Idag blev det en 1 mil löpning

Jag kände mig otroligt seg. OTROLIGT SEG! Igår blev det 6 timmars bildkörning och sedan lite vin till mello. Sådant hjälper liksom inte direkt till när det kommer till att känna sig pigg och alert 😉

Men när barnen hade gått och lagt sig snörade jag på mig mina skor. Jag sa till min sambo att det verkligen var länge sedan jag känt mig såhär osugen på att gå ut och springa. Jag berättade att det kändes smått obeskrivligt icke-lockande.
”Är det som att äta bajs ungefär?” frågade hon.
”Ja! Precis så faktiskt!” svarade jag.
”Bra, då får du välja mellan att äta bajs eller gå ut och springa nu”
”Ja, men DÅ väljer jag såklart att springa…”
”Då var det tydligen inte så farligt då”, svarade hon.
Och givetvis hade hon helt rätt. Jag gav mig av och kände direkt hur mina tidigare benböj från 2 dagar tidigare satt i benen. Jag hade ont på vissa ställen och var bara utmattad på andra. Men jag körde på.
Snart använde jag mig av mitt positiva tänkande för att ta över löprundan och mitt eget negativa psyke. Jag upprepade för mitt inre hur jäkla duktig jag var som tog mig ut trots det bostånd jag kände. Jag fokuserade på att i varje hus jag sprang förbi bodde personer som INTE hade den kapacitet och målmedvetenhet som jag har. Snart kom den där känslan som jag älskar. Man känner hur stoltheten boostar en och där och då blir man en krigare. När den känslan kom hjälpte jag den på traven genom att le riktigt stort för mig själv. Endorfinerna. Hej på er.

Vid 8 km var jag ordentligt trött. Tröttare än vad jag varit på väldigt länge! När jag pratar om trötthet så är det inte normal trötthet. Självklart är jag trött på mina andra rundor också, men när man är en hyffsat erfaren löpare så har man fått känna på vad trötthet egentligen är och det är den tröttheten jag refererar till och som jag faktiskt började känna idag efter 8km. Men jag höll ut 2 km till och nådde till slut min mil.

Tack för den här gången, pannbenet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *