Ältasjön runt 2017

Igår sprang jag mitt andra lopp. Jag vet inte varför, men jag är en ensamvarg i många avseenden och så är det ofta med träningen också. Jag är inte den som är i behov av att träna med någon egentligen. Visst, i lagsport blir det en jäkligt märklig situation att spela själv, men när det kommer till löpning och styrketräning m.m känns det som jag hels t gör det ensam. Med undantag då jag har med mig någon väldigt mycket kunnigare eftersom jag tycker det är hur kul som helst att lära mig nya saker. Men den mentaliteten har nog dragit mig ifrån att delta i olika lopp. Men igår blev det alltså av och det var hur roligt som helst!

Min dotter ville springa även hon och de erbjöd ett perfekt lopp på 825 meter. Hon har som längst sprungit 1,7km med mig vilket är bra för att vara 5 år. Hennes lopp gick först och jag var så nojjig med att hon kanske inte skulle fatta grejen, ramla eller bli rädd. Men hon verkade glad men sammanbiten. Men med ett leende. Jag hade svårt att greppa situationen och detta var ju inte bara hennes första lopp utan även hennes mamma och pappas första gång då hon sprang! …
Men vi gick fram till mållinjen och blev snabbt framvinkade av en vänlig herre.
”Ska hon springa? Men kom fram längst fram med henne!”
9 sekunder kvar. Jag var nervös. Många andra hade sina föräldrar med och speciellt de i hennes ålder. Jag frågade henne om allt var okej och hon nickade. Jag berättade att hon skulle springa lugnt och försiktigt och att hon bara skulle följa med de andra.

Sen gick starten och hon sprang iväg på sina vackra små ben.

Den där lilla flickan som nyss var min enda bebis sprang nu iväg med en flock stressade främlingar alldeles ensam. Jag fällde en tår och hjärtat bultade. Jag hörde hur hennes mamma skrek ”Heja Linnéa!” med gråten i halsen. Sedan rusade jag via genvägar iväg för att fota henne. När jag, efter vad som verkade vara en evighet, först fick se henne efter att hon sprungit runt ett hörn brast det igen för mig. Diskret snörvel. Brände av ett gäng foton på henne och till slut fick hon sin medalj. Hon var rejält trött halvvägs men sprang med ett stort stolt leende och skrattade emellanåt. Den där lilla tjejen var den som fick mig att förstå vikten av stolthet då jag började utveckla min träningsfilosofi. När hon kröp upp i min famn, då jag kände mig smått missslyckad, och sa de magiska orden …

”När ingen annan säger heja Linnéa säger jag heja Linnéa själv”

Idag visade hon återigen vad hon menade. Hon skulle springa själv utan mamma och pappa och hon gjorde det med ett leende och med en lysande stolthet över sig själv. Det är ju precis så vi vuxna också ska göra! Det är en nyckel till hela träningen.

Så hur gick det för mig då? Helt okej med tanke på att jag kände mig lite småförkyld och inte hade sovit bra på 4 nätter. De två yngsta barnen har varit kräksjuka i flera dagar och jag har tillbringat nätterna med att tvätta, bädda om, bada och fixa och dona. Det märktes. Kroppen var lurig. Det i kombination med 50% asfalt och 50 % skog och mycket backar gjorde att jag var nöjd med min tid på 1:12:06 på de 13,3 kilometerna. Men det ska bli mycket snabbare med tiden!