En sväng med Johnny Hällneby

6-dagars i USA

Jäklar vad spännande det var i somras när jag följde hans galna äventyr i USA. Tävlingen heter 6-dagars och går helt sonika ut på att springa i sex dagar på raken. Johnny vann hela tävlingen och slog även svenskt rekord när han lyckades röra sig 88 otroliga mil. Men snart är det dags igen och nu vill han slå världsrekord.
Jag skrev lite om Johnnys prestation i tävlingen i det här inlägget.

Monsterpass

Många pass man hör talas om blir man imponerad av. Andra pass känner man är smått fantastiska. Sedan finns det ett fåtal som är galet otroliga. Därefter finns träningspass såsom Johnnys träningspass som inte riktigt går att ta in. Hans ambition var nämligen nyligen att springa 32 mil under två dagar. 16 mil per dag.
Tanken var att börja 04 och springa till 00. Sedan sätta igång vid 07 och springa till 03. Detta på Vallentuna IP runt en bana som är 400 meter lång.

Johnnys gottebord som Ellen Westfelt rutinerat styrde upp.
En stark Johnny

Jag och familjen stack iväg en sväng för att heja på honom. När vi kom fram möttes vi av Johnnys starka hälft Ellen Westfelt som berättade att Johnny var stark och pigg. Det visade sig stämma bra för när jag hälsade på honom såg han ganska obrydd ut och det gick inte att se att han hade 11 mil i benen redan.

Hällneby ultralöpning Altra
Johnny byter strumpor innan han tar på sina Altraskor och springer vidare
Hällneby ultralöpning
Det var många som ville springa tillsammans med Johnny
Altra fanns på plats

På plats fanns också Niklas Grahn som hade med sig hela Altrabilden full med olika skor som allmänheten fick provspringa. Väldigt roligt att se att det blev så bra uppslutning som det blev. När jag småpratade med några förbipasserande som testade skorna blev jag glatt överraskad i hur stor förståelse de hade för att våra normala skor inte samarbetar med våra fötter. De var alla positivt inställda till Altras tänk om en friare fot som får jobba på ett naturligt sätt. Glädjande!

Hällneby Altra

Sedan var det dags att ta en tur med Johnny. Hur det lät och såg ut kan ni se i det här korta filmklippet

Den mentala kampen

Vi lämnade banan på grund av att sambon och barnen frös och att Johnny hade gott om sällskap. Jag fick höra att han hade skrapat ihop hela 171 km den första dagen och att de följande dag var på plats och satte igång vid 07 igen, precis enligt planen. Men sedan fick jag av Ellen höra att Johnny hade blivit hängig och att han inte fått i sig tillräckligt med kalorier. Han hade brutit ursprungsplanen och sovit i sovsäcken en stund. Till slut, efter 12 timmar kände han att det fick vara nog. Men det efter att ha besegrat många tidigare tankar på att lägga ner. Så det är verkligen hatten av för Johnny!

Hällneby ultralöpning

(Här hittar du en artikel om Johnnys 32-milaträning)

Träningstrolleri tror på Hällneby

När 6-dagars sätter igång kommer han absolut ha en helt annan mental morot. En starkare och mer inspirerande miljö och stämning kommer att ta honom hela vägen om ingenting oförutsett sker. Att ha en sådan monsterträning i bagagen tror jag framförallt stärker hans psyke oerhört mycket. Visst, fysiskt hände också grejer, men dedikationen och beslutsamheten att springa så länge som han gjorde runt den där lilla banan är guld värd. Låt oss hoppa på ett svenskt världsrekord i denna fantastiska sport ultralöpning! Heja Johnny Hällneby!

Kram på dig

Episka misslyckanden är också träning

Så kom då dagen äntligen.
Runt lunch kom tanken flygande ifrån ingenstans. Nu skulle det äntligen bli av. Så här i efterhand förstår jag att jag kanske borde ha lyssnat på det sunda förnuftet som ganska tydligt gjorde gällande att det inte var läge. Men jag är bra på att intala mig själv att ingenting kan gå fel. Jag hade ju till och med min vinnarfläta!

ultraintervaller löpning runstreak

 

24h Ultra Interval Challenge

Utmaningen går ut på att springa en mil med start var tredje timme under ett dygn. Vanligtvis är starttiderna 00, 03, 06, 09, 12, 15, 18, 21. Det var också min plan. Många menar att den totala sträckan på åtta mil egentligen inte är det kluriga, utan istället själva utmaningens sammansättning och att det sträcker sig över ett dygn. Ni kan läsa mer om ultraintervallerna på Pace on Earths sida.

ultraintervaller runstreak löpning

Just fasiken … runstreaken …

När vi hade nattat barnen började jag göra mig i ordning. Jag tog fram alla ombyten och övrig utrustning. Bestämde mig för att springa nattpassen ganska nära huset. Jag bestämde mig också för att vila innan det var dags för första intervallen, så jag kröp ner i sängen och försökte få till lite sömn. När jag äntligen började nicka till spärrade jag upp ögonen eftersom en insikt plötsligt slog mig i skallen. Jag hade ju glömt bort det här dygnets runstreak-pass! Hur skulle jag göra nu? Jag funderade på att starta redan vid 23:40  så att jag kunde tillgodoräkna mig löpningen fram till 00-slaget. Men nej, det gick inte. Jag är för OCD:ig för att klara av något sådant. Det skulle skava något oerhört, så jag beslöt mig för att springa 2 lugna km direkt. Jag tror klockan var 23 när jag var färdig.

Intervall #1 (kl. 00)

 

Sedan lyckades jag faktiskt slumra till i någon halvtimme, innan klockan ringde och det var dags att göra mig i ordning. Jag sörplade i mig kaffe och tuggade i mig lite choklad och en banan, sedan gav jag mig av.

Runstreak ultraintervaller löpning
Brallorna håller några rundor till …

Det var i särklass de längsta tio kilometrarna jag någonsin har sprungit. Jag uppskattar dem till ungefär 25,8 km. Kanske mer. Absolut inte mindre. Det tog verkligen aldrig slut. Redan då borde jag ha förstått att det här inte var rätt tillfälle att anta en sådan utmaning.
När jag kom hem bytte jag om till varma och torra kläder och la mig på soffan. Jag var ganska pigg men lyckades slumra till i kanske tjugo minuter innan det var dags att göra mig redo för nästa intervall.

ultraintervaller löpning

Intervall #2 (kl 03)

Lite mer choklad. En av de stora fördelarna med långa distanser är alla godsaker man får peta i sig. Mums!
Jag kände mig lite piggare den här gången. Kroppen var lättare och det kändes som om det hade lossnat för mig.
Ungefär efter fem kilometer kändes det lite tyngre igen. Smärtor i knäna gjorde att jag blev lite arg, men jag skiftade fokus och sprang vidare.

Väl hemma tog jag av mig alla våta kläder och lade mig i soffan och lyckades somna ganska fort. Jag fick ungefär en timmes sömn innan det var dags att göra sig i ordning för nästa löptur. Jag var fortfarande irriterad över mina knän. Hur i hela hissingen kunde jag ha ont efter ynka 15 sprungna kilometrar?! Med vila emellan?! Värdelöst …

ultraintervaller löpning challenge

ultraintervaller löpning runstreak

Intervall #3 (kl 06)

Solen hade gått upp och det var väldigt lugnt och vackert ute. Nattens två pass hade bjudit på ca 2 grader och det såg likadant ut nu.
Jag bestämde mig för att ta på mig knästöd på båda benen. De första stegen kändes okej och jag kände inte av smärtan. Bestämde mig för att springa bort mot Drevviken för att få en så vacker och fridfull runda som möjligt. Det var verkligen vackert, men när jag kom ut i skogens terräng kom smärtorna i knäna direkt. Fan.
Fan, fan, fan.
Jag stannade till vid en klippa och lät solen värma mitt ansikte, sög i mig doften av vår och lyssnade till Drevvikens djurliv. Sen tog jag den här bilden och visste ungefär hur mitt äventyr skulle sluta.

ultraintervaller löpare

När jag sprang på grusvägen längs vattnet märkte jag hur knästöden förändrade mitt löpsteg. Det gjorde att benlyftarmusklerna började strejka. Jag hade nu sprungit sammanlagt 27 km och hade redan ont i både benlyftarmusklerna och knäna. Grattis herr trollkarl!

runstreak natur ultralöpning

runstreak Daniel Karlsson löpare
När jag kom hem tog jag det oerhört lugnt till en början. Sedan vaknade kidsen och jag fick en massa olika bestyr att ta tag i. En skulle ha vatten, alla ville ha frukost, någon skulle ha kläder, den första ville ha mer vatten, ytterligare en smörgås breddes.
”Färdiiiig!”
Suck, det blev ingen vila direkt.

Intervall #4 (kl 06)

Temperaturen hade skjutit iväg till 11 grader. Jag tog på mig shorts, en funktionstshirt och en tunn vindjacka. Det kändes otroligt skönt med så lätta kläder. Jag fick några meddelanden på telefonen om att jag borde sluta springa. Borde ge upp så att jag inte skadade mig.

Jag hade i smyg redan förlikat mig med tanken. Jag tog av knästöden och öppnade dörren.

När jag stapplade iväg på de första stegen kände jag direkt hur illa det var. Jag använde det här tillfället för att träna inför kommande ultrautmaningar där utmattning och smärta kommer att försöka förgöra mig. Jag tränade på att skifta fokus, att lära känna smärtorna och köra vidare. Det gick hur bra som helst. Men efter två kilometer, när jag återvände till verkligheten, kom jag på att jag sprang medan jag haltade kraftigt. Mitt högerknä hade i princip gett upp och det gick inte att stödja på det fullt ut längre. Tack för mig. Jag gav upp.

ultrainterval challenge löpare löpning

Tankar

Jag känner mig inte jättebesviken. Anledningen till det är att jag tre dagar på raken före utmaningen sprungit i fivefingers, vilket jag slarvat med att träna på. Det hade troligen tärt på mina knän och jag hade inte hunnit återhämta mig. Dessutom hade jag haft en konstig känsla i kroppen redan före utmaningen. En feber-förkylningskänsla som låg och pyrde i stillhet.

Jag lyckades bara springa ynka 32 km vilket för mig inte ska ta emot i närheten av så mycket som det gjorde. Jag hade ju sprungit fyra intervaller om 10 km som test förut och det gick ju bra. Men det var under dagtid. Nu hade jag tagit mig igenom nattpassen och jag fick ju känna på exakt vad de innebar. Nästa gång kommer jag att vara bättre förberedd och i starkare form.

Det jag ska fokusera på nu är att gå ner i vikt och att sköta min styrketräning för att bygga upp mina ben till fantastiska spiror som bär mig fram de åtta milen som krävs för att få bära den där snygga och åtråvärda tshirten. Jag har ganska många kilon att bli av med. Jag siktar nu på att försöka gå ner sju kilo och att bli bra mycket starkare i knäna. Dessutom ska jag arbeta på min rörlighet. Det här bli kul och nästa gång kan jag inte misslyckas.

Kram på dig

 

 

Varför ultradistans? Det här är mitt ”varför?”

Varför

Varför väljer en människa att springa? Det kan naturligtvis vara subjektivt, men i grund och botten, och generellt sett, handlar det nog mest om välmående. Det kan nog alla köpa, löpare och icke-löpare.
Varför väljer man att springa ett maraton? Nu tycker jag att det hela börjar bli intressantare. Ett maraton är långt. Många tycker att 10 km är en drömdistans. Ett maraton innebär att man ska springa den drömdistansen fyra gånger och lite till. Enkelt sett kan man nog säga att det är det ultimata beviset för att man tillhör den främsta gruppen av motionärer. Ja, nu pratar jag just om vanliga människor och inte eliten, för varför de springer är betydligt enklare att svara på.

Men varför väljer man att springa en ultradistans? Alltså distanser som är längre än ett maraton. Oftast mycket längre såsom uppåt 10 mil och den vanliga drömdistansen på 100 miles, alltså 16 mil. Nu blir det sådär ultraintressant, eftersom det blir ännu mer subjektivt än förut. Nu börjar vi nå individens innersta tankar, känslor och hela själ. Eftersom det är så subjektivt kan jag bara spekulera kring mig själv, vilket är det jag nu ämnar göra.

Att fullt ut reda ut sitt ”varför?” är av stor vikt när det gäller ultraköping. När det är som tyngst och svårast kan känslan bli överväldigande och då räcker det inte med att slentrian-vilja klara av av loppet. Då krävs det mentala resurser som är välformulerade och genomtänkta. Det är när du fullt ut har förstått just ditt varför, som du får tillgång till ytterligare energikällor som kan vara avgörande för om du ger upp eller inte.

Annorlunda

Jag har alltid tyckt om en viss typ av annorlunda. Jag har ett behov av att höras och synas, att sticka ut och att vara speciell. Det är något jag både är stolt över, men också önskar att jag ibland slapp känna. Ja, jag är absolut stolt över mig själv i många avseenden, men jag anser mig inte vara förmer än andra utan anledning. Faktum är att jag känner mig långt undermålig inom många områden och det kan vara en gnagande och betungande känsla att dras med. Jag slits mellan att känna mig mediokert framgångsrik och extremt misslyckad. Många gånger önskar jag att jag var lite mer jämn och att jag höll mig ungefär på en nivå i skalan.

Jag har ett starkt driv av att bevisa både för mig själv och för andra att jag är någon. Det är förmodligen därför jag har dragits till det mer udda i många avseenden. Jag spelade inte hockey och fotboll, utan ägnade mig åt kampsport, vilket inte många av mina vänner gjorde. Jag och min bästa vän i tonåren valde att gå vår egen väg musikmässigt, bort ifrån det som alla våra andra vänner lyssnade på. Jag valde att låtsas tillhöra en radikal ideologi i tonåren, trots att jag aldrig riktigt lyckades.

Jag halkade tidigt in i att testa tobak och alkohol. När jag tänker tillbaka var även det ett sätt att ligga före andra och att skilja mig från mängden. På äldre dagar tränade jag och tävlade i paintball, en ganska udda sysselsättning. Sedan har vi det där med min hobby som blev mitt yrke – trolleri. Mer udda än så tror jag knappast att det blir. Jag kan också vittna om att etthundra procent av samtliga som trollar har någon form av behov att söka godkännande och beundran hos sin omgivning. Den typen av behov har förresten alla artister jag har träffat också. Behov av att synas, höras och att vara  någon. Att få uppmärksamhet.

Arvet

Men en fråga som dyker upp inom mig är då varför jag känner ett behov av att göra saker som ingen annan gör och att sticka ut, synas och höras. Jag tror att det på något sätt går i arv i vår släkt. Farfar var väldigt framgångsrik simmare och stoltserade alltid med hur mycket han kunde och visste. När han hälsade på när jag var barn, minns jag hur han timme ut och timme in satt och läste uppslagsverk, bok efter bok.

Han försökte lära mig namn på växter och djur på latin och berättade om de gamla grekerna i tid och otid. När jag tänker efter har jag fått lite av det där jag med – mina barn kunde exempelvis säga skata, kråka och nötväcka både på engelska och latin redan när de var två år gamla.
Farfar körde liksom sitt race och hade ganska svårt att ta in att det fanns andra sätt att tänka och leva. Ganska ofta ett kul sätt att vara på, och inte nödvändigtvis en trist attityd och en besserwisser, som man kanske kan tro.

Min pappa är också en person som har kört sitt race fullt ut. Känslan jag har fått är att det har varit ett sätt att bryta sig loss från farfars linje och välja sitt eget spår. Genom åren har jag sett många tecken på det i alla fall, om jag har tolkat det rätt. Han ville klara sig själv och har kämpat sig fram på sitt sätt, tagit sina beslut och i stort sett struntat i vad andra säger, tycker och tänker. Jag är ganska övertygad om att det är ett resultat av att han under uppväxten varit ganska kontrollerad och kanske styrd.

Men det har också inneburit att han har utvecklat en stark integritet och en osvikbar tro på sina egna vanor, föreställningar och hela levnadssätt. Jag tror att det ofta blir så när man försöker att bryta sig loss – för att klara vara egen måste man tro på sig själv till hundra procent.

Mallen

Pappa har ofta haft svårt att acceptera levnadssätt som inte går i linje med det han anser är rätt och riktigt. Min mamma är precis likadan och jag upplever att hon formades mycket efter min pappa.

Min äldre bror har alltid gjort allt för att ta plats bredvid pappa. Jag såg honom i unga år försöka föra sig på liknande manér, dra samma skämt och till och med lära sig uppskatta samma saker som pappa gjorde. Jag har inte känt samma behov. Jag fick kanske tvärtemot ärva samma vilja och strävan som farfar och pappa, att köra mitt eget race. Det positiva med det har varit att jag känner en större frihet att inte behöva passa in i en förutbestämd mall. Det negativa har varit att jag aldrig riktigt har blivit accepterad. Mina val har av övriga familjen blivit klassade som konstiga, ovärdiga och rent av fel. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag alldeles för många gånger har valt alldeles överjävligt jättefel. Verkligen inte, för det har de till hundra procent rätt i. Men jag känner att överlag har det också format den jag är idag.

Förhoppningar

Jag satt inte där vid släktmiddagarna och drog rätt skämt och sa rätt saker. Jag följde inte resultaten för allsvenskan och jag låtsades inte ens vara lite intresserad av det.
Det hade många gånger resultatet att jag blev subtilt lite utanför. Förr hade jag dock en förhoppning om att mina val en dag skulle accepteras och att de där fnysningarna skulle upphöra. Jag tänkte att om jag verkligen skulle lyckas med något av mina udda sporter eller hobbys, visioner och mål, så skulle de acceptera mig och kanske rent av respektera mig.

Men så blev aldrig fallet. Jag har aldrig någonsin hört ”vad duktig du är” för någonting jag lyckats med. Det enda jag har märkt är en viss indirekt stolthet då jag fått höra av andra att mamma och pappa har berättat att jag har ett eget TVprogram eller varit med i tidningen och liknande.
I vår familj talade man inte om känslor. Man kunde uttrycka dem om det var något man var missnöjd med, men man hyllade och stöttade inte varandra. Jag har exempelvis aldrig hört ”jag älskar dig”, någonsin ifrån någon i min familj.
Nu säger jag bara som det är och det här är inget sätt att få sympatier. Det är bara mitt sätt att försöka luska ut varför jag blivit som jag blivit.

Oseriöst

Jag är en person som går hundra procent in i mina projekt och ibland tvärvänder jag rakt ur dem och går in in med samma entusiasm i något helt annat. Detta har jag fått höra otaliga gånger är oseriöst och allmänt korkat. ”Du mognar väl kanske också en vacker dag”, var en ganska vanlig kommentar.

Ett exempel var på den tiden jag bestämde mig för att satsa på mitt trolleri. Givetvis något som mottogs med uteslutande nedsättande kommentarer och många huvudskakningar. En dag lyckades jag få in ett helt reportage i en lokaltidning om mig själv. Det var lokalkändisen Christer Peters som hade kontakter med tidningen och skrev själv artikeln.

Jag var eld och lågor! Detta var mitt första reportage och massor av människor skulle nu få läsa om mitt trolleri. Det var en enorm kick och jag såg fram emot att få fler bokningar. När jag sprudlande berättade för mina föräldrar märkte jag att de inte alls var så positiva som jag. Tvärtemot menade de att det var ytterst ”oseriöst”. Det var ett ord som fastnade hos mig. De menade att eftersom det var en vän till mig som skrivit artikeln så var det ju inget riktigt och äkta reportage. Istället var det oseriöst.

För mig var det en enorm framgång, och om jag kunde prata med den unga glada Daniel idag skulle jag med all min kunskap  jag idag har om media och artisteri, hylla honom och berätta att det var en smart och bra väg att gå.

Förväntningar

Min paintball var en dålig sport/hobby eftersom det handlade om krig. Mitt trolleri var inget riktigt yrke. Det var oseriöst. Min kampsport var ingen riktigt sport eftersom det inte var fotboll eller annan mainstreamsport. Jag kan inte räkna antalet drömmar jag haft som jag har presenterat. Idéer om tankar som skiljer sig ifrån mängden. Men samtliga har bemötts med kritiska och ibland övertydliga hånande både gester och ord.

Jag är idag övertygad om att det nästan aldrig handlade om mina tankar och idéer i sig. Det var inte de som egentligen recenserades. De var troligen redan innan de låtit sig betraktas, dömda att misslyckas eftersom de kom ifrån mitt huvud. Jag var den som inte följde den bana mina föräldrar ville att jag skulle följa och det var det som födde ett behov att korrigera mig och därför ge avslag på de tankar och idéer som föddes. Så att jag en dag skulle vakna upp och inse att jag borde följa det som förväntades av mig.

Självförtroende

Den där attityden blev så småningom befäst och det spelade inte längre någon roll. När familjen satt samlad och en fråga om någonting jag brann för kom, visste jag redan innan jag hade svarat att en skulle förklara hur dumt det var, hur nästa person skulle instämma. Det fanns inga andra alternativ och jag var oftast helt fine med det. Jag blev absolut nedbruten, men också stark av det. Generellt sett har det gjort att jag har ett fruktansvärt dåligt självförtroende, men på det stora hela har det också gjort att jag inte förväntar mig framgång, att bli omtyckt och att allting ska flyta på lätt. Jag är van vid motgångar och jag är van vid att kämpa för min sak. Att definitivt inte få lätt medhåll.

Det jag saknar, om jag skulle få önska, är mer stöttning ibland. Att få höra ”Det där är inte dumt” eller  att någon i familjen erbjöd sig att hjälpa eller att i alla fall diskutera det hela med en positiv ton.

Det var absolut inte fråga om mobbing, utan det här var en attityd som bara fanns. Jag hyser inget agg mot någon av de inblandade idag utan har accepterat fullt ut att de kör sin grej och jag kör min grej. Än idag kan jag i princip inte presentera någon av mina bravder, tankar och idéer utan att det bemöts av negativitet och huvudskakningar med tillhörande småskratt.

Löpningen

Min löpning har givetvis fått samma behandling. Min bror och mamma skulle aldrig någonsin få för sig att ägna sig åt det, och givetvis är det därför lätt att demonisera och direkt avfärda som vansinne. Min pappa, däremot, är själv en som i övre medelåldern har ägnat sig åt löpning och en och annan halvmara. Men trots det är det givetvis lätt att avfärda just mitt sätt att tänka och behandla löpningen på som i alla fall ”lite märklig”. Ibland också rakt av fel och lite skrattretande dum.

Ju mer jag stod upp för mig själv, desto mer desperat blev jargongen i min familj. Jag tror att det var känslan av att det inte fäste, att de inte kunde påverka mig och kontrollera mig, som gjorde att det blev så.

Visionären och pojken

Ett drag jag märker hos mig själv är ett drag av att göra precis tvärtemot istället för att göra det som krävs av mig. Istället för att sluta blir jag mer intensiv. Istället för att skifta över till det spår man vill att jag ska gå efter hittar jag ett spår ännu längre ifrån det spåret.
Djupt inom mig finns en liten kille som desperat önskar att få bli accepterad för den han är. En kille som skulle vilja dela sina drömmar med de som betyder mest för honom, utan att de ska krossa dem innan de ens fått en chans.

Men inom mig finns också en stark visionär som vägrar ge vika för vad andra tycker och säger. Den visionären är bra att ha när saker ska göras, eftersom när han har bestämt sig för något så sker det. Visionären har dock blivit onödigt envis ibland och därför kan det vara svårt att i skapandets process ta in andra aspekter än hans egna. Det är något jag vet är en brist hos mig, som jag försöker att jobba på.

Längre

När jag började springa ville jag så småningom springa längre. Som ett direkt resultat av den eviga strävan att vara någon, vara bra, duga. Att bevisa för mig själv och andra att jag kan lyckas. Som jag ser det idag var ultralöpning det enda som min löpning rimligen skulle kunna leda till. Jag insåg det inte då, men i backspegeln ser jag det oklanderligt klart och tydligt.
Min löpning ansågs direkt av mamma och min bror som något konstigt och som ”ännu ett av Daniels påhitt”. Pappas löpning var bra, givetvis. Men det här kom ifrån min hjärna och därför blev det inte lika accepterat. Min pappa var inte lika negativ, men givetvis aldrig positiv. När jag presenterade konceptet runstreak som jag brann för, var det givetvis direkt vansinne. Det följde ju inte mallen. Resultatet var givetvis att jag ville köra så länge som möjligt.

Det märkliga är att jag inte ser på min barndom som någon dålig barndom. Nej, det är precis tvärtom. Jag ser på den som otroligt varm, färggrann och rik. Det fanns kärlek fast att den inte uttrycktes i ord och trots kravet att följa rätt spår och välja just det rätt som ansågs vara det enda rätta.
I den familj jag nu själv har är jag noga med att hela tiden vara så stöttande, uppmuntrande och öppensinnig jag kan. Jag märker tyvärr själv att jag har det där draget som gör att jag har svårt att acceptera andra än mina egna uppfattningar och bestämmelser om vad som är norm och inte, men eftersom jag är medveten om det kan jag bryta den trenden.

Poängen

När stöttandet helt uteblir tappar allt sin poäng. Min bror gick ifrån att inte acceptera, att köra en liten förlöjligande jargong och att småskratta åt allt jag åtog mig – till att slutligen fullt ut påpeka att jag inte var kapabel till någonting. Att jag var värdelös och slutligen att jag var sinnessjuk och borde söka hjälp. Där tappar det sin mening att fortsätta. Därför har jag ingen kontakt med honom idag, vilken för mig har inneburit en enorm befrielse. Men något så drastiskt vägrar jag ska hända inom min egen familj idag. Därför är jag noga med det där med att stötta och inte nedvärdera det som inte följer  min egen mall. Det gäller även vänner och bekanta. Ett ”Bra jobbat!” eller ”Vad grym du är!” landar aldrig fel.

Något som har blivit viktigt för oss är att hela familjen följer med på lopp och andra evenemang. Att våra barn tidigt ska lära sig att vi är en familj som hjälper varandra och är inkluderande är viktigt för oss. Jag tror också att en sådan gemenskap förhindrar grogrund för någon form av tävlan inom familjen. Att få det att kännas naturligt att stötta och att känna sig stöttad ska vara en självklarhet.

Varför?

Mitt ständiga behov att hävda mig, att vara någon och att lyckas med mina idéer, driver mig till att göra något extraordinärt. Ultra är det ultimata inom löpning. Jag vill lyckas med det för att bevisa för mig själv och för andra att jag duger. Den lilla pojken inom mig kräver det. Men han kräver inte att man ska falla ner på knä, eller hävda att han är förmer än andra. Han kräver bara att hans bedrift också räknas. Att den duger, trots att idén är hans egen. Att bedriften är okej, det är allt han kräver.

Visionären inom mig kräver det också. Det finns så många projekt som han har misslyckats fatalt. Det grämer mig ofta. Att lyckas med någonting så storartat som att springa ultradistanser tänker jag inte misslyckas med. Det finns inte i min världsbild.

Slitage

Att jag slits mellan att känna mig fatalt misslyckad och mediokert framgångsrik är en känsla som uppstår av den lilla pojken och visionären inom mig. Den lilla pojken känner sig fatalt misslyckad, medan visionären känner sig mediokert framgångsrik. Mediokert eftersom det krävs av en visionär att aldrig vara fullt ut nöjd, utan hela tiden sträva efter förbättring. Det är något jag har lärt mig efter att aldrig ha fått den där bekräftelsen hemifrån. Jag har lärt mig att jag måste kämpa mer hela tiden. Men ur det föddes också pojken som känner att det aldrig blir bra nog.

Mållinjen

Om jag lyckas med ultra kommer visionären att bli så pass nöjd det går att bli, och den lilla pojken kommer att få beröm. Beröm både av mig själv och av andra.
När det kommer att vara som tuffast för mig … När varje cell i min kropp skriker åt mig att stanna … När pojken skriker att det inte går eftersom han är värdelös … När till och med visionären har gett upp eftersom han vet att detta bara kommer bli en i raden av misslyckade projekt …

Då kommer mitt enda sätt att få pojken att känna sig stolt och visionären att bli mer positiv, vara att fortsätta. Fortsätta springa trots att jag inte kan. Trots att jag inte orkar. Trots att det gör för ont och trots att jag vet att jag inte duger och kommer att misslyckas. Jag kommer att fortsätta ändå, enbart med viljan att skapa en stoltare pojke, en positivare visionär och en bättre Daniel.

På mållinjen förväntar jag mig inte något beröm ifrån någon. Inte ifrån min familj, inte ifrån vänner och inte ifrån bekanta. Men det spelar ingen roll. Att jag korsar den där mållinjen betyder så mycket mer för mig, för den lilla pojken och för visionären.

Jag kommer bli starkare av att nå mållinjen.
Slitningarna mellan att känna mig misslyckad och mediokert framgångsrik kommer inte vara lika våldsamma.
Mitt varför är vetskapen om att mitt liv kommer att bli rikare av att inte ge upp.

Kram på dig!

Jag skulle vilja avsluta med en sång jag nyligen hörde och som har kommit att betyda oerhört mycket för mig. Låten Gravity med Tim McGraw är låten jag kommer att lyssna på när jag korsar mållinjen på Ultravasan i Augusti.

 

De bästa filmerna om löpning (dokumentärer för alla)

inspiration motivation
Till vänster: Gary Robbins – Den som inspirerar mig mest. Till höger: Jag

 

Om det är något som hjälper träningen framåt så är det olika former av inspiration. Därför tänkte jag skänka dig inspiration i form av de filmer som har inspirerat mig mest när det kommer till löpning. Så håll till godo!

De filmer jag kommer att tipsa om här handla rom ultralöpning, det vill säga konceptet att springa längre än den klassiska maratondistansen. Det ska dock sägas att filmerna är så underhållande att du inte behöver vara varken ultralöpare eller ens löpare för att uppskatta dem. Jag skulle nog säga att du inte ens behöver vara en tränande människa.

How to run 100 miles

Det här var den första filmen jag såg som handlade om ultralöpning. Filmen handlar om två vänner, Brendan Leonard och Jayson Sime, som bestämmer sig för att springa loppet Run Rabbit Run 100 som går av stapeln i Steamboat Springs, Colorado, USA. Loppets namn avslöjar att det handlar om en distans på 100 miles vilket alltså är 16 mil.

Filmen utgår ifrån Brendans synvinkel och tycks vara en hyllning till hans vän Jayson som inte alltid haft det lätt i livet. Jansons ständiga strävan mot mål i motvind har gjort honom uthållig, beslutsam och stark, vilket också visar sig när de tar sig an den här enorma utmaningen.

Det här är inte en film som primärt handlar om löpning, utan snarare en film om vänskap, målsättning och att aldrig ge upp. Filmen har en komisk ådra och tar upp många ämnen utanför löpning vilket gör att den är lämplig för en allmän publik.

 

The Why

Den här filmen är gjord av fantastisk Billy Yang som har gjort ett flertal filmer om just ultralöpning. Som titeln avslöjar försöker Billy besvara de många frågor som ultralöpare får: Varför gör du det? Varför 100 miles? Springer du alltihop på en gång? Varför utsätta sig för den smärtan?

Kommer han fram till något? Det beror nog på. För många som aldrig ens tänkt tanken på ultralöpning kommer nog distansen fortfarande verka helt vansinnig, men för somliga andra kan nog en hel del poänger tränga igenom.

För att försöka förklara sitt eget ”varför?” filmar han sitt eget försök att springa loppet Leadville 100 Mile Race. Även andra kända ultralöpare dyker upp i filmen för att försöka förklara varför de har valt att springa ultradistanser.

The Barkley Marathons: The race that eats its young

Det här är är dokumentären som många pratar om, både löpare och vanliga dödliga Netflix-tittare. Det har gjort att loppet The Barkley Marathons har blivit riktigt legendariskt och uppmärksammat även utanför den lilla grupp av entusiaster som tidigare kände till det hela.

Det är ett väldigt mytomspunnet lopp som sträcker sig genom Frozen Head State Park nära Wartburg, Tennessee, USA. Lika mytomspunnet som loppet har blivit är dess uppfinnare Lazarus Lake som verkar älska att hålla loppet så nära gränsen för vad som är möjligt för människan att klara av.

Loppet består av fem varv och man springer i svår terräng och letar efter gömda böcker. Det är ingen märkt bana som vid vanliga lopp utan här handlar det dessutom om orientering. Reglerna förändras något varje år men man har mellan ca 9-12 timmar på sig att klara av varje varv. Hela loppet måste klaras av inom totalt 60 timmar och den överhängande majoriteten är inte ens i närheten av att klara av det första varvet. För att man ytterligare ska förstå loppets svårighet ska nämnas att bara 16 personer någonsin har klarat av det.

Ni hittar filmen på Netflix via den här länken https://www.netflix.com/se-en/title/80076413
Här kan ni se trailern:

 

Barkley 100 – World’s most difficult and bizarre sporting event?

En dokumentär som ligger på youtube och behandlar samma lopp som ovan. Här får man följa några olika löpares försök och deras tankar kring det hela.

 

Where dreams go to die

Jag lämnar er med den i särklass bästa dokumentären om löpning jag någonsin sett. Här får vi följa den karismatiska löparen Gary Robbins och hans försök att klara av ett Barkley 100.
Jag tror att jag har sett den här filmen cirka 30 gånger och jag har fortfarande inte tröttnat. Gary är min största inspirationskälla och förebild, varför jag valde att dela bild med honom på rubrikbilden. 😉

Den här dokumentären är för mig väldigt mycket ett möte med en fantastisk människa och ett möte med ett pannben och stål som tar sig an en känslosam resa där saker sker som känns näst intill manusförfattade. Jag kan inte nog rekommendera den här filmen och jag önskar att alla såg den. Vilken människa, vilket lopp och vilket drama! NJUT!

 

Prenumera gärna så att du får ett mail när nästa inlägg publiceras.