Månad: april 2017

Ältasjön runt 2017

Igår sprang jag mitt andra lopp. Jag vet inte varför, men jag är en ensamvarg i många avseenden och så är det ofta med träningen också. Jag är inte den som är i behov av att träna med någon egentligen. Visst, i lagsport blir det en jäkligt märklig situation att spela själv, men när det kommer till löpning och styrketräning m.m känns det som jag hels t gör det ensam. Med undantag då jag har med mig någon väldigt mycket kunnigare eftersom jag tycker det är hur kul som helst att lära mig nya saker. Men den mentaliteten har nog dragit mig ifrån att delta i olika lopp. Men igår blev det alltså av och det var hur roligt som helst!

Min dotter ville springa även hon och de erbjöd ett perfekt lopp på 825 meter. Hon har som längst sprungit 1,7km med mig vilket är bra för att vara 5 år. Hennes lopp gick först och jag var så nojjig med att hon kanske inte skulle fatta grejen, ramla eller bli rädd. Men hon verkade glad men sammanbiten. Men med ett leende. Jag hade svårt att greppa situationen och detta var ju inte bara hennes första lopp utan även hennes mamma och pappas första gång då hon sprang! …
Men vi gick fram till mållinjen och blev snabbt framvinkade av en vänlig herre.
”Ska hon springa? Men kom fram längst fram med henne!”
9 sekunder kvar. Jag var nervös. Många andra hade sina föräldrar med och speciellt de i hennes ålder. Jag frågade henne om allt var okej och hon nickade. Jag berättade att hon skulle springa lugnt och försiktigt och att hon bara skulle följa med de andra.

Sen gick starten och hon sprang iväg på sina vackra små ben.

Den där lilla flickan som nyss var min enda bebis sprang nu iväg med en flock stressade främlingar alldeles ensam. Jag fällde en tår och hjärtat bultade. Jag hörde hur hennes mamma skrek ”Heja Linnéa!” med gråten i halsen. Sedan rusade jag via genvägar iväg för att fota henne. När jag, efter vad som verkade vara en evighet, först fick se henne efter att hon sprungit runt ett hörn brast det igen för mig. Diskret snörvel. Brände av ett gäng foton på henne och till slut fick hon sin medalj. Hon var rejält trött halvvägs men sprang med ett stort stolt leende och skrattade emellanåt. Den där lilla tjejen var den som fick mig att förstå vikten av stolthet då jag började utveckla min träningsfilosofi. När hon kröp upp i min famn, då jag kände mig smått missslyckad, och sa de magiska orden …

”När ingen annan säger heja Linnéa säger jag heja Linnéa själv”

Idag visade hon återigen vad hon menade. Hon skulle springa själv utan mamma och pappa och hon gjorde det med ett leende och med en lysande stolthet över sig själv. Det är ju precis så vi vuxna också ska göra! Det är en nyckel till hela träningen.


Så hur gick det för mig då? Helt okej med tanke på att jag kände mig lite småförkyld och inte hade sovit bra på 4 nätter. De två yngsta barnen har varit kräksjuka i flera dagar och jag har tillbringat nätterna med att tvätta, bädda om, bada och fixa och dona. Det märktes. Kroppen var lurig. Det i kombination med 50% asfalt och 50 % skog och mycket backar gjorde att jag var nöjd med min tid på 1:12:06 på de 13,3 kilometerna. Men det ska bli mycket snabbare med tiden!


Vilken jäkla match

Jösses vad jag har schabblat till träningen den här veckan. Visst, jag har fått till lite träning men löprundorna har helt uteblivit p.g.a tidsbrist och felplanering. Igår hade jag in härlig löprunda inplanerad men hade helt missat att sambon jobbade natt och att jag var själv med kidsen.

Ovanpå det blev stackars 4åringen kräksjuk. Helt matt och fick inte i sig ens den minsta mängd vätska. Träningssuget bubblade och alla tre kidsen slet i mina ben. Jag fick då idén att ta in sandsäcken och köra några ronder mot den. Det tycker kidsen är kul att titta på och jag får träna.
Det blev tio intensiva ronder mot den försvarslösa säcken och mellan varje rond hade jag en minut på mig att hjälpa min gråtande 2åring som ramlat, berömma 5åringens teckningar och hjälpa 4åringen att kräkas. Det positiva: Jag vann!

Natten ägnades åt att springa mellan 4åringen och nu även 2åringen som också kräkts ner hela sängen. Det blev bad och tvätt och ombäddning av sängar. Myspys helt enkelt!

I morse fortsatte dramat med att tvätta i stort sett alla plagg i huset, göra frukost, hjälpa kräkande barn, bada behövande, skrubba, torka och diska. Jag känner mig som en riktig fighter!

Imorgon går loppet Ältasjön runt av stapeln och jag måste bort och anmäla mig idag. Håll tummarna för att jag inte blir sjuk …

Kram på dig (varning, jag kan smitta)

Skärmar, stillasittande och andra världar

Igår skrev jag ett inlägg om överviktiga barn och undrade vad som ligger bakom det hela. Jag är inte ensam att anse att en stor orsak är stillasittandet orsakat av datorer, tv-spel, mobiltelefoner och spelplattor. Åsikterna om effekterna den typen av teknik har på barn isär, men klart är att det bidrar till stillasittande. Barn behöver röra på sig mer och barn ska inte vara överviktiga.

Jag blir mer och mer frustrerad över vad telefoner och spelplattor gör med oss människor. Framför allt vad den gör med våra barn. Jag är till 100% med på att det kan vara hur lärorikt, roligt och positivt stimulerande som helst, men det är ju när det används korrekt och på rätt nivå. Den psykiska ohälsan hos unga har ökat sedan 1990-talet och ser ut att fortsätta öka. Jag är övertygad om att telefonernas och plattornas överanvändning inte direkt hämmar den ökningen utan tvärtom på flera plan. Dels eftersom det ökar stillasittandet som i sin tur har effekter både fysiskt och psykiskt, men också eftersom det bidrar till en märklig och onaturlig social samvaro.

Jag blir allt oftare frustrerad när jag ser vad mobiltelefonerna gör med oss. Låt mig berätta om ett exempel från i somras som jag fortfarande går och tänker på.

Så här ser jag ofta ut när vi ska hem till stan eller ut till ön. Bra träning!

Jag, min sambo och våra tre barn hade varit ute på vår paradisö i Stockholms skärgård. Vi klev på taxibåten för att åka hem igen och vid nästa brygga hoppade en annan familj på bestående av en mamma och en pappa och deras två barn. En pojke på ca 13 år och en flicka på ca 11 år. Pojken stirrar på sin mobil samtidigt som han försöker att ta sig ner i båten för att slå sig ner vid ett bord. Det går väldigt sakta eftersom han inte vill slita blicken ifrån den fotbollsmatch han följer. Han hör inte heller skepparens direktiv eftersom han har hörlurar på sig. Dottern kommer tätt bakom och fipplar med sin iPad. Föräldrarna lastar på väskorna i flera omgångar. Efter mycket om och mer kan även de slå sig ner vid bordet.

Sonen följer slaviskt fotbollsmatchen men ser inte road ut. Han ser tvärtom otroligt uttråkad ut, som om någon tvingade honom att titta på matchen. Dottern ser även hon dyster ut. Jag ser aldrig vad det är hon gör på sin padda men det verkar som sagt inte vara direkt roande. Pappan tar direkt fram sin mobiltelefon och ser plötsligt märkbart avslappnad ut. Mamman tittar ut genom fönstret när båten börjar åka. Hon, liksom jag, tittar ut över myllret av grönskande öar som sticker upp ur det soldränkta glittrande vattnet.

Mina två äldsta i båten på väg hem

En sval sommarvind blåser igenom kabinen och svalkar det annars lite för varma rummet och fyller det med en tydligt doft av sommar. Det är en doft av barndom för mig. För när jag var liten tog jag del av alla visuella intryck och dofter som kom min väg. Och jag gjorde den kopplingen. Vilka minnen kommer den andra familjens barn att få?

Deras barn är inte skyddade mot doften, men de är skyddade mot det visuella och det hörbara. De ser inte den vackra skärgården och de hör inte vågornas kluckande mot skrovet. Men kanske viktigaste av allt, de ser inte sin familj eller någon annan människa på båten.

Mamman i familjen får plötsligt syn på något som hon ler åt och öppnar munnen för att berätta för sina barn och man. Men hon tvekar en stund. Jag blir nyfiken på vad hon ser. För jag ser ju att hon fått syn på något. Men det ser inte hennes familj. Till slut säger hon något som jag p.g.a motorljudet inte riktigt hör. Men det är tydligt att hon försöker att få sin familjs uppmärksamhet. Men barnen är skyddade från sin mammas röst med effektiva hörlurar. Hennes man är så inne i telefonen att han inte hör. Mamman gör en lite irriterad min och försöker återigen att få deras uppmärksamhet, men det misslyckas även den här gången.

Dottern är nu så irriterad på den ljumma sommarvinden att hon sätter sig på golvet under bordet med sin iPad. Nu är hon verkligen skyddad från alla yttre intryck. Mamman knackar med handen i träbordet framför sin man som då vaknar upp som ur en djup sömn. Förvirrat höjer han sina ögonbryn och undrar vad hans fru kan vilja. Hon pekar mot det hon vill visa och ler medan hon försöker förklara, men just då ringer hennes makes telefon. Han höjer en hand för att visa att han måste ta samtalet, svarar och hamnar återigen i en värld långt ifrån båten och sin familj. Mammans leende töar bort och hennes fingrar börjar smeka längst ådringen på bordet framför henne. Hon förstår nog precis som jag att det kommer att bli ett långt telefonsamtal.

Jag frågar om mina barn vill gå ut på däck. Det vill de gärna och vi ger oss ut på ett litet äventyr med härliga intryck. När jag tittar in i båtkupén igen ser jag att mamman inte är där längre.

Hon har tagit fram sin mobiltelefon.

Tankar under en oplanerad vilodag

Du är så duktig! (som dricker morgonkaffet?…)

Jag får ofta att jag är ”så himla duktig” och att jag har ”sån otrolig energi”. Jag upplever det verkligen inte så. Ekonomin rasslar verkligen inte in och jag känner i princip jämt att jag inte gör tillräckligt. Men folk kanske syftar ju också på träningen? Ja, jo … jag kanske är duktigare än medelmåttan där. Men samtidigt går hela min filosofi emot att man är duktig när man tränar. Ordet duktig syftar på att träningen skulle vara något svårt och jobbigt. Att det skulle behövas en uppoffring från min sida som därför gör mig duktig som tar mig tid för träning. Det är just det jag vill bort ifrån, jag vill att folk i alla fall ska ge ett försök att faktiskt tycka att träning är roligt och rimligtvis jäkligt enkelt! NEJ, jag vet, träning är svårt när man inte ännu gett det ett försök, men om man verkligen vågar blotta sina inre tankar för sig själv och inse hur bakbunden man är av en massa olika inlärda mönster och evolutionärt nedärvda instinkter så blir det enkelt. Jag brukar säga så här:

”Svårigheten med enkel träning är att det är svårt att göra träning enkelt och enkelt att göra träning svårt”

Stolthet VS duktighet

Jag pratar väldigt mycket om vikten av att känna sig stolt över sin träning. Det kan ju tyckas ligga en konflikt i att jag inte tycker att jag är duktig när jag tränar men samtidigt är stolt över att jag tränar. Men det är inte riktigt så enkelt.
Det är det generella att träna som jag inte direkt känner mig duktig för att jag gör. Det är en njutning för mig och något som får mig att må väldigt bra. Däremot är jag stolt över specifika prestationer som i sig må vara fysiskt och därför också mentalt krävande. Att springa min första halvmara själv var jag exempelvis stolt över. Det hade jag inte gjort tidigare och det krävdes mycket av mig själv. Men det innebär ju inte att jag för den sakens skull jämställer en halvmara med att rensa, sortera och fixa ihop allting inför årets bokföring. För när jag gjort det känner jag mig duktig! Men jag jämställde inte inte halvmaran med bokföring innan jag gjort den och inte heller nu efteråt.

Att säga att jag är duktig som tränar är för mig som att någon skulle säga att jag är duktig som duschar. Jag njuter av att göra det, det håller mig frisk och fräsch samt mentalt i fas.

Det var den löprundan det …

Idag hade jag gått och längtat efter kvällens löprunda. Jag såg fram emot den fina vårkvällen och mitt möte med endorfinerna. Men jag hade läst fel i kalendern. Sambon jobbar natt och jag är själv med våra tre småbarn. Tjoflöjt! Jag började direkt spåna på vilken typ av hemmaträning jag skulle göra och hamnade i ett dilemma. Jag måste vila min överkropp och vill inte anstränga benen eftersom jag vill vara fräsch inför en längre löprunda imorgon. Därför valde jag att vila ikväll. Det fina med min filosofi Träningstrolleri är att jag inte får ångest för att jag hoppar över ett pass, utan jag saknar det bara. Det är en helt annat sak. Tänk dig att du vaknar på morgonen och ser fram emot en kopp kaffe, men väl i köket upptäcker  du att kaffet är slut. Du står där snopen i morgonrocken och inser att det inte blir något morgonkaffe. Ganska exakt så känner jag. De flesta människor jag känner får istället ångest över att de inte får det där passet gjort. Överstökat. Dvs de känner ett krav på sig att köra passet men måste avstå. Jag känner inte samma krav utan bara en längtan. Den inställningen besparar mig ifrån en massa stress och konfronterar mig inte med negativa tankar.

Jag vet att jag har en väldigt annorlunda inställning och syn på träning, men det är också därför jag har den här sidan. Jag vill så gärna nå ut med mitt budskap och få folk att tänka annorlunda. Men det krävs mer än att läsa ett enda blogginlägg, vilket gör mig frustrerad. De som har fått läsa ca 40 sidor av min förhoppningsvis kommande bok har alla börjat träna och fått en helt ny inställning till träning, så jag vet att det går och fungerar, men jag måste bara förverkliga boken. Det krävs en lång sittning med en person för att de ska förstå. Antingen privat eller via en bok. Eller via den här bloggen! Men då måste man nog läsa allt som kommer och som skrivits.

Jag hoppas jag lyckas peppa DIG iaf!

Kram på dig och var stolt över din träning!

Je suis ett överviktigt barn

Idag lät vi barnen vara lediga från förskolan och tog med dem till simhallen som de tjatat om så länge. Det är svårt att tacka nej eftersom jag har lika roligt som dem.
Efter badet gick vi som vanligt till grillen för att äta lunch. Där finns en lång disk med höga stolar så att man kan sitta och äta och samtidigt titta in i simhallen. Massor av pensionärer hade samlats i vattnet för vattengympa och de körde verkligen stenhårt medan deras tränare peppade på. Sånt värmer mitt hjärta att se!

Mina två äldsta,  5 och snart 4 år, skuttade upp på varsin hög stol och tittade in på de motionerande gamlingarna. Bakom oss kom en söt flicka in med sin mamma. Jag gissar att flickan var ca 9 år. Jag noterade också direkt att hon var överviktig, och jag kan då inte hjälpa att undra vad som orsakat det, vilka konsekvenser det får/kommer att få och om hon blir retad. Det berör mig. När vår mat kom hoppade våra barn ner från de höga stolarna och satte sig för att äta vid vårat bord.

Nu beslutar sig mamman för att de ska sätta sig där våra barn tidigare suttit. Vid den långa disken med de höga stolarna. Mamman sätter sig och dottern ruckar lite på stolen i ett tafatt försök att komma upp. Sedan säger tittar hon på mamman och ser lätt uppgiven ut.
”Mamma, jag kommer inte upp …”
När jag hör det skär det i mitt hjärta. Min hjärna kan liksom inte ens processa att man är en fullt frisk liten flicka på ca 9 år och inte kan komma upp på en stol.
Mamman ler och försöker uppmuntra henne.
”Jodå, klart du gör gumman. Du får kämpa lite bara”
Flickan gjorde så gott hon kunde men det gick inte. Mamman fick till slut hjälpa flickan upp. Hon var alltså ca 9 år och mina barn är 4 och 5. Mina barn skuttade upp som ingenting och hade troligen löst den dubbla höjden! Den här flickan hade inte en chans. Hon var ett offer för vad någon/något/några utsatt henne för.

Det far runt så många tankar i mitt huvud. Det är ett otroligt känsligt ämne och jag orkar inte alltid försöka skuldbelägga någon, men funderingar åt alla håll börjar sticka upp som de där maskarna ur spelmaskinerna på nöjesfält, som man ska försöka banka ner med en stor gummiklubba. När jag bankar ner en fråga dyker en annan upp. Är det matens fel? Är det föräldrarnas fel? Finns det några jävlar som mobbar henne så att hon mår piss och söker tröst i mat och godis? Vem förser henne med mat? Vet ingen något? Är det bara jag som ser att hon är överviktig? Är jag ett as för att jag tänker de här tankarna och ställer de här frågorna?

Jag vet inte. Men någon måste ju reagera och göra något. Det verkar ju som att det oftast är barnen som sekundärdrabbas av något som föräldrar, skolan eller skol”kamrater” egentligen orsakar. Ett litet barn ska inte behöva bli överviktigt med allt negativt som det för med sig helt i onödan. Det är inte rättvist!

Så vad orsakar denna övervikt? Ja, den direkta orsaken är ju alltid att individen rör sig för lite och äter för mycket. Men fokus måste ju läggas på varför individen rör sig för lite och äter för mycket. Vad orsakar detta?
Det man genom forskning kommit fram till är ju att det kan bero på en mängd olika saker. Några är …

  • Fysisk aktivitet
  • Ärftlighet
  • Epigenetik
  • Socioekonomi
  • Ett flertal sjukdomar
  • Läkemedel

Men klart är att majoriteten skulle hjälpas av att röra på sig mer. En stor anledning av dagens ökning av överviktiga barn är stillasittandet orsakat av spelplattor och mobiltelefoner. Men det är ett helt annat blogginlägg.

Det vore roligt att höra vad du har för funderingar i ämnet överviktiga barn, så kommentera gärna. Detta är ett så galet viktigt ämne och gäller liv och död precis som vid vilket krig eller terrorattentat som helst. Och jag vill stå på de drabbade barnens sida. Få så många som möjligt att inte behöva lida i onödan.

Därför säger jag ”Je suis ett överviktigt barn”.

Kram på dig/ Daniel Karlsson

 

 

 

Chinsdag idag

Sådär! Då sitter man här nyss hemkommen från utegymet. Jag har tur som har ett sådant bara ca 700m ifrån huset. Jag brukar köra en löprunda dit som lätt uppvärmning och gjorde så även idag.

Jag vill verkligen komma igång med chinsen igen. Sedan jag gjorde mitt experiment för några månader sedan där jag under 3 månader slutade att träna helt och bara åt precis vad jag ville så har jag inte kommit tillbaka med chinsen. I början, direkt efter experimentet gjorde jag 2 stycken. Sedan ökade jag till 3 och 4. Idag gjorde jag 6 så det ökar ju så sakteliga tillbaka till en normal nivå. Att kunna göra iaf 10 chins betyder mycket för mig. Det är ett bevis på bra grundstyrka och ger dessutom en bra träningsfrihet eftersom chins involverar många muskler och kan utföras lite överallt med lite fantasi.

Mitt chinsrecept

Så vad gör jag då för att öva upp chinsen? Ja, just nu tränar jag inte alls på gym utan tränar enbart löpning, utegym och hemmaträning med hantlar och kroppsvikt. Jag är lite sugen på att se hur långt jag kan ta det.
Mina chinspass ser oftast likadana ut och verkar ge resultat.

Jag börjar alltid med att köra så många strika chins jag klara av. Sedan vilar jag ca 1 minut och kör igår. Jag håller på så tills jag orkar max en. Då går jag över till att hoppa upp till ursprungsläget och håller emot så att jag väldigt sakta åker neråt. Detta gör jag 5 ggr direkt efter varandra och vilar sedan ca 1 minut. Sedan upprepar jag detta totalt 5 ggr.
Ni ser själva hur svårt jag har att hålla emot på vägen ner här på sista setet efter alla chins och sakta fallande neråt …

Vid det laget brukar jag vara rejält slut i musklerna och går då över till latsdragen. För er som inte är så bevandrade så är det alltså den ställning som man kan stå på marken och dra ner mot sig, mot bröstet. Rörelsen blir alltså väldigt lik en chins men mycket lättare. Här kan man också göra många fel. Ett exempel är att man använder kroppens tyngd för att dra ner vikten, det bör naturligtvis undvikas. Dessutom kan man stå i fel vinkel så att rörelsen blir onödigt långt ifrån en normal chin. Föreställ dig att du ska dra dig uppåt och utför exakt samma rörelse som vid en chin. Tänk på vinkeln så att det blir så likt som möjligt. Med lite övning kommer i alla fall jag bra nära en normal chin och kan få samma känsla.

Hur många man ska göra beror såklart på hur många man klarar av. Jag kanske klarar 20 och gör därför 15 stycken strikta, långsamma och med full fokus. Efter det tar jag en promenad på ca 45-60 sek till benböjställningen och kör där militärpress. Här kör jag 10st vilken känns ganska rejält med den vikt som är på mitt utegym. Sedan blir det promenaden igen tillbaka till latsdragen. Fram och tillbaka mellan de två tills jag är uppe i ca 100 latsdrag. Där börjar jag sedan att istället för 15 latsdrag köra 10st och direkt 10 till på den lättare vikten. Idag körde jag tills jag totalt hade gjort 200 latsdrag. Det kombinerat med ca 100 militärpress samt alla riktiga chins känns riktigt skönt.
Här kan ni se de sista 10 militärpressarna och raggarsträngen min. När jag såg videon kunde jag inte motstå att bjuda er på detta. Haha 😉

Nu är det dusch som gälller och sedan hopp i säng!
Hoppa du haft en fin dag! Kram

Skillnaden mellan träningshets och utseendehets

Att man diskuterar träningshets och utseendehets är inget nytt, men i och med att träning på senare har blivit mer och mer omskrivet, och något det generellt talas mycket om, får det givetvis konsekvenser.

Hur ser tränings- och hälsosverige ut?

Vid en snabb koll på hur många som tränar i Sverige ser jag att det finns många olika siffror. Allt ifrån 1 av 5 till 7 av 10. Däremot är det ganska tydligt att ungefär hälften av svenskarna lider av fetma eller övervikt. Andelen personer med fetma i Sverige har tredubblats sedan 1980-talet och fortsätter öka. År 2015 var andelen 14 procent hos såväl kvinnor som män. Samtidigt var andelen med övervikt 29 procent bland kvinnor och 42 procent bland män.

Vad är egentligen träningshets?

Jag tycker inte att det är helt enkelt att svara på eftersom jag anser att det finns två kategorier av människor. De som på riktigt drabbas av träningshets och de som använder ordet träningshets som ett försvar.
De som drabbas av träningshets är de som blir väldigt påverkade av media och sin omgivning och aldrig känner sig nöjda med sin träning. Hur mycket de än presterar känner de alltid en press att göra mer. Detta, anser jag, handlar om något psykologiskt hos individen som behöver hjälp med detta. Jag tycker att man kan jämföra det med elallergi. Dvs elallergikern upplever absolut ett problem, men det beror inte på el. Det är något psykologiskt hos individen som behöver professionell psykologisk hjälp. Att stänga ner elnät hjälper inte individen eftersom det är att vidta helt fel åtgärder. Vi vet ju sedan gammalt att en elallergiker får samma symtom när elen är påslagen som avslagen. Det handlar enbart om om vad individen tror. Men nog om det. Jag vill komma till poängen att jag gissar att det är relativt få som drabbas av träningshets så pass att de verkligen mår dåligt av det. Det kan absolut föras en debatt om hur man lägger fram träning i media, via gymkedjor och genom träningsprofiler, men det grundläggande problemet ligger förmodligen i dessa få fall hos individen.

Sedan har i den grupp som helt enkelt klassificerar allting som förespråkar träning som ”träningshets”. Detta är ju ett drag hos oss människor som vi alla är skyldiga till på många plan precis hela tiden. Det är också något som jag i min träningsfilosofi anser är en av de största anledningarna till att många inte kommer igång med sin träning och inte uppskattar den lilla träning som blir av. Det handlar om att försvara sin egen livsstil och sin person. Allting som på något sätt direkt eller indirekt angriper vår person och vår livsstil vill vi instinktivt förlöjliga. Det grundar sig i ett flockbeteende där vi hela tiden strävar efter att stärka den egna gruppen, och det lättaste sättet att hamna på samma nivå som de som man upplever är över en är att trycka ner dem. Se på en partiledardebatt exempelvis. Det är inte många sekunder man ägnar åt att lyfta fram det egna partiets idéer, medan man istället ägnar all tid åt att förklara hur dåliga de övriga partierna är.
När man själv inte tränar och innerst inne inser att man har fel livsstil så utmanas man av träningen. Då slår man på försvarssystemet och gör allt för att trycka ner träningen. Då man blir utmanad av media blir det då enkelt att kalla det för träningshets i ett försök att försöka demonisera det hela så att den egna livsstilen verkar lite mer rimlig.
Vi ska också ha klart för oss att människor alltid kommer att provoceras av andra som verkar bättre än oss. Ett klassiskt exempel är plugghästarna. De som blev retade för att de var duktiga i skolan. Vilket påminner mig om ett kul citat

”Var schysst mot nerdarna. Troligen kommer du en dag att arbeta för dem”

Vad är utseendehets

Det är lite enklare att svara på. Det är den ständiga mediala porträtteringen av den perfekta personen. Den gäller för båda könen men drabbar främst kvinnor av många anledningar. Dels har män genom tiderna varit mer ursäktade att sticka ut och vara på flera olika sätt, medan kvinnor tvingats hålla sig inom vissa bestämda fack med hög precision. Detta lever absolut kvar även idag och går att bevittna i stort sett i vilken reklam för vilken hudvårdsprodukt som helst. Bara att användningen av exempelvis hudvårdsprodukter domineras så kraftigt av kvinnor talar sitt tydliga språk. Som kvinna förväntas man se ut på ett visst sätt och sköta sig på ett visst sätt. Män har större frihet, men givetvis finns det problem även på den manliga fronten. Gårdagens artikel i Aftonbladet som jag skrev om här är bara ett exempel på hur snett det hela kan bli, och visar hur man jobbar aktivt för att framföra en korrekt bild av hur en kvinna bör se ut.

Hur drabbas man?

Av träningshets tror jag att den största delen drabbas genom att de känner press på sig att de borde komma igång att träna. Detta är en press som jag inte kan klassa som något annat än bra. En väldigt liten del drabbas mer konkret av det genom överträning vilket givetvis är lika farligt som stillasittandet och bör behandlas. Men, som sagt, kanske främst med fokus på individen istället för det som klassas som träningshets. Jag vill inte att någon ska tro att jag på något sätt förringar eller förminskar hemska följder såsom ätstörningar och långvariga skador. Det existerar och ska tas på högsta allvar för att förhindra, men jag är övertygad om att det bästa här är att rikta fullt fokus på individen som behöver hjälp. Rätta mig mer än gärna om jag har fel, demonstrera det och jag kommer att ändra mig.

Av utseendehets drabbas så väldigt många fler och på ett mycket allvarligare plan. Den ökande psykiska ohälsan är ett av resultaten av den rådande utseendehetsen. Att gå omkring med dåligt självförtroende och inte känna att man duger är ingenting som någon normal oskyldig människa förtjänar och det är något jag vill förändra dels med den här sidan och bloggen Träningstrolleri.

Men orsakar inte både träningshets och utseendehets en press på individen?

Absolut! Men det finns en väsentlig skillnad. Föreställ dig ett stort hav fullt med olika fiskar i olika färger och storlekar. Nu kommer den mäktiga Poseidon och säger åt fiskarna att simma så fort det kan. Sedan säger han åt alla att vara hajar.
Fiskarna är som vi människor. Olika färg och storlek. Olika ursprung och olika genetiska förutsättningar. Poseidon är media som först ber oss att simma så fort vi kan, dvs träna. Det kan vi alla göra. Men när media ber oss att vara hajar blir det svårare. Vi har alla olika förutsättningar och de flesta kan helt enkelt inte bli fotomodeller på 195cm. Att simma mår fiskarna bra av medan de inte mår bra av att ställas inför orimliga krav, vilket utseendehets just gör. Detta är förresten den liknelse och budskap jag skrev om i min senaste barnbok ”Finurliga Figurer med kuliga kulörer” för den som vill läsa den för sina barn.
Poängen är också att vissa är stora, vissa är långa, somliga små och somliga korta. En abborre kan bara bli den bästa abborre en abborre kan bli och en haj kan bara bli den bästa haj en haj kan bli.

 

Så får att förenkla och summera-
Träningshets ställer krav på oss som vi kan uppnå och som den gör den överhängande majoriteten gott, medan utseendehets ställer orimliga krav som medför dålig självkänsla och psykiskt ohälsa samt orsakar mobbing och utanförskap.

Träna för att må bra och för att vara en förebild för din omgivning. Träna inte för att tillfredställa några som helst krav på att se ut på ett visst sätt. Du är din egen boss och ingen har rätt att döma ditt utseende utifrån en påhittad mall. Var stolt över dig själv och din träning och försök bli det bästa du som du kan bli.

Kram på dig

Aftonbladet, är ni 3 år?

Den här artikeln är Aftonbladets senaste försök till att få ”klick”. Kanske bidrar jag nu till att de får just ”klick” men det kan inte hjälpas. Problematiken måste belysas. Jag har redan sett att en många har uppmärksammat artikeln och kritiserat den i sociala medier, och det behövs. Aftonbladets träningsartiklar förpestar den redan sjukdomsdrabbade bild många har av träning. Men mer om det senare. Låt oss börja med stackars Stina.

Det vi ser på första bilden är en vacker kvinna som alltså kan luta sig fram och ta tag i sitt underhudsfett. Vi har alltså en kvinna med underhudsfett som därför anser (utifrån artikelns text) att hon bör skämmas på stranden. Kvinnor har i alla tider varit utsatta för utseendehets (visst, män också men … kom igen!) men det känns på något sätt mer förståeligt på 1800-talet med tanke på omständigheterna. Men 2017 borde vi ha kommit längre. Utseendehetsen borde vara ett minne blott och något vi lämnat bakom oss. Inte minst i Sverige. Men här har vi alltså Sverige största kvällstidning som vill förmedla budskapet att en kvinna som kan luta sig framåt och ta tag i sitt underhudsfett borde skämmas på stranden. Nej, Aftonbladet, det är ni som borde skämmas. Ni borde skämmas för att ni pumpar ut material som ger kvinnor dåligt självförtroende, ni borde skämmas för att ni enbart är ute efter klick och ni borde skämmas för att ni inte är ett dyft intresserade av att förmedla ett budskap om hälsosam träning. Är ni tre år gamla? Kan ni enbart tänka ”klick” och sedan inte ett enda steg längre? Har ni missat hur framförallt unga mår idag med den rådande utseendehetsen? Kolla på instagram hur ungdomar idag kämpar arslet av sig för att få till rätt pose för att passa in. Det är tragiskt. När jag var i deras ålder var jag ett barn som hade tankar på saker som barn ska ha tankar på. Jag blir så innerligt ledsen när jag ser hur barn idag tvingas bli vuxna och utseendefixerade redan i så tidig ålder. Och jag blir inte bara ledsen utan smått desperat när en tidning stor som Aftonbladet anser att det är värt det för ”klick”. Unga kvinnors självförtroende och psykiska välmående i utbyte mot ”klick”. Är ni tre år? Går det alltså inte att tänka ett steg längre?

Tänk om Aftonbladet istället skulle hjälpa till att förmedla en positiv och hälsosam syn på träning? Istället för att förmedla ett budskap om att man måste rasa ohälsosamt i vikt, ha synliga magrutor och vara snygg. Träning behöver inte handla om utseende alls. ALLS! Visst vill vi alla vara snygga, det är evolutionärt nedärvt, men vi är tänkande varelser 2017 som kan påverka vår omgivnings sätt att tänka genom att själva tänka rationellt. Jag försöker med sidan och bloggen Träningstrolleri att förmedla hur roligt träning kan vara och hur bra och lycklig jag blir av det. Aftonbladet försöker att få kvinnor att skämmas över sitt underhudsfett. Hörrni plus-redaktionen på Aftonbladet, vad sägs om att ni alla poserar i bar överkropp på bild så att alla läsare får bedöma era kroppar? Jag gissar att det finns ganska mycket underhudsfett och vikt som borde rasa, va?

Nej, jag ska sluta vara arg. Men besviken kommer jag att fortsätta vara. Besviken för att jag tror att ni egentligen inte är omoraliska människor, men ändå låter er begå omoraliska handlingar i ”klick”-jakten. Besviken för att ni inte vill vara med oss andra som försöker medverka till god hälsa i vår omgivning. Besviken för att ni inte demonstrerar ett mer utvecklat konsekvensktänk än min 3-åring här hemma gör.

Skärpning, Aftonbladet. Jag vet att ni kan om ni vill.

Kram /Daniel Karlsson (Trollkarl, barnboksförfattare och träningsälskare)
www.danielkarlsson.com

Öppet brev till Televinken

I morse såg jag att en bekant skrivit ett inlägg där han skojade om att hela anledningen till att han skrev inlägget var för att skjuta på den där löprundan som stundade. Jag svarade då att han ju ska längta efter löprundan. Det visade sig att han hade all vilja att nå till den punkten men undrade hur han skulle bära sig åt. Han berättade att han aldrig någonsin, inte ens när han sprang 3 pass i veckan, hade längtat efter löprundorna. Så vad gör man? Det är ju ingen lätt fråga och det finns inga enkla direkta svar, men man måste börja någonstans. Det som behöver göras är ju enligt min filosofi att börja från början. Han måste förändra sin bild av löpningen.
Jag gissade direkt att en del av problemet är själva upplevelsen. Något gör att det inte är en upplevelse han längtar tillbaka till och det kan bero på en mängd olika saker. Ett vanligt problem är att det är för korta löprundor så att man inte känner den stolthet som är så otroligt viktig. Jag kan inte nog förtydliga och tok-understryka hur viktig stoltheten över sina prestationer är. Ytterligare ett vanligt problem är att man springer för fort. Det gör att man inte får en behaglig upplevelse och således blir löprundorna till en pina och något man inte vill utsätta sig för igen.

Då jag frågade lite om hans grundförutsättningar, vanor och prestationer visade det sig att mina misstankar förmodligen var spot on. Han berättade dessutom att han lidit av hälsporren en längre tid vilket inte gjorde det hela enklare. Tidigare kunde han knappt gå, men nu gick det bra att springa men det kunde kännas illa efter löppasset. Han berättade att hans löprundor brukade ligga på runt 2km. När jag frågade om hans tempo svarade han ”Nu är jag sjukt otränad så nu ligger jag runt 05:30/km. När jag var i form ibland strax under 5 min”. Jag svarade lite kort att jag trodde att det var lite för snabbt, varpå han svarade ”Ja, kanske en idé att sänka tempot lite ett tag och slippa känna sig halvt död efter 2 km”.
Efter de två svaren är jag ganska övertygad om vad en stor del av problemet ligger i. Jag ville skriva ett mail till honom men beslöt mig för att göra det till ett offentligt blogginlägg eftersom det kanske kan vara aktuellt för fler att läsa.

En viktig detalj är att den här personen i fråga, låt oss kalla honom Televinken, har en utmärkt löpkropp och är en medel människa kroppsligt och viktmässigt. Detta är viktigt eftersom jag inte hade gjort samma analys för någon som exempelvis var överviktig eller undernärd. Innan jag börjar med mitt direkta svar till Televinken vill jag dessutom understryka att jag helt saknar utbildning inom något som helst område inom träning och enbart utgår från min egen erfarenhet, det jag själv läst mig till samt min egen filosofi.

Hej Televinken!
Du verkar som sagt ha allt som krävs för att njuta av dina löprundor. Min filosofi, som hela Träningstrolleri baseras på, går ut på att förändra bilden man har av träning. Dvs vad vi tycker om träning, hur vi upplever träning och vad vår träning är i våra liv. Du verkar ju ha en väldigt ödmjuk inställning och en stark vilja att verkligen lyckas med din träning, i det här fallet löpningen. Det är en förutsättning för att verkligen lyckas förändra din bild av träning. Att du skjuter på passet och själv erkänner att du aldrig längtat till ett löppass talar ju sitt tydliga språk. Din löpning ska inte vara som det där jobbiga ämnet i skolan som man måste göra. Det ska inte vara en tröskel som du måste ta dig över eller något du känner dig tvingad att genomföra. Rent grundligt tycker jag att du ska försöka tillåta dig själv att börja om från början. Sätta dig ner i ett tyst rum och i lugn och ro visualisera lite kring hur du skulle vilja att dina löprundor var.

Några grundläggande mentala förberedelser

Föreställ dig rofyllda löprundor där du njuter och där du efteråt känner en enorm stolthet över din prestation. Le gärna stort för dig själv när du funderar på detta och tillåt dig själv att radera alla tidigare upplevelser så gott det går. Tillåt dig själv att börja om och var nyfiken på att försöka förverkliga den där visionen om de rofyllda härliga löprundorna som du kommer att göra jävligt bra! Jag vet, det låter kanske flummigt, men det är det absolut inte. Vi kan verkligen påverka vår inställning till saker och ting och vi är tyckande människor som tycker om allt. Mycket, ofta och intensivt.
Ett litet knep jag har är att jag redan på morgonen visualiserar det pass jag ska genomföra. Jag tänker på alla de positiva saker det kommer göra med min kropp och vilket bra val jag gjort. Jag kan ta ett djupt andetag och le brett och intala mig själv att jag verkligen längtar efter passet. Det är svårt till en början, men numera kan jag lura mig själv grundligt och jag kommer på mig själv att knappt kunna fokusera på något annat pga en intensiv längtan till det pass som ska genomföras. Detta kräver övning och tar tid, men då man har brutit alla murar som hindrar så är det väldigt effektivt.

Praktiska tips

Du har ju som sagt en löparkropp, enligt det jag minns av dig, så där har du ju inga problem. Jag tänkte på det där med hälsporren. Kanske en bättre löpteknik skulle underlätta? Jag vet inte hur insatt du är i det, men det jag kommer att föreslå kommer att ge en bättre löpteknik och kanske då även underlätta problemet med hälsporren. Vi bör ju alla som löpare undvika att sätta ner hälen först, vilket många löpare gör. Det måste vi få bort och det finns mängder av bra tips på nätet att hitta om man söker på bra löpteknik. Inte minst på youtube. Men något jag kommer att råda dig till är att ta mycket kortare steg. Dvs öka din stegfrekvens. Dels får du ett lättare löpsteg och tenderar att inte alls anstränga hälen felaktigt, om det nu är ett problem. Det kanske det inte alls är! Men jag tycker ändå att du ska dra ner på steglängden av den enkla anledning att jag tycker att du springer för fort. Du skriver själv att du är ”halvt död” efter 2 km och så ska det absolut inte vara. Om du orkar att springa 2km med ett tempo på runt 05:30min/km och har tidigare sprang på runt 5min/km så har du inga problem konditionsmässigt. Du är i bra form men springer för fort. Vad händer då? Jo, du kommer att komma hem ”halvt död” och med en ganska oskön upplevelse. Det kommer att göra att du antingen medvetet eller undermedvetet inte är så värst nöjd med dig själv eftersom du blir så trött. Dvs den stolthet du förtjänar att känna kommer inte att infinna sig lika effektivt. Dessutom verkar du vara medveten om dina sträcker och ditt tempo, vilket kanske gör att du jämför med andra som springer bra mycket längre än du. Det gör inte heller gott för den där stoltheten jag pratar om. Det kommer att göra att din upplevelse av löpning är ett måste och en pina, en tröskel du måste komma över och något du måste få gjort. Jag skulle råda dig till att sänka tempot rejält. När du väl förberett dig mentalt och vågat tänka nytt så bör du ta den där första premiärrundan i ett tempo som du själv tycker känns löjligt långsamt. Tillåt då inga som helst tankar på att du springer för långsamt, att din träning är bortkastad eftersom du inte flåsar eller någonting åt det hållet. Inga negativa tankar! Tänk på hur stark du är som gör det som så oändligt många vill men inte gör. Var stolt under ditt pass! Boosta dig själv och förstå att du nu påbörjar en ny löparresa som ska bli en ren fröjd.
En första tanke är ju att du kommer att känna dig ganska ostolt när du springer samma sträcka som vanligt men betydligt saktare. Nja, på sätt och vis. Men det vi vill åt i början är den där positiva upplevelsen där löpning inte ska förknippas med total utmattning. Vi vill bygga bilden av löpning till något positivt. Men jag vågar lova att om du verkligen kan dra ner på tempot så mycket som jag menar så kan du dubbla sträckan. Att dra ner på tempot och öka stekfrekvensen är magi. Man orkar oändligt mycket mer än man kan föreställa sig och att du då ökar distansen är skönt för självförtroendet. Ja, nu kan ju hälsporren sätta käppar i hjulet, men om de kortare stegen tillåter dig att springa längre så är det ju också ett enormt plus.

Gör träningen till DIN träning

Det är så oändligt viktigt att erövra träningen och alla dess element och göra det till din träning. Nästan alla jag pratar med som inte känner igen sig i den bild jag har av träning, där jag längtar till varje pass m.m, känner en negativ press att genomföra sina pass. Det är som om en lärare eller annan auktoritet piskar på. Det är viktigt att släppa alla sådana tankar. Det är du som går ut och springer och det är en enorm bedrift i sig och något du ska vara stolt över. För att öka stoltheten är ett hett tips att börja dokumentera din träning. Jag använder exempelvis appen RunKeeper och det har varit enormt effektivt för min löpning. Troligen hade jag inte varit där jag är idag utan den. Det har blivit en kul grej att få in det där passet som jag kanske inte riktigt kände för i början. Man ser varje pass framför sig väldigt tydligt och det blir ofta ganska svårt att hoppa över ett pass eftersom det då innebär att det blir en lucka i schemat.
En annan app jag måste tipsa om är Training Goal. Den ger en tydligt översikt över min träning och det är en fröjd att gå in och titta på vad jag gjort. Det blir svart på vitt att jag är aktiv och det boostar min stolthet!
Att dokumentera träningen i en kalender är också ett bra alternativ. Dokumentationen gör också att träningen engagerar och blir en naturlig del av vardagen. Det blir inte det där udda som man måste få gjort.

Så kort och gott måste du förändra din bild av löpningen till något positivt. Det är inte alls dumt att ta del av forskning kring löpningens effekter och träning ö.h.t för den delen! Att inse hur duktig man är och vilka effekter man skänker sin kropp är i sig en bidragande orsak till stolthet och att man får en positiv bild av träning. Allting som är kämpigt kommer vår hjärna effektivt att sätta en negativ etikett på och genom att börja lugnt och inte känna att varje pass är en kamp kan vi undvika att träningen får den där positiva etiketten.

Så, Televinken, jag hoppas verkligen att detta kan hjälpa dig och andra i samma situation en bit på vägen!

Njut av din träning! Kram