Nu sänker jag den!

Idag hängde jag upp den. Jävligt smart ändå, kan jag tycka, att ha en krok i taket där man kan hänga upp diverse grejer! Oftast blir det den här sandsäcken som jag funderar att byta ut till en mycket längre säck där jag även kan sparka på. Tiden då jag var så vig att jag sparkade över huvudet och t.o.m satt i split mellan två stolar är sen länge förbi.

Varje gång jag hänger upp sandsäcken märker jag också hur långt förbi jag passerat min kickboxningstid då jag orkade köra 2 kickboxningsträningar efter varandra. Jag tränade då minst 8 pass i veckan. Jösses, tänker jag …

Men numera brukar jag rigga upp säcken och köra 2 minutersronder. Intensiva ronder där jag rör mig mycket och slår mycket kombinationer. Sedan blir det 1 min vila och sedan på’att igen. 10 ronder senare rinner svetten fint!
För er som är intresserade av just kampsport kan ni se ett montage av mina fyra först kockboxningsmatcher här – https://www.youtube.com/watch?v=jbQYg-CisjQ

I övrigt försökte jag sänka den där svarta hängande saken … Men det hjälpte inte. Den hänger kvar än …

Kram på er!!

Utan den magiska touchen

Varje gång jag har tränat önskar jag att jag hade en magisk kraft som gjorde att jag kunde få alla att känna det jag känner för min träning. För det är ju så enkelt att om alla hade känt vad jag känner hade alla tränat. Alla!

Men jag har tyvärr inte en sådan magisk kraft. Det enda jag har är min verbala förmåga att övertyga folk att prova och att få dem att tänka på rätt sätt. Det har fungerat bra många gånger nu (bättre än väntat!) men jag kan ändå bli frustrerad över hur långsamt det går. Jag tänker ofta på min bok Träningstrolleri som jag just nu lagt helt på hyllan. Jag tror att den behövs som motpol till all annan träningslektyr som så ofta ger ångest och som inte riktar sig till de som faktiskt har väldigt svårt för det traditionella ”bara bit ihop och kör!”.

Men boken lär få ligga ett tag till. Jag har så många projekt nu att det börjar koka över, om man säger som så. Det är mina barnböcker, trolleri, familj med tre barn och en massa andra saker som jag just nu desperat jonglerar med. Insåg själv att jag inte inkluderade träning bland det som tar upp tid. För det gör egentligen inte det. Jag får in det så himla fint tack vare mina insikter som jag vill dela med mig av.

Jaja, det är frustrerande att inte kunna få folk att komma till insikt, men det får jag leva med. Men det tragiska är att så väldigt många andra tvingas leva utan insikterna. Många som skulle må så väldigt mycket bättre av att få in en sund och rolig träning i sitt liv.

Kram på dig

Dumma Tough Viking!!!


Jag skriver ganska mycket om det där försvaret som vi alla har. Ju mer man tänker på det desto mer uppenbart blir det och man noterar det i princip hela tiden.

Det var bara några dagar sedan loppet Tough Viking gick. Ett lopp på ca 8,5km där det inkluderas diverse hinder och lyft m.m. Detta resulterar givetvis i att de som sprungit lägger ut bilder på sig själva och sina lagkamrater i sociala medier. Man har gjort en fantastisk bedrift, har haft galet roligt och är givetvis stolt! Inget konstigt med det, kan man tycka.

Men det finns ju de som inte sprang loppet. De som måste ta del av bilderna och känna sig exkluderade, inte lika duktiga och kanske kanske kanske ett litet pirr av ”jag skulle nog också må bra av det där”. De kan ju såklart inte bara låta en sådan sak passera eller applådera och heja på, utan måste ju försvara sig själva. De måste höja sig själva över de som lägger ut sådana bilder. Hur höjer man sig själv? Jo, återigen, inte genom att höja sig själv utan genom att trycka ner andra. Det absolut enklaste är ju att göra narr av, skämta och driva med den grupp man inte tillhör. Som jag sagt tidigare, precis som vi ständigt ser i politik, konkurrerande företag inom samma bransch, idrottsmän o.s.v.

Jag såg nyss inlägget här ovanför på en skämtsida. Ja, det är ett skämt … kan man ju säga. Men i den här typen av skämt finns ju alltid en sanning och en agenda bakom. Jag har sett några vänner gilla det här inlägget på fb och det är uteslutande personer som tillhör gruppen som anser att det är förenat med livsfara att bli andfådd.

Samma personer lägger flitigt ut massor av bilder på sitt sneda vardagsrumsbord, sin chipsskål, kaffekoppen som trillat ut på golvet, sitt barns knasiga teckning, bildbevis på att de faktiskt råkat ta på sig två olika strumpor på morgonen m.m. Detta klagar ingen på. Detta är helt okej.

Sedan har vi den grupp som alltså sprungit 8,5 km hinderbana och är lyriskt lyckliga. Det är inte okej. Det är konstigt att lägga ut en sådan bild.

Förvaret vi alla besitter är ologiskt och kontraproduktivt. Detta gäller alltså inte bara inom träning. Vi försöker hela tiden att demonisera de som inte är som vi och följer våra levnadssätt. Om du just nu tänker att du inte gör det, så kan jag garantera att du bedrar dig själv.

Jag ska ge er en uppgift! Försök att notera detta försvar hos andra i ca en vecka. MEN försök också att notera det hos er själva och fråga er själva varför ni exempelvis nyss försökte skämta eller förlöjliga en viss grupp, en personer eller beteende. Fråga er själva om det kanske även skulle funka att bara acceptera fenomenet som det är utan att kritisera. Om ni lyckas vara helt ärliga med er själva kan jag lova att ni kommer att se mängder av exempel. Det finns överallt hela tiden.

Till exempel om man är en icke-tränande person och ser bilder av folk som sprungit Tough Viking. Kanske kunde man kan bara skicka ett ”bra jobbat!” istället för att försöka trycka ner? ELLER kanske bara låta det vara. De har sprungit, du har inte sprungit. Gott så och alla är glada.

Kram på dig

Seg förkylning …

Anledningen till att det inte har blivit så många inlägg på senare är att jag har gått och dragits med en jobbig förkylning. Jag har provat att springa lätt men då ger den sig till känna. Jag har provat lättare styrketräning men även då säger förkylningen ifrån och blommar upp. Jag har till sist provat att vila vilket har gjort att den känts bättre. Nu provade jag väldigt lätt cardio och lite armar igår, och direkt känns halsen idag igen. Men jag kämpar på!

Macho är manligt men inte tufft

Why do ”balls” equate to toughness and ”pussy” equates to weakness when even the slightest flick to the nards sends a guy to his knees and vaginas can push out an entire human being?”

Jag är så omåttligt trött på mahoattityder att jag förvandlas till en lealös geléklump varje gång jag måste ta del av galenskapen. Har vi inte kommit längre 2017 än att tycka att det är manligt att vara en stereotypisk grottmänniska?

Det finns en grupp på Facebook som heter Träningsglädje & Inspiration som är till för att peppa varandra, ställa frågor och inspirerar varandra. Där postades nyss det här inlägget som alltså ställer frågan om medlemmarna tränar med eller utan handskar.

En ganska simpelfråga som endast kräver ett simpelt svar. Den överhängande majoriteten svarade antingen ”utan” eller ”med”, utan någon vidareutveckling. Andra förklarade lite mer utförligt om de tränade med eller utan och inkluderade även en enkel förklaring.

Men … MEN … sen kommer de kommentarer som är så tröttsamt väntade, ologiska, icke-produktiva och (förlåt, men) sanslöst korkade. Låt oss gå igenom var och en av dem … (uteslutande ifrån män, givetvis)

Vi öppnar alltså med en klassisk ”min pappa är starkare än din pappa!”. Du är inte lika tuff som jag eftersom mina händer var trasigare än dina. Sedan inkluderar han att det var ett år sen. Ni vet som den gamla ”jag kan också göra 3 bakåtvolter … men jag vill inte visa”

Någon måste slå upp ordet underbart och plugga in definitionen. Citatet är allt annat än underbart och anspelar på att man måste vara kvinna om man har handskar. Och att vara kvinna är ju skrattretande, eller hur?
Men vi ska ändå ge honom cred för att han lyckades lagra citatet och återge det. Oväntat!

Vi går alltså vidare med ett oerhört nytt citat. Jag har aldrig hört det förut. Ingen har sagt det förut. Någonsin. Fräscht! Jag gissar att författaren inte insåg att han indirekt faktiskt skriver att han tycker att det gör ont att träna utan handskar. Tänk vad omanlig han hade känts sig om han insåg sitt misstag …
Jag har också ett nytt citat förresten. Carpe diem!

Återigen, det är alltså tufft att träna utan handskar…?
Exakt hur liten penis eller dåligt självförtroende har man om man känner sig tuff av att träna utan handskar?

Ah, ännu en stjärna som har lyckats lagra samma citat. Plötsligt händer det!

Sen har vi THE Stjärna! Numero Uno! The boss! The Chief! The head honcho!
Jag ger er … ja, läs själva …


Jag var ju bara tvungen att kommentera hans fantastiska kommentar. Skojigt också hur han direkt tvärvänder och försöker att lägga skulden på mig. Märkligt och ologiskt grepp, givetvis, men likväl roande.

Hmmm … Det verkar inte finnas ett överflöd av litteratur för machomän.


En ny angreppsvinkel! Här antyder man alltså att barn använder handskar och vuxna använder inte handskar. Då ska vi se … nej, det stämmer inte. Men som tröst fick författaren i alla fall en liten ros.

Nej, retad vill ju ingen bli. I alla fall inte som man. Men som kvinna får man nog bara gilla läget.

Slutligen …

Det var som sagt uteslutande män som antydde att bara kvinnor och homosexuella bär handskar på gymmet. Jag är närmast besatt trött på den attityden. Sedan jag fick min älskade lilla flicka, som idag är fem år, har jag mått illa av tanken på att hon ska växa upp i en värld där hon direkt ska lyftas fram som exempel när man vill påpeka hur värdelöst något är. Varför ska hennes kön representera det sämsta jämt och ständigt.

”Du springer som en tjej”

Det mest tragiska är att det verkar krävas en man för att tänka sådana generaliserande, sexistiska och kränkande tankar. Vad är det med män idag? Tråden ovan är bara ett pytteexempel. Det gör mig matt. Det gör mig ledsen. Det får mig att känna hopplöshet och gör att vill stänga in min dotter här hemma utan internet och TV. Jag vill inte att hon ska möta de män som förnedrar på det där viset. Jag vill skydda henne från det och bara tanken på vad hon kommer att tvingas utstå gör mig tårögd.
Men jag kommer inte att låsa in henne eftersom jag inte är som de män som förnedrar kvinnor. Jag tror på henne och vet att hon kommer att fixa det. Men jag vill inte att världen ska vara konstruerad så att hon ska behöva bli så stark och tvingas genomlida det hon kommer att tvingas genomlida.

Det är 2017 nu och folk som förnedrar kvinnor offentligt på nätet får massor av medhåll. Hur kan det vara helt normalt att använda ett av de två könen som representant för att något värdelöst?

Samtidigt tänker jag att det kan vara de sista soldaterna som syns. De som känner sig så enormt hotade av att kvinnor tar mer och mer plats. De känner sig hotade och måste då lyfta sig själva, och hur gör man det bäst? Inte genom att lyfta sig själv utan genom att sänka andra. Förnedra andra.

Tänk att man inte kan välja att träna med handskar utan att bli dömd. Vad säger det egentligen om träningsvärlden och i synnerhet gymvärlden?  Vore det inte bättre om träningsvärlden förde oss samman och kämpade mot samma mål istället för att fortsätta att dela upp oss? Jag tror att det är möjligt om alla hjälps åt att säga ifrån.
I facebookgruppen där kommentarerna skrevs var det jag, två killar och två tjejer som invände mot kommentarer. Alltså 5 stycken. Av nästan 40 000 medlemmar. Låt det smälta in en stund.
Några av de starkaste människor inom träning jag någonsin stött på är kvinnor. Kan de inte få vara just det- starka? Med eller utan handskar?

På mitt gym hörde jag en gång hur en av de biffigaste killarna fick frågan om med eller utan handskar. Hans svar var att han inte kunde bry sig mindre. ”Välj det som känns bäst för dig. Huvudsaken är att du har kul och mår bra”, svarade han.

Den mannen representerar den tuffa killen med en liten pudel. Alltså någon som är trygg i sig själv, sin manlighet och behöver inte hävda sig. Han är den tuffa.

De vars kommentarer jag visat ovanför representerar den tuffa killen med en kamphund. Det väntade. Den osjälvständiga, ensamma och vilsne. Han är den rädda.

Macho är tyvärr manligt. Men manligt behöver absolut inte innebära något tufft. Att döma av kommentarerna har manlighet visat sig vara allt annat än tufft, snarare ensamt och vilset.

Kram på dig

 

 

Den ultimata win-win-känslan

Från 06:15 imorse då jag tog en påver-valk. Försökte se självklart pretto-överlägsen ut. Vet inte om jag nailade det.

Det är alltid samma sköna känsla när jag inser på vilken nivå min träning ligger. Hur otroligt enkelt och självklar jag har gjort den. Men framförallt hur jäkla fin jag har gjort träningen! Det är mitt eget hus jag byggt med en snickarglädje som jag inte trodde att jag besatt. Med en konstnärlighet som jag inte trodde jag var kapabel att utveckla och med ett sinne för färg och form som jag nästan själv är avundsjuk på. Skryter jag? Nej, jag är bara väldigt lycklig.

Idag fortsatte jag med min nya rutin. Jag klev upp 06 och tog en timmes snabb promenad före kidsen vaknade. När jag kom hem med ett härligt endorfinpåslag möttes jag av tre glada leenden och varma kramar. Jag gjorde frukost, borstade tänder, bytte blöja, och klädde på dem och gick med dem till förskolan. Sedan bar det av hemåt för det sista fixet med bokföringen plus lite annat jobb. Skönt att få gjort!

Sen kom jag på att sambon jobbar inatt, vilket gör att min inplanerade löprunda föll bort. Så även morgondagens powerwalk. Jag bestämde mig efter ett enormt velande att ta en vilodag. Att krypa ner i sängen och bara vara för mig själv och titta på någon dokumentär. Men det är här min insikt om hur långt jag kommit ploppar upp. Insikten om hur enkelt jag har gjort min träning och hur mycket jag tycker om den. Jag vill träna idag och saknar det. Jag tycker inte att det är skönt att slippa. Tvärtom, jag vill verkligen träna. Men samtidigt vet jag hur bra min kropp mår av att få vila och komma i säng i tid. Det är en win-win-känsla som är svår att beskriva för den som inte upplevt den. Lite som att kliva på planet för att åka till sin älskade. Man vill ju egentligen bara komma fram men den lugna resan blir ändå en skön grej eftersom den leder till det man längtar efter …

Någonstans här märker jag att jag borde sluta skriva och sova istället …

Men, slutligen, det är ju just den känslan jag hoppas kunna förmedla till så många andra. När jag lyckats med det blir jag smått euforisk och vill bara mer. Om du har funderingar på vad jag menar, hur du borde tänka eller så, tveka inte att kommentera så kanske det blir en bra dialog!

Kram på dig och träna underbart

Stina har svarat!

Minns ni den omdiskuterade artikeln i Aftonbladet om Stina? Efter att jag skrivit ihop blogginlägget ”Aftonbladet, är ni 3 år?” fick jag ett svar från Stina själv via en kommentar under inlägget. Så här skrev hon …

Jag blev lite nyfiken och beslöt mig för att ställa henne några frågor kring det hela. Hon svarade fort och schysst. Här kommer frågorna och svaren.

Du får gärna berätta lite kort om dig själv om du vill.
Pluggar journalistik och multimedia på Södertörn, sista året. Bor i Stockholm, från Borås, 26 år.

Hur ofta tränar du och vad?
– Jag tränar 3-4 gånger i veckan, både på gym, simning och ibland pass som yoga, spinning och zumba.

Berätta lite om storyn kring din viktnedgång som artikeln berättar
om.
– Jag vill förtydliga att jag inte har tagit någon form av preparat, jag har endast tränat stenhårt med både PT och själv, samt följt en väldigt strikt kost. Kosten var en stor del till att jag tappade så många kilon (sex kilo på tio dagar, alltså INTE tio kilo på sex dagar) då jag drog ner på både kolhydrater och salt vilket gör att man tappar mycket vätska.

Hur kom det sig att Aftonbladet ville göra en artikeln kring det
hela?
– Detta får du fråga Aftonbladet om för det kan inte jag svara på.

Hur gick dina tankar när du fick förfrågan om att medverka i
Aftonbladet?
– Jag älskar fysiska utmaningar och tänkte att detta var ett sätt att testa min kropp och vad den kan prestera på tio dagar.

Vilka reaktioner har du personligen fått efter artikeln?
Väldigt blandat. En del tycker det är skitbra presterat, andra menar att jag får andra tjejer att må dåligt genom att visa upp min tränade kropp.

Jag upplever att du har hållit en väldigt sansad ton när du bemöter
kritken. Har det varit svårt?
– Japp. Men jag tjänar ingenting på att hetsa tillbaka. Tror att det är bättre att vara vänlig och förklara det folk vill veta. Jag har också upplevt att när jag svarar lugnt så backar många hatare och blir själva vänligare i tonen.
8. Vad tycker du om dagens ”träningshets” och ”utseendehets”?
Ingen uppskattar väl utseendehetsen, men jag tycker mig se allt fler motreaktioner. Jag tycker att man ska främja det som är hälsosamt och sunt, det man mår bra utav. JAG mår bra av att träna mycket, JAG älskar att utmana mig själv, äta hälsosamt etc, men alla gör ju inte det och huvudsaken är att man själv mår bra och trivs med sig själv.

Ångrar du att du medverkade i artikeln?
– Nej. Det var tråkigt att den vinklades på ett visst sätt samt att siffrorna var fel.

Vad har du för drömmar och mål?
Tro det eller ej men jag vill jobba med TV-produktion BAKOM kameran. Älskar att filma, klippa, redigera etc. Tror inte man får så mycket hat bakom kameran heller 😉

Morgonpromenader för ALLAS skull!

Sedan tre dagar tillbaka har jag haft en sån sinnessjuk träningsvärk i benen. Det har alltså varit på din nivån att jag kan garantera att alla grannar är övertygade om att jag tre dagar på raken har bajsat ner mig. Jag går exakt som om jag bajsat ner mig.  Det har givetvis gjort att jag inte har tagit någon löprunda på ett tag. Ja, 4 dagar är för mig en evighet utan löpning. Så igår var det en sån där underbar sommarkväll. En sån där riktigt Ledin-kväll, och jag kände att att jag inte får missa en enda sådan kväll i sommar. Jag måste verkligen utnyttja varje sådan kväll med ett skönt löppass! Men träningsvärken släpper ju inte!!! J?¤¤%!-a benböj!

Men så fick jag en idé att börja med powerwalks på morgnarna eftersom man ju egentligen inte heller borde missa de vackra vårmorgnarna. Det funkar ju trots träningsvärk. Så jag satte klockan på 06 och gick ut. Det var kallt, lite snöigt och benen gjorde ont. Men jag kommer att fortsätta med det. Varför? Främst av 3 anledningar och med stark betoning på punkt 3.

  1. Jag har ett mål att gå ner i vikt nu och att slimma till mig en smula. Det är ju egentligen inte alls mitt mål med träning, men har på senare tid dykt upp i skallen som den där hackspetten i Kalles jul.
  2. Jag vill ta tillvara på dagarna, naturen och livet. Det känns ju som om jag gör det dels genom att stiga upp tidigare samt att jag alltså ger mig ut i naturen.
  3. Den mest fantastiska bieffekten. Jag vet inte om du som läser det här har barn och jag vet inte om du har 3 små barn i åldrarna 2, 4, 5. Oavsett kan jag berätta att det på morgnarna kan vara ganska frustrerande. Det blir ofta små duster och ganska många suckar, stön och stånk. När jag kom hem var jag väldigt vaken och hade ett lätt endorfinpåslag och kände mig mer laddad än någonsin att ta emot knattarna med frukosten som jag hann förbereda.

En av de mest fantastiska bieffekterna med träning är att man blir väldigt mycket mer stresstålig och får ett oerhört mycket bättre tålamod. Man blir gladare! Om jag tar mina powerwalks så mår jag bättre vilket kommer att göra att mina barn får en gladare pappa och min sambo får en gladare partner. Det finns inga jag älskar så mycket som dem och de förtjänar inte mig inte som sur, vresig och irriterad. De förtjänar mig som stöttande och som någon som gör dem glada och som orkar hantera deras trötthet.

Summan av det hela blir att jag kommer att fortsätta med mina morgonpromenader men givetvis inte räkna in det so någon form av träning. Dvs jag fortsätter träna precis som vanligt men utökar med morgonpromenader.

Ytterligare ett mål med mina promenader ska bli tempot. Jag är medveten om att jag är ganska bra på att gå fort. Idag gjorde dock träningsvärken att jag inte riktigt kom upp i tempo. Det blev 4,71 km på 41 min. Dvs 8:43 min/km.
Jag har en noterad promenad på 6,34km på 51:13min. Tempo 8:05min/km. Det ska pressas!

Kram på dig

Sudda, sudda bort din sura min

Illustratör: Pekka Strandroth

Vi borde prata mer om försvaret. D.v.s det försvar som hela tiden jobbar på högvarv för att försvara vår livsstil, våra livsval och hela vår person. Inget får tränga igenom och de där jävla träningsinläggen är där och hackar hela tiden! Grymt irriterande!

Först och främst, om du är en av dem som är gruvligt irriterad över mina och andras inlägg om träning så går mina tankar till dig, din familj och alla berörda. Jag vet exakt hur du känner och det är en fruktansvärd upplevelse att bli så arg över ett specifikt ämne.

Vad är det då som frambringar denna irrationella ilska? Är den ens irrationell? På sätt och vis inte. Men ändå är den absolut det. Rörigt.
Låt oss bryta ner det hela en smula för att ta reda på vad det egentligen handlar om. Låt oss ta facebook som exempel.

Vi blir ständigt matade med olika typer av inlägg. Politiska inlägg, inlägg rörande roliga barn, inlägg med folk som snubblar roligt och inlägg om tragik, trafik och väder. Däribland finns även inlägg som handlar om träning. Alla inlägg berör oss på olika sätt. Vissa berör nästan inte alls medan andra berör sanslöst intensivt. Jag har personligen en vän som alltid lägger ut inlägg om fotografering. Jag har en annan vän som givetvis postar mycket om sin cancersjuka lilla underbara dotter Emma. Ännu en vän postar konstant olika trollerifilmer och ytterligare en bekant postar oavbrutet politiska inlägg. Detta är bara några exempel och det visar ganska tydligt att vi är individer med olika intressen och att vi gärna delar med oss av detta. Men detta är ju något vi alla vet, respekterar och anser är helt normalt … tills …

… träningsinläggen dyker upp. Där börjar det brinna hos många. Nu menar jag verkligen inte att vara nedvärderande utan jag är bara helt ärlig och rak utifrån mina egna upplevelser: Det är i princip uteslutande personer som är väldigt ur form som blir arga.

Det finns flera olika problem med träningsinläggen…

1. De utmanar de som inte tränar samt har dåliga kostvanor. Att ständigt bli påmind om det gör dem frustrerade och irriterade.

2. De blir som en irriterande auktoritet likt en förälder som tjatar eller en lärare som delar ut läxor. Sådant ska man inte behöva ta som vuxen.

3. De kan skapa en stressande känsla av att man själv borde komma igång vilket resulterar i en ”låt mig vara!”-känsla.

Men det är givetvis inte träningsinläggens fel. Jag blir inte ett dugg stressad, irriterad eller frustrerad av träningsinlägg. Det är vi flera som inte blir. Vad gör oss immuna mot detta då? Att vi själva är tränande människor givetvis. Det finns alltså ett botemedel. Eller egentligen två botemedel och det andra kommer jag till strax.

”Men måste varje jävla löptur skrikas ut i social medier? Måste du gnugga in i ansiktet hur jävla duktig du är när du lyft lite skrot? Finns det någon helig lag hos er tränande att man tvunget måste basunera ut precis all form av träning jämt och ständigt?!”

Detta är några av de saker jag hört sägas, och det är givetvis grundlösa retoriska frågor som försvaret skapar i ren frustration och maktlöshet. Det hela är så enkelt att vi alla har olika intressen. Mitt intresse är träning och det råkar, även om det är helt oavsiktligt från min sida, utmana dig negativt. Ditt intresse kanske är film och dina inlägg intresserar mig oftast inte eftersom jag sällan tittar på film. Men dina inlägg stör mig inte och gör mig inte det minsta arg. Tvärtom gläds jag åt att du har ett roligt intresse och förstår att du inte försöker tvinga mig att titta på film bara för att du skriver om film, diskuterar film och engagerar dig i film. Detta gäller oavsett individ och intresse. Jag har i mitt liv beslutat att sluta störa mig på andra och deras intressen och istället glädjas åt våra olikheter och att vi får vara lyckliga i det. Det beslutet är alltså det andra botemedlet mot irritationen.

Jag är lycklig med min träning och vill gärna berätta om den både för min egen skull och för den som jag kanske lyckas påverka till att finna samma glädje i träning som jag. Om man inte klarar av att hantera det kan man alltid avfölja. Jag är sanslöst stolt över min träning och blir överlycklig av positiva kommentarer. Jag mår bra av min träning och oavsett om du tränar eller ej hoppas jag att du mår bra och jag önskar dig all lycka med just dina intressen.

Träning berikar mitt liv på väldigt många plan och jag är uppriktigt sagt ledsen om det på något sätt gör ditt eller någon annans liv sämre. Men det är inte träningsinläggens fel. Så nästan gång du känner att du håller på att explodera, ta ett djupt andetag och fråga dig själv om du kan respektera mitt intresse lika mycket som jag respekterar ditt och andras. Om svaret är nej vet du var mina tankar går och till vilka.

Kram på dig

 

När en sockertorsk testar crossfit

Det är svårt att svara på, men det ser ljust ut! Träningen är hållbar för mig. Just nu på en nivå som är extremt njutbar. Jag känner att jag är inne i en fas där jag långsamt ökar i det mesta. Min löpning utvecklas och min styrka utvecklas. Samtidigt känns träningen lugnare än någonsin, sedan jag verkligen blev biten. Det känns helt enkelt enklare än någonsin och det bara flyter på.

Det som slog mig häromdagen kom dock som en chock. Jag är sockertorsk! Eller ja, inte bara sockertorsk utan liksom snackstorsk. Det är mycket chevretoast, godis och chockladpudding. Det har smugit sig på! Det som tidigare var sådär 1-2 ggr i veckan max har blivit väldigt vanligt och där måste jag verkligen sätta ner foten. Jag vet, jag tränar mycket och det sätter sig ju inte på samma sätt på mig som på någon som är stillasittande, men det är ju inte bara det. Det handlar också om självförtroendet, välmåendet och att det faktiskt skadar kroppen även utöver att det lagras som fett.

Jag känner mig väldigt stark. Min benböj har jag inte jobbat på direkt men när jag väl gjorde det nyligen infann sig en helt ny känsla. Jag går ner djupt. Riktigt djupt och jag känner en kraft som inte fanns tidigare. Skön känsla! Jag känner också en ovanlig urkraft i alla former av övningar som involverar kort och intensiv styrka vilket jag gillar. Det kommer jag att fokusera mera på och verkligen rida på den vågen.

Jag har på senare sneglat lite på crossfit och i synnerhet 17.1. Hantel-snatch såg smått löjlig ut. Jag testade idag 2 ryck. Det var verkligen löjligt lätt. Jag körde med en hantel på 22kg. Sedan körde jag 10 reps. Oj, det var tungt. Jag har ryggproblem och har alltid varit svag i allt där det innebär att ryggen måste böjas framåt. Jag blev arg och körde 20 nästa set. Helt slut. Jag blev ännu mer frustrerad och körde 20 till. Sen fick jag känningar i bakre lår och rygg. Då gick jag över till intensiva axelövningar istället vilket ju faktiskt var målet för idag. Jag fick en enorm kick att erövra snatchen och att köra en bra tid på 17.1. För er som inte vet vad det är schemat på engelska så här:

Schema och regler för 17.1 (Crossfit)

10 dumbbell snatches
15 burpee box jump-overs
20 dumbbell snatches
15 burpee box jump-overs
30 dumbbell snatches
15 burpee box jump-overs
40 dumbbell snatches
15 burpee box jump-overs
50 dumbbell snatches
15 burpee box jump-overs

Män använder ca 22kg-hantel och 61cm hög box.
Kvinnor använder ca 15kg-hantel och 51cm hög box.

Här kan du se när fantastiska Sara Armanius genomför det hela. Jag har svårt att förstå den stora skillnaden i vikt mellan män och kvinnor när jag ser de här kvinnorna. Vilka jäkla hjältar! De borde ha tillägg!!!