Runstreakens mañana-mentalitet

Igår blev det stressigt för en viss löpare. Jag. Familjen var ute i skärgården medan jag själv vaknade hemma i huset i mer bebodda trakter. Jag hade en del att pyssla med i form av vattning, komma ihåg att ta med olika saker hemifrån, åka och handla och hämta ut paket. Som vanligt var jag tidsoptimistisk och det blev riktigt stressigt. Jag hann i alla fall slänga i mig en pizza innan jag tog bilen till Boda brygga. Det var på håret att jag hann med båten.

Runstreak dag #491

skärgård vackert löpning

Väl ute på ön kunde jag varva ner. Jag verkade ha fått med mig allt som skulle med och jag kunde slappna av. Var riktigt slut i kroppen och jag blev faktiskt trött bara av att tänka på att ta ett enda löpsteg. Jag ville bara sätta på Koppången med Kalle Moraeus och krascha i fotöljen med utsikt över skärgården. Men jag ville också öppna en kall och god rackare, vilket såklart medförde att jag trotsade motståndet och tog itu med den där löpturen. Eftersom jag hade sprungit 490 löpdagar på raken skulle jag nog även klara av dag 491, tänkte jag. Jag är ju trots allt en löpare.

Tunga ben

Tunga ben löpning

Det var egentligen inte löpningen som inte lockade, det var snarare den där fotöljen som lockade. Det är en väldig skillnad. Att känna mig tung och seg har jag varit med om förut och det är motigt, men inte mer än så. På med löpargrejerna och ut. Jag valde att springa från vår ö, över till Trångholmen och längst ut på dess brygga på udden, för att sedan vända tillbaka. En vacker och trail:ig tur på ungefär 2,8 km.

Varje steg kändes enormt tungt. Som det kan vara för alla löpare ibland. Det var som att springa i en sån där dröm när man knappt kommer framåt. Jag tittade på klockan och skrattade åt mig själv och mitt tempo. Det var regnigt och dystert ute vilket matchade min känsla perfekt. Efter en liten stund sprack det upp och jag kände solen mot ryggen. Även det matchade min känsla av att det kändes tungt men, MEN, jag GÖR det. Jag springer ändå. Lite så är det med runstreaken – ena dagen är det molnigt och nästa dag är det soligt.
Fortsatte att le hela vägen hem. Vilken katastrofrunda rent prestigemässigt!

I duschen började jag fundera lite på det där. Jag hör ofta löpare beklaga sig över de dåliga dagarna och det påverkar dem ofta negativt på ett plan som inte alls känns roligt. Några jag har pratat med har verkligen ångest över de dåliga dagarna. Jag har noterat både det och att jag själv i princip aldrig är direkt brydd över sådana dagar. Grunden till det är min runstreak och vad det medför.

Mañana mañana

Eftersom jag springer varje dag uppstår inte samma press på varje pass, såsom när jag sprang två eller tre gånger i veckan. Då kände jag en form av egensansvar för att varje löprunda skulle ge mig något och att jag skulle prestera. När det inte uppnådde förväntningarna blev jag missnöjd och illa till mods. Det är något jag märker drabbar väldigt många löpare och jag tycker att det är så tråkigt att höra.

Jag vet att det finns många härliga människor som inte springer varje dag och som ändå har en fantastisk syn på sin löpning och som lätt kan ta motgångar med en klackspark. Om du är en sådan person så är det givetvis förträffligt och fulländat på något vis, men min erfarenhet säger mig att det oftast ändå inte är fallet. Definitivt inte när det gäller mig själv. För mig innebär min runstreak att jag känner den där mañana-mentaliteten fullt ut. Det vill säga att jag skrattar åt min dåliga prestation och vet att det kommer en ny löprunda imorgon. Den dåligt löprundan där och då är inte lika viktigt i sammanhanget, som den hade varit om jag sprang mindre frekvent.

Rutin är kunskap

runstreak löpning

Det finns också en annan positiv aspekt med min runstreak vilken är att jag får en enorm rutin och förståelse för min kropp och hur den reagerar vid olika former av löpning vid olika tillstånd. Igår var det inte jättesvårt att förstå att min stress, den missade frukosten och pizzan som knappt hunnit lägga sig, låg bakom hur jag kände och mådde. Men det finns givetvis dagar då man inte direkt kan härleda en dålig känsla till något så uppenbart, och då är det otroligt skönt att kunna skratta och tänka: ”Mañana, mañana”

Kram på dig

”Hur håller du dig skadefri?!”

Det finns många frågor som är ständigt återkommande när folk får nys om att man springer varje dag. En av dem är hur man kan springa varje dag utan att bli skadad. Därför tänkte jag lite kvickt gå igenom hur jag ser på det hela och hur mina hypoteser och övriga tankegångar går.

Frustrationen

En stor del av mig blir frustrerad när jag får den där frågan. Den stora anledningen till den känslan är att jag vet vilken enormt skruvad bild av löpning som valsar omkring. Det finns så många felaktiga uppfattningar om att man måste ha exakt rätt utrustning, veta exakt hur man ska springa och kunna en massa om ditten och datten. Jag vet själv hur det är som nybörjare – man tittar på andra löpare och känner sig underlägsen och vilsen. Man kan ingenting om utrustning, och teknik eller filosofi. Jag vill bara be alla släppa allt det där.

Spring och må bra!

Jag har så många gånger stått vid starten på lopp och sett folk som ser hur spänstiga ut som helst. De har proffsig utstyrsel märkt med häftiga klubbnamn och de värmer upp som proffs. Deras ögon glöder. Själv har jag stått där i min tshirt köpt för 69 kr på Stadium. Det står ingenting på den. Den är bara röd. Mina ögon är snälla och jag känner att jag backar och vet min plats. När starten går susar de iväg före mig in i skogen. Men efter halva loppet är jag ikapp och springer om många av dem. Nej, jag är inte kaxig eller överlägsen på något sätt. Jag vet bara att allt inte alltid är vad det ser ut att vara, och att man kan springa i nästan vad som helst. Det kan du också, och du behöver inte vinna någonting. Du behöver inte ens prestera enligt något särskilt mått. Du behöver bara springa och må bra. Du behöver inte VINNA eller ens komma i mittfältet. Du kan förlora! Springa och må bra och du har vunnit!

Löpare runstreak Daniel Karlsson
Jag och frugan före start. Jag visste att jag skulle komma sist. Alla var vana orienterare och klubblöpare. Jag kom på ca 20 placering av 46.
Skador inom löpning

Visst, det förekommer mycket skador i löpning precis som i alla sporter, men jag är övertygad om att det inte skulle behöva vara så. Min uppfattning om skadorna, enbart baserat på vad jag hör och läser om, är att de mest skadedrabbade är de som utövar löpning på en mer seriös nivå. Bland de som är amatörer tycker jag att de som satsar på hastigheter är mest drabbade. Jag skulle nog vilja säga att det är så det förhåller sig inom de allra flesta former av idrott.

Målet är rörelse

Jag tycker därför att rädslan för löpning är överdrivet obefogad. Speciellt när det handlar om att få in rörelse i livet hos människors som normalt inte rör på sig alls. Löpning kan vara hur långsam, lugn och skonsam som helst. Bara det blir rörelse av det! Och tro mig, det är skitkomplicerat att springa utan att röra på sig.

Trots allt, är det oerhört många människor som ägnar sig åt löpning. I Sverige har det på senare tid verkligen skett en explosion av utövare, vilket givetvis är hur roligt som helst. De flesta av dessa är helt vanliga motionslöpare som har insett hur mycket bättre de mår av att röra på sig. Mitt mål har blivit att fler ska komma till exakt den insikten, och det är verkligen inte så enkelt som man kan tro. Men det här blogginlägget skulle inte handla om det.

1. Tänk långsiktigt

När jag berättade för min fru att jag skulle skriva ett blogginlägg om hur jag kan hålla mig skadefri när jag springer varje dag, svarade hon snabbt: ”Det är ju för att du springer varje dag … ”

Och visst har hon helt rätt. Kanske snarare beror det på sättet som jag springer varje dag på. När jag bestämde mig för att inleda en runstreak hade jag sprungit i några år. Jag hade som mest sprungit 20 km och jag hade sprungit ganska frekvent. Jag hade en lång period där jag sprang varannan dag. Ibland varje dag i någon vecka.

Så, löpning var verkligen inte främmande för mig. Trots det, ingick jag ett strikt avtal med mig själv om att ta det jättelugnt en långt tid i början. Visst, min första runda var på 10 km vilket kanske många klassar som ett långpass, men efter det taggade jag ner avsevärt. Jag sprang ofta rundor på max 3 km. Många gånger höll jag mig till minimigränsen på 1,6 km per dag. Trots att det kändes fjuttigt ibland och att jag visste att min potential räckte långt mycket mer än så, tänkte jag långsiktigt. Det är mitt först tips – tänk långsiktigt. Våga att inte prestera varje gång.

Runstreak Daniel Karlsson
Min första runstreakdag. Att jag har fortsatt att springa varje dag sedan dess är ofattbart även för mig.
2. Variera din löpning

Jag tänkte också på att variera underlaget. Jag sprang ibland kort på asfalt och längre i skogen. Ibland blev det tvärtom – kortare skogspass och längre turer på asfalt. Ibland blev det pass på blandat underlag och ibland helt i terräng eller helt på asfalt. Allt för att skapa variation så att min kropp inte gick igenom samma sak dag ut och dag in. Varken fysiskt eller mentalt.

Löpning runstreak
En sen kväll i skogen där jag trivs som allra bäst.
3. Var smart

Mitt tredje tips är att vara smart och att analysera. Känn efter och analysera hur du påverkas av olika tillstånd i förhållande till olika typer av löpning. Hur känns det att springa en långsam 5 km när du känner dig lite trött i vaderna? Blir det bättre av att korta ner eller spelar det ingen roll? Kanske ska du ta två dagar med minimigränsen 1,6 km varje gång dina ben känns trötta? Känn efter och var smart!

När jag pratar om det här är det nästan alltid någon som menar att det kanske är bättre att helt strunta i att springa om man är sliten. Varför ens springa 1,6 km? Det ger väl knappast något? Ja, där är man tillbaka på runstreakens grundfilosofi vilket är en mycket större bild än så. Varje pass har inte samma vikt och starka krav på träningseffekt som passen har när man exempelvis springer två gånger i veckan. Det är också styrkan med runstreaken som jag ska skriva om i nästan blogginlägg.

4. Rutin!

Det fjärde och sista jag vill nämna är just det som min fru sa – nyckeln till att klara av att springa varje dag är att springa varje dag. Varje dag säger jag till min kropp att det är just den här rörelsen som gäller. Varje dag ger jag den chansen att långsamt anpassa och förbättra sig. Eftersom jag springer varje dag blir det aldrig en chock för min kropp. Det blir aldrig någon märklig överraskning och jag lär känna hur min kropp fungerar med löpning på ett sätt som jag aldrig skulle komma i närheten av om jag sprang två eller tre gånger i veckan.

Ultralöpare runstreak Daniel
Efter ett skönt terrängpass med inslag av mycket klättring. I skogen trivs jag som bäst.

När jag hade tagit det lugnt i sisådär sjuttio dagar började jag öka distanserna allt mer. Jag ställde enkla frågor till min kropp och jag lyssnade på svaren. De små skador och slitningar jag varit med om har aldrig oroat mig. Jag har haft full koll på dem och jag har kunnat fortsätta springa. Jag har lärt mig hur jag ska anpassa mig i form av distans, tempo, skor, teknik och mycket annat. Återigen, detta just eftersom jag har sprungit varje dag.

Välkommen!

Nej, man behöver inte springa varje dag för att vara skadefri. Man behöver inte springa varje dag för att må bra. Man behöver inte springa varje dag för att vara någon form av ”äkta löpare”. En löpare är någon som springer, och det fina som jag fullkomligt älskar med löpningen, är att det finns ett rum för alla.

Det finns ett rum för de som vill springa 100 meter så fort de bara kan, ett rum för de som vill klättra över hinder och kasta sig i gyttja, ett för de som vill bli bäst på maratondistansen och ett för de som vill springa ultradistanser såsom 16 mil och mer. Det finns ett rum för de som vill jaga sina tider och för de som bara vill komma ut och andas. Min dröm och önskan är att fler skulle acceptera att det är så och att fler upptäckte slottet av löpning med alla dess rum. Det är vackert, och min upplevelse är att i princip alla inneboende är väldigt välkomnande och hjälpsamma.

Kram på dig!

Min bok Runstreak går nu att förköpa!

Äntligen!

Ja, igår fick jag det glada beskedet att förlaget ville lägga upp min bok Runstreak på hemsidan och starta förköpsmöjligheten. Även om den största känslan kommer vara att få hålla boken i min hand känns detta som ett stort delmål. Jag håller fortfarande på att skriva det sista i boken och gårdagens besked gjorde det lite mer påtagligt att folk faktiskt kommer att läsa det jag skriver. En positiv press kändes vilket är roligt.

Du kan läsa mer om boken och förköpa den genom att klicka på bilden!

Runstreak bok träningstrolleri Daniel Karlsson

 

Det tog tid

Det har varit en lång och ganska krokig resa att jobba med den här boken. Det började egentligen för flera år sedan med att jag började skriva en bok om min träningsfilosofi träningstrolleri. Arbetet med boken pågick i perioder. Ibland lade ner skrivandet ett tag för att sedan återuppta det igen. Men sedan lade jag ner skrivandet helt under säkert ett år. Sedan påbörjade jag min runstreak och såg vilka effekter det hade både på mig och andra. Då kom idén om en bok om konceptet runstreak som en stark flash. Bara rubriken Runstreak – att springa varje dag gjorde mig ivrig.

runstreak löpning Daniel Karlsson träningstrolleri

Tut och kör, liksom

Jag bestämde mig för att börja skriva om det hela och att även ta med fyra andra personer som berättar om sina runstreaks. Detta för att skapa en bredd och förståelse för att en runstreak passar för många olika typer av människor och att det verkligen kan göra underverk.
Eftersom konceptet runstreak passade så innerligt bra ihop med mitt träningstrolleri, beslöt jag mig för att även ta med ett stycke som går in på den biten. Mitt mål är ju i grunden att få folk i rörelse genom min träningsfilosofi, och en runstreak är ett perfekt exempel på något konkret att ägna sig åt.

Runstreak löpning Daniel Karlsson

Snart färdig!

Nu ska jag alltså ta tag i det sista i boken och sedan skicka in texten till förlaget. Riktigt spännande men också påtagligt ångestfyllt att inte kunna korrigera mera efter det. Jag hoppas så innerligt att jag kommer att kunna påverka många människor till att få in mer rörelse i sina liv. Långa, korta, smala, tjocka. Alla mår vi bra av rörelse och att sluta se träningen som någonting man måste få gjort, för att kunna ta del av de positiva effekterna av det, är en nyckel till den bästa formen av välmående. Jag hoppas att jag kan belysa, skänka insikt och bidra till det.

Jag ser så väldigt mycket fram emot att höra vad du tycker om boken!

Kram på dig

Undvik löpning, det leder BARA till skador!

Organen måste anpassa sig till vertikalt läge

Att löpning är dåligt på massor av sätt kan knappast vara någonting som någon kunnat undvika att höra. Jag får höra det för jämnan. Man förstör sina knän, leder och fötter. Och att springa på vintern är livsfarligt. Det senaste jag fick höra var att det är livsfarligt att springa på morgonen eftersom alla organ har anpassat sig efter horisontellt läge, och att det tar upp till fem timmar innan kroppen har anpassat sig till vertikalt läge.

Attack är bästa försvar

De flesta som propagerar för löpningens faror är icke-löparna. Av någon outgrundlig anledning lever de med övertygelsen om att de vet mer om löpning och skador än de som faktiskt utövar sporten. Så är det även med träning och rörelse generellt sett – de som inte rör på sig predikar ofta, med chipspåsen i högsta hugg, om de radikala farorna med rörelse. Givetvis en enkel psykologi som går ut på att försvara sitt stillasittande och därigenom hela sin person. Enklaste försvar är attack, det är sedan gammalt.
Med den vetskapen i bakhuvudet hade jag varit nöjd om det bara stannade där. Men det finns ju även kunniga som alldeles för ofta sprider rädsla för rörelse.

Jag gjorde nyligen ett inlägg i en lokal facebookgrupp. Inlägget var en enkel uppmaning till rörelse i form av att de som skulle vilja springa tillsammans helt enkelt träffas och gör just det – springer tillsammans. Jag inledde inlägget med att berätta väldigt kort om mig själv, om min runstreak, och fortsatte sedan med att föreslå att man skulle kunna förannonsera vilken typ av pass det blir så att man de som tycker att det låter passande kan haka på. Väldigt enkelt. Grundtanken var att starta en grupp för de som gillar att springa tillsammans med andra, för de som inte känner andra löpare, för de som överlag vill träffa nytt folk, för de som vill lära sig nya löprundor och för de som kanske är rädda för att springa själva.

Löpning behöver inte vara komplicerat

Men direkt kom kommentaren ifrån en tränande person att jag bara skrev om hur ofta jag springer och inte vilken plan jag har för att få löparna att avancera och bli så bra de kan bli. Exakt den typen av tänk är det som hindrar så många människor ifrån att röra på sig. Tänket att motion måste innebära att man måste sträva efter att bli så bra som möjligt. Det ska vara utmattande, planerat på ett neurofysiskt stadie och inriktat på snabba och effektiva resultat. Vad hände med att bara röra på sig? Vad hände med att få frisk luft och att känna välbefinnande och stolthet? Varför måste allting hela tiden dras till sin spets? Måste det vara så komplicerat?

Även kunniga varnar för rörelse

Efter det kommenterade även en löpcoach att det faktiskt inte ”bara” är att springa, och menade att löpning är förenat med stor skaderisk om man inte gör det på rätt sätt. Löpcoachen och jag fick ett bra snack och vi redde ut begreppen även om vi inte var helt överens. Så det är helt fine, men det är inte första gången jag möter motståndet för löpning hos dem som jag allra mest hade hoppats skulle förespråka rörelsen och vara mer positiva.
Jag fattar att det hos en löpcoach absolut kan finnas ett tänk att om löpningen blir för tillgänglig och enkel så blir det mindre jobb och pengar in på kontot. Om bilden av att löpning är farligt, om man inte anlitar en löpcoach, får leva gynnar det givetvis löpcoachen. Men det är väl där någonstans som jag vill rycka in. Vill få människor att slappna av en smula och inse att det är inte behöver vara så avancerat som många vill få det till. Det behöver dessutom inte vara så skadligt.

Runstreak

Runstreak, att springa varje dag, får ju också kritik i samma veva och av samma karaktär. Men folk blandar ständigt ihop löpning och löpning. Att springa intervaller på en 400 meter lång bana, i högt tempo med overstride, ÄR de facto överlägset mycket mer skadligt än vad det är att jogga 5 km två gånger i veckan i lågpuls och med hög stegfrekvens. Ja, faktiskt oavsett om du har en generellt dålig löpstil. Det går liksom inte att jämställa stötarna och förslitningen som uppstår mellan den ena och den andra formen av löpning.

Statistiken bedrar

Statistiken säger att ca 80% av alla löpare drabbas av skador. Mig veterligen finns det ingen statistik som pekar ut exakt vilka typer av löpare som oftast drabbas, men jag skulle kunna svära på att den typen som joggar kort och långsamt är en försvinnande liten andel av den procenten. De som toppar är med största sannolikhet hastighetslöpare, hinderlöpare och säsongslöpare. Kritiken som runstreak får är ibland att en upprepad rörelse leder till skador och att allsidig träning är att föredra. Det stämmer förvisso ofta men inte alltid. Inte fullt ut. Det är verkligen inte så enkelt. Det finns några saker som det påståendet inte tar hänsyn till. Som exempelvis att …

… rörelser som upprepas kontrollerat och skonsamt stärker kroppens inblandade delar som skelett, leder, muskler och ligament.

… karaktären av den upprepade rörelsen är av högsta relevans. Att lunka 1,6 km går inte att jämställa med att springa 10 km i högt tempo.

… en runstreak utesluter inte allsidig träning. Utöver kort och långsam jogg förespråkar även runstreakare en allsidig träning vid sidan av.

… olika tränade personer har olika chans att skadas. Eftersom vi vet att skonsam upprepad träning, som runstreak innebär, stärker kroppen på ett effektivt sett, skulle jag vilja påstå att en som runstreakar är mer förberedd och mindre skadebenägen än en som springer då och då. Som sagt, speciellt om man inte ägnar sig åt lågpulslöpning.

Runstreak-kritiker som fokuserar på fart och tider har i stort sett alltid en felaktig utgångsbild av konceptet runstreak. I dagarna pratade jag med en annan löpcoach som tvärtemot vad kritikerna hävdar, menar att han hittills inte stött på en enda motions-lågpulsare som skadat sig som ett direkt resultat av den formen av löpning.

running löpning löpare schack

Lågpuls är löpningens schack

För att summera tycker jag att det är tröttsamt att löpning alltid klumpas ihop och får en felaktig stämpel på sig att vara uteslutande skadligt. Det är lite som att säga att sport har en hög skaderisk, vilket ju faktiskt är helt sant. Men påståendet tar inte hänsyn till att schack faktiskt är odiskutabelt skonsamt. Jag skulle vilja påstå att lågpulslöpning är sportens schack. Schackspelare är dessutom smarta. Var smart – spring sakta och tryggt, och njut!

Ellens 2000:e Runstreakdag

Runstreak paceonearth

Finns det hjärterum …

Vi kom iväg i helt okej tid ändå! Det brukar ju liksom inte bli så när hela familjen ska pallra sig iväg. Men jag, sambon och våra tre kids satte oss i en fullknökad bil och insåg först då att det nog skulle bli problem. Denna lördag skulle vi nämligen även få in en fakir och hans packning. Tack och lov lyckades vi med nöd och näppe dock att klämma in alltsammans. Sen bar det av mot Norrtälje!

Mot Vätö

Målet var en stuga på Vätö som ligger ca 17 km nordöst om Norrtälje. Där skulle vi träffa Johnny, Emmy och framförallt Ellen som alltså dagen efter skulle springa sin 2000:e runstreak dag. Sug på det en stund: Springa varje dag i 2000 dagar. Coolt!

runstreak löpning

När vi kom fram var Ellen och Johnny redan på plats och hade fixat gudomlig lunch åt oss.

runstreak

När vi hade installerat oss tog jag, Ellen och Emmy en skön löptur på ca 8,5 km. Det är alltid coolt att springa med människor som lyckats med bedrifter som känns långt över sin egen förmåga. Medan vi sprang tänkte jag på att de för en kort tid sedan hade sprungit Sandsjöbacka Trail. Vi pratar alltså tre dagars löpning med ökande distans i tuff terräng. 25 km på fredagen, 50 km på lördag och 89 km på söndagen. Helt galet fantastiskt.

runstreak löpning löpare
Jag och Emmy
löpning runstreak
Emmy och Ellen på språng
löpning snö vinter
Jag i förgrunden och Ellen och Emmy som kämpar sig igenom skaren
runstreak löpning löpare
Lättsprånget i vackra vidder

Festnatt

Väl hemma igen började vi att fixa inför kvällen. Vinet åkte fram och det var en allmänt munter och förväntansfull stämning. Martin, fakiren, drog ihop en episk lasagne med chevre som fortfarande får det att vattnas i munnen på mig av blotta tanken. Vi skålande i förtid i champagne åt Ellens 2000:e dag och hyllade henne i alla fall en smula av det hon egentligen är värd.

runstreak middag
Den episka lasagnen dukades fram

På kvällen tände vi bastun och hade en sagolikt mysig stund i förrummet och i den iskalla duschen under en stjärnklar himmel. Barnen hade hur kul som helst och den klassiska repliken ”stäng dörren!” upprepades så många gånger att jag gissar att det fortfarande ekar.

bastu

rolig fest party
Roligt … men svårt att förklara …

Dag 2000

Det blev en sen kväll och löprundan som skulle äga rum vid klockan 10 på söndagen blev av någon outgrundlig anledning framskjuten till strax efter 11.

löpare
Johnny laddar med tandborstning medan jag peppar honom

Ögonen på de flesta av oss var lika grusiga som vägen utanför som vi strax skulle springa på.
Men som alltid, när löparkläderna åker på infinner sig en piggare känsla i kroppen. I alla fall hos mig.

Runstreak Yoga draken
Jag fick feeling och körde lite amatöryoga.

Det blev en kortare pass. Ett riktigt njutfullt pass på dryga 20 minuter. Vi sprang ut på varenda brygga längst vattnet och var sådär lekfullt barnsliga som man kan vara när man är ett glatt gäng som firar sin vän.

löpning
Ellen och Emmy brygg-streakar
runstreak springa löpning
Ellen, Emmy och Johnny tuffar på
runstreak löpare
Johnny, Ellen och Emmy

 

Martin filmade med sin drönare och klippte hastigt ihop den här filmen av vårt äventyr. Håll till godo!

Podcast inspelning och hej då

När löprundan var slut och vi hade landat igen, riggade Johnny upp en tillfällig podcaststudio för att spela in ett kortare avsnitt dagen till ära. Resultatet blev att jag, Emmy, Ellen och Johnny diskuterade våra runstrecks. Om man vill lyssna på det avsnittet kan man klicka HÄR.

paceonearth podcast
Inspelning av avsnitt #99 av paceonearth podcast

Sedan var det dags för mig med familj att packa oss iväg. Jag hade ett gig som jag hann till med mycket lite marginal.

Överlag ett fantastiskt roligt äventyr med goda vänner. Det här får vi göra om! När jag firar min tvååriga runstreak? När Ellen firar 3000 dagar? När Emmy firar 500 dagar? När Martin firar 100 dagar? Vem vet?

Kram på dig!

 

Att springa varje dag i ett år

runstreak löpning

Ja, det kändes ju lite roligt att få skriva den rubriken. Det trodde jag inte för några år sedan då löpning var det hemskaste jag visste. Jag förknippade löpning med den yttersta formen av tristess och kategoriserade den monotona sysslan väldigt nära facket tortyr.

En ljuv smak

Jag har fått många olika reaktioner. Hittills uteslutande hejarop, vilket givetvis värmer massor. Så, är jag stolt? Ja, jo, det måste jag säga att jag är. Men samtidigt kan jag faktiskt inte känna den där intensiva stoltheten som jag tror att många TROR att man gör. För att vara lite symbolisk kan man säga att när jag beslutade mig för att springa varje dag, var det som om jag dukade fram en fantastiskt god efterrätt framför mig. Sedan dess har jag tagit en liten tugga varje dag i ett år.

runstreak träningstrolleri
Första dagen efter att jag antagit utmaningen. Runstreak dag 1.

Det blir ju ingen smakexplosion plötsligt efter sista tuggan. Nej, istället innebar de första tuggorna att jag analyserade smaken och konsistensen. När jag väl var bekant med rätten tog jag den där tuggan varje dag och jag visste vad jag kunde förvänta mig. Vissa dagar var jag mer sugen än andra men helhetsbilden är att det är en väldigt god efterrätt. När jag sprang  dag 365, tog jag den sista tuggan och tittade ner på en tom tallrik och kände givetvis en stor tillfredställelse.

runstreak
Runstreak dag 29 i Skellefteå.

Men redan dagen efter kom kyparen in med en ny tallrik med samma efterrätt. Jag vet inte hur många tuggor jag kommer att ta, men jag vet att jag gillar den här efterrätten och att jag trivs med att äta lite av den varje dag. Den här gången känns det faktiskt lite friare. Första året hade jag koll på varje dag och la även ut en bild efter varje löprunda. Nu kommer jag att sluta med det och bara låta löpning varje dag ske mer kravlöst. Jag kommer inte att ta någon obligatorisk bild varje dag och jag kommer nog inte att koll på exakt vilken dag jag är på.

runstreak löpning

Större frihet

Det är lite som om jag under första året var tvungen att sitta vid bordet hela tiden och ha koll på min efterrätt. Nu kan jag komma och gå som jag vill. Men jag kommer ändå att äta en tugga varje dag, eftersom jag tycker så mycket om rätten. Jag vet inte hur många tallrikar kockarna har fixat till inne i köket, men jag vet samtidigt att jag kan lämna restaurangen när jag vill och kan hälsa på när helst jag har lust.

runstreak daniel karlsson

Expressen ville att jag skulle berätta om min runstreak. Det blev en lång intervju. Jag minns inte att jag överhuvudtaget nämna någonting om vikt. Det blev en sån där rubrik som jag inte alls gillar. Men, kanske fick de med något väsentligt i själva artikeln, jag har själv inte läst den.

runstreak träningstrolleri löpning

Har jag förändrats?

Både i den intervju och en intervju jag gjorde med i Radio P4 (klicka på bilden nedan för att lyssna) ställdes från hur jag har förändrats efter att ha sprungit varje dag i ett år. Den frågan lämnar mig i en märklig känsla av att jag inte har förändrats alls. Lite som att den där lilla tuggan av efterrätten varje dag inte skulle förändra mig på något märkvärdigt sätt. Faktum är ju att jag sprang redan innan jag inledde min runstreak. Jag hade sprungit i sisådär fem år, men inte varje dag. Så huvudskillnaden har blivit att jag springer varje dag istället för varannan eller var tredje dag. Det i sig har inneburit att snittdistansen på passen har sjunkit rejält, eftersom jag medvetet har lagt in pass på 1,6 km på de ställen jag annars hade haft vilodagar.

löpning runstreak

Distanser, lärdom och skador

Distanserna jag klarar av att springa har däremot ökat. Under den här tiden har längtan efter att kunna springa väldigt långa distanser vuxit och blomstrat. Mognat.

runstreak löpning
Träning inför 24 h ultra intervall challenge som aldrig blev av p.g.a sjukdom.

Jag har också lärt mig mycket om kroppen. Jag har fått en mycket större kännedom om vad jag klarar av under olika förhållanden. Exempelvis vad jag kan förvänta mig av mig själv efter en sen natt med lite och dålig sömn. Jag känner bättre av när jag behöver återhämtning och tycker att jag faktiskt har byggt upp mig själv fysiskt på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kan ibland känna av smärtor som jag tidigare blev orolig för, och komma på mig själv att vara fullständigt lugn. Inte en gång under det här året har någon av de smärtor jag känt, lett någonstans.

Tidigare brukade varje liten upplevd smärta leda till att jag var tvungen att vila ifrån löpningen några dagar. När jag pratat offentligt om upplevelsen att jag återhämtar mig snabbare och blir mindre skadad av att springa varje dag, får jag direkt medhåll av andra som är på en runstreak. Vad det beror på har jag ingen aning om, och jag låter det vara osagt om det verkligen stämmer.

runstreak

Rekommenderar jag andra att springa varje dag?

Absolut. Jag har sett nog av exempel nog där folk som provar en runstreak mår så innerligt underbart. Ja, även folk som inte alls tränade förut och som klassade sig själva som antitesen till löpare.
I runstreak-gruppen på facebook haglar anekdoterna om hur välmåendet har blomstrat och hur givande det har varit att springa varje dag, på massor av olika plan. Det värmer verkligen hjärtat hur rörelse kan spela en så massiv roll i människors liv. Framförallt när det innebär en syssla som de faktiskt börjar förknippa så start med välmående att de lägger ner det negativa tänket i stort. Löpningen blir en vän istället för en jobbig fiende som man måste hänga med ibland.

runstreak löpning

Hur länge kommer jag att fortsätta?

Jag vet faktiskt inte. Jag kommer att köra på så länge jag har roligt och så länge det genererar stolthet. Ja, såtillvida ingenting oförutsett händer, såsom att jag råkar ut för en skada. Men det är ju någonting jag ändå inte i dagsläget vet om och som således inte ger mig ett svar på när jag kommer att sluta.

runstreak löpning

 

När jag tänker att jag har sprungit varje dag i ett år känns det inte så. Alltså, jag vet att jag är på en runstreak och har sprungit väldigt många gånger, men inte alls i den omfattningen och med den intensiteten som jag med facit i hand inser att jag har sprungit. Samtidigt, när jag tänker på att jag har sprungit ytterligare ett år, nästa år i februari, så känns det som en orimlig och ouppnåelig evighet tills dess.

 

runstreak

Men nu har jag lovat mig själv att sluta tänka på dagarna och njuta av min runstreak, det ska ingå i den allt större friheten jag talade om förut. Jag vill helt släppa krav på rapportering och behovet av att räkna dagar. Den energin ska jag istället lägga på att skapa så roliga löpturer som möjligt, och att uppskattade dem så mycket jag kan.

runstreak löpning

Nej, nu vaknas det matlagning här hemma. Det blir ugnspannkaka. Hur bra springer man på ugnspannkaka? Det får vi se efter maten.
I helgen sticker jag iväg med ett gäng glada löpare för att fira Ellen Westfelt som också är på en runstreak. Hon firar sin 2000:e dag … Jag ligger i lä!

runstreak löpare

 

 

 

 

 

Nu håller jag också alla tummar för att min bok som handlar om min träningsfilosofi och om konceptet runstreak ska bli av. Jag har nyss skickat in manuset och väntar nu spänt på vad förlaget ska säga. Håll tummarna för mig! Tack!

Kram på dig!

runstreak
Snygg runstreak-buff från paceonearth.se

 

 

 

Varför ultradistans? Det här är mitt ”varför?”

Varför

Varför väljer en människa att springa? Det kan naturligtvis vara subjektivt, men i grund och botten, och generellt sett, handlar det nog mest om välmående. Det kan nog alla köpa, löpare och icke-löpare.
Varför väljer man att springa ett maraton? Nu tycker jag att det hela börjar bli intressantare. Ett maraton är långt. Många tycker att 10 km är en drömdistans. Ett maraton innebär att man ska springa den drömdistansen fyra gånger och lite till. Enkelt sett kan man nog säga att det är det ultimata beviset för att man tillhör den främsta gruppen av motionärer. Ja, nu pratar jag just om vanliga människor och inte eliten, för varför de springer är betydligt enklare att svara på.

Men varför väljer man att springa en ultradistans? Alltså distanser som är längre än ett maraton. Oftast mycket längre såsom uppåt 10 mil och den vanliga drömdistansen på 100 miles, alltså 16 mil. Nu blir det sådär ultraintressant, eftersom det blir ännu mer subjektivt än förut. Nu börjar vi nå individens innersta tankar, känslor och hela själ. Eftersom det är så subjektivt kan jag bara spekulera kring mig själv, vilket är det jag nu ämnar göra.

Att fullt ut reda ut sitt ”varför?” är av stor vikt när det gäller ultraköping. När det är som tyngst och svårast kan känslan bli överväldigande och då räcker det inte med att slentrian-vilja klara av av loppet. Då krävs det mentala resurser som är välformulerade och genomtänkta. Det är när du fullt ut har förstått just ditt varför, som du får tillgång till ytterligare energikällor som kan vara avgörande för om du ger upp eller inte.

Annorlunda

Jag har alltid tyckt om en viss typ av annorlunda. Jag har ett behov av att höras och synas, att sticka ut och att vara speciell. Det är något jag både är stolt över, men också önskar att jag ibland slapp känna. Ja, jag är absolut stolt över mig själv i många avseenden, men jag anser mig inte vara förmer än andra utan anledning. Faktum är att jag känner mig långt undermålig inom många områden och det kan vara en gnagande och betungande känsla att dras med. Jag slits mellan att känna mig mediokert framgångsrik och extremt misslyckad. Många gånger önskar jag att jag var lite mer jämn och att jag höll mig ungefär på en nivå i skalan.

Jag har ett starkt driv av att bevisa både för mig själv och för andra att jag är någon. Det är förmodligen därför jag har dragits till det mer udda i många avseenden. Jag spelade inte hockey och fotboll, utan ägnade mig åt kampsport, vilket inte många av mina vänner gjorde. Jag och min bästa vän i tonåren valde att gå vår egen väg musikmässigt, bort ifrån det som alla våra andra vänner lyssnade på. Jag valde att låtsas tillhöra en radikal ideologi i tonåren, trots att jag aldrig riktigt lyckades.

Jag halkade tidigt in i att testa tobak och alkohol. När jag tänker tillbaka var även det ett sätt att ligga före andra och att skilja mig från mängden. På äldre dagar tränade jag och tävlade i paintball, en ganska udda sysselsättning. Sedan har vi det där med min hobby som blev mitt yrke – trolleri. Mer udda än så tror jag knappast att det blir. Jag kan också vittna om att etthundra procent av samtliga som trollar har någon form av behov att söka godkännande och beundran hos sin omgivning. Den typen av behov har förresten alla artister jag har träffat också. Behov av att synas, höras och att vara  någon. Att få uppmärksamhet.

Arvet

Men en fråga som dyker upp inom mig är då varför jag känner ett behov av att göra saker som ingen annan gör och att sticka ut, synas och höras. Jag tror att det på något sätt går i arv i vår släkt. Farfar var väldigt framgångsrik simmare och stoltserade alltid med hur mycket han kunde och visste. När han hälsade på när jag var barn, minns jag hur han timme ut och timme in satt och läste uppslagsverk, bok efter bok.

Han försökte lära mig namn på växter och djur på latin och berättade om de gamla grekerna i tid och otid. När jag tänker efter har jag fått lite av det där jag med – mina barn kunde exempelvis säga skata, kråka och nötväcka både på engelska och latin redan när de var två år gamla.
Farfar körde liksom sitt race och hade ganska svårt att ta in att det fanns andra sätt att tänka och leva. Ganska ofta ett kul sätt att vara på, och inte nödvändigtvis en trist attityd och en besserwisser, som man kanske kan tro.

Min pappa är också en person som har kört sitt race fullt ut. Känslan jag har fått är att det har varit ett sätt att bryta sig loss från farfars linje och välja sitt eget spår. Genom åren har jag sett många tecken på det i alla fall, om jag har tolkat det rätt. Han ville klara sig själv och har kämpat sig fram på sitt sätt, tagit sina beslut och i stort sett struntat i vad andra säger, tycker och tänker. Jag är ganska övertygad om att det är ett resultat av att han under uppväxten varit ganska kontrollerad och kanske styrd.

Men det har också inneburit att han har utvecklat en stark integritet och en osvikbar tro på sina egna vanor, föreställningar och hela levnadssätt. Jag tror att det ofta blir så när man försöker att bryta sig loss – för att klara vara egen måste man tro på sig själv till hundra procent.

Mallen

Pappa har ofta haft svårt att acceptera levnadssätt som inte går i linje med det han anser är rätt och riktigt. Min mamma är precis likadan och jag upplever att hon formades mycket efter min pappa.

Min äldre bror har alltid gjort allt för att ta plats bredvid pappa. Jag såg honom i unga år försöka föra sig på liknande manér, dra samma skämt och till och med lära sig uppskatta samma saker som pappa gjorde. Jag har inte känt samma behov. Jag fick kanske tvärtemot ärva samma vilja och strävan som farfar och pappa, att köra mitt eget race. Det positiva med det har varit att jag känner en större frihet att inte behöva passa in i en förutbestämd mall. Det negativa har varit att jag aldrig riktigt har blivit accepterad. Mina val har av övriga familjen blivit klassade som konstiga, ovärdiga och rent av fel. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag alldeles för många gånger har valt alldeles överjävligt jättefel. Verkligen inte, för det har de till hundra procent rätt i. Men jag känner att överlag har det också format den jag är idag.

Förhoppningar

Jag satt inte där vid släktmiddagarna och drog rätt skämt och sa rätt saker. Jag följde inte resultaten för allsvenskan och jag låtsades inte ens vara lite intresserad av det.
Det hade många gånger resultatet att jag blev subtilt lite utanför. Förr hade jag dock en förhoppning om att mina val en dag skulle accepteras och att de där fnysningarna skulle upphöra. Jag tänkte att om jag verkligen skulle lyckas med något av mina udda sporter eller hobbys, visioner och mål, så skulle de acceptera mig och kanske rent av respektera mig.

Men så blev aldrig fallet. Jag har aldrig någonsin hört ”vad duktig du är” för någonting jag lyckats med. Det enda jag har märkt är en viss indirekt stolthet då jag fått höra av andra att mamma och pappa har berättat att jag har ett eget TVprogram eller varit med i tidningen och liknande.
I vår familj talade man inte om känslor. Man kunde uttrycka dem om det var något man var missnöjd med, men man hyllade och stöttade inte varandra. Jag har exempelvis aldrig hört ”jag älskar dig”, någonsin ifrån någon i min familj.
Nu säger jag bara som det är och det här är inget sätt att få sympatier. Det är bara mitt sätt att försöka luska ut varför jag blivit som jag blivit.

Oseriöst

Jag är en person som går hundra procent in i mina projekt och ibland tvärvänder jag rakt ur dem och går in in med samma entusiasm i något helt annat. Detta har jag fått höra otaliga gånger är oseriöst och allmänt korkat. ”Du mognar väl kanske också en vacker dag”, var en ganska vanlig kommentar.

Ett exempel var på den tiden jag bestämde mig för att satsa på mitt trolleri. Givetvis något som mottogs med uteslutande nedsättande kommentarer och många huvudskakningar. En dag lyckades jag få in ett helt reportage i en lokaltidning om mig själv. Det var lokalkändisen Christer Peters som hade kontakter med tidningen och skrev själv artikeln.

Jag var eld och lågor! Detta var mitt första reportage och massor av människor skulle nu få läsa om mitt trolleri. Det var en enorm kick och jag såg fram emot att få fler bokningar. När jag sprudlande berättade för mina föräldrar märkte jag att de inte alls var så positiva som jag. Tvärtemot menade de att det var ytterst ”oseriöst”. Det var ett ord som fastnade hos mig. De menade att eftersom det var en vän till mig som skrivit artikeln så var det ju inget riktigt och äkta reportage. Istället var det oseriöst.

För mig var det en enorm framgång, och om jag kunde prata med den unga glada Daniel idag skulle jag med all min kunskap  jag idag har om media och artisteri, hylla honom och berätta att det var en smart och bra väg att gå.

Förväntningar

Min paintball var en dålig sport/hobby eftersom det handlade om krig. Mitt trolleri var inget riktigt yrke. Det var oseriöst. Min kampsport var ingen riktigt sport eftersom det inte var fotboll eller annan mainstreamsport. Jag kan inte räkna antalet drömmar jag haft som jag har presenterat. Idéer om tankar som skiljer sig ifrån mängden. Men samtliga har bemötts med kritiska och ibland övertydliga hånande både gester och ord.

Jag är idag övertygad om att det nästan aldrig handlade om mina tankar och idéer i sig. Det var inte de som egentligen recenserades. De var troligen redan innan de låtit sig betraktas, dömda att misslyckas eftersom de kom ifrån mitt huvud. Jag var den som inte följde den bana mina föräldrar ville att jag skulle följa och det var det som födde ett behov att korrigera mig och därför ge avslag på de tankar och idéer som föddes. Så att jag en dag skulle vakna upp och inse att jag borde följa det som förväntades av mig.

Självförtroende

Den där attityden blev så småningom befäst och det spelade inte längre någon roll. När familjen satt samlad och en fråga om någonting jag brann för kom, visste jag redan innan jag hade svarat att en skulle förklara hur dumt det var, hur nästa person skulle instämma. Det fanns inga andra alternativ och jag var oftast helt fine med det. Jag blev absolut nedbruten, men också stark av det. Generellt sett har det gjort att jag har ett fruktansvärt dåligt självförtroende, men på det stora hela har det också gjort att jag inte förväntar mig framgång, att bli omtyckt och att allting ska flyta på lätt. Jag är van vid motgångar och jag är van vid att kämpa för min sak. Att definitivt inte få lätt medhåll.

Det jag saknar, om jag skulle få önska, är mer stöttning ibland. Att få höra ”Det där är inte dumt” eller  att någon i familjen erbjöd sig att hjälpa eller att i alla fall diskutera det hela med en positiv ton.

Det var absolut inte fråga om mobbing, utan det här var en attityd som bara fanns. Jag hyser inget agg mot någon av de inblandade idag utan har accepterat fullt ut att de kör sin grej och jag kör min grej. Än idag kan jag i princip inte presentera någon av mina bravder, tankar och idéer utan att det bemöts av negativitet och huvudskakningar med tillhörande småskratt.

Löpningen

Min löpning har givetvis fått samma behandling. Min bror och mamma skulle aldrig någonsin få för sig att ägna sig åt det, och givetvis är det därför lätt att demonisera och direkt avfärda som vansinne. Min pappa, däremot, är själv en som i övre medelåldern har ägnat sig åt löpning och en och annan halvmara. Men trots det är det givetvis lätt att avfärda just mitt sätt att tänka och behandla löpningen på som i alla fall ”lite märklig”. Ibland också rakt av fel och lite skrattretande dum.

Ju mer jag stod upp för mig själv, desto mer desperat blev jargongen i min familj. Jag tror att det var känslan av att det inte fäste, att de inte kunde påverka mig och kontrollera mig, som gjorde att det blev så.

Visionären och pojken

Ett drag jag märker hos mig själv är ett drag av att göra precis tvärtemot istället för att göra det som krävs av mig. Istället för att sluta blir jag mer intensiv. Istället för att skifta över till det spår man vill att jag ska gå efter hittar jag ett spår ännu längre ifrån det spåret.
Djupt inom mig finns en liten kille som desperat önskar att få bli accepterad för den han är. En kille som skulle vilja dela sina drömmar med de som betyder mest för honom, utan att de ska krossa dem innan de ens fått en chans.

Men inom mig finns också en stark visionär som vägrar ge vika för vad andra tycker och säger. Den visionären är bra att ha när saker ska göras, eftersom när han har bestämt sig för något så sker det. Visionären har dock blivit onödigt envis ibland och därför kan det vara svårt att i skapandets process ta in andra aspekter än hans egna. Det är något jag vet är en brist hos mig, som jag försöker att jobba på.

Längre

När jag började springa ville jag så småningom springa längre. Som ett direkt resultat av den eviga strävan att vara någon, vara bra, duga. Att bevisa för mig själv och andra att jag kan lyckas. Som jag ser det idag var ultralöpning det enda som min löpning rimligen skulle kunna leda till. Jag insåg det inte då, men i backspegeln ser jag det oklanderligt klart och tydligt.
Min löpning ansågs direkt av mamma och min bror som något konstigt och som ”ännu ett av Daniels påhitt”. Pappas löpning var bra, givetvis. Men det här kom ifrån min hjärna och därför blev det inte lika accepterat. Min pappa var inte lika negativ, men givetvis aldrig positiv. När jag presenterade konceptet runstreak som jag brann för, var det givetvis direkt vansinne. Det följde ju inte mallen. Resultatet var givetvis att jag ville köra så länge som möjligt.

Det märkliga är att jag inte ser på min barndom som någon dålig barndom. Nej, det är precis tvärtom. Jag ser på den som otroligt varm, färggrann och rik. Det fanns kärlek fast att den inte uttrycktes i ord och trots kravet att följa rätt spår och välja just det rätt som ansågs vara det enda rätta.
I den familj jag nu själv har är jag noga med att hela tiden vara så stöttande, uppmuntrande och öppensinnig jag kan. Jag märker tyvärr själv att jag har det där draget som gör att jag har svårt att acceptera andra än mina egna uppfattningar och bestämmelser om vad som är norm och inte, men eftersom jag är medveten om det kan jag bryta den trenden.

Poängen

När stöttandet helt uteblir tappar allt sin poäng. Min bror gick ifrån att inte acceptera, att köra en liten förlöjligande jargong och att småskratta åt allt jag åtog mig – till att slutligen fullt ut påpeka att jag inte var kapabel till någonting. Att jag var värdelös och slutligen att jag var sinnessjuk och borde söka hjälp. Där tappar det sin mening att fortsätta. Därför har jag ingen kontakt med honom idag, vilken för mig har inneburit en enorm befrielse. Men något så drastiskt vägrar jag ska hända inom min egen familj idag. Därför är jag noga med det där med att stötta och inte nedvärdera det som inte följer  min egen mall. Det gäller även vänner och bekanta. Ett ”Bra jobbat!” eller ”Vad grym du är!” landar aldrig fel.

Något som har blivit viktigt för oss är att hela familjen följer med på lopp och andra evenemang. Att våra barn tidigt ska lära sig att vi är en familj som hjälper varandra och är inkluderande är viktigt för oss. Jag tror också att en sådan gemenskap förhindrar grogrund för någon form av tävlan inom familjen. Att få det att kännas naturligt att stötta och att känna sig stöttad ska vara en självklarhet.

Varför?

Mitt ständiga behov att hävda mig, att vara någon och att lyckas med mina idéer, driver mig till att göra något extraordinärt. Ultra är det ultimata inom löpning. Jag vill lyckas med det för att bevisa för mig själv och för andra att jag duger. Den lilla pojken inom mig kräver det. Men han kräver inte att man ska falla ner på knä, eller hävda att han är förmer än andra. Han kräver bara att hans bedrift också räknas. Att den duger, trots att idén är hans egen. Att bedriften är okej, det är allt han kräver.

Visionären inom mig kräver det också. Det finns så många projekt som han har misslyckats fatalt. Det grämer mig ofta. Att lyckas med någonting så storartat som att springa ultradistanser tänker jag inte misslyckas med. Det finns inte i min världsbild.

Slitage

Att jag slits mellan att känna mig fatalt misslyckad och mediokert framgångsrik är en känsla som uppstår av den lilla pojken och visionären inom mig. Den lilla pojken känner sig fatalt misslyckad, medan visionären känner sig mediokert framgångsrik. Mediokert eftersom det krävs av en visionär att aldrig vara fullt ut nöjd, utan hela tiden sträva efter förbättring. Det är något jag har lärt mig efter att aldrig ha fått den där bekräftelsen hemifrån. Jag har lärt mig att jag måste kämpa mer hela tiden. Men ur det föddes också pojken som känner att det aldrig blir bra nog.

Mållinjen

Om jag lyckas med ultra kommer visionären att bli så pass nöjd det går att bli, och den lilla pojken kommer att få beröm. Beröm både av mig själv och av andra.
När det kommer att vara som tuffast för mig … När varje cell i min kropp skriker åt mig att stanna … När pojken skriker att det inte går eftersom han är värdelös … När till och med visionären har gett upp eftersom han vet att detta bara kommer bli en i raden av misslyckade projekt …

Då kommer mitt enda sätt att få pojken att känna sig stolt och visionären att bli mer positiv, vara att fortsätta. Fortsätta springa trots att jag inte kan. Trots att jag inte orkar. Trots att det gör för ont och trots att jag vet att jag inte duger och kommer att misslyckas. Jag kommer att fortsätta ändå, enbart med viljan att skapa en stoltare pojke, en positivare visionär och en bättre Daniel.

På mållinjen förväntar jag mig inte något beröm ifrån någon. Inte ifrån min familj, inte ifrån vänner och inte ifrån bekanta. Men det spelar ingen roll. Att jag korsar den där mållinjen betyder så mycket mer för mig, för den lilla pojken och för visionären.

Jag kommer bli starkare av att nå mållinjen.
Slitningarna mellan att känna mig misslyckad och mediokert framgångsrik kommer inte vara lika våldsamma.
Mitt varför är vetskapen om att mitt liv kommer att bli rikare av att inte ge upp.

Kram på dig!

Jag skulle vilja avsluta med en sång jag nyligen hörde och som har kommit att betyda oerhört mycket för mig. Låten Gravity med Tim McGraw är låten jag kommer att lyssna på när jag korsar mållinjen på Ultravasan i Augusti.

 

Runstreak:ens sanna natur

runstreak löpning

Innan det nya året skulle börja, skapade paceonearth.se en facebooksida som hette Runstreak-utmaning Januari 2019. Helt enkelt en uppmaning och en utmaning att springa varje dag i hela januari. Mest för dem som inte har provat förut, men också för dem som testat en runstreak förut.
Ja, givetvis hängde många på som redan är långt inne i sin runstreak.

För cirka ett år sedan menade jag att man måste vara en van löpare för att inleda en runstreak. Ellen ”Runstreak-gurun” Westfelts uppmuntran till nybörjare om att inleda en runstreak höll jag helt enkelt inte med om. Jag och Ellen har haft någon diskussion om detta då vi sa rakt emot varandra, vilket var intressant.

Jag gav vika … 

Men med tiden ändrade jag dock sakta min uppfattning. Speciellt då jag lyfte blicken från min egen runstreak och började ta del av andras upplevelser. Och på januaris sista dag, när hurra-ropen började strömma in på sidan, tårades mina ögon. Upplevelserna som deltagarna delade med sig av var helt fantastiska.
Det var den sista droppen som fick mig att fullt ut inse runstreakens sanna natur. Ellen hade rätt och jag hade fel.

Eftersom jag nyligen skrev ett blogginlägg om hur Ewerlöf & Månström klankade ner på konceptet runstreak, och felaktigt trodde att det samspelade med någon sorts #AldrigVila -anda, tänkte jag att ett blogginlägg som visar upp runstreckens sanna natur är på sin plats.

Så mina damer och herrar, jag ska inte säga mycket mer själv nu utan låta citaten tala för sig själva. Läs och njut!

Vi börjar med ett citat ifrån en person som mailade mig, men som ville vara anonym:

”Jag har ett motionsintresse, har gjort allt möjligt genom åren . De sista 10 åren har jag kämpat med psykisk sjukdom . Har haft turen att få god hjälp av psykiatrin, av vänner och familj. Så det blev sakta bättre . Jag kände att jag mådde bättre av att träna, men sa så sent som för ett år sen att man kan ju inte träna varje dag.

Så i somras blev jag tvungen att sluta med antidepressiv medicin pga biverkningar. Hade så ont i magen att jag blev liggandes pga medicinen och så kunde jag ju inte ha det. Så jag slutade med medicinen ( i samråd med läkare) och tänkte att vad ska jag göra nu? Ville inte ner i den djupa gropen igen. Då stötte jag på begreppet runstreak och lyssnade också på Ellens pod. Jag tänkte att i stället för att ta min medicin varje dag ska jag springa varje dag. Den här nya medicinen tar 20 min per dag, men det är ok.

Det var i augusti. Första effekten jag märkte var att det gick lätt att småprata i fikarummet igen. Sen märkte jag att jag mådde så mycket bättre efter löpningen på kvällarna. Sedan att jag började tänka på annat , vilka kläder ska jag springa i till vintern osv. Betydligt bättre att grubbla på än att grubbla på tyngre saker.

Innan detta så motionerade jag, gick vandringar i bergen , joggade, gick på cirkelpass mm. Körde ofta slut på mig. När jag började min runstreak körde jag med en mile, nu blir det allt från 2-8 km. Jag har haft betydligt större effekt av det här än av den träning jag gjorde tidigare. Sedan har jag fått sluta och börja om pga sjukdom men det spelar ingen roll. Effekterna på psyket sitter i under uppehållet och sen har jag startat om när jag har klarat av att gå en promenad i raskt tempo.
Och apropå vila, efter en tur som varit extra tuff, antingen pga sträckan eller att jag har sprungit i slalombacke så är jag extra noga att springa lugnt och kort i några dagar efteråt , det ser jag som aktiv vila.”

Nu följer några urklipp från dagen då runstreak-utmaningen Januari 2019 var avklarad

runstreakrunstreak löpningrunstreak springa varje daglöpning runstreakrunstreakrunstreak löpningrunstreaklöpning runstreakrunstreak löpningrunstreakRunstreak löpningRunstreak löpningRunstreak löpningrunstreakRunstreakrunstreak löpningRunstreak löpningRunstreak löpninglöpning runstreak runstreak

En kort summering

Det var några som inte klarade det. Ofta handlade det då om sjukdom, vilket återigen bevisar att runstreakare inte är några extrema knäppgökar som strävar efter att äventyra sin hälsa. Blir man sjuk är det bara att vara stolt över det man klarade och sedan börjar man om! Det är verkligen inte svårare än så. Det är en väldigt rolig och nyttig lek!

En annan viktig sak att tillägga är att det är frivilligt. Det är just den fria viljan att göra en sån här grej som genererar enorm stolthet. Det tror jag att alla kan se genom att läsa citaten. Att själv ta tag i sin hälsa och att själv bestämma att man ska röra sig varje dag är en moget, viktigt och fantastiskt beslut.

Jag har också fått enormt fina kommentarer efter mitt förra inlägg om Runstreak, där många berättade kort om vad runstreak handlar om för dem. De fina citaten sparar jag till nästa blogginlägg!

Runstreakare såväl som icke-runstreakare … Kram på dig!

 

Ewerlöf & Månström dissar runstreak

Ewerlöf&Månström

Jag hörde via rykten att podden Ewerlöf & Månström hade diskuterat konceptet runstreak och varit väldigt negativt inställda. Redan innan jag lyssnade förstod jag ungefär vad som skulle sägas.

Det handlar alltså om den fantastiskt duktiga och legendariska löparen Malin Ewerlöf och den ständigt inspirerande energisprutan/löparen/poddaren Petra Månström. Tillsammans har de podden Ewerlöf & Månström och jag ska villigt erkänna att jag inte lyssnat på den tidigare. Något jag borde ändra på för de är både duktiga kunskapsmässigt och underhållningsmässigt.

Avsnittet hittar ni HÄR, och de talar om runstreak vid 18 min.

Ewerlöf&Månström podcast

Inte försvara bara för att försvara

Om det är något jag försöker undvika så är det att det förödande självförsvaret ska ta vid när man själv eller ens egen livsstil blir kritiserad. Begreppet är mitt eget, och om ni vill läsa mer om det kan ni klicka vidare och läsa mer ingående vad jag menar. Men annars kan jag kort berätta att det handlar om den ständiga och starka driften att alltid försvara våra livsval, vår egen person och vår grupptillhörighet mot sådant som kritiserar och utmanar.
När jag hörde att de hade kritiserat konceptet runstreak reagerade min reptilhjärna direkt. Så som den gör hos oss alla, men jag har blivit ganska duktig på att inte lyssna på den.
Jag lyssnade därför på deras samtal med nyfikna och så objektiva öron som möjligt. Detta för att kunna värdera om de hade några poänger.

Redan innan jag lyssnade misstänkte jag att det skulle finnas kunskapsluckor om vad en runstreak egentligen handlar om. Ja, alltså inte det grundläggande konceptet och själva definitionen, utan hur den genomsnittliga runstreakaren är. Det vill säga ålder, familjesituation, längd på distanser, tempo och mycket mer. Vad en runstreak innebär för en vanlig människa.
Ett malplacerat =

Det första misstaget Petra och Malin gör var att jämställa hashtaggen #AldrigVila med konceptet runstreak. Med min kunskap och min erfarenhet är det lika fel som att jämställa #ByggaMuskler med en positiv syn på anabola steroider. Det hänger verkligen inte nödvändigtvis ihop.
Vad gäller hashtaggen #AldrigVila håller jag med dem – det ger helt fel vibbar och jag tycker att uttrycket i sig känns fel. Men det har verkligen ingenting med konceptet runstreak att göra.

Jag har frågat runt bland kunniga personer inom runstreak och den genomsnittliga runstreakaren i Sverige är en förälder i ca 35-40 årsåldern. Distansmässigt varierar det givetvis, men de flesta joggar korta distanser i långsamt tempo. Grundtanken är att få in rörelse i livet varje dag.
Det skiljer sig något enormt ifrån Ewerlöf och Månströms normala träning (Även om träningen mellan de två skiljer sig mycket ifrån varandra). Eftersom Ewerlöf och Månström utgår ifrån en helt annat form av löpträning än vad den genomsnittliga runstreakaren ägnar sig åt, startar resonemanget på fel fot som inte leder till korrekta slutsatser.

Låt mig bemöta
Jag radar upp några av de sakerna som sades i podden och bemöter dem kort.
Ewerlöf: ”Att säga att man ska springa eller träna 100 dagar i streck … jag tycker att det är helt idiotiskt”

– Ja, jag håller med. Om man tränar så som Ewerlöf tränar löpning och gör det varje dag i 100 dagar är det idiotiskt. Men runstreakare är inte på den nivån och är smartare än så.

Månström säger att hon hör hur folk som ägnar sig åt runstreak säger att de springer trots att de är lite förkylda eller är lite trötta, matta och allmänt icke löpsugna. Att de personerna säger att de kan springa oerhört kort och långsamt. Månström ifrågasätter varför och menar att det inte finns någon poäng med det.

– Om man inte förstår själva poängen med runstreaken så är det svårt att förstå varför man ger sig ut trots att det tar emot. Svaret är att på det sättet som Ewerlöf och Månström normalt tränar, så är varje pass ett träningspass där just det passet ska ge resultat av något slag. När man kör en runstreak är bilden större än så. Det är inte just den dagen som är viktig, utan helheten. Att det hänger ihop.

Om du har gett dig fasiken på att gå uppför trapporna till Empire State Building, kan du inte hoppa över några trappor, och förvänta dig att känna dig nöjd när du kommit till toppen. Du kommer troligen inte att känna en enorm pepp inför exakt varje trappa. Men du kan inte strunta i en trappa. MEN du kan välja att gå väldigt sakta i några trappor. Du kan också välja att krypa.

När du väljer att krypa och gå extremt sakta så anstränger du dig minimalt. Du samlar energi inför att du snart ska börja gå i högre tempo igen. När du står på toppen och blickar tillbaka, är du oerhört stolt att du har tagit dig uppför samtliga trappor utan att hoppa över en enda trappa.

Men det är inte bara stoltheten som är viktig, utan även det förutbestämda – att du har lovat dig själv lite rörelse varje dag. För många blir det hela en hobby och något man engagerar sig i. Detta på ett sätt som normala träningsupplägg aldrig tidigare har lyckats med. Man upptäcker att man inte behöver kötta sig igenom alla de där intervallpassen som man egentligen inte tycker är så roliga. Man taggar ner rent mentalt och börjar tycka om den rörelse man faktiskt får in i livet, varje dag. Det blir en mer avslappnad och njutfull träning.

Ewerlöf: ”Vad ger det för träning? (att springa långsamt) Träning ska vara uppbyggande, rensande av skrot i hjärnan .. ett ”må bra. Men när man kommer till en fixering, för det här är en fixering, då har det blivit osunt.”

– Här blir det tyvärr så att Ewerlöf använder sig av precis samma argument som många icke-tränande använder sig av när de pratar om tränande generellt. Att det är maniskt, en fixering och att det handlar om någon form av besatthet. Svaret är att något sådant är väldigt ovanligt. Inom runstreakvärlden har jag hittills inte sett något liknande. Det är glädjefyllt, det rensar skrot i hjärnan och fyller löparen med glädje. Det Ewerlöf gör är en klassisk demonisering av det man inte förstår, vet mycket om och som därför känns främmande.

Jag har stött på folk som har avbrutit sin runstreak just med motiveringen att det kändes som ett tvång. Det enda jag har sett då från övriga är kommentarer om att det var ett klokt val och att en sådan känsla aldrig är ok.
Det blir så fel att värdarna här i podden utgår ifrån att runstreakare är fixerade, att de inte har koll på vad som är bra för hälsan och att de anser att kroppen aldrig ska få vila. Det finns inte ett uns av sanning i det.

Däremot måste jag säga att jag håller med dem om att all form av fixering är osunt. Att tvinga sig själv att träna varje dag om du inte tycker om det och om det är nedbrytande är givetvis vansinne. Men det är ju inte vad en runstreak handlar om. Alls.

Vi kan lika gärna använda samma argument för Ewerlöfs träning. Hur tror hon att hennes träning ska göra så att hon slår världsrekord på maran nästa år? Svaret är ju att det är en märklig fråga eftersom det inte är vad hon strävar efter.

Ewerlöf: ”När det är grejen att göra det på ett visst sätt som är kicken, då blir det ingen klokskap kvar. Det slutar mer eller mindre alltid på ett dåligt sätt, en sån här fixering”

– Att ägna sig åt sådant som skänker kickar är alltid klokt om själva källan är sund. Det blir ett märkligt logiskt hopp mellan att ”göra något på ett visst sätt” = ”ingen klokskap”. Man måste presentera innehållet i vad som är ”ett visst sätt” för att veta om det är bra eller inte.

Ewerlöf: ”Alla är eniga om att träning och återhämtning är en balans”

– Jag håller med till fullo. Men det har ju verkligen ingenting med runstreak att göra. Vi är gjorda för rörelse att och lätt rörelse varje dag klarar kroppen av galant. Återigen, att träna varje dag i den form som Ewerlöf gör när hon tränar, är givetvis inte hållbart. Men det är inte vad en runstreakare varken vill eller gör.

Månström (om de som joggar lugnt för återhämtning): ”Ni ska promenera och inte ut på någon jäkla återhämtningsjogg, för det blir ändå alltid för högt tempo.”

– Det där med tempot är ju något Månström får jobba på i så fall. Men det är givetvis märkligt att mena att alla andra skulle ha samma problem.

Vidare talar de om vikten av återhämtning när man är ”slutkörd” och ”riktigt sliten.”

– Återigen utgår de ifrån att man måste träna så att man blir slutkörd och riktigt sliten. Att jogga 3 km i lugnt tempo resulterar inte att man blir ”slutkörd” och ”sliten”. Om man då dagen efter tar en återhämtningsrunda på 1,6 km så är det helt okej.

Misstaget de begår hela tiden, är att de tror att man går ut och kör stenhårt eller joggar långa sträckor efter stenhårda pass. Verkligheten ser inte så ut hos den överhängande majoriteten av runstreakare.

Månström: ”Det måste vara mentalt dränerande att behöva ta sig ut på den där joggen hela tiden. Det kan väl vara skönt att bara ta en promenad någon gång.”

– Men om man inte känner så då? Om helheten blir en otroligt stolthet, en fantastiskt kul upplevelse och att man känner sig stark, man förbättras fysiskt och man mår innerligt bra av det. Varför ska man då byta ut lunken mot en promenad? Varför korrigera ett hållbart koncept?

Ewerlöf gör ett utlägg där hon menar att runstreaken innebär att man slaviskt går ut i vilket väder som helst och trots att man inte känner för det, för att känslan av att man är vek annars infinner sig.

– Att man går ut oavsett väder håller jag med om. Men jag ser det inte som något negativt. Jag älskar det som andra anser är ”dåligt väder”. För mig innebär det en extra stolthet att träna i sådan förhållanden och jag har superroligt under tiden.

Att det skulle handla om att man inte vill vara ”vek” säger egentligen allt om hur fel ute Ewerlöf är. Här kan jag garantera att alla runstreakare skulle hålla med mig. Det handlar inte om något egenslaveri för att vara macho, verkligen och absolut inte! Det handlar om en positiv helhetsupplevelse med rörelse varje dag. Det behöver alltså inte vara direkt ansträngande rörelse. En långsam 2 km jogg, alltså långsammare än vad jag gissar att Ewerlöf ens kan föreställa sig, varje dag i en vecka är inte nedbrytande. Det är uppbyggande och stärkande både fysiskt och psykiskt.

Månström menar att man måste förstå vikten av återhämtning, samt att återhämtning kan göra att man också upplever annat i livet, såsom att träffa människor som inte sysslar med träning. ”Man kan också pilla sig i naveln och njuta av livet.”

– Detta är väl ännu ett exempel på hur man förutsätter att man måste springa i flera timmar varje pass. Att det på något sätt skulle ta upp hela ens sociala liv om man ägnar sig åt en runstreak.

Mina normala löprundor tar ca 30 min totalt. Då hinner jag både byta om, träna, duscha och ta på min rena kläder. Det jag får ut av det är att jag blir en bättre partner, gladare och bättre vän och framförallt en mer tolerant pappa.

Jag tycker att en bättre uppmuntran är att folk i allmänhet borde lyfta ögonen ifrån sina skärmar oftare och se världen. Snarare än att jag skulle strunta i de där 30 minuterna och istället ägna tid åt att träffa icke-tränande människor. Resonemanget är i mina öron jättekonstigt.
Månström målar återigen upp löpningen som någonting tråkigt. Förra gången genom att säga att det måste vara mentalt dränerande att känna att man måste ut på den där löprundan. Nu menar hon att man istället för löprundan kan ”njuta av livet”.

Ewerlöf: ”Vad händer efter de 100 dagarna av fixering? Hur sugen är du på att gå på ytterligare 100 dagar?”
– När jag hade sprungit i 100 dagar var jag i bättre form än någonsin, älskade löpning mer än någonsin och var mer pepp än någonsin med att köra minst 100 dagar till. Ju mer jag lyssnar på det här avsnittet, desto mer börjar jag inse att löpning inte verkar vara en direkt positiv upplevelse hos värdarna, såsom den är hos mig.

Hon är ju egentligen fantastisk

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av mina vänner Johnny och Ellen´s podcast paceonearth där de intervjuade Petra Månström. Jag blev så glad när jag hörde Petra berätta om sin bok Smartare löpning och om sin grundläggande syn. Wow, tack, Petra! Du talar i princip exakt såsom jag tänker!
Men vad hände nu? Nu känns det som om hon faller i samma fällor som hon själv säger att andra faller i. Nej, jag dömer varken Månström eller Ewerlöf för detta snedsteg. Jag har själv varit ute och cyklat ett flertal gånger och kommer att vara det tusen gånger till i min tarvliga lilla värld.

Ultralöpare runstreakar

Jag ska också tillägga att det finns väldigt många ultralöpare som är på en runstreak. Om det är några som har koll på sin kropp och som kan lyssna på sin kropp så är det ultralöpare. De har tagit sin kropp till gränsland där andra inte har varit, testat sin kropps fulla potential och upptäckt okända platser.
Ta en titta på Ellen Westfelt exempelvis. Hon har i skrivande stund sprungit varje dag i mer än fem år (hon startade sin runstread 20:e Feb 2012). Hon springer otroligt lopp som sträcker sig över 16 mil med stigningar på 10.000 höjdmeter. Det är finns gott om andra exempel så distanserna behöver givetvis inte vara jättekorta hela tiden.

Man ska inte utgå ifrån att folk är korkade, tycker jag. Ju mer vältränad man är, desto mer klarar man av. En totalt otränad person kommer inte att springa 1o km varje dag. De flesta sunda människor lyssnar på sin kropp och känner vad som är rätt och inte.

Nu lägger vi ner …

Avslutningsvis, Ewerlöf och Månström är två kloka personer med mycket kunskap, men just vad det gäller runstreak står de tydligt utanför ett låst rum och gissar vad som finns innanför rummet. De vill få det till att rummet är fullt av spöken. Men jag kan trygga dem båda med att vi är jättesnälla, inte fixerade helt normala människor. Och otroligt måna om att må bra.

Vi har dessutom hittat den där balansen som de talar om. Runstreaken har gjort att väldigt många som tidigare aldrig har lyckats med sin träning, nu är otroligt stolta och rör på sig lugnt och skonsamt varje dag. Så istället för att säga att dessa människor gör fel, säger jag GRATTIS, må väl och njut!

Om du är nyfiken på konceptet runstreak har jag skrivit en bok om bland annat det. Du hittar den här!

Jag avslutar med att lägga ut en bild ifrån JUST IDAG. Min sambo har gått ifrån att vara en stillasittande, rökande trebarnsmor med lite energi … TILL att nu vara en löpfrälst, runstreakande, otroligt mycket gladare och tålmodigare mamma … SOM idag sprang sina första 22 km. Detta var hennes runstreak-dag nummer 40. Heja på henne på insta: @ann_elise1980

Runstreak

Kram på dig!

Prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp

Runstreak – Anta utmaningen du också!

löpning springaNär man hör begreppet runstreak är det lätt att tro att det handlar om att springa naken på en fotbollsplan. Detta så länge man kan tills att polis eller vakter hindrar en. Och även om det också är en form av motion är det ingenting jag vill uppmuntra till. Ja, så länge du inte lyckas dra ihop ett slutet sällskap som verkligen vill se dig springa naken, utan risk för att någon utomstående behöver få syn på spektaklet. Men som sagt, det är verkligen inte den typen av runstreak jag nu ska skriva om.
Vilken onödigt lång inledning det här blev …

Vad är en runstreak?

Runstreak löpning
En runstreak innebär helt enkelt att du springer minst 1,6 km varje dag i så många dagar i följd som möjligt. Sen finns det egentligen inga övriga regler men många väljer att sätta upp olika regler som passar just dem.
Min regel är att själva löpturen ska vara en parantes i vardagen som endast ägnas åt just löpning, både mentalt och fysiskt. Nej, jag menar inte att jag inte får fundera på annat under löpturen, utan att det ska vara en löp-parantes som innefattar idén om att ta en löptur, förberedelsen inför löpningen och själva löpningen. En parantes av rörelse varje dag.
Detta till skillnad ifrån att på jobbet komma på att man idag måste springa, och därför slentrian-springer lite grann i sina vanliga kontorskläder i korridoren.
Men det är en regel som känns bäst för mig. Vad som känns bäst för dig bestämmer bara du.

Jag själv antog den här utmaningen den 20:e februari, 2018. Det betyder att jag idag har sprungit varje dag i 516 dagar på raken.

Varför springa varje dag?

För att få in rörelse i ditt liv på ett väldigt enkelt sätt! Jag antog utmaningen då jag hade blivit intresserad av att springa ultradistanser, men ännu inte var redo. Ultra innebär alltså att man springer längre än ett maraton som alltså är 42 km. När jag lyssnade på Ellen Westfelt och Johnny Hällneby i deras podcast paceonearth.se, nämnde de att en runstreak-konceptet i sig faktiskt är ultra. Jag höll med dem och tog därför beslutet att göra det, och har sedan dess hållit i min streak.
Ellen Westfelt själv började springa den 4:e September 2013 vilket innebär att hon nu har sprungit i imponerande 2137 dagar i rad!

Skapa stolthet

Men frågan var ju varför man ska springa varje dag? För mig var det alltså att jag ville göra någonting ”ultra”, innan jag var förberedd på en äkta ultradistans. Men sedan passade det även in i min träningsfilosofi eftersom den lyfter fram vikten av att känna sig stolt över vad man gör. När man har sprungit varje dag i exempelvis 20 dagar, infinner sig en triggande stolthet som håller i sig och ökar för varje dag.

Skapa kontinuitet

Att inleda en runstreak är ett ypperligt effektivt och enkelt sätt att få in rörelse i vardagen. Konceptet är enkelt och själva rörelsen är enkel.
Ditt gym är utanför ytterdörren och passet blir aldrig fullsatt. Du behöver inte betala någon medlemsavgift och du får frisk luft och lugn och ro. Dessutom slipper du krångliga scheman och en vrålande PT. Du skapar helt enkelt din egen träning och blir din egen PT och utför något som i stort sett alla människor rimligen klarar av.

Slipp ursäkterna

runstreak löpning
En runstreak har också någonting extraordinärt med sig som nästan alla som provat vittnar om. Det är att de vanligaste ursäkterna för att slippa träna aldrig riktigt får fäste. De får liksom aldrig tillfälle att ens ploppa upp, utan lyser istället med sin frånvaro. Varför det är så beror till viss del på utmaningens enkelhet, men också på att man långt i förväg faktiskt vet vad som gäller. Man är, från och med det att man fattar beslutet, fullt medveten om vad som kommer att hända varje dag en lång tid framöver. Detta till skillnad ifrån att lite mer luddigt bestämma sig för att börja träna och inte veta exakt när och hur. Ett sådant upplägg skapar en stark grogund för ursäkter som får en att skjuta på träningen tills imorgon. Ofta får det också effekten att man genomför betydligt mindre ansträngande träning än vad man tänkt sig. En promenad kanske duger istället för den där tänkta löprundan …

Siffrans pepp

runstreak löpningDessutom har runstreaken en extrem styrka i det att siffran ökar varje dag. Våra hjärnor gillar simplicitet, kontinuitet och ogillar förändring. Att efter sju löpdagar plötsligt bryta sin runstreak, är betydligt  mycket svårare än att hoppa över en vanlig löptur. Därför tipsar jag alltid om att ha dina dagar tydligt synliga till vardags. Gärna en kalender på väggen där du varje dag fyller i hur långt du sprungit eller bara att du sprungit.

Följ andra runstreakare

runstreak sverige
Ellen Westfelt från paceonearth.se har skapat en sida på facebook som heter Runstreak Sverige där du är jättevälkommen som medlem. Där kan man skriva om sin egen runstreak och få pepp ifrån andra, eller läsa inspirerande ord ifrån andra som runstreakar.  Du kan dessutom hitta andra genom att följa hashtaggen #runstreak på exempelvis instagram.
Jag själv lägger ut en löpbild för varje löpdag på min instagram @trollkarlen_daniel_karlsson

Frågor?

Om du har några andra frågor är du jättevälkommen att ställa dem i kommentarerna nedan eller maila mig på magi(at)danielkarlsson.com

Så kom igen nu! Häng med in i runstreckens värld och ha kul med oss andra!

Kram på dig!

Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp: