Barfotalöpning på ön

Jag och familjen är ute i skärgården på vår vackra paradisö. Jag vet, det är en galen lyx – frugans släkt har en egen ö i Stockholms skärgård! Men å andra sidan kräver det backträning! 😉
Vi ser till att vara här så ofta vi bara kan och har varit här i en vecka nu. Tystnaden, våra tre barn som kan bada precis när de vill, en kall öl på altanen efter en löptur … svårslaget!

midsommar träningstrolleri prästkrage
Bild ifrån i midsommras då kidsen och deras vänner plockade blommor till midsommarstången.

Löpningen här ute består oftast av backträning. Från bryggan går en knölig stig, som jag uppskattar är cirka 80 meter lång, upp till det största huset på ön. Det är en teknisk sträcka att springa på grund av de stora rötterna och stenarna som sticker upp överallt.

runstreak stig backträning

Det var inte bättre förr …

Jag minns så väl de försök när jag försökte komma igång med min träning, och jag promenerade några gånger upp och nerför backen. Ja, det är ganska brant och jag känner de som måste ta en rökpaus efter halva backen för att orka. Jag fnular på om rökningen har något med det att göra? Hmmm … 😉

Då var jag trött efter att gå några varv upp och ner för backen. Det var många år sedan och jag borde ha varit i bättre form då än jag är nu, men det omvända förhållandet är ytterst påtagligt och sant. Numera springer jag sträckan fler gången än vad jag då orkade gå.

Varför inte barfotalöpning?

Nu i dagarna tänkte jag träna mina fötter och vader en smula. Därför tog jag på mina barfotaskor från Fivefingers för att köra lite backträning. Skillnaden är enorm mellan mina vanliga terrängskor Altra Lone Peak 4.0. Jag lade tio kottar i en hink vid stigens högsta punkt och sprang ner till bryggan och upp igen. Väl uppe tog jag ut en kotte och lade bredvid hinken. Sedan upprepade jag samma procedur tills alla kottarna låg utanför hinken. Då sprang jag istället längst en annan trailrunda som är knappt 3 km lång. Även där ganska backig terräng. En riktigt vacker sträcka!

löpning runstreak

Runstreak löpning

löpning vibram runstreak

löpning runstreak backträning

backträning runstreak löpning

löpning runstreak träningstrolleri

Väl hemma sprang jag upp till huset och lade en kotta tillbaka i hinken och upprepade detta tills alla kottarna var tillbaka i hinken. Hela passet med backträning blev enligt min klocka 8,7 km, men det där tar jag med en nypa salt då jag vet att min klocka är värdelös på att begripa höjdförhållanden. Jag sköljde igenom mina skor och hängde dem på tork. Vaderna sa redan ifrån och jag visste att det skulle komma att göra ont.

vibram fivefingers backträning löpning

De följande tre dagarna hade jag väldigt svårt att gå …

Kram på dig

 

En vecka med mycket terräng!

Idag är det söndag och när jag blickar tillbaka på veckan ser jag att det har blivit en hel del distans och nästan bara relativt backig trail längst Huddingeleden. Det känns givetvis superbra! Jag vet att allt det där har satt sig i benen och att jag för varje pass blir mer och mer förberedd inför mitt första ultralopp som kommer att bli Ultravasan 90, som går i Augusti i år (2019).

Den som söker skall finna

I förrgår hittade jag starten av Huddingeleden. Det låg ganska dold och innehöll ett parti som jag helt har missat. Ett väldigt backigt parti som man springer väldigt varsamt i. Men vackert, oerhört vackert. Jag följde leden i Trångsunds naturreservat och vidare in i, och igenom, Skogås naturreservat. En fantastiskt vacker tur som jag lyckligtvis har precis inpå knuten. Det blev till slut en härlig tur, i relativt tuff terräng, på 12,5 km.

Huddingeleden Trångsund
Starten av Huddingeleden i Trångsund

Längre än jag tänkt mig

Igår, alltså dagen efter, gav jag mig ut med målet att utforska en del av Huddingeleden som jag inte sprungit på ännu. Tanken var att springa runt 10km på den eftersom benen inte var helt med mig. Men jag sprang på och fann inte ro till att springa hemåt. I mitt huvud lovade jag mig själv några gånger att; bara springa fram till nästa asfaltväg, bara springa fram till nästa ledmarkering, bara springa en kilometer till, och så vidare …

Huddingeleden löpning
Bara över 73:an … sen hem …
Huddingeleden
Okej, bara bort till Ågesta … sen hem …

Det vara bara att ge upp eftersom jag insåg att jag hade noll  kontroll över min löpareglädje. Den levde liksom sitt eget lilla liv. När jag såg markeringen för Huddingeleden som gick rakt in i ett skogsparti jag aldrig tidigare sprungit i, var det bara att acceptera att jag ville springa och … springa!

Huddingeleden
Lite spång …
Löparglädje Daniel Karlsson
Efter den här bilden drabbades jag av ett 2 km långt glädjerus där jag flög fram över stock och sten. Underbart!
Huddingeleden
Kan man få nog av sådan här natur?!
Huddingeleden löpning
Stannade i 20 sekunder, tog djupa andetag och njöt av vårsolen
löpare ultralöpare
Vid 15 km hände något …

Mata mig!

Ja, efter 15 km av relativt tuff terräng kände jag hur hela kroppen skrek efter energi. Jag insåg att jag inte hade ätit någon frukost. Bara en måltidsersättning. Jag påminde också mig själv om de där 12,5 terärringkilometrarna som satt i benen efter gårdagen. Jag vek av från Huddingeleden och börja springa mot Ågesta ridskola i hopp om att deras café var öppet.

Jodå, det var det, och jag köpte på mig energi för att göra löpturen hemåt lite härligare.

godis löpare löpning
Godis är gott!

Efter att jag hade vräkt i mig en chokladboll, som förövrigt var den godaste jag någonsin smakat, stoppade jag ner det andra i ryggsäcken och sprang vidare. Jag sprang förbi Farsta ridskola, över till Farsta och vidare hemåt längst Magelungen. När jag kom hem visade klockan på 27 km vilken var en bra distans med tanke på gårdagens bravader för benen.

Ett glatt gäng på Huddingeleden

Senare på kvällen pratade Ann-Elise, min sambo, om att vi kanske skulle springa tillsammans dagen därpå. Jag förslog att jag skulle visa henne starten av Huddingeleden och att vi skulle springa Norrslingan och Sydslingan. Det passade henne bra.
Senare på kvällen hörde jag med Jonas Hemström, som är en rutinerad ultralöpare, om han ville följa med. Jajamän, vi blev en glad trio!

löpare löpning
Jonas Hemström, Ann-Elise och jag.
löpning löpare
Det gick framåt!
Huddingeleden löpning
Ann-Elise skulle enligt sitt program köra lågpuls. Det gick åt pipsvängen …
runstreak huddingeleden
Vackra utsikter längst Huddingeleden

Den här veckan har alltså bjudit på bra terränglöpning och benen har verkligen fått jobba. Det har blivit några mil av pumpande. Därför behöver jag vila, men hur gör man det när man springer varje dag? Jo, imorgon ställer jag klockan tidigt och springer lugna 2 km innan jag lagar frukost och väcker barnen. Nästa pass blir dagen därpå men först på kvällen runt kl 18. Även då ett lugnt pass på 2 km. Det innebär att jag får två dagar av icke-ansträngande löpning där det går 36 timmar mellan passen. Så vila kommer jag att få mer än nog av!

Kram på dig

Barfotalöpning i snön

barfotalöpning vinter

Barfotalöpning är lite inne …

Jag tror att få som är inne i löpvärlden har missat trenden med barfotalöpning som kom efter boken Born To Run av Christopher McDougall. Numera finns olika grenar och olika filosofier inom barfotalöpningen, men gemensamt har de att de väljer bort vanliga löpskor mot minimalistiska eller inga alls.

Vibram Fivefingers

En populär sko är Vibram fivefingers som du hittar mer info om med en enkel googling. Mina fivefingers är en lätt modell som är väldigt tunn som jag köpte i somras. Jag tror jag fick till tio väldigt korta löppass i dem, max två kilometer, men det räckte gott eftersom jag fick träningsvärk i flera dagar efteråt. Det krävs enormt mycket av vaderna eftersom foten får arbeta annorlunda än i vanliga skor, och löpsteget blir också förändrat.

fivefingers
Här är mina fivefingers som jag sprang med idag

Det tar tid att vänja sig

Sedan beror det givetvis i vilka skor man är van att löpa med. Om man har sprungit med hög drop så kommer man få en ordentlig chock. Med drop avser höjdskillnad mellan tå och häl. Man kan översätta det till höjden på klacken där ju fler millimeter innebär en högre klack. Noll-drop brukar man kalla det när skorna inte har någon höjdskillnad alls mellan tå och häl.
I somras fick jag ett par Altra Lone Peak 4 som har just noll-drop. Jösses, vad konstigt det kändes i början och jag fick verkligen träningsvärk i vaderna efter att tidigare som lägst sprungit med 4 millimeters drop. Men med tiden blev det bättre och bättre och numera springer jag längre sträckor med dem och får inga känningar alls.

@barefoot_runner
Fredrik Heyman (@barefoot_runner) under en av sina bravader

På instagram följer jag en herre som heter @barefoot_runner som alltså, som namnet avslöjar, förespråkar minimalistisk löpning och barfotalöpning. Han lägger ofta ut bilder på sin löpning, precis som jag, och då oftast efter långpass i sandaler och fivefingers. Idag såg jag att han springer vidare så här i vintertid med sina fivefingers och det gjorde mig oerhört nyfiken och inspirerad.

 

Jag skrev till honom och fick rådet att springa med strumpor i skorna. Det brukar man normalt inte ha, vad jag vet, och jag trodde faktiskt inte att det skulle gå. Men jag tog fram mina Injinji, som alltså är tåförsedda strumpor, och förvånande nog fick jag plats med dem i de små tighta skorna.

Dags att ge sig av

Jag tog på mig min pannlampa och en ryggsäck med varmare skor i och gav mig av.
Det blev först en tur på isiga och snöiga gator vilket var lite halt, men inte så farligt faktiskt. Sulan på mina fivefingers är nästan helt obefintlig så jag trodde att det skulle vara betydligt halare.

barfotalöpning
Det blev också min 312:e löpdag på raken idag!

Redan efter en kilometer värkte tårna rejält och jag tänkte att det nog skulle bli ett tidigare byta av skor än väntat. Men jag körde på lite till. Efter ytterligare en halv kilometer var jag väldigt nära på att sätta mig och byta skor, men mitt pannben ville inte ge upp så jag körde på.

barfotalöpning vinter

När jag sedan hade sprungit tre kilometer kände jag inte tårna längre. Eller var det att smärtan hade försvunnit? Jag pendlade mellan att tro att de antingen var totalt bortdomnade eller att cirkulationen hade kommit igång. Jag valde att tro på det senare, och även om jag hade bestämt mig för att tre kilometer skulle räcka som testrunda, sprang jag in i en skogsdunge och följde en reflexbana.

Njutningen infann sig!

Då hände något i mig. Trail-Daniel vaknade och jag slutade känna efter. Jag hade ju inte ont längre! Jag flög fram över stock och sten och jag hamnade i den där tillvaron som bara vana traillöpare kan hamna i. Där man susar i full fart nerför backar, hoppar över krön och där livsglädjen håller på att spruta ut ur öronen. Det blev ytterligare två kilometer av njutning och när jag kom hem kunde jag konstatera att fem kilometer i mina fivefingers hade gått hur bra som helst.

barfotalöpning träningstrolleri
Det är svårt att få med på bild hur vackert det är med reflexbanor

En ny värld ska upptäckas

Jag inser att jag har varit oerhört icke-insatt i vad som finns att tillgå när det kommer till minimalistisk löpning vintertid, och har inte ens tänkt tanken att inte ha rejäla skor på mig. Förrän idag. Jag läste nyss på massor och det kommer att bli betydligt mer löpning i mina fivefingers även vintertid. Jag har varit så pass dåligt påläst att jag inte ens visste att det fanns fivefingers för trailöpning och även fodrade fivefingers! Sådana ska införskaffas och jag ser fram emot en ljusare framtid tillsammans med mina fötter i frihet.

Detta var för övrigt min 312:e löpdag på raken. Det börjar närma sig ett år!

Kram på dig!

(Uppdatering så här dagen efter: Höger vad känns lite som ett betongblock medan andra vaden är lätt öm. Får bli en kortrunda idag)

Äventyrsrundor är livet

Det finns nog inga skönare pass än de där när man bara ger sig ut och upptäcker nya områden. Speciellt förtjust är jag i att springa i skogen när det är mörkt. Igår tog jag en sån runda som var myspys-deluxe.

Jag upptäckte för ett tag sedan en reflexbana bara sisådär 1,5 km hemifrån och blev givetvis glad. Så några dagar senare hittade jag ett helt nytt område lika nära som jag inte hade utforskat alls! När jag hade sprungit i området blev jag nyfiken på att hitta bästa vägen mellan reflexbanan och det nyfunna området.

 

Därför tog jag på mig min pannlampa och gav mig ut. I min strävan efter närmaste bästa stig hamnade jag helt fel och till slut hade jag ingen aning om var jag var. Jag vadade i små dammar och forsar, klättrade uppför höga bergspartier och sprang igenom snår som var väldigt nära ogenomträngliga. Det föll snöblandat regn och jag var snart plaskblöt från topp till tå. Som jag njöt!

Det är svårt att beskriva den där äventyrskänslan för den som inte upplevt den. Jag känner mig ostoppbar och oövervinnerlig medan jag bara kör på. Vetskapen om att många hade gett upp redan efter en tiondel av det jag gjort, medan jag själv bara njuter och kör på, skänker en stolthet och en självkänsla som jag tycker att alla förtjänar.

Så hur gick det då? Jodå, med hjälp av telefonen hittade jag rätt, men insåg att det tyvärr var alldeles för mycket bebyggelse för att binda ihop de två områdena. Jag har dock fått lära mig att man har bundit ihop flera olika vandringsstigar till ett åtta mil långt spår som kallas för Huddingeleden. Men den verkar inte finnas på karta ännu eftersom det inte är helt fullt ut färdigt överallt, men oj vad jag ser fram emot att springa hela de där åtta milen!