att det gör ont att träna utan handskar. Tänk vad omanlig han hade känts sig om han insåg sitt misstag …
Jag har också ett nytt citat förresten. Carpe diem!

Återigen, det är alltså tufft att träna utan handskar…?
Exakt hur liten penis eller dåligt självförtroende har man om man känner sig tuff av att träna utan handskar?

Ah, ännu en stjärna som har lyckats lagra samma citat. Plötsligt händer det!

Sen har vi THE Stjärna! Numero Uno! The boss! The Chief! The head honcho!
Jag ger er … ja, läs själva …


Jag var ju bara tvungen att kommentera hans fantastiska kommentar. Skojigt också hur han direkt tvärvänder och försöker att lägga skulden på mig. Märkligt och ologiskt grepp, givetvis, men likväl roande.

Hmmm … Det verkar inte finnas ett överflöd av litteratur för machomän.


En ny angreppsvinkel! Här antyder man alltså att barn använder handskar och vuxna använder inte handskar. Då ska vi se … nej, det stämmer inte. Men som tröst fick författaren i alla fall en liten ros.

Nej, retad vill ju ingen bli. I alla fall inte som man. Men som kvinna får man nog bara gilla läget.

Slutligen …

Det var som sagt uteslutande män som antydde att bara kvinnor och homosexuella bär handskar på gymmet. Jag är närmast besatt trött på den attityden. Sedan jag fick min älskade lilla flicka, som idag är fem år, har jag mått illa av tanken på att hon ska växa upp i en värld där hon direkt ska lyftas fram som exempel när man vill påpeka hur värdelöst något är. Varför ska hennes kön representera det sämsta jämt och ständigt.

”Du springer som en tjej”

Det mest tragiska är att det verkar krävas en man för att tänka sådana generaliserande, sexistiska och kränkande tankar. Vad är det med män idag? Tråden ovan är bara ett pytteexempel. Det gör mig matt. Det gör mig ledsen. Det får mig att känna hopplöshet och gör att vill stänga in min dotter här hemma utan internet och TV. Jag vill inte att hon ska möta de män som förnedrar på det där viset. Jag vill skydda henne från det och bara tanken på vad hon kommer att tvingas utstå gör mig tårögd.
Men jag kommer inte att låsa in henne eftersom jag inte är som de män som förnedrar kvinnor. Jag tror på henne och vet att hon kommer att fixa det. Men jag vill inte att världen ska vara konstruerad så att hon ska behöva bli så stark och tvingas genomlida det hon kommer att tvingas genomlida.

Det är 2017 nu och folk som förnedrar kvinnor offentligt på nätet får massor av medhåll. Hur kan det vara helt normalt att använda ett av de två könen som representant för att något värdelöst?

Samtidigt tänker jag att det kan vara de sista soldaterna som syns. De som känner sig så enormt hotade av att kvinnor tar mer och mer plats. De känner sig hotade och måste då lyfta sig själva, och hur gör man det bäst? Inte genom att lyfta sig själv utan genom att sänka andra. Förnedra andra.

Tänk att man inte kan välja att träna med handskar utan att bli dömd. Vad säger det egentligen om träningsvärlden och i synnerhet gymvärlden?  Vore det inte bättre om träningsvärlden förde oss samman och kämpade mot samma mål istället för att fortsätta att dela upp oss? Jag tror att det är möjligt om alla hjälps åt att säga ifrån.
I facebookgruppen där kommentarerna skrevs var det jag, två killar och två tjejer som invände mot kommentarer. Alltså 5 stycken. Av nästan 40 000 medlemmar. Låt det smälta in en stund.
Några av de starkaste människor inom träning jag någonsin stött på är kvinnor. Kan de inte få vara just det- starka? Med eller utan handskar?

På mitt gym hörde jag en gång hur en av de biffigaste killarna fick frågan om med eller utan handskar. Hans svar var att han inte kunde bry sig mindre. ”Välj det som känns bäst för dig. Huvudsaken är att du har kul och mår bra”, svarade han.

Den mannen representerar den tuffa killen med en liten pudel. Alltså någon som är trygg i sig själv, sin manlighet och behöver inte hävda sig. Han är den tuffa.

De vars kommentarer jag visat ovanför representerar den tuffa killen med en kamphund. Det väntade. Den osjälvständiga, ensamma och vilsne. Han är den rädda.

Macho är tyvärr manligt. Men manligt behöver absolut inte innebära något tufft. Att döma av kommentarerna har manlighet visat sig vara allt annat än tufft, snarare ensamt och vilset.

Kram på dig

 

 

Den ultimata win-win-känslan

Från 06:15 imorse då jag tog en påver-valk. Försökte se självklart pretto-överlägsen ut. Vet inte om jag nailade det.

Det är alltid samma sköna känsla när jag inser på vilken nivå min träning ligger. Hur otroligt enkelt och självklar jag har gjort den. Men framförallt hur jäkla fin jag har gjort träningen! Det är mitt eget hus jag byggt med en snickarglädje som jag inte trodde att jag besatt. Med en konstnärlighet som jag inte trodde jag var kapabel att utveckla och med ett sinne för färg och form som jag nästan själv är avundsjuk på. Skryter jag? Nej, jag är bara väldigt lycklig.

Idag fortsatte jag med min nya rutin. Jag klev upp 06 och tog en timmes snabb promenad före kidsen vaknade. När jag kom hem med ett härligt endorfinpåslag möttes jag av tre glada leenden och varma kramar. Jag gjorde frukost, borstade tänder, bytte blöja, och klädde på dem och gick med dem till förskolan. Sedan bar det av hemåt för det sista fixet med bokföringen plus lite annat jobb. Skönt att få gjort!

Sen kom jag på att sambon jobbar inatt, vilket gör att min inplanerade löprunda föll bort. Så även morgondagens powerwalk. Jag bestämde mig efter ett enormt velande att ta en vilodag. Att krypa ner i sängen och bara vara för mig själv och titta på någon dokumentär. Men det är här min insikt om hur långt jag kommit ploppar upp. Insikten om hur enkelt jag har gjort min träning och hur mycket jag tycker om den. Jag vill träna idag och saknar det. Jag tycker inte att det är skönt att slippa. Tvärtom, jag vill verkligen träna. Men samtidigt vet jag hur bra min kropp mår av att få vila och komma i säng i tid. Det är en win-win-känsla som är svår att beskriva för den som inte upplevt den. Lite som att kliva på planet för att åka till sin älskade. Man vill ju egentligen bara komma fram men den lugna resan blir ändå en skön grej eftersom den leder till det man längtar efter …

Någonstans här märker jag att jag borde sluta skriva och sova istället …

Men, slutligen, det är ju just den känslan jag hoppas kunna förmedla till så många andra. När jag lyckats med det blir jag smått euforisk och vill bara mer. Om du har funderingar på vad jag menar, hur du borde tänka eller så, tveka inte att kommentera så kanske det blir en bra dialog!

Kram på dig och träna underbart

Stina har svarat!

Minns ni den omdiskuterade artikeln i Aftonbladet om Stina? Efter att jag skrivit ihop blogginlägget ”Aftonbladet, är ni 3 år?” fick jag ett svar från Stina själv via en kommentar under inlägget. Så här skrev hon …

Jag blev lite nyfiken och beslöt mig för att ställa henne några frågor kring det hela. Hon svarade fort och schysst. Här kommer frågorna och svaren.

Du får gärna berätta lite kort om dig själv om du vill.
– Pluggar journalistik och multimedia på Södertörn, sista året. Bor i Stockholm, från Borås, 26 år.

Hur ofta tränar du och vad?
– Jag tränar 3-4 gånger i veckan, både på gym, simning och ibland pass som yoga, spinning och zumba.

Berätta lite om storyn kring din viktnedgång som artikeln berättar
om.
– Jag vill förtydliga att jag inte har tagit någon form av preparat, jag har endast tränat stenhårt med både PT och själv, samt följt en väldigt strikt kost. Kosten var en stor del till att jag tappade så många kilon (sex kilo på tio dagar, alltså INTE tio kilo på sex dagar) då jag drog ner på både kolhydrater och salt vilket gör att man tappar mycket vätska.

Hur kom det sig att Aftonbladet ville göra en artikeln kring det
hela?
– Detta får du fråga Aftonbladet om för det kan inte jag svara på.

Hur gick dina tankar när du fick förfrågan om att medverka i
Aftonbladet?
– Jag älskar fysiska utmaningar och tänkte att detta var ett sätt att testa min kropp och vad den kan prestera på tio dagar.

Vilka reaktioner har du personligen fått efter artikeln?
Väldigt blandat. En del tycker det är skitbra presterat, andra menar att jag får andra tjejer att må dåligt genom att visa upp min tränade kropp.

Jag upplever att du har hållit en väldigt sansad ton när du bemöter
kritken. Har det varit svårt?
– Japp. Men jag tjänar ingenting på att hetsa tillbaka. Tror att det är bättre att vara vänlig och förklara det folk vill veta. Jag har också upplevt att när jag svarar lugnt så backar många hatare och blir själva vänligare i tonen.
8. Vad tycker du om dagens ”träningshets” och ”utseendehets”?
Ingen uppskattar väl utseendehetsen, men jag tycker mig se allt fler motreaktioner. Jag tycker att man ska främja det som är hälsosamt och sunt, det man mår bra utav. JAG mår bra av att träna mycket, JAG älskar att utmana mig själv, äta hälsosamt etc, men alla gör ju inte det och huvudsaken är att man själv mår bra och trivs med sig själv.

Ångrar du att du medverkade i artikeln?
– Nej. Det var tråkigt att den vinklades på ett visst sätt samt att siffrorna var fel.

Vad har du för drömmar och mål?
– Tro det eller ej men jag vill jobba med TV-produktion BAKOM kameran. Älskar att filma, klippa, redigera etc. Tror inte man får så mycket hat bakom kameran heller 😉

Morgonpromenader för ALLAS skull!

Sedan tre dagar tillbaka har jag haft en sån sinnessjuk träningsvärk i benen. Det har alltså varit på din nivån att jag kan garantera att alla grannar är övertygade om att jag tre dagar på raken har bajsat ner mig. Jag går exakt som om jag bajsat ner mig.  Det har givetvis gjort att jag inte har tagit någon löprunda på ett tag. Ja, 4 dagar är för mig en evighet utan löpning. Så igår var det en sån där underbar sommarkväll. En sån där riktigt Ledin-kväll, och jag kände att att jag inte får missa en enda sådan kväll i sommar. Jag måste verkligen utnyttja varje sådan kväll med ett skönt löppass! Men träningsvärken släpper ju inte!!! J?¤¤%!-a benböj!

Men så fick jag en idé att börja med powerwalks på morgnarna eftersom man ju egentligen inte heller borde missa de vackra vårmorgnarna. Det funkar ju trots träningsvärk. Så jag satte klockan på 06 och gick ut. Det var kallt, lite snöigt och benen gjorde ont. Men jag kommer att fortsätta med det. Varför? Främst av 3 anledningar och med stark betoning på punkt 3.

  1. Jag har ett mål att gå ner i vikt nu och att slimma till mig en smula. Det är ju egentligen inte alls mitt mål med träning, men har på senare tid dykt upp i skallen som den där hackspetten i Kalles jul.
  2. Jag vill ta tillvara på dagarna, naturen och livet. Det känns ju som om jag gör det dels genom att stiga upp tidigare samt att jag alltså ger mig ut i naturen.
  3. Den mest fantastiska bieffekten. Jag vet inte om du som läser det här har barn och jag vet inte om du har 3 små barn i åldrarna 2, 4, 5. Oavsett kan jag berätta att det på morgnarna kan vara ganska frustrerande. Det blir ofta små duster och ganska många suckar, stön och stånk. När jag kom hem var jag väldigt vaken och hade ett lätt endorfinpåslag och kände mig mer laddad än någonsin att ta emot knattarna med frukosten som jag hann förbereda.

En av de mest fantastiska bieffekterna med träning är att man blir väldigt mycket mer stresstålig och får ett oerhört mycket bättre tålamod. Man blir gladare! Om jag tar mina powerwalks så mår jag bättre vilket kommer att göra att mina barn får en gladare pappa och min sambo får en gladare partner. Det finns inga jag älskar så mycket som dem och de förtjänar inte mig inte som sur, vresig och irriterad. De förtjänar mig som stöttande och som någon som gör dem glada och som orkar hantera deras trötthet.

Summan av det hela blir att jag kommer att fortsätta med mina morgonpromenader men givetvis inte räkna in det so någon form av träning. Dvs jag fortsätter träna precis som vanligt men utökar med morgonpromenader.

Ytterligare ett mål med mina promenader ska bli tempot. Jag är medveten om att jag är ganska bra på att gå fort. Idag gjorde dock träningsvärken att jag inte riktigt kom upp i tempo. Det blev 4,71 km på 41 min. Dvs 8:43 min/km.
Jag har en noterad promenad på 6,34km på 51:13min. Tempo 8:05min/km. Det ska pressas!

Kram på dig