Runstreakens mañana-mentalitet

Igår blev det stressigt för en viss löpare. Jag. Familjen var ute i skärgården medan jag själv vaknade hemma i huset i mer bebodda trakter. Jag hade en del att pyssla med i form av vattning, komma ihåg att ta med olika saker hemifrån, åka och handla och hämta ut paket. Som vanligt var jag tidsoptimistisk och det blev riktigt stressigt. Jag hann i alla fall slänga i mig en pizza innan jag tog bilen till Boda brygga. Det var på håret att jag hann med båten.

Runstreak dag #491

skärgård vackert löpning

Väl ute på ön kunde jag varva ner. Jag verkade ha fått med mig allt som skulle med och jag kunde slappna av. Var riktigt slut i kroppen och jag blev faktiskt trött bara av att tänka på att ta ett enda löpsteg. Jag ville bara sätta på Koppången med Kalle Moraeus och krascha i fotöljen med utsikt över skärgården. Men jag ville också öppna en kall och god rackare, vilket såklart medförde att jag trotsade motståndet och tog itu med den där löpturen. Eftersom jag hade sprungit 490 löpdagar på raken skulle jag nog även klara av dag 491, tänkte jag. Jag är ju trots allt en löpare.

Tunga ben

Tunga ben löpning

Det var egentligen inte löpningen som inte lockade, det var snarare den där fotöljen som lockade. Det är en väldig skillnad. Att känna mig tung och seg har jag varit med om förut och det är motigt, men inte mer än så. På med löpargrejerna och ut. Jag valde att springa från vår ö, över till Trångholmen och längst ut på dess brygga på udden, för att sedan vända tillbaka. En vacker och trail:ig tur på ungefär 2,8 km.

Varje steg kändes enormt tungt. Som det kan vara för alla löpare ibland. Det var som att springa i en sån där dröm när man knappt kommer framåt. Jag tittade på klockan och skrattade åt mig själv och mitt tempo. Det var regnigt och dystert ute vilket matchade min känsla perfekt. Efter en liten stund sprack det upp och jag kände solen mot ryggen. Även det matchade min känsla av att det kändes tungt men, MEN, jag GÖR det. Jag springer ändå. Lite så är det med runstreaken – ena dagen är det molnigt och nästa dag är det soligt.
Fortsatte att le hela vägen hem. Vilken katastrofrunda rent prestigemässigt!

I duschen började jag fundera lite på det där. Jag hör ofta löpare beklaga sig över de dåliga dagarna och det påverkar dem ofta negativt på ett plan som inte alls känns roligt. Några jag har pratat med har verkligen ångest över de dåliga dagarna. Jag har noterat både det och att jag själv i princip aldrig är direkt brydd över sådana dagar. Grunden till det är min runstreak och vad det medför.

Mañana mañana

Eftersom jag springer varje dag uppstår inte samma press på varje pass, såsom när jag sprang två eller tre gånger i veckan. Då kände jag en form av egensansvar för att varje löprunda skulle ge mig något och att jag skulle prestera. När det inte uppnådde förväntningarna blev jag missnöjd och illa till mods. Det är något jag märker drabbar väldigt många löpare och jag tycker att det är så tråkigt att höra.

Jag vet att det finns många härliga människor som inte springer varje dag och som ändå har en fantastisk syn på sin löpning och som lätt kan ta motgångar med en klackspark. Om du är en sådan person så är det givetvis förträffligt och fulländat på något vis, men min erfarenhet säger mig att det oftast ändå inte är fallet. Definitivt inte när det gäller mig själv. För mig innebär min runstreak att jag känner den där mañana-mentaliteten fullt ut. Det vill säga att jag skrattar åt min dåliga prestation och vet att det kommer en ny löprunda imorgon. Den dåligt löprundan där och då är inte lika viktigt i sammanhanget, som den hade varit om jag sprang mindre frekvent.

Rutin är kunskap

runstreak löpning

Det finns också en annan positiv aspekt med min runstreak vilken är att jag får en enorm rutin och förståelse för min kropp och hur den reagerar vid olika former av löpning vid olika tillstånd. Igår var det inte jättesvårt att förstå att min stress, den missade frukosten och pizzan som knappt hunnit lägga sig, låg bakom hur jag kände och mådde. Men det finns givetvis dagar då man inte direkt kan härleda en dålig känsla till något så uppenbart, och då är det otroligt skönt att kunna skratta och tänka: ”Mañana, mañana”

Kram på dig