Hoppa inte över dig själv!

Dag 59 av min runstreak.

Det blev ett kortpass idag eftersom jag planerar ett lite längre pass imorgon. Men vi får se om det blir ett kortpass även då faktiskt. Jag har en känning i hältrakten som kommer på båda fötterna då och då. Det kändes tydligt av idag trots lågt tempo och oerhört kort runda. Men vi får se!

Jag tänkte på det där med ursäkter idag. Sedan jag inledde min runstreak har jag inte haft ens en tillstymmelse till ursäkt för att hoppa över ett pass. Det blir liksom psykologiskt helt omöjligt att skippa ett pass, men framför allt inte det minsta aktuellt. Det finns inte på kartan.

Jag funderade också på hur märkligt det är med ursäkter. Hjärnan kommer på en idé om att man borde träna. Sedan kommer samma hjärna på idén att strunta i sin egen idé. Det är lite som att hoppa över sig själv …

Hoppa inte över dig själv. Du är viktigare än så och du förtjänar bättre än så. Skänk dig själv den enkla gåvan att må bra. Välbefinnande är något vi bör eftersträva, och att ge efter för kontraproduktiva ursäkter är inget någon bör ägna sig åt.

Kram på dig

Vilodag


Dag 57 på min Runstreak.
Jag kände att det var dags för en sån där njutrunda där jag joggar lugnt och fint och bara njuter av vädret, av min löpning och av mina bedrifter. Allt för att bygga på min inre bild av träning och i synnerhet av löpning.

Jag fick en idé om att snart göra ett pass som är tidsinriktat istället för distansinriktat. I närområdet finns ett elljusspår som är 1km långt. Det är grus och precis lagom backigt här och där men absolut inga utmaningar.
Jag tänkte mig att jag skulle kunna sätta en klocka på fyra timmar med målet att under de fyra timmarna hela tiden röra mig framåt. Det blir enkelt att ha en liten station med vatten och käk och jag kan växla ner och gå om så skulle behövas. Målet ska vara fyra timmar av framåtrörelse, helt enkelt.

Vad tror du om det?

Kram på dig

Min runstreak flyter på!

Det har varit lite upp och ner med förkylningar och diverse annat. Jag fick bl.a en överansträngning i fötterna som gjorde mig lite rädd ett tag. Men det gick banne mig över redan två dagar senare och jag var då helt fri från känningar. Kroppen är verkligen fantastiskt!

Här kommer två bilder ifrån två dagar då sexåringen plötsligt bestämde sig för att haka på 🙂
På nedersta bilden körde vi 1,6 km uppvärmning och sedan körde jag resten själv.

50 löpdagar på rad!


Ja, så kan det gå! Jag tänkte att jag skulle göra ett försök, och det försöket har alltså hittills blivit 50 dagar. Men hur har det varit då? Ren njutning? En ständig kamp? Mittemellan eller rent av lagom svårt?

Först och främst känns det verkligen inte som 50 dagar. Det känns snarare som 12 dagar. Men när jag ser tillbaka på de bilder jag tagit efter varje dag så ser jag ju att det är ganska många .Ungefär … 50!
Det har verkligen inte känts tungt för fem öre. Det har snarare inneburit en nedtrappning av min träning. Faktiskt. Förut brukade jag varva löpning och diverse styrketräning och annan cardio. Mest handlade det om varannan dag löpning och varannan dag hemmaträning av någon form. Med runstreaken har all övrig träning fått avstå. Dels för att jag varit försiktig och vill se hur det hela fungerar först. Givetvis också för att inte dra på mig skador.
Men nu känner jag att det är dags att steppa upp. Jag vill ha in mer styrketräning och övrig hemmaträning. Min plan är att köra två långpass i veckan och på de dagar jag bara springer runt 2km lägger jag även in övrig träning. Pusslet blir att hålla benträningen borta ifrån långpassen. Där får jag klura lite …

Men nej, det har inte varit jobbigt någon gång egentligen med min runstreak. Förutom när min älskade hund dog. Då var det tungt att ta på sig kläderna eftersom jag hörde hans tassar komma trippande mot golvet och kunde för mitt inre se honom sitta där på golvet med vackra frågande ögon som undrade om han fick följa med. Även när jag kom hem satte jag mig instinktivt ner för att hälsa på honom. Det var tungt. Väldigt tungt.
Bortsett från det har Runstreaken gjort mig gott. Jag känner mig väldigt stolt och det finns inte en tillstymmelse till ifrågasättande av de dagliga löppassen. De är fullständigt naturliga och jag längtar oftast efter dem.

Jag hoppas att du vågar anta utmaningen och börja du också! Du kommer inte att ångra det. Dealen är alltså minst 1,6 km varje dag. Har du frågor så är det bara att fråga på!

Kram på dig

Avslutar med en collageklipp av de 50 löpdagarna som passerat.

Ännu en förkylning

Ja, det blev ju så illa. När jag kände att jag hade dragits med en förkylning ett bra tag kändes det plötsligt bättre. Jag hade hållit mina rundor väldigt korta för aktiv vila, men det kändes ju så mycket bättre och jag längtade efter lite längre rundor. Därför testade jag en 10km-runda.



Det kändes riktigt bra! Jag höll ett helt okej tempo med tanke på att jag inte haft några längre rundor på senare på grund av min förkylning.

Men sen … Sen …

Sen kom det. Den där pangförkylning slog till stenhårt! Jag blev sådär tragik-man cold-snuttegull-hjälp!-förkyld! Inte ett dugg roligt faktiskt, förvånande nog …
Men jag kämpade mig igenom det hela och jag bröt aldrig min Runstreak som jag alltså nu kör. För er som missat så innebär det att jag har antagit en utmaning där jag lovat att springa VARJE dag. Regeln är minst 1,6km löpning varje dag. Utan undantag. Igår sprang jag min 45:e löpdag på raken och jag kände tydligt av ärren efter förkylningen. Lite tunga ben men om jag ska vara ärligt mot mig själv höll jag förvisso också ett helt ok tempo.

Nåja, idag är det 46:e löpdagen och jag ämnar kuta mer än fem kilometer idag. Jag får se hur långt det blir och om jag fortfarande känner mig tung. Det har gått många tankar genom huvudet på senare. Sedan jag inledde min runstreak har styrketräningen fått maka lite på sig och jag saknar den väldigt mycket. Därför tänkte jag sätta mig ner i helgen och ta en funderare över hur jag ska lägga upp det hela för att få med alltihop i ett ändå härligt paket.

Jag hoppas din träning flyter på för dig och att du jobbar på din inre bild av träning. Kom ihåg att den är det enda som står emellan dig och ett rikare träningsliv som du kommer att älska!

Kram på dig

Skön löptur i nackareservatet


Gårdagen blev alltså löpdag 27 och bjöd på ett underbart löpväder i Nackareservatet. Det känns riktigt bra! 27 löpdagar på raken är ju faktiskt hyffsat mycket! Tycker i alla fall jag 🙂

Här bjuder jag på lite bilder ifrån rundan. Snart ska jag packa in våra tre barn i bilen och bege mig mot Sundsvall där det också blir en löptur. Imorgon drar jag vidare till Skellefteå där det också blir löpning. Ser fram emot det!

Löpdag nummer 26

Igår brände jag av min 25:e löpdag på raken. Det känns lättare och lättare måste jag säga. Inga frågetecken och ingen tvekan. Just nu när jag är sjuk (förkyld) så är det lättare eftersom det handlar om väldigt korta rundor.

Idag var det dags att sticka och giga med bolibompa-Yankho i Katrineholm.

Märk väl min superspända blick i just DIG

Det blev ett bra gig och vi hade hur kul som helst. Dock blev det en tidig uppstigning för mig och när jag väl kom hem hade jag massor av sysslor att ta tag i samtidigt som sambon skulle iväg på nattjobb. Där hamnar ju den där löprundan lite i kläm. Vi har ju trots allt tre barn att ta hand om. Men jag lyckades steka pannkakor medan sambon gjorde sig i ordning och leverera dem så pass snabbt att jag hade 20 minuter över att kuta på. Jag är förkyld. 2o minuter räcker!

Jag var nöjd med dagens runda. Det var en kort runda, men det var den 26:e på rad! Det är det jag måste fokusera på 🙂  Här en en bild ifrån dagens löprunda. Visst ser jag glad ut?

Jag och Michael Jordan (23)

Idag var det alltså dags för dag 23 på raken med löpning. Siffran 23 är för mig så smått helig eftersom min största idol och enligt mig världens främsta idrottsman genom tiderna, Michael Jordan, bar just det numret på sin tröja.

Idag var det tack och lov minusgrader så att de jobbiga iskalla vattenpölarna hade frusit. Jag håller mig gärna ovanför vattenytan nämligen. Förkylningen känns som om den snart kommer att nå sin topp så jag tar det väldigt lugn. Så pass lugnt att jag sprang de symboliska 2,3 kilometerna. Återigen för att hylla Michael Jordan. Visst är jag fyndig?! Ibland blir jag otroligt stolt och önskar att jag var min egen mamma. Eller kanske inte …

Bilden är på Jordan då han gör sin berömda dunk genom att hoppa från strafflinjen. En galen bedrift och ett hopp på ca nio meter och väldigt högt. Jag fick äran att sitta under honom när han gjorde det en gång. Nu minns jag inte direkt när det var men jag gissar på någon gång i förra veckan. Det kan också ha varit veckan före. Det enda jag lovar är att jag aldrig skulle ljuga och att jag aldrig skulle photoshopa in mig på något sätt. Det har du mitt ord på. Tro mig. Bara tro mig.

Kram på dig

Min hjärna surar lite. Sen går jag ut och springer.


Jag erkänner. Idag frodades längtande tankar om ett löpband. Jag visste att löprundan skulle bli riktigt blöt och kall. Jag tror faktiskt att detta var första gången som jag verkligen kände en intensiv önskan att få slippa springa ute. Normalt brukar dåligt väder föda en längtan efter att få ge mig ut i spåret, men idag var det annorlunda.

Jag tror att jag har mött min akilleshäl även om det är en jäkligt svag sådan. Det handlar om riktigt djupa vattenpölar fyllda med is. Eller kanske inte just företeelsen isfyllda vattenpölar utan egentligen själva handlingen att placera fötterna i dem. Jag springer ju fortfarande i mina sommarskor eftersom jag är så sjukt envis. Sommarskor och djupa isfyllda vattenpölar är inte kompisar.

Men som sagt är det en svag akilleshäl. Jag önskar, tänker några negativa tankar och tycker lite synd om mig själv. Men bara lite och bara en kort stund. Sen byter jag om, snörar på mig skorna och genomför passet. Jag har kommit så pass långt i min uppbyggnad av min inre bild av träning och jag vet vad ett sånt här pass gör för min stolthet. Jag kommer att känna mig duktig och jag kommer att känna mig stark eftersom jag vet att jag är relativt ensam om att genomföra ett sånt här pass.

Stoltheten gör att jag får en positiv bild av mig själv och min träning vilket i sin tur får mig att vilja fullfölja och göra om samma sak igen. Så det är egentligen inget svårt beslut, utan jag måste helt enkelt bara låta min hjärna vara lite gnällig utan att jag lyssnar på den för mycket. Den måste få tycka att det är jobbigt att fötterna blir våta och kalla och tycka att det är jobbigt att hela tiden parera för att undvika fall på grund av det förrädiska underlaget. Hjärnan får helt enkelt sura en stund. Sen går jag ut och springer.

Förra passet blev en mil och jag kände en svag känning i högerfoten. Därför kortade jag ner passet ordentligt. Mitt löfte är ju MINST 1,6 kilometer VARJE dag. Det är vad jag lovat att vara nöjd med, även om det givetvis väldigt sällan blir så kort som 1,6 km.

Idag är jag lite gladare för vattenpölarna är frusna till is, vilket gör att jag i alla fall håller mig ovanför vattenytan. Igår var dag 22 av min Runstreak vilket innebär att jag idag firar Michael Jordan – 23 dagar av löpning!

Nästan sexuellt …

Idag fick jag springa medan det var ljust vilket är något jag föredrar. Det är något glatt och positivt med ljuset liksom. Något som får mig att känna mig piggare under hela löpturen. Det var banne mig min 21:a löpdag på raken nu. Det börjar ta sig!

När jag vaknade imorse kände jag mig ganska täppt. Mer förkyld än igår. Därför bestämde jag mig för att springa 5 km i väldigt lugnt tempo så att jag knappt blev andfådd. Men när jag började nära mig mål gick det inte att stanna. Jag kom in i den där underbara känslan där jag bara inte kan sluta. Jag önskar verkligen att fler fick uppleva den känslan för det är verkligen någonting magiskt. Benen bara går och det känns ärligt talat nästan som en sexuell upplevelse där man verkligen inte vill bryta mitt i, så att säga. Jag gissar att många av er kan relatera till det 😉

Jag beslöt mig därför att fortsätta lite till i samma lugna tempo. Det hela resulterade i 10 väldigt långsamma kilometer av ren kärlek. Jag måste bli bättre på att inte sikta på distansen utan istället fokusera på tiden. Lära mig att det är ok med ett långsamt tempo, för jösses vad jag älskar de där lågtemporundorna!

Nu är det sängen som gäller och vård av min mellangrabben som ligger här med 40 graders feber. Ska kika på en dokumentär på youtube som heter Life in a day som tydligen handlar om ett ultralopp på 100 miles.