”Låt oss slippa dina träningsinlägg hela tiden!”

Jag hade nyss skrivit rubriken till blogginlägget när telefonen ringde. Det var en gammal vän som jag inte hör av i princip alls längre. Jag hade nyss sett honom lägga ut en bild på hans löprunda på 7km och noterat att han allt oftare börjat lägga ut bilder på sin löpning han nyss kommit igång med. Jag lämnade en uppmuntrande kommentar efter mig. Det var det han egentligen ringde om.

Han berättade att han skulle vara helt ärlig om mina träningsinlägg på facebook. Han hade många gånger sett mina inlägg och tänkt tankar som ”Men lägg ner Daniel … låt oss slippa se din träning hela tiden!”. Han bedyrade verkligen att han kände en stark negativitet till mina inlägg. Jag log i telefonen och gillade vad jag hörde, för det är ju ingen nyhet. Jag anade också var han skulle komma till vilket fick mig att le ännu mer från hjärtat. Jag hade rätt.
”… men efter att jag jag matats av dina träningsinlägg kände jag något. Att jag också borde komma igång. Jag känner mig ju ganska slö och trött mellan varven och träning är ju bra, det vet jag ju”.

Min vän hade nu börjat ta några löprundor och hade börjat med kortare sådana. Han hade sedan ökat till 5km och nådde alltså idag 7km. Han berättade att han hade 1 mil som sitt första mål. Det blev ett långt samtal om det försvar som infinner sig när man ser träningsinlägg, hur de påverkar, varför försvaret slås på osv. Något som engagerar mig något oerhört och som är så uppenbart när man väl öppnar på locket.

Att ha påverkat någon till att ta ett hälsosamt steg i livet och att höra hur bra den personen mår när den nått andra sidan är så evinnerligt underbart! När personen har släppt försvaret och faktiskt är stolt över sin träning är det en så mycket gladare och positivare person som dyker upp. Alla förtjänar att känna den känslan men försvaret är så oerhört starkt, tyvärr.

Efter samtalet ändra jag rubriken och det blev istället det här inlägget som kanske känns lite tomt. Men för mig betyder det så oerhört mycket för varje individ som mår bättre och har roligt och är stolt över sin träning. Det förtjänar verkligen ett inlägg varje gång!

Kram på dig

Sudda, sudda bort din sura min

Illustratör: Pekka Strandroth

Vi borde prata mer om försvaret. D.v.s det försvar som hela tiden jobbar på högvarv för att försvara vår livsstil, våra livsval och hela vår person. Inget får tränga igenom och de där jävla träningsinläggen är där och hackar hela tiden! Grymt irriterande!

Först och främst, om du är en av dem som är gruvligt irriterad över mina och andras inlägg om träning så går mina tankar till dig, din familj och alla berörda. Jag vet exakt hur du känner och det är en fruktansvärd upplevelse att bli så arg över ett specifikt ämne.

Vad är det då som frambringar denna irrationella ilska? Är den ens irrationell? På sätt och vis inte. Men ändå är den absolut det. Rörigt.
Låt oss bryta ner det hela en smula för att ta reda på vad det egentligen handlar om. Låt oss ta facebook som exempel.

Vi blir ständigt matade med olika typer av inlägg. Politiska inlägg, inlägg rörande roliga barn, inlägg med folk som snubblar roligt och inlägg om tragik, trafik och väder. Däribland finns även inlägg som handlar om träning. Alla inlägg berör oss på olika sätt. Vissa berör nästan inte alls medan andra berör sanslöst intensivt. Jag har personligen en vän som alltid lägger ut inlägg om fotografering. Jag har en annan vän som givetvis postar mycket om sin cancersjuka lilla underbara dotter Emma. Ännu en vän postar konstant olika trollerifilmer och ytterligare en bekant postar oavbrutet politiska inlägg. Detta är bara några exempel och det visar ganska tydligt att vi är individer med olika intressen och att vi gärna delar med oss av detta. Men detta är ju något vi alla vet, respekterar och anser är helt normalt … tills …

… träningsinläggen dyker upp. Där börjar det brinna hos många. Nu menar jag verkligen inte att vara nedvärderande utan jag är bara helt ärlig och rak utifrån mina egna upplevelser: Det är i princip uteslutande personer som är väldigt ur form som blir arga.

Det finns flera olika problem med träningsinläggen…

1. De utmanar de som inte tränar samt har dåliga kostvanor. Att ständigt bli påmind om det gör dem frustrerade och irriterade.

2. De blir som en irriterande auktoritet likt en förälder som tjatar eller en lärare som delar ut läxor. Sådant ska man inte behöva ta som vuxen.

3. De kan skapa en stressande känsla av att man själv borde komma igång vilket resulterar i en ”låt mig vara!”-känsla.

Men det är givetvis inte träningsinläggens fel. Jag blir inte ett dugg stressad, irriterad eller frustrerad av träningsinlägg. Det är vi flera som inte blir. Vad gör oss immuna mot detta då? Att vi själva är tränande människor givetvis. Det finns alltså ett botemedel. Eller egentligen två botemedel och det andra kommer jag till strax.

”Men måste varje jävla löptur skrikas ut i social medier? Måste du gnugga in i ansiktet hur jävla duktig du är när du lyft lite skrot? Finns det någon helig lag hos er tränande att man tvunget måste basunera ut precis all form av träning jämt och ständigt?!”

Detta är några av de saker jag hört sägas, och det är givetvis grundlösa retoriska frågor som försvaret skapar i ren frustration och maktlöshet. Det hela är så enkelt att vi alla har olika intressen. Mitt intresse är träning och det råkar, även om det är helt oavsiktligt från min sida, utmana dig negativt. Ditt intresse kanske är film och dina inlägg intresserar mig oftast inte eftersom jag sällan tittar på film. Men dina inlägg stör mig inte och gör mig inte det minsta arg. Tvärtom gläds jag åt att du har ett roligt intresse och förstår att du inte försöker tvinga mig att titta på film bara för att du skriver om film, diskuterar film och engagerar dig i film. Detta gäller oavsett individ och intresse. Jag har i mitt liv beslutat att sluta störa mig på andra och deras intressen och istället glädjas åt våra olikheter och att vi får vara lyckliga i det. Det beslutet är alltså det andra botemedlet mot irritationen.

Jag är lycklig med min träning och vill gärna berätta om den både för min egen skull och för den som jag kanske lyckas påverka till att finna samma glädje i träning som jag. Om man inte klarar av att hantera det kan man alltid avfölja. Jag är sanslöst stolt över min träning och blir överlycklig av positiva kommentarer. Jag mår bra av min träning och oavsett om du tränar eller ej hoppas jag att du mår bra och jag önskar dig all lycka med just dina intressen.

Träning berikar mitt liv på väldigt många plan och jag är uppriktigt sagt ledsen om det på något sätt gör ditt eller någon annans liv sämre. Men det är inte träningsinläggens fel. Så nästan gång du känner att du håller på att explodera, ta ett djupt andetag och fråga dig själv om du kan respektera mitt intresse lika mycket som jag respekterar ditt och andras. Om svaret är nej vet du var mina tankar går och till vilka.

Kram på dig