Äventyrslöpning är nog den bästa löpning som finns.
Att springa runt Drevviken är en idé jag fick i vintras. Jag har kollat lite olika rutter som andra har sprungit och då har distanserna landat på runt 30 km. Lagom löpning och en lagom utmaning för en äventyrsrunda för mig.
Allt börjar med en början
Det var en helt vanlig dag och jag sa till sambon att jag skulle ut och springa. Av någon anledning började jag ladda min vätskeväst med vatten. Varför hade jag ingen aning om. Jag började känna ett litet sug att springa en längre sträcka och tänkte att 15 km kunde vara lagom. Jag sa till benen att det var löpning som gällde, och gav mig av.
Det var skönt väder. Ganska lagom temperatur och jag kände mig sådär härligt äventyrlig som jag gillar att vara. Jag sprang längst pendelspåret i Skogås bort mot Länna. Det var grymt lerigt och mycket upp och ner, men rundan hade precis börjat och jag tänkte att jag skulle se vart jag hamnade och sedan vända tillbaka. Men när jag såg omgivningarna som jag kom fram till bestämde jag mig för att springa en liten snutt runt Drevviken i alla fall. Bara runt ena spetsen och sedan vända tillbaka.
Så blev det givetvis inte alls. När det gäller löpning blir det sällan som jag tänkt mig. Jag sprang bara på och när jag tittade på mobilens karta insåg jag att det skulle ta ungefär lika lång tid att vända och springa hem igen som att fullfölja och äntligen slutföra min fantasi om att springa runt sjön.
Hokus-pokus
När jag kom bort till Tyresö svängde jag in på fel väg och hamnade vid en återvändsgränd. Men den lilla gatan var mycket bekant. Jag hade varit där förut. Plötsligt mindes jag att det var där Tobbe Trollkarl bodde. Jag drog ett sms för att se om jag hade rätt. Jodå, han var inte hemma men visst hade jag trollat mig fram till huset hans. Nåväl, jag sprang vidare och hamnade snart vid Trollbäcken. Där följde jag ett motorcykelspår i skogen som var ganska roligt att springa i. Upp och ner, upp och ner för gropar som gjorde att fotarbetet verkligen väcktes till liv.
Efter att jag svängde av mig en kyrkogård hamnade jag helt fel. Jag sprang åt fel håll flera gånger och jag hamnade till slut i nästintill ogenomtränglig terräng och fick klättra uppför berg för att komma fram. Visserligen var det bra eftersom jag då fick möjlighet att få en visuell bekräftelse åt vilket håll jag skulle springa. Höll jag min bara längst vattnet skulle allt gå bra. Inte mycket löpning, men ändå tungt i benen.
Asfalt under fötterna
Till slut kom jag fram till Sköndal där allting flöt på längst asfalt. Jag kände mig ganska mör i benen efter alla felspringningar och allt klättrande. Men snart var jag hemma och såg att rundan landade på 31 km.
Det finns ingenting jag rekommenderar så mycket som det jag kallar för äventyrslöpning. Det vill säga att ge sig ut i okänd terräng med mål att antingen springa från en punkt till en annan, eller förslagsvis runt eller sjö eller liknande. Mobilernas kartor ger ju en otrolig möjlighet till att alltid hittar rätt och alltid ha kontakt med omvärlden om något skulle hända. Prova!
Nej, nu ska jag jobba vidare på min bok som jag hoppas blir färdig snart.
Kram på dig