Ellens 2000:e Runstreakdag

Runstreak paceonearth

Finns det hjärterum …

Vi kom iväg i helt okej tid ändå! Det brukar ju liksom inte bli så när hela familjen ska pallra sig iväg. Men jag, sambon och våra tre kids satte oss i en fullknökad bil och insåg först då att det nog skulle bli problem. Denna lördag skulle vi nämligen även få in en fakir och hans packning. Tack och lov lyckades vi med nöd och näppe dock att klämma in alltsammans. Sen bar det av mot Norrtälje!

Mot Vätö

Målet var en stuga på Vätö som ligger ca 17 km nordöst om Norrtälje. Där skulle vi träffa Johnny, Emmy och framförallt Ellen som alltså dagen efter skulle springa sin 2000:e runstreak dag. Sug på det en stund: Springa varje dag i 2000 dagar. Coolt!

runstreak löpning

När vi kom fram var Ellen och Johnny redan på plats och hade fixat gudomlig lunch åt oss.

runstreak

När vi hade installerat oss tog jag, Ellen och Emmy en skön löptur på ca 8,5 km. Det är alltid coolt att springa med människor som lyckats med bedrifter som känns långt över sin egen förmåga. Medan vi sprang tänkte jag på att de för en kort tid sedan hade sprungit Sandsjöbacka Trail. Vi pratar alltså tre dagars löpning med ökande distans i tuff terräng. 25 km på fredagen, 50 km på lördag och 89 km på söndagen. Helt galet fantastiskt.

runstreak löpning löpare
Jag och Emmy
löpning runstreak
Emmy och Ellen på språng
löpning snö vinter
Jag i förgrunden och Ellen och Emmy som kämpar sig igenom skaren
runstreak löpning löpare
Lättsprånget i vackra vidder

Festnatt

Väl hemma igen började vi att fixa inför kvällen. Vinet åkte fram och det var en allmänt munter och förväntansfull stämning. Martin, fakiren, drog ihop en episk lasagne med chevre som fortfarande får det att vattnas i munnen på mig av blotta tanken. Vi skålande i förtid i champagne åt Ellens 2000:e dag och hyllade henne i alla fall en smula av det hon egentligen är värd.

runstreak middag
Den episka lasagnen dukades fram

På kvällen tände vi bastun och hade en sagolikt mysig stund i förrummet och i den iskalla duschen under en stjärnklar himmel. Barnen hade hur kul som helst och den klassiska repliken ”stäng dörren!” upprepades så många gånger att jag gissar att det fortfarande ekar.

bastu

rolig fest party
Roligt … men svårt att förklara …

Dag 2000

Det blev en sen kväll och löprundan som skulle äga rum vid klockan 10 på söndagen blev av någon outgrundlig anledning framskjuten till strax efter 11.

löpare
Johnny laddar med tandborstning medan jag peppar honom

Ögonen på de flesta av oss var lika grusiga som vägen utanför som vi strax skulle springa på.
Men som alltid, när löparkläderna åker på infinner sig en piggare känsla i kroppen. I alla fall hos mig.

Runstreak Yoga draken
Jag fick feeling och körde lite amatöryoga.

Det blev en kortare pass. Ett riktigt njutfullt pass på dryga 20 minuter. Vi sprang ut på varenda brygga längst vattnet och var sådär lekfullt barnsliga som man kan vara när man är ett glatt gäng som firar sin vän.

löpning
Ellen och Emmy brygg-streakar
runstreak springa löpning
Ellen, Emmy och Johnny tuffar på
runstreak löpare
Johnny, Ellen och Emmy

 

Martin filmade med sin drönare och klippte hastigt ihop den här filmen av vårt äventyr. Håll till godo!

Podcast inspelning och hej då

När löprundan var slut och vi hade landat igen, riggade Johnny upp en tillfällig podcaststudio för att spela in ett kortare avsnitt dagen till ära. Resultatet blev att jag, Emmy, Ellen och Johnny diskuterade våra runstrecks. Om man vill lyssna på det avsnittet kan man klicka HÄR.

paceonearth podcast
Inspelning av avsnitt #99 av paceonearth podcast

Sedan var det dags för mig med familj att packa oss iväg. Jag hade ett gig som jag hann till med mycket lite marginal.

Överlag ett fantastiskt roligt äventyr med goda vänner. Det här får vi göra om! När jag firar min tvååriga runstreak? När Ellen firar 3000 dagar? När Emmy firar 500 dagar? När Martin firar 100 dagar? Vem vet?

Kram på dig!

 

Att springa varje dag i ett år

runstreak löpning

Ja, det kändes ju lite roligt att få skriva den rubriken. Det trodde jag inte för några år sedan då löpning var det hemskaste jag visste. Jag förknippade löpning med den yttersta formen av tristess och kategoriserade den monotona sysslan väldigt nära facket tortyr.

En ljuv smak

Jag har fått många olika reaktioner. Hittills uteslutande hejarop, vilket givetvis värmer massor. Så, är jag stolt? Ja, jo, det måste jag säga att jag är. Men samtidigt kan jag faktiskt inte känna den där intensiva stoltheten som jag tror att många TROR att man gör. För att vara lite symbolisk kan man säga att när jag beslutade mig för att springa varje dag, var det som om jag dukade fram en fantastiskt god efterrätt framför mig. Sedan dess har jag tagit en liten tugga varje dag i ett år.

runstreak träningstrolleri
Första dagen efter att jag antagit utmaningen. Runstreak dag 1.

Det blir ju ingen smakexplosion plötsligt efter sista tuggan. Nej, istället innebar de första tuggorna att jag analyserade smaken och konsistensen. När jag väl var bekant med rätten tog jag den där tuggan varje dag och jag visste vad jag kunde förvänta mig. Vissa dagar var jag mer sugen än andra men helhetsbilden är att det är en väldigt god efterrätt. När jag sprang  dag 365, tog jag den sista tuggan och tittade ner på en tom tallrik och kände givetvis en stor tillfredställelse.

runstreak
Runstreak dag 29 i Skellefteå.

Men redan dagen efter kom kyparen in med en ny tallrik med samma efterrätt. Jag vet inte hur många tuggor jag kommer att ta, men jag vet att jag gillar den här efterrätten och att jag trivs med att äta lite av den varje dag. Den här gången känns det faktiskt lite friare. Första året hade jag koll på varje dag och la även ut en bild efter varje löprunda. Nu kommer jag att sluta med det och bara låta löpning varje dag ske mer kravlöst. Jag kommer inte att ta någon obligatorisk bild varje dag och jag kommer nog inte att koll på exakt vilken dag jag är på.

runstreak löpning

Större frihet

Det är lite som om jag under första året var tvungen att sitta vid bordet hela tiden och ha koll på min efterrätt. Nu kan jag komma och gå som jag vill. Men jag kommer ändå att äta en tugga varje dag, eftersom jag tycker så mycket om rätten. Jag vet inte hur många tallrikar kockarna har fixat till inne i köket, men jag vet samtidigt att jag kan lämna restaurangen när jag vill och kan hälsa på när helst jag har lust.

runstreak daniel karlsson

Expressen ville att jag skulle berätta om min runstreak. Det blev en lång intervju. Jag minns inte att jag överhuvudtaget nämna någonting om vikt. Det blev en sån där rubrik som jag inte alls gillar. Men, kanske fick de med något väsentligt i själva artikeln, jag har själv inte läst den.

runstreak träningstrolleri löpning

Har jag förändrats?

Både i den intervju och en intervju jag gjorde med i Radio P4 (klicka på bilden nedan för att lyssna) ställdes från hur jag har förändrats efter att ha sprungit varje dag i ett år. Den frågan lämnar mig i en märklig känsla av att jag inte har förändrats alls. Lite som att den där lilla tuggan av efterrätten varje dag inte skulle förändra mig på något märkvärdigt sätt. Faktum är ju att jag sprang redan innan jag inledde min runstreak. Jag hade sprungit i sisådär fem år, men inte varje dag. Så huvudskillnaden har blivit att jag springer varje dag istället för varannan eller var tredje dag. Det i sig har inneburit att snittdistansen på passen har sjunkit rejält, eftersom jag medvetet har lagt in pass på 1,6 km på de ställen jag annars hade haft vilodagar.

löpning runstreak

Distanser, lärdom och skador

Distanserna jag klarar av att springa har däremot ökat. Under den här tiden har längtan efter att kunna springa väldigt långa distanser vuxit och blomstrat. Mognat.

runstreak löpning
Träning inför 24 h ultra intervall challenge som aldrig blev av p.g.a sjukdom.

Jag har också lärt mig mycket om kroppen. Jag har fått en mycket större kännedom om vad jag klarar av under olika förhållanden. Exempelvis vad jag kan förvänta mig av mig själv efter en sen natt med lite och dålig sömn. Jag känner bättre av när jag behöver återhämtning och tycker att jag faktiskt har byggt upp mig själv fysiskt på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kan ibland känna av smärtor som jag tidigare blev orolig för, och komma på mig själv att vara fullständigt lugn. Inte en gång under det här året har någon av de smärtor jag känt, lett någonstans.

Tidigare brukade varje liten upplevd smärta leda till att jag var tvungen att vila ifrån löpningen några dagar. När jag pratat offentligt om upplevelsen att jag återhämtar mig snabbare och blir mindre skadad av att springa varje dag, får jag direkt medhåll av andra som är på en runstreak. Vad det beror på har jag ingen aning om, och jag låter det vara osagt om det verkligen stämmer.

runstreak

Rekommenderar jag andra att springa varje dag?

Absolut. Jag har sett nog av exempel nog där folk som provar en runstreak mår så innerligt underbart. Ja, även folk som inte alls tränade förut och som klassade sig själva som antitesen till löpare.
I runstreak-gruppen på facebook haglar anekdoterna om hur välmåendet har blomstrat och hur givande det har varit att springa varje dag, på massor av olika plan. Det värmer verkligen hjärtat hur rörelse kan spela en så massiv roll i människors liv. Framförallt när det innebär en syssla som de faktiskt börjar förknippa så start med välmående att de lägger ner det negativa tänket i stort. Löpningen blir en vän istället för en jobbig fiende som man måste hänga med ibland.

runstreak löpning

Hur länge kommer jag att fortsätta?

Jag vet faktiskt inte. Jag kommer att köra på så länge jag har roligt och så länge det genererar stolthet. Ja, såtillvida ingenting oförutsett händer, såsom att jag råkar ut för en skada. Men det är ju någonting jag ändå inte i dagsläget vet om och som således inte ger mig ett svar på när jag kommer att sluta.

runstreak löpning

 

När jag tänker att jag har sprungit varje dag i ett år känns det inte så. Alltså, jag vet att jag är på en runstreak och har sprungit väldigt många gånger, men inte alls i den omfattningen och med den intensiteten som jag med facit i hand inser att jag har sprungit. Samtidigt, när jag tänker på att jag har sprungit ytterligare ett år, nästa år i februari, så känns det som en orimlig och ouppnåelig evighet tills dess.

 

runstreak

Men nu har jag lovat mig själv att sluta tänka på dagarna och njuta av min runstreak, det ska ingå i den allt större friheten jag talade om förut. Jag vill helt släppa krav på rapportering och behovet av att räkna dagar. Den energin ska jag istället lägga på att skapa så roliga löpturer som möjligt, och att uppskattade dem så mycket jag kan.

runstreak löpning

Nej, nu vaknas det matlagning här hemma. Det blir ugnspannkaka. Hur bra springer man på ugnspannkaka? Det får vi se efter maten.
I helgen sticker jag iväg med ett gäng glada löpare för att fira Ellen Westfelt som också är på en runstreak. Hon firar sin 2000:e dag … Jag ligger i lä!

runstreak löpare

 

 

 

 

 

Nu håller jag också alla tummar för att min bok som handlar om min träningsfilosofi och om konceptet runstreak ska bli av. Jag har nyss skickat in manuset och väntar nu spänt på vad förlaget ska säga. Håll tummarna för mig! Tack!

Kram på dig!

runstreak
Snygg runstreak-buff från paceonearth.se

 

 

 

Varför ultradistans? Det här är mitt ”varför?”

Varför

Varför väljer en människa att springa? Det kan naturligtvis vara subjektivt, men i grund och botten, och generellt sett, handlar det nog mest om välmående. Det kan nog alla köpa, löpare och icke-löpare.
Varför väljer man att springa ett maraton? Nu tycker jag att det hela börjar bli intressantare. Ett maraton är långt. Många tycker att 10 km är en drömdistans. Ett maraton innebär att man ska springa den drömdistansen fyra gånger och lite till. Enkelt sett kan man nog säga att det är det ultimata beviset för att man tillhör den främsta gruppen av motionärer. Ja, nu pratar jag just om vanliga människor och inte eliten, för varför de springer är betydligt enklare att svara på.

Men varför väljer man att springa en ultradistans? Alltså distanser som är längre än ett maraton. Oftast mycket längre såsom uppåt 10 mil och den vanliga drömdistansen på 100 miles, alltså 16 mil. Nu blir det sådär ultraintressant, eftersom det blir ännu mer subjektivt än förut. Nu börjar vi nå individens innersta tankar, känslor och hela själ. Eftersom det är så subjektivt kan jag bara spekulera kring mig själv, vilket är det jag nu ämnar göra.

Att fullt ut reda ut sitt ”varför?” är av stor vikt när det gäller ultraköping. När det är som tyngst och svårast kan känslan bli överväldigande och då räcker det inte med att slentrian-vilja klara av av loppet. Då krävs det mentala resurser som är välformulerade och genomtänkta. Det är när du fullt ut har förstått just ditt varför, som du får tillgång till ytterligare energikällor som kan vara avgörande för om du ger upp eller inte.

Annorlunda

Jag har alltid tyckt om en viss typ av annorlunda. Jag har ett behov av att höras och synas, att sticka ut och att vara speciell. Det är något jag både är stolt över, men också önskar att jag ibland slapp känna. Ja, jag är absolut stolt över mig själv i många avseenden, men jag anser mig inte vara förmer än andra utan anledning. Faktum är att jag känner mig långt undermålig inom många områden och det kan vara en gnagande och betungande känsla att dras med. Jag slits mellan att känna mig mediokert framgångsrik och extremt misslyckad. Många gånger önskar jag att jag var lite mer jämn och att jag höll mig ungefär på en nivå i skalan.

Jag har ett starkt driv av att bevisa både för mig själv och för andra att jag är någon. Det är förmodligen därför jag har dragits till det mer udda i många avseenden. Jag spelade inte hockey och fotboll, utan ägnade mig åt kampsport, vilket inte många av mina vänner gjorde. Jag och min bästa vän i tonåren valde att gå vår egen väg musikmässigt, bort ifrån det som alla våra andra vänner lyssnade på. Jag valde att låtsas tillhöra en radikal ideologi i tonåren, trots att jag aldrig riktigt lyckades.

Jag halkade tidigt in i att testa tobak och alkohol. När jag tänker tillbaka var även det ett sätt att ligga före andra och att skilja mig från mängden. På äldre dagar tränade jag och tävlade i paintball, en ganska udda sysselsättning. Sedan har vi det där med min hobby som blev mitt yrke – trolleri. Mer udda än så tror jag knappast att det blir. Jag kan också vittna om att etthundra procent av samtliga som trollar har någon form av behov att söka godkännande och beundran hos sin omgivning. Den typen av behov har förresten alla artister jag har träffat också. Behov av att synas, höras och att vara  någon. Att få uppmärksamhet.

Arvet

Men en fråga som dyker upp inom mig är då varför jag känner ett behov av att göra saker som ingen annan gör och att sticka ut, synas och höras. Jag tror att det på något sätt går i arv i vår släkt. Farfar var väldigt framgångsrik simmare och stoltserade alltid med hur mycket han kunde och visste. När han hälsade på när jag var barn, minns jag hur han timme ut och timme in satt och läste uppslagsverk, bok efter bok.

Han försökte lära mig namn på växter och djur på latin och berättade om de gamla grekerna i tid och otid. När jag tänker efter har jag fått lite av det där jag med – mina barn kunde exempelvis säga skata, kråka och nötväcka både på engelska och latin redan när de var två år gamla.
Farfar körde liksom sitt race och hade ganska svårt att ta in att det fanns andra sätt att tänka och leva. Ganska ofta ett kul sätt att vara på, och inte nödvändigtvis en trist attityd och en besserwisser, som man kanske kan tro.

Min pappa är också en person som har kört sitt race fullt ut. Känslan jag har fått är att det har varit ett sätt att bryta sig loss från farfars linje och välja sitt eget spår. Genom åren har jag sett många tecken på det i alla fall, om jag har tolkat det rätt. Han ville klara sig själv och har kämpat sig fram på sitt sätt, tagit sina beslut och i stort sett struntat i vad andra säger, tycker och tänker. Jag är ganska övertygad om att det är ett resultat av att han under uppväxten varit ganska kontrollerad och kanske styrd.

Men det har också inneburit att han har utvecklat en stark integritet och en osvikbar tro på sina egna vanor, föreställningar och hela levnadssätt. Jag tror att det ofta blir så när man försöker att bryta sig loss – för att klara vara egen måste man tro på sig själv till hundra procent.

Mallen

Pappa har ofta haft svårt att acceptera levnadssätt som inte går i linje med det han anser är rätt och riktigt. Min mamma är precis likadan och jag upplever att hon formades mycket efter min pappa.

Min äldre bror har alltid gjort allt för att ta plats bredvid pappa. Jag såg honom i unga år försöka föra sig på liknande manér, dra samma skämt och till och med lära sig uppskatta samma saker som pappa gjorde. Jag har inte känt samma behov. Jag fick kanske tvärtemot ärva samma vilja och strävan som farfar och pappa, att köra mitt eget race. Det positiva med det har varit att jag känner en större frihet att inte behöva passa in i en förutbestämd mall. Det negativa har varit att jag aldrig riktigt har blivit accepterad. Mina val har av övriga familjen blivit klassade som konstiga, ovärdiga och rent av fel. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag alldeles för många gånger har valt alldeles överjävligt jättefel. Verkligen inte, för det har de till hundra procent rätt i. Men jag känner att överlag har det också format den jag är idag.

Förhoppningar

Jag satt inte där vid släktmiddagarna och drog rätt skämt och sa rätt saker. Jag följde inte resultaten för allsvenskan och jag låtsades inte ens vara lite intresserad av det.
Det hade många gånger resultatet att jag blev subtilt lite utanför. Förr hade jag dock en förhoppning om att mina val en dag skulle accepteras och att de där fnysningarna skulle upphöra. Jag tänkte att om jag verkligen skulle lyckas med något av mina udda sporter eller hobbys, visioner och mål, så skulle de acceptera mig och kanske rent av respektera mig.

Men så blev aldrig fallet. Jag har aldrig någonsin hört ”vad duktig du är” för någonting jag lyckats med. Det enda jag har märkt är en viss indirekt stolthet då jag fått höra av andra att mamma och pappa har berättat att jag har ett eget TVprogram eller varit med i tidningen och liknande.
I vår familj talade man inte om känslor. Man kunde uttrycka dem om det var något man var missnöjd med, men man hyllade och stöttade inte varandra. Jag har exempelvis aldrig hört ”jag älskar dig”, någonsin ifrån någon i min familj.
Nu säger jag bara som det är och det här är inget sätt att få sympatier. Det är bara mitt sätt att försöka luska ut varför jag blivit som jag blivit.

Oseriöst

Jag är en person som går hundra procent in i mina projekt och ibland tvärvänder jag rakt ur dem och går in in med samma entusiasm i något helt annat. Detta har jag fått höra otaliga gånger är oseriöst och allmänt korkat. ”Du mognar väl kanske också en vacker dag”, var en ganska vanlig kommentar.

Ett exempel var på den tiden jag bestämde mig för att satsa på mitt trolleri. Givetvis något som mottogs med uteslutande nedsättande kommentarer och många huvudskakningar. En dag lyckades jag få in ett helt reportage i en lokaltidning om mig själv. Det var lokalkändisen Christer Peters som hade kontakter med tidningen och skrev själv artikeln.

Jag var eld och lågor! Detta var mitt första reportage och massor av människor skulle nu få läsa om mitt trolleri. Det var en enorm kick och jag såg fram emot att få fler bokningar. När jag sprudlande berättade för mina föräldrar märkte jag att de inte alls var så positiva som jag. Tvärtemot menade de att det var ytterst ”oseriöst”. Det var ett ord som fastnade hos mig. De menade att eftersom det var en vän till mig som skrivit artikeln så var det ju inget riktigt och äkta reportage. Istället var det oseriöst.

För mig var det en enorm framgång, och om jag kunde prata med den unga glada Daniel idag skulle jag med all min kunskap  jag idag har om media och artisteri, hylla honom och berätta att det var en smart och bra väg att gå.

Förväntningar

Min paintball var en dålig sport/hobby eftersom det handlade om krig. Mitt trolleri var inget riktigt yrke. Det var oseriöst. Min kampsport var ingen riktigt sport eftersom det inte var fotboll eller annan mainstreamsport. Jag kan inte räkna antalet drömmar jag haft som jag har presenterat. Idéer om tankar som skiljer sig ifrån mängden. Men samtliga har bemötts med kritiska och ibland övertydliga hånande både gester och ord.

Jag är idag övertygad om att det nästan aldrig handlade om mina tankar och idéer i sig. Det var inte de som egentligen recenserades. De var troligen redan innan de låtit sig betraktas, dömda att misslyckas eftersom de kom ifrån mitt huvud. Jag var den som inte följde den bana mina föräldrar ville att jag skulle följa och det var det som födde ett behov att korrigera mig och därför ge avslag på de tankar och idéer som föddes. Så att jag en dag skulle vakna upp och inse att jag borde följa det som förväntades av mig.

Självförtroende

Den där attityden blev så småningom befäst och det spelade inte längre någon roll. När familjen satt samlad och en fråga om någonting jag brann för kom, visste jag redan innan jag hade svarat att en skulle förklara hur dumt det var, hur nästa person skulle instämma. Det fanns inga andra alternativ och jag var oftast helt fine med det. Jag blev absolut nedbruten, men också stark av det. Generellt sett har det gjort att jag har ett fruktansvärt dåligt självförtroende, men på det stora hela har det också gjort att jag inte förväntar mig framgång, att bli omtyckt och att allting ska flyta på lätt. Jag är van vid motgångar och jag är van vid att kämpa för min sak. Att definitivt inte få lätt medhåll.

Det jag saknar, om jag skulle få önska, är mer stöttning ibland. Att få höra ”Det där är inte dumt” eller  att någon i familjen erbjöd sig att hjälpa eller att i alla fall diskutera det hela med en positiv ton.

Det var absolut inte fråga om mobbing, utan det här var en attityd som bara fanns. Jag hyser inget agg mot någon av de inblandade idag utan har accepterat fullt ut att de kör sin grej och jag kör min grej. Än idag kan jag i princip inte presentera någon av mina bravder, tankar och idéer utan att det bemöts av negativitet och huvudskakningar med tillhörande småskratt.

Löpningen

Min löpning har givetvis fått samma behandling. Min bror och mamma skulle aldrig någonsin få för sig att ägna sig åt det, och givetvis är det därför lätt att demonisera och direkt avfärda som vansinne. Min pappa, däremot, är själv en som i övre medelåldern har ägnat sig åt löpning och en och annan halvmara. Men trots det är det givetvis lätt att avfärda just mitt sätt att tänka och behandla löpningen på som i alla fall ”lite märklig”. Ibland också rakt av fel och lite skrattretande dum.

Ju mer jag stod upp för mig själv, desto mer desperat blev jargongen i min familj. Jag tror att det var känslan av att det inte fäste, att de inte kunde påverka mig och kontrollera mig, som gjorde att det blev så.

Visionären och pojken

Ett drag jag märker hos mig själv är ett drag av att göra precis tvärtemot istället för att göra det som krävs av mig. Istället för att sluta blir jag mer intensiv. Istället för att skifta över till det spår man vill att jag ska gå efter hittar jag ett spår ännu längre ifrån det spåret.
Djupt inom mig finns en liten kille som desperat önskar att få bli accepterad för den han är. En kille som skulle vilja dela sina drömmar med de som betyder mest för honom, utan att de ska krossa dem innan de ens fått en chans.

Men inom mig finns också en stark visionär som vägrar ge vika för vad andra tycker och säger. Den visionären är bra att ha när saker ska göras, eftersom när han har bestämt sig för något så sker det. Visionären har dock blivit onödigt envis ibland och därför kan det vara svårt att i skapandets process ta in andra aspekter än hans egna. Det är något jag vet är en brist hos mig, som jag försöker att jobba på.

Längre

När jag började springa ville jag så småningom springa längre. Som ett direkt resultat av den eviga strävan att vara någon, vara bra, duga. Att bevisa för mig själv och andra att jag kan lyckas. Som jag ser det idag var ultralöpning det enda som min löpning rimligen skulle kunna leda till. Jag insåg det inte då, men i backspegeln ser jag det oklanderligt klart och tydligt.
Min löpning ansågs direkt av mamma och min bror som något konstigt och som ”ännu ett av Daniels påhitt”. Pappas löpning var bra, givetvis. Men det här kom ifrån min hjärna och därför blev det inte lika accepterat. Min pappa var inte lika negativ, men givetvis aldrig positiv. När jag presenterade konceptet runstreak som jag brann för, var det givetvis direkt vansinne. Det följde ju inte mallen. Resultatet var givetvis att jag ville köra så länge som möjligt.

Det märkliga är att jag inte ser på min barndom som någon dålig barndom. Nej, det är precis tvärtom. Jag ser på den som otroligt varm, färggrann och rik. Det fanns kärlek fast att den inte uttrycktes i ord och trots kravet att följa rätt spår och välja just det rätt som ansågs vara det enda rätta.
I den familj jag nu själv har är jag noga med att hela tiden vara så stöttande, uppmuntrande och öppensinnig jag kan. Jag märker tyvärr själv att jag har det där draget som gör att jag har svårt att acceptera andra än mina egna uppfattningar och bestämmelser om vad som är norm och inte, men eftersom jag är medveten om det kan jag bryta den trenden.

Poängen

När stöttandet helt uteblir tappar allt sin poäng. Min bror gick ifrån att inte acceptera, att köra en liten förlöjligande jargong och att småskratta åt allt jag åtog mig – till att slutligen fullt ut påpeka att jag inte var kapabel till någonting. Att jag var värdelös och slutligen att jag var sinnessjuk och borde söka hjälp. Där tappar det sin mening att fortsätta. Därför har jag ingen kontakt med honom idag, vilken för mig har inneburit en enorm befrielse. Men något så drastiskt vägrar jag ska hända inom min egen familj idag. Därför är jag noga med det där med att stötta och inte nedvärdera det som inte följer  min egen mall. Det gäller även vänner och bekanta. Ett ”Bra jobbat!” eller ”Vad grym du är!” landar aldrig fel.

Något som har blivit viktigt för oss är att hela familjen följer med på lopp och andra evenemang. Att våra barn tidigt ska lära sig att vi är en familj som hjälper varandra och är inkluderande är viktigt för oss. Jag tror också att en sådan gemenskap förhindrar grogrund för någon form av tävlan inom familjen. Att få det att kännas naturligt att stötta och att känna sig stöttad ska vara en självklarhet.

Varför?

Mitt ständiga behov att hävda mig, att vara någon och att lyckas med mina idéer, driver mig till att göra något extraordinärt. Ultra är det ultimata inom löpning. Jag vill lyckas med det för att bevisa för mig själv och för andra att jag duger. Den lilla pojken inom mig kräver det. Men han kräver inte att man ska falla ner på knä, eller hävda att han är förmer än andra. Han kräver bara att hans bedrift också räknas. Att den duger, trots att idén är hans egen. Att bedriften är okej, det är allt han kräver.

Visionären inom mig kräver det också. Det finns så många projekt som han har misslyckats fatalt. Det grämer mig ofta. Att lyckas med någonting så storartat som att springa ultradistanser tänker jag inte misslyckas med. Det finns inte i min världsbild.

Slitage

Att jag slits mellan att känna mig fatalt misslyckad och mediokert framgångsrik är en känsla som uppstår av den lilla pojken och visionären inom mig. Den lilla pojken känner sig fatalt misslyckad, medan visionären känner sig mediokert framgångsrik. Mediokert eftersom det krävs av en visionär att aldrig vara fullt ut nöjd, utan hela tiden sträva efter förbättring. Det är något jag har lärt mig efter att aldrig ha fått den där bekräftelsen hemifrån. Jag har lärt mig att jag måste kämpa mer hela tiden. Men ur det föddes också pojken som känner att det aldrig blir bra nog.

Mållinjen

Om jag lyckas med ultra kommer visionären att bli så pass nöjd det går att bli, och den lilla pojken kommer att få beröm. Beröm både av mig själv och av andra.
När det kommer att vara som tuffast för mig … När varje cell i min kropp skriker åt mig att stanna … När pojken skriker att det inte går eftersom han är värdelös … När till och med visionären har gett upp eftersom han vet att detta bara kommer bli en i raden av misslyckade projekt …

Då kommer mitt enda sätt att få pojken att känna sig stolt och visionären att bli mer positiv, vara att fortsätta. Fortsätta springa trots att jag inte kan. Trots att jag inte orkar. Trots att det gör för ont och trots att jag vet att jag inte duger och kommer att misslyckas. Jag kommer att fortsätta ändå, enbart med viljan att skapa en stoltare pojke, en positivare visionär och en bättre Daniel.

På mållinjen förväntar jag mig inte något beröm ifrån någon. Inte ifrån min familj, inte ifrån vänner och inte ifrån bekanta. Men det spelar ingen roll. Att jag korsar den där mållinjen betyder så mycket mer för mig, för den lilla pojken och för visionären.

Jag kommer bli starkare av att nå mållinjen.
Slitningarna mellan att känna mig misslyckad och mediokert framgångsrik kommer inte vara lika våldsamma.
Mitt varför är vetskapen om att mitt liv kommer att bli rikare av att inte ge upp.

Kram på dig!

Jag skulle vilja avsluta med en sång jag nyligen hörde och som har kommit att betyda oerhört mycket för mig. Låten Gravity med Tim McGraw är låten jag kommer att lyssna på när jag korsar mållinjen på Ultravasan i Augusti.

 

Runstreak:ens sanna natur

runstreak löpning

Innan det nya året skulle börja, skapade paceonearth.se en facebooksida som hette Runstreak-utmaning Januari 2019. Helt enkelt en uppmaning och en utmaning att springa varje dag i hela januari. Mest för dem som inte har provat förut, men också för dem som testat en runstreak förut.
Ja, givetvis hängde många på som redan är långt inne i sin runstreak.

För cirka ett år sedan menade jag att man måste vara en van löpare för att inleda en runstreak. Ellen ”Runstreak-gurun” Westfelts uppmuntran till nybörjare om att inleda en runstreak höll jag helt enkelt inte med om. Jag och Ellen har haft någon diskussion om detta då vi sa rakt emot varandra, vilket var intressant.

Jag gav vika … 

Men med tiden ändrade jag dock sakta min uppfattning. Speciellt då jag lyfte blicken från min egen runstreak och började ta del av andras upplevelser. Och på januaris sista dag, när hurra-ropen började strömma in på sidan, tårades mina ögon. Upplevelserna som deltagarna delade med sig av var helt fantastiska.
Det var den sista droppen som fick mig att fullt ut inse runstreakens sanna natur. Ellen hade rätt och jag hade fel.

Eftersom jag nyligen skrev ett blogginlägg om hur Ewerlöf & Månström klankade ner på konceptet runstreak, och felaktigt trodde att det samspelade med någon sorts #AldrigVila -anda, tänkte jag att ett blogginlägg som visar upp runstreckens sanna natur är på sin plats.

Så mina damer och herrar, jag ska inte säga mycket mer själv nu utan låta citaten tala för sig själva. Läs och njut!

Vi börjar med ett citat ifrån en person som mailade mig, men som ville vara anonym:

”Jag har ett motionsintresse, har gjort allt möjligt genom åren . De sista 10 åren har jag kämpat med psykisk sjukdom . Har haft turen att få god hjälp av psykiatrin, av vänner och familj. Så det blev sakta bättre . Jag kände att jag mådde bättre av att träna, men sa så sent som för ett år sen att man kan ju inte träna varje dag.

Så i somras blev jag tvungen att sluta med antidepressiv medicin pga biverkningar. Hade så ont i magen att jag blev liggandes pga medicinen och så kunde jag ju inte ha det. Så jag slutade med medicinen ( i samråd med läkare) och tänkte att vad ska jag göra nu? Ville inte ner i den djupa gropen igen. Då stötte jag på begreppet runstreak och lyssnade också på Ellens pod. Jag tänkte att i stället för att ta min medicin varje dag ska jag springa varje dag. Den här nya medicinen tar 20 min per dag, men det är ok.

Det var i augusti. Första effekten jag märkte var att det gick lätt att småprata i fikarummet igen. Sen märkte jag att jag mådde så mycket bättre efter löpningen på kvällarna. Sedan att jag började tänka på annat , vilka kläder ska jag springa i till vintern osv. Betydligt bättre att grubbla på än att grubbla på tyngre saker.

Innan detta så motionerade jag, gick vandringar i bergen , joggade, gick på cirkelpass mm. Körde ofta slut på mig. När jag började min runstreak körde jag med en mile, nu blir det allt från 2-8 km. Jag har haft betydligt större effekt av det här än av den träning jag gjorde tidigare. Sedan har jag fått sluta och börja om pga sjukdom men det spelar ingen roll. Effekterna på psyket sitter i under uppehållet och sen har jag startat om när jag har klarat av att gå en promenad i raskt tempo.
Och apropå vila, efter en tur som varit extra tuff, antingen pga sträckan eller att jag har sprungit i slalombacke så är jag extra noga att springa lugnt och kort i några dagar efteråt , det ser jag som aktiv vila.”

Nu följer några urklipp från dagen då runstreak-utmaningen Januari 2019 var avklarad

runstreakrunstreak löpningrunstreak springa varje daglöpning runstreakrunstreakrunstreak löpningrunstreaklöpning runstreakrunstreak löpningrunstreakRunstreak löpningRunstreak löpningRunstreak löpningrunstreakRunstreakrunstreak löpningRunstreak löpningRunstreak löpninglöpning runstreak runstreak

En kort summering

Det var några som inte klarade det. Ofta handlade det då om sjukdom, vilket återigen bevisar att runstreakare inte är några extrema knäppgökar som strävar efter att äventyra sin hälsa. Blir man sjuk är det bara att vara stolt över det man klarade och sedan börjar man om! Det är verkligen inte svårare än så. Det är en väldigt rolig och nyttig lek!

En annan viktig sak att tillägga är att det är frivilligt. Det är just den fria viljan att göra en sån här grej som genererar enorm stolthet. Det tror jag att alla kan se genom att läsa citaten. Att själv ta tag i sin hälsa och att själv bestämma att man ska röra sig varje dag är en moget, viktigt och fantastiskt beslut.

Jag har också fått enormt fina kommentarer efter mitt förra inlägg om Runstreak, där många berättade kort om vad runstreak handlar om för dem. De fina citaten sparar jag till nästa blogginlägg!

Runstreakare såväl som icke-runstreakare … Kram på dig!

 

Ewerlöf & Månström dissar runstreak

Ewerlöf&Månström

Jag hörde via rykten att podden Ewerlöf & Månström hade diskuterat konceptet runstreak och varit väldigt negativt inställda. Redan innan jag lyssnade förstod jag ungefär vad som skulle sägas.

Det handlar alltså om den fantastiskt duktiga och legendariska löparen Malin Ewerlöf och den ständigt inspirerande energisprutan/löparen/poddaren Petra Månström. Tillsammans har de podden Ewerlöf & Månström och jag ska villigt erkänna att jag inte lyssnat på den tidigare. Något jag borde ändra på för de är både duktiga kunskapsmässigt och underhållningsmässigt.

Avsnittet hittar ni HÄR, och de talar om runstreak vid 18 min.
Ewerlöf&Månström podcast

Inte försvara bara för att försvara

Om det är något jag försöker undvika så är det att det förödande självförsvaret ska ta vid när man själv eller ens egen livsstil blir kritiserad. Begreppet är mitt eget, och om ni vill läsa mer om det kan ni klicka vidare och läsa mer ingående vad jag menar. Men annars kan jag kort berätta att det handlar om den ständiga och starka driften att alltid försvara våra livsval, vår egen person och vår grupptillhörighet mot sådant som kritiserar och utmanar.
När jag hörde att de hade kritiserat konceptet runstreak reagerade min reptilhjärna direkt. Så som den gör hos oss alla, men jag har blivit ganska duktig på att inte lyssna på den.
Jag lyssnade därför på deras samtal med nyfikna och så objektiva öron som möjligt. Detta för att kunna värdera om de hade några poänger.

Redan innan jag lyssnade misstänkte jag att det skulle finnas kunskapsluckor om vad en runstreak egentligen handlar om. Ja, alltså inte det grundläggande konceptet och själva definitionen, utan hur den genomsnittliga runstreakaren är. Det vill säga ålder, familjesituation, längd på distanser, tempo och mycket mer. Vad en runstreak innebär för en vanlig människa.

Ett malplacerat =

Det första misstaget Petra och Malin gör var att jämställa hashtaggen #AldrigVila med konceptet runstreak. Med min kunskap och min erfarenhet är det lika fel som att jämställa #ByggaMuskler med en positiv syn på anabola steroider.  Det hänger verkligen inte nödvändigtvis ihop.
Vad gäller hashtaggen #AldrigVila håller jag med dem – det ger helt fel vibbar och jag tycker att uttrycket i sig känns fel. Men det har verkligen ingenting med konceptet runstreak att göra.

Jag har frågat runt bland kunniga personer inom runstreak och den genomsnittliga runstreakaren i Sverige är en förälder i ca 35-40 årsåldern. Distansmässigt varierar det givetvis, men de flesta joggar korta distanser i långsamt tempo. Grundtanken är att få in rörelse i livet varje dag.
Det skiljer sig något enormt ifrån Ewerlöf och Månströms normala träning (Även om träningen mellan de två skiljer sig mycket ifrån varandra). Eftersom Ewerlöf och Månström utgår ifrån en helt annat form av löpträning än vad den genomsnittliga runstreakaren ägnar sig åt, startar resonemanget på fel fot som inte leder till korrekta slutsatser.

Låt mig bemöta
Jag radar upp några av de sakerna som sades i podden och bemöter dem kort.
Ewerlöf: ”Att säga att man ska springa eller träna 100 dagar i streck …  jag tycker att det är helt idiotiskt”

– Ja, jag håller med. Om man tränar så som Ewerlöf tränar löpning och gör det varje dag i 100 dagar är det idiotiskt. Men runstreakare är inte på den nivån och är smartare än så.

Månström säger att hon hör hur folk som ägnar sig åt runstreak säger att de springer trots att de är lite förkylda eller är lite trötta, matta och allmänt icke löpsugna. Att de personerna säger att de kan springa oerhört kort och långsamt. Månström ifrågasätter varför och menar att det inte finns någon poäng med det.

– Om man inte förstår själva poängen med runstreaken så är det svårt att förstå varför man ger sig ut trots att det tar emot. Svaret är att på det sättet som Ewerlöf och Månström normalt tränar, så är varje pass ett träningspass där just det passet ska ge resultat av något slag. När man kör en runstreak är bilden större än så. Det är inte just den dagen som är viktig, utan helheten. Att det hänger ihop.

Om du har gett dig fasiken på att gå uppför trapporna till Empire State Building, kan du inte hoppa över några trappor, och förvänta dig att känna dig nöjd när du kommit till toppen. Du kommer troligen inte att känna en enorm pepp inför exakt varje trappa. Men du kan inte strunta i en trappa.  MEN du kan välja att gå väldigt sakta i några trappor. Du kan också välja att krypa.

När du väljer att krypa och gå extremt sakta så anstränger du dig minimalt. Du samlar energi inför att du snart ska börja gå i högre tempo igen. När du står på toppen och blickar tillbaka, är du oerhört stolt att du har tagit dig uppför samtliga trappor utan att hoppa över en enda trappa.

Men det är inte bara stoltheten som är viktig, utan även det förutbestämda – att du har lovat dig själv lite rörelse varje dag. För många blir det hela en hobby och något man engagerar sig i. Detta på ett sätt som normala träningsupplägg aldrig tidigare har lyckats med. Man upptäcker att  man inte behöver kötta sig igenom alla de där intervallpassen som man egentligen inte tycker är så roliga. Man taggar ner rent mentalt och börjar tycka om den rörelse man faktiskt får in i livet, varje dag. Det blir en mer avslappnad och njutfull träning.

Ewerlöf: ”Vad ger det för träning? (att springa långsamt) Träning ska vara uppbyggande, rensande av skrot i hjärnan .. ett ”må bra. Men när man kommer till en fixering, för det här är en fixering, då har det blivit osunt.”

– Här blir det tyvärr så att Ewerlöf använder sig av precis samma argument som många icke-tränande använder sig av när de pratar om tränande generellt. Att det är maniskt, en fixering och att det handlar om någon form av besatthet. Svaret är att något sådant är väldigt ovanligt. Inom runstreakvärlden har jag hittills inte sett något liknande. Det är glädjefyllt, det rensar skrot i hjärnan och fyller löparen med glädje. Det Ewerlöf gör är en klassisk demonisering av det man inte förstår, vet mycket om och som därför känns främmande.

Jag har stött på folk som har avbrutit sin runstreak just med motiveringen att det kändes som ett tvång. Det enda jag har sett då från övriga är kommentarer om att det var ett klokt val och att en sådan känsla aldrig är ok.
Det blir så fel att värdarna här i podden utgår ifrån att runstreakare är fixerade, att de inte har koll på vad som är bra för hälsan och att de anser att kroppen aldrig ska få vila. Det finns inte ett uns av sanning i det.

Däremot måste jag säga att jag håller med dem om att all form av fixering är osunt. Att tvinga sig själv att träna varje dag om du inte tycker om det och om det är nedbrytande är givetvis vansinne. Men det är ju inte vad en runstreak handlar om. Alls.

Vi kan lika gärna använda samma argument för Ewerlöfs träning. Hur tror hon att hennes träning ska göra så att hon slår världsrekord på maran nästa år? Svaret är ju att det är en märklig fråga eftersom det inte är vad hon strävar efter.

Ewerlöf: ”När det är grejen att göra det på ett visst sätt som är kicken, då blir det ingen klokskap kvar. Det slutar mer eller mindre alltid på ett dåligt sätt, en sån här fixering”

– Att ägna sig åt sådant som skänker kickar är alltid klokt om själva källan är sund. Det blir ett märkligt logiskt hopp mellan att ”göra något på ett visst sätt” = ”ingen klokskap”. Man måste presentera innehållet i vad som är ”ett visst sätt” för att veta om det är bra eller inte.

Ewerlöf: ”Alla är eniga om att träning och återhämtning är en balans”

– Jag håller med till fullo. Men det har ju verkligen ingenting med runstreak att göra. Vi är gjorda för rörelse att och lätt rörelse varje dag klarar kroppen av galant. Återigen, att träna varje dag i den form som Ewerlöf gör när hon tränar, är givetvis inte hållbart. Men det är inte vad en runstreakare varken vill eller gör.

Månström (om de som joggar lugnt för återhämtning): ”Ni ska promenera och inte ut på någon jäkla återhämtningsjogg, för det blir ändå alltid för högt tempo.”

– Det där med tempot är ju något Månström får jobba på i så fall. Men det är givetvis märkligt att mena att alla andra skulle ha samma problem.

Vidare talar de om vikten av återhämtning när man är ”slutkörd” och ”riktigt sliten.”

– Återigen utgår de ifrån att man måste träna så att man blir slutkörd och riktigt sliten. Att jogga 3 km i lugnt tempo resulterar inte att man blir ”slutkörd” och ”sliten”. Om man då dagen efter tar en återhämtningsrunda på 1,6 km så är det helt okej.

Misstaget de begår hela tiden, är att de tror att man går ut och kör stenhårt eller joggar långa sträckor efter stenhårda pass. Verkligheten ser inte så ut hos den överhängande majoriteten av runstreakare.

Månström: ”Det måste vara mentalt dränerande att behöva ta sig ut på den där joggen hela tiden. Det kan väl vara skönt att bara ta en promenad någon gång.”

– Men om man inte känner så då? Om helheten blir en otroligt stolthet, en fantastiskt kul upplevelse och att man känner sig stark, man förbättras fysiskt och man mår innerligt bra av det. Varför ska man då byta ut lunken mot en promenad? Varför korrigera ett hållbart koncept?

Ewerlöf gör ett utlägg där hon menar att runstreaken innebär att man slaviskt går ut i vilket väder som helst och trots att man inte känner för det, för att känslan av att man är vek annars infinner sig. 

– Att man går ut oavsett väder håller jag med om. Men jag ser det inte som något negativt. Jag älskar det som andra anser är ”dåligt väder”. För mig innebär det en extra stolthet att träna i sådan förhållanden och jag har superroligt under tiden.

Att det skulle handla om att man inte vill vara ”vek” säger egentligen allt om hur fel ute Ewerlöf är. Här kan jag garantera att alla runstreakare skulle hålla med mig. Det handlar inte om något egenslaveri för att vara macho, verkligen och absolut inte! Det handlar om en positiv helhetsupplevelse med rörelse varje dag. Det behöver alltså inte vara direkt ansträngande rörelse. En långsam 2 km jogg, alltså långsammare än vad jag gissar att Ewerlöf ens kan föreställa sig, varje dag i en vecka är inte nedbrytande. Det är uppbyggande och stärkande både fysiskt och psykiskt.

Månström menar att man måste förstå vikten av återhämtning, samt att återhämtning kan göra att man också upplever annat i livet, såsom att träffa människor som inte sysslar med träning. ”Man kan också pilla sig i naveln och njuta av livet.”

– Detta är väl ännu ett exempel på hur man förutsätter att man måste springa i flera timmar varje pass. Att det på något sätt skulle ta upp hela ens sociala liv om man ägnar sig åt en runstreak.

Mina normala löprundor tar ca 30 min totalt. Då hinner jag både byta om, träna, duscha och ta på min rena kläder. Det jag får ut av det är att jag blir en bättre partner, gladare och bättre vän och framförallt en mer tolerant pappa.

Jag tycker att en bättre uppmuntran är att folk i allmänhet borde lyfta ögonen ifrån sina skärmar oftare och se världen. Snarare än att jag skulle strunta i de där 30 minuterna och istället ägna tid åt att träffa icke-tränande människor. Resonemanget är i mina öron jättekonstigt.
Månström målar återigen upp löpningen som någonting tråkigt. Förra gången genom att säga att det måste vara mentalt dränerande att känna att man måste ut på den där löprundan. Nu menar hon att man istället för löprundan kan ”njuta av livet”.

Ewerlöf: ”Vad händer efter de 100 dagarna av fixering? Hur sugen är du på att gå på ytterligare 100 dagar?”
– När jag hade sprungit i 100 dagar var jag i bättre form än någonsin, älskade löpning mer än någonsin och var mer pepp än någonsin med att köra minst 100 dagar till. Ju mer jag lyssnar på det här avsnittet, desto mer börjar jag inse att löpning inte verkar vara en direkt positiv upplevelse hos värdarna, såsom den är hos mig.

Hon är ju egentligen fantastisk

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av mina vänner Johnny och Ellen´s podcast paceonearth där de intervjuade Petra Månström. Jag blev så glad när jag hörde Petra berätta om sin bok Smartare löpning och om sin grundläggande syn. Wow, tack, Petra! Du talar i princip exakt såsom jag tänker!
Men vad hände nu? Nu känns det som om hon faller i samma fällor som hon själv säger att andra faller i. Nej, jag dömer varken Månström eller Ewerlöf för detta snedsteg. Jag har själv varit ute och cyklat ett flertal gånger och kommer att vara det tusen gånger till i min tarvliga lilla värld.

Ultralöpare runstreakar

Jag ska också tillägga att det finns väldigt många ultralöpare som är på en runstreak. Om det är några som har koll på sin kropp och som kan lyssna på sin kropp så är det ultralöpare. De har tagit sin kropp till gränsland där andra inte har varit, testat sin kropps fulla potential och upptäckt okända platser.
Ta en titta på Ellen Westfelt exempelvis. Hon har i skrivande stund sprungit varje dag i mer än fem år (hon startade sin runstread 20:e Feb 2012). Hon springer otroligt lopp som sträcker sig över 16 mil med stigningar på 10.000 höjdmeter. Det är finns gott om andra exempel så distanserna behöver givetvis inte vara jättekorta hela tiden.

Man ska inte utgå ifrån att folk är korkade, tycker jag. Ju mer vältränad man är, desto mer klarar man av. En totalt otränad person kommer inte att springa 1o km varje dag. De flesta sunda människor lyssnar på sin kropp och känner vad som är rätt och inte.

Nu lägger vi ner …

Avslutningsvis, Ewerlöf och Månström är två kloka personer med mycket kunskap, men just vad det gäller runstreak står de tydligt utanför ett låst rum och gissar vad som finns innanför rummet. De vill få det till att rummet är fullt av spöken. Men jag kan trygga dem båda med att vi är jättesnälla, inte fixerade helt normala människor. Och otroligt måna om att må bra.

Vi har dessutom hittat den där balansen som de talar om. Runstreaken har gjort att väldigt många som tidigare aldrig har lyckats med sin träning, nu är otroligt stolta och rör på sig lugnt och skonsamt varje dag. Så istället för att säga att dessa människor gör fel, säger jag GRATTIS, må väl och njut!

Jag avslutar med att lägga ut en bild ifrån JUST IDAG. Min sambo har gått ifrån att vara en stillasittande, rökande trebarnsmor med lite energi … TILL att nu vara en löpfrälst, runstreakande, otroligt mycket gladare och tålmodigare mamma … SOM idag sprang sina första 22 km. Detta var hennes runstreak-dag nummer 40.  Heja på henne på insta: @ann_elise1980

Runstreak

Kram på dig!

Prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp

 

 

 

 

 

Runstreak – Anta utmaningen du också!

löpning springaNär man hör begreppet runstreak är det lätt att tro att det handlar om att springa naken på en fotbollsplan. Detta så länge man kan tills att polis eller vakter hindrar en. Och även om det också är en form av motion är det ingenting jag vill uppmuntra till. Ja, så länge du inte lyckas dra ihop ett slutet sällskap som verkligen vill se dig springa naken, utan risk för att någon utomstående behöver få syn på spektaklet. Men som sagt, det är verkligen inte den typen av runstreak jag nu ska skriva om.
Vilken onödigt lång inledning det här blev …

Vad är en runstreak?

Runstreak löpning
En runstreak innebär helt enkelt att du springer minst 1,6 km varje dag i så många dagar i följd som möjligt. Sen finns det egentligen inga övriga regler men många väljer att sätta upp olika regler som passar just dem.
Min regel är att själva löpturen ska vara en parantes i vardagen som endast ägnas åt just löpning, både mentalt och fysiskt. Nej, jag menar inte att jag inte får fundera på annat under löpturen, utan att det ska vara en löp-parantes som innefattar idén om att ta en löptur, förberedelsen inför löpningen och själva löpningen. En parantes av rörelse varje dag.
Detta till skillnad ifrån att på jobbet komma på att man idag måste springa, och därför slentrian-springer lite grann i sina vanliga kontorskläder i korridoren.
Men det är en regel som känns bäst för mig. Vad som känns bäst för dig bestämmer bara du.

Jag själv antog den här utmaningen den 20:e februari, 2018. Det betyder att jag idag har sprungit varje dag i 398 dagar på raken.

Varför springa varje dag?

För att få in rörelse i ditt liv på ett väldigt enkelt sätt! Jag antog utmaningen då jag hade blivit intresserad av att springa ultradistanser, men ännu inte var redo. Ultra innebär alltså att man springer längre än ett maraton som alltså är 42 km. När jag lyssnade på Ellen Westfelt och Johnny Hällneby i deras podcast paceonearth.se, nämnde de att en runstreak-konceptet i sig faktiskt är ultra. Jag höll med dem och tog därför beslutet att göra det, och har sedan dess hållit i min streak.
Ellen Westfelt själv började springa den 4:e September 2013 vilket innebär att hon nu har sprungit i imponerande 2019 dagar i rad!

Skapa stolthet

Men frågan var ju varför man ska springa varje dag? För mig var det alltså att jag ville göra någonting ”ultra”, innan jag var förberedd på en äkta ultradistans. Men sedan passade det även in i min träningsfilosofi eftersom den lyfter fram vikten av att känna sig stolt över vad man gör. När man har sprungit varje dag i exempelvis 20 dagar, infinner sig en triggande stolthet som håller i sig och ökar för varje dag.

Skapa kontinuitet

Att inleda en runstreak är ett ypperligt effektivt och enkelt sätt att få in rörelse i vardagen. Konceptet är enkelt och själva rörelsen är enkel.
Ditt gym är utanför ytterdörren och passet blir aldrig fullsatt. Du behöver inte betala någon medlemsavgift och du får frisk luft och lugn och ro. Dessutom slipper du krångliga scheman och en vrålande PT. Du skapar helt enkelt din egen träning och blir din egen PT och utför något som i stort sett alla människor rimligen klarar av.

Slipp ursäkterna

runstreak löpning
En runstreak har också någonting extraordinärt med sig som nästan alla som provat vittnar om. Det är att de vanligaste ursäkterna för att slippa träna aldrig riktigt får fäste. De får liksom aldrig tillfälle att ens ploppa upp, utan lyser istället med sin frånvaro. Varför det är så beror till viss del på utmaningens enkelhet, men också på att man långt i förväg faktiskt vet vad som gäller. Man är, från och med det att man fattar beslutet, fullt medveten om vad som kommer att hända varje dag en lång tid framöver. Detta till skillnad ifrån att lite mer luddigt bestämma sig för att börja träna och inte veta exakt när och hur. Ett sådant upplägg skapar en stark grogund för ursäkter som får en att skjuta på träningen tills imorgon. Ofta får det också effekten att man genomför betydligt mindre ansträngande träning än vad man tänkt sig. En promenad kanske duger istället för den där tänkta löprundan …

Siffrans pepp

runstreak löpningDessutom har runstreaken en extrem styrka i det att siffran ökar varje dag. Våra hjärnor gillar simplicitet, kontinuitet och ogillar förändring. Att efter sju löpdagar plötsligt bryta sin runstreak, är betydligt  mycket svårare än att hoppa över en vanlig löptur. Därför tipsar jag alltid om att ha dina dagar tydligt synliga till vardags. Gärna en kalender på väggen där du varje dag fyller i hur långt du sprungit eller bara att du sprungit.

Följ andra runstreakare

runstreak sverige
Ellen Westfelt från paceonearth.se har skapat en sida på facebook som heter Runstreak Sverige där du är jättevälkommen som medlem. Där kan man skriva om sin egen runstreak och få pepp ifrån andra, eller läsa inspirerande ord ifrån andra som runstreakar.  Du kan dessutom hitta andra genom att följa hashtaggen #runstreak på exempelvis instagram.
Jag själv lägger ut en löpbild för varje löpdag på min instagram @trollkarlen_daniel_karlsson

Frågor?

Om du har några andra frågor är du jättevälkommen att ställa dem i kommentarerna nedan eller maila mig på magi(at)danielkarlsson.com

Så kom igen nu! Häng med in i runstreckens värld och ha kul med oss andra!

Kram på dig!

Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp:

 

 

Summering av mitt 2018

2018 är över …
2018 träningstrolleri

Idag är det dag ett av 2019 och jag har nyss öppnat dörren till det nya året. Vad som kommer att hända har jag tingen aning om, men jag hoppas att året har en massa godsaker med sig. Nu tänkte jag offentligt reflektera lite över vad 2018 har inneburit för mig.

Inledde min runstreak

Det största som hände i träningsväg var att jag kom i kontakt med Ellen Westfelt och Johnny Hällneby som tillsammans driver sidan paceonearth.se. Ellen som har sprungit varje dag sedan 2012 inspirerade mig till att själv försöka mig på en runstreak: Att springa varje dag. Det har gått hur bra som helst och jag håller i skrivande stund fortfarande på. Idag, på första dagen av 2019 ska jag springa dag 315, vilket jag ser fram emot!

träningstrolleri löpning
Mitt första möte i Hammarbybacken med Johnny Hällneby och Ellen Westfelt

En tung dag

När jag hade kommit löp löpdag nummer 31 gick jag ut på en promenad hos min pappa i Sundsvall. Med mig hade jag min älskade hund Kalle. Plötsligt hör jag hur han jämrar sig och ser att han ligger ner bakom mig med benen rakt ut i vädret. Något var mycket fel. En stund senare insåg jag att han måste ha svimmat. Han kunde inte gå själv. Jag fick panik och hjärtat slog så hårt av rädsla att det värkte i bröstet på mig.

Jag fick bära hem honom till min pappa och jag la honom i sängen. Han var inte alls sig själv längre. Jag ringde veterinären som bad mig att komma in direkt. Där blev det röntgen och beskedet att hans hjärta var stort och runt. Något var, precis som jag hela tiden förstått, mycket fel. Alternativet var att lägga in honom med en massa mediciner och troligen operation. Det skulle eventuellt kunna ta ett halvår och ändå fanns ingen tilltro att han skulle bli bättre. Det andra alternativet var att låta honom gå. Han var 12 år. Jag tog beslutet att han fick sova och jag blev lämnad ensam i rummet. Där brast det fullständigt för mig. Fy fan så jävla fel det kändes trots att jag någonstans måste ha gjort rätt. Tagit rätt beslut alltså.

KalleCotton
Jag och Kalle bara minuterna innan han somnade för gott

Kalle har varit med mig överallt och var en av de bästa vännerna jag någonsin haft. Han var fantastiskt lydig och alla älskade honom. Jag grät ut med ansiktet nerborrat i hans nacke. Då vände han sig om och använde alla sina sista krafter för att ge mig en sista slisk på näsan. Personalen kom sedan in och gav honom det han behövde. Jag kommer aldrig att glömma när de sa: ”Nu har hjärtat slutat slå … ”.

Mer hemmaträning!
hemmaträning
Hemmaträning

I övrigt har 2018 varit året då all min övriga träning har lagts på hyllan. Jag har fokuserat helhjärtat på löpningen och min runstreak har gjort att jag har känt en viss oro inför att bli skadad och överbelastad. Därför har jag alltså valt bort all övrig träning, men jag saknar den jättemycket och 2019 kommer att bli året då jag utökar distansen på min löpning och återupptar min övriga träning!

Träningstrolleri med en fakir
träningstrolleri
Martin och jag på toppen av Hammarbybacken

2018 var också året då jag lärde känna min bekant Martin Lundström på ett mycket djupare plan och fick honom att totalt förändra sin syn på träning, vilket fick honom att tappa 25 kg på kort tid. Han hittade också en stark kärlek till löpning, vilket värmer mitt hjärta. Vi gjorde ett högst amatörmässigt dokumentärprojekt på youtube för den som vill se Martins resa. Här kan ni hitta de tre delarna – Träningstrolleri med en fakir

 

Förändrad kost

Vad har jag för andra mål då? Jo, att gå ner några kilo i vikt. Där kanske jag ska rådfråga Martin? 😉 Jag har får många extrakilo som jag bär runt på eftersom jag äter och dricker på tog för onyttigt och lyxigt. Exempelvis kan jag äta chevretoast tre gånger i veckan innan läggdags, och då pratar vi inte om EN toast utan FYRA. Med mycket honung!
Nej, att gå ner i vikt är inget nyårslöfte utan något som jag verkligen genuint vill göra. Det ska bli skönt och jag kommer inte bara att må bättre rent generellt, jag kommer dessutom ta bort några kilos vikt på mina knän vid löpning. Win-win!

vegetarian träningstrolleri
Julklappar

2018 var också året då jag slutade att leva i förnekelse gällande att äta kött. Jag har helt slutat att äta kött, men äter ibland fisk och skaldjur. Mjölk har jag också lagt ner och ersatt med havre- och soyadryck. För mig personligen känns det så skönt att slippa ha den där lilla skamkänslan inombords eftersom jag tidigare faktiskt stöttade en hel industri som jag tycker är fullkomligt vidrig.
Mitt val att sluta äta kött har varit enormt provocerande för många i min omgivning. Att inte äta kött, även om det sker i allt tysthet, är ungefär detsamma som att komma ut som nazist eller som konsument av barnporr. Märkligt nog. Jag ser fram emot ett härligt köttfritt 2019!

I övrigt har det varit mycket upp och ner rent privat. Jag har haft några svackor som varit obehagligt djupa och några toppar där livet verkligen har visat sina bästa sidor. Ja, vad ska man säga? Livet helt enkelt.

Kram på dig!

 

 

 

300 dagar av löpning VARJE dag!

Ja, så kom den dagen också. Jag minns så väl mina första 100 dagar och det känns som det var ungefär en månad sedan jag sprang min 200:e dag. Nu har jag alltså sprungit i 300 dagar på raken. Minst en engelsk mile varje dag.

Den första frågan jag får när jag kliver över en sådan jämn siffra är ”hur känns det?”. Jag måste vara helt ärlig med att säga att det känns mindre och mindre fantastiskt för varje gång. Mina första 100 kändes helt otroliga, mina första 200 mera ”kul!” och igår kändes det ganska mycket som vilken dag som helst. Förut har jag samlat ihop folk som jag sprungit med för att fira, men nu har jag nog gått vidare och känner att dag 365 är mer värd att fira.

Men visst är jag glad! Det är ju inte det att jag inte är stolt över konceptet och hela fenomenet, utan det är nog bara att det blivit normaliserat i mitt huvud. Lite som att fira att jag sköter min hygien. Usch, vad det låter tråkigt och jag jämför nog lite snett, men jag hoppas att du förstår vad jag menar 🙂

Den andra frågan jag får är om jag ska sluta vid 365 eller vid vilken dag jag säger stopp. För mig är min runstreak som rymden – jag vet helt enkelt inte. Det enda jag vet är att jag har väldigt långtgående drömmar och just nu ser jag inte något slut. Tiden får utvisa och tills dess har jag hur roligt som helst 🙂

Det är intressant ändå varför jag valde att anta den här utmaningen. När jag blickar tillbaka på mitt liv ser jag att jag ständigt tagit val som inte tillhör normen. Sporterna jag gillat har oftast inte varit de mest populära och mina hobbies har alltid varit udda. Se bara på min hobby trolleri som också blev mitt högst ovanliga yrke. Jag har alltid gillat de där stigarna som går bredvid den stora vägen och som viker av ifrån den större leden. Att springa varje dag måste jag verkligen kategorisera som ett sådant val – en högst ovanlig företeelse som få ens kan föreställa sig. Redan vid den insikten var jag fast och jag valde att springa varje dag.

Kram på dig

Nytänk!

Hej på dig!

Under en lång period har jag haft uppehåll här och istället bloggat och hänvisat till min blogg på kulmedkids.se. Men av många anledningar har jag nu tänkt om och bestämt mig för att blogga här igen. Kulmedkids.se är en familjepodd och därför har jag beslutat mig för att försöka hålla min inlägg där så mycket som möjligt riktade till föräldrar, medan jag här ämnar skriva vitt och brett om mitt träningstrolleri. Jag brinner mer och mer för varje dag  för tanken på att nå ut med min träningsfilosofi till så många som möjligt, och därför känns det trist att se att besökarantalet här ökar medan jag inte är här och levererar några fler inlägg.
Så, planen blir alltså att nu fortsätta blogga här precis som vanligt, men att inkludera inlägg mera riktade direkt till föräldrar på kulmedkids.se. Följ på båda ställena 🙂

Så hur går det för mig och min träning då? Sedan nästan ett år tillbaka ägnar jag mig uteslutande åt löpning som verkligen har kommit att blivit min passion. Jag kör vidare med min runstreak, det vill säga att jag springer varje dag, och igår sprang jag min 271:a dag på raken. Det flyter på hur bra som helst även om det har varit förkylningstider på senare, vilket har satt käppar i hjulen för mina långpass. Nyligen blev det dock ett längre pass på dryga 22km där jag gav mig ut och upptäckte nya områden som jag inte sprungit på tidigare. De där långpassen är så underbara att jag kan bli tårögd. Att bara låta benen mata på och inte veta exakt var man hamnar är en fantastisk känsla. Att man kan ta sig så pass långt och springa sådär länge stärker en inifrån och ut på ett sätt som jag inte upplevt att något annat gör. Jag önskar att fler skulle hitta verktygen till att pusha sig själv förbi den där gränsen till vad man tror är möjligt, och få uppleva kicken som jag har blivit totalt kär i. Hur man gör det är ju inte alltid enkelt för alla. Vi är alla olika, vilket är grunden i min träningsfilosofi till skillnad ifrån klassisk träningsmedia, och vad som fungerar för just dig måste du tillåta dig själv att utforska. Men det finns generella nycklar och strategier som jag delvis delar med mig av här.

Jag hoppas du följer bloggen och att du får inspiration till att komma igång med din löpning eller utveckla din redan befintliga löpning vidare!

Kram på dig!

Välkommen feber och förkylning!

Ja, man blir ju lite matt. Den här våren har varit väldigt olycksdrabbad rent sjukdomsmässigt. Visst, jag har tre småkids och samlar således dagligen oerhört effektivt ihop en cocktail av virus och basilusker från både förskola och skola. Men kul är det inte …

Imorse vaknade jag och såg ut som på bilden ovan. Jag hade i flera timmar legat och vridit och vänt mig i hög feber som gick upp och ner, upp och ner. Jag var orolig över att behöva bryta min runstreak och det kändes faktiskt för en stund som om det skulle behöva bli så. Men efter en lång mental kamp och då jag kände att febern släppte så blev det ändå dag 75 av löpning. Det blev 1,6km, alltså minimigränsen i otroligt långsamt tempo. Förmodligen var jag lika andfådd som en medelöverviktig människa blir av att gå uppför en trappa, vilket troligen inte är så farligt. Idag ska jag showa på Silja Lines båt Serenad vilket blir lite märkligt eftersom showen är ikväll på väg ut ur Sthlm. Sen måste jag ju åka med hela vägen till Helsingfors och är tillbaka först på tisdag. Men jag fick ta med mig hela familjen helt gratis och får ju således en mysig minisemester. Min plan var att springa på löpband på båten samt även att ta en dryg halvmara i Helsingfors. Men det blir nog minst tre dagar av minimirundor till för att låta kroppen döda lite virus i lugn och ro.

Men annars flyter allt på bra!

Kram på dig