Utmaningen över, jag stupade!

Det var ett tag sedan jag gjorde ett inlägg nu. Man kan väl säga att jag har haft semester, vi har tillbringat massor av dagar i skärgården och livet har gått in en period av mental avslappning.

Det började bra

I början av Juli hoppade jag på utmaningen ”Spring tills du stupar” som innebär att man springer lika många kilometer som dagens datum visar under Juli månad. Det blir 500 km totalt. Jag stupade vid 300 km.
Det hela började ganska bra men jag hade några dagar då jag hade svårt att komma ifrån eftersom jag har en sambo som jobbar natt och tre barn i åldrarna 4, 6 och 7 år.
I början av utmaningen hade sambon semester och då gick det oftast bra att komma iväg.

Livet kom emellan

Men sedan åkte sambon in till stan och jag fick lämna över barnen till mina två svågrar med fruar. Det kändes inte bra i hjärtat eftersom det inte handlade om några 5 km-rundor. Nej, tidigare hade jag p.g.a en förkylning, i samband med några andra omständigheter tvingats korta ner två dagar till korta stäckor på 3 respektive 5 km – vilket gjorde att jag låg back på kilometerkontot. Så jag lämnade över barnen och var borta i över två timmar. Som sagt, det kändes inte bra i hjärtat. De rundor jag tidigare hade älskat börjande kännas stressade och den positiva upplevelsen försvann. Jag blev som en vanliga människa som inte har det mindset som min träningsfilosofi medfört – jag började springa för att få det överstökat och tycka om det efteråt.

löpning ultralöpning runstreak
En kväll av många då jag tog båten från vår ö till Svartsö och sprang då vi nattat barnen. Det blev många mörka pass.
Sörja eller inte?

Till slut  började sambon jobba och jag insåg att jag inte skulle klara det. Jag var ensam på ön med tre barn och varken svågrar eller grannar var kvar. Man kan säga att jag själv inte tog beslutet att kliva av utan omständigheterna tog beslutet att kliva av. Känns det irriterande och jobbigt? Många skrev att jag skulle vara stolt över det har gjort och se det som en vinst ändå, istället för att gå och sörja eller känna att jag misslyckats.

löpning runstreak
De sista metrarna efter 20 km traillöpning.

Jag fick några mail om att jag kunde börja räkna med gång, vilket var fullt tillåtet i utmaningen. Det var aldrig ett alternativ för mig, för om jag har bestämt mig för att klara det med uteslutande löpning så har jag bestämt mig. Dessutom kikade jag lite på hur långt jag tagit mig totalt dagligen och hade jag räknad med sträckan jag rört mig varje dag hade det inte blivit samma utmaning.

löpning regn runstreak
Mitt i en löptur på fastlandet då ett hällregn kom över oss. Jag kunde inte låta bli att gå ut och springa i det. Jag var dyngsur precis överallt och jag sprang 10 km i ren njutning.

För mig är valet att antingen känna att man misslyckats eller känna att man är stolt över sin bedrift en falsk dikotomi. Jag är en person som verkligen vill lyckas med det jag går in för och när jag verkligen vill något så gör jag det. Visst, ibland misslyckas jag men jag är inte en person som ständigt uttrycker vad jag önskar och sedan lutar mig tillbaka i fåtöljen.
Det jag vill komma till är att jag kan känna flera känslor samtidigt. Jag känner att jag är stolt över den sträcka jag sprang men det grämer mig att jag inte tog mig i mål. Både känslorna ryms gott och väl inom mig och jag kan inte tänka mig att bortse ifrån den skavande känslan av misslyckande. För mig är även den ”negativa känslan” någonting som jag värderar högt eftersom det är det som håller mig flytande och som driver mig. Den som pushar mig till att vilja slutföra.

löpning Runstreak Daniel
Om jag enbart hade känt en känsla av att var nöjd och stolt hade jag troligen varit nöjd med att ha sprungit i tre dagar i följd. Jag hade slutat mina utmaningar långt mycket tidigare och de distanser jag har kommit upp i hade jag aldrig varit i närheten av.

Att känna uppgivenhet är inte bara negativt, det är en drivkraft som jag ser som positiv stress. Jag är inte rädd för den och jag mår inte dåligt av den. Den här gången hade jag inget annat val än att ge upp eftersom min vilja inte längre kunde styra. Min vilja och mitt pannben hade aldrig gett upp och hade troligen kunnat få mig att springa 1000 km under Juli månad.

löpning runstreak Daniel Karlsson
Första löparbilden med nya mobilen. Hade tydligen ett skönhetsfilter inställt. Så naturligt det blev …
Detta var 17km-rundan jag även blev getingstucken under. Bara en sån sak!

Mina kommande mål är att springa hela Huddingeleden som är 80 km. Så fort jag får möjlighet och vädret är lite svalare tänker jag också äääääntligen slutföra ultraintervallerna. Men tills dess fortsätter jag med min runstreak och njuter av tillfälliga små utmaningar.

Löpning trail Svartsö Runstreak
En av mina sista längre pass på den här utmaningen. 21 km på Svartsö Favoritskorna Altra Lone Peak 4.0 är så klart på plats och passar grymt för såväl tyngre trail som enkel plan grus.

Jag vill avsluta med att hylla min pappa Hans-Olov och hans fru Agnetha som genomförde utmaningen med bravur och redan vid dag 24 gick de i mål md 500 km rörelse! Jag vill inte nämna åldrar men de är några år äldre än jag och de rör sig mer än 90% av de som är 4o år yngre än dem själva. Alla hattar av för dem!

Kram på dig!