Etikett: motivation

Löpdag nummer 26

Igår brände jag av min 25:e löpdag på raken. Det känns lättare och lättare måste jag säga. Inga frågetecken och ingen tvekan. Just nu när jag är sjuk (förkyld) så är det lättare eftersom det handlar om väldigt korta rundor.

Idag var det dags att sticka och giga med bolibompa-Yankho i Katrineholm.

Märk väl min superspända blick i just DIG

Det blev ett bra gig och vi hade hur kul som helst. Dock blev det en tidig uppstigning för mig och när jag väl kom hem hade jag massor av sysslor att ta tag i samtidigt som sambon skulle iväg på nattjobb. Där hamnar ju den där löprundan lite i kläm. Vi har ju trots allt tre barn att ta hand om. Men jag lyckades steka pannkakor medan sambon gjorde sig i ordning och leverera dem så pass snabbt att jag hade 20 minuter över att kuta på. Jag är förkyld. 2o minuter räcker!

Jag var nöjd med dagens runda. Det var en kort runda, men det var den 26:e på rad! Det är det jag måste fokusera på 🙂  Här en en bild ifrån dagens löprunda. Visst ser jag glad ut?

Snälla välj rätt

Jag med mina två äldsta som jag vill kunna lyfta upp och krama en lång tid framöver

Jag känner att jag bara måste skriva av mig lite angående … ja, jag vet inte exakt vad. Men jag kan må så vansinnigt dåligt när jag ser människor som totalt väljer bort träning till förmån för stillasittande och ett liv av smärta, ångest och total fysisk nedbrytning.

Jag mår dåligt när jag ser den där farbrorn som sitter på bänken och hämtar andan efter sin promenad. Det borde han inte behöva. Han ska ju bara till affären som ligger ett stenkast ifrån lägenheten. Nu sitter han där halvvägs och pustar, flåsar och stånkar. Han är i samma ålder som min pappa som tränar i stort sett varje dag och som är ute i skidspåret och grillar korv och tar sig en gammel dansk och lever livet. Min far valde ett aktivt liv och farbror valde stillasittandet.

Jag mår dåligt när jag ser den där damen som behöver tänka på varje steg hon tag medan hon lutar sig mot kundvagnen för att över huvud taget orka ta sig fram i butiken. Trots att hon lägger mer än två tredjedelar av sin vikt mot vagnen orkar hon knappt ta sig fram. Varje steg är en utmaning och innebär en enorm fysisk bedrift för henne. Hon är tjugo är yngre än min mormor som istället för stillasittande valde att konstant åka iväg på dans och annat fysiskt krävande. Men damen i butiken valde ett stillasittande liv och en kamp för varje steg hon behöver ta.

Jag mådde också dåligt … eller nej, jag blev snarare irriterad, om jag ska vara helt ärlig, igår när jag under en löprunda överhörde en konversation mellan två tjejer i min egen ålder. De hade varsin hund i koppel och jämrade sig över hur de måste gå ut och gå med hundarna ibland. Den ena pekade mot något som hon benämnde som ”backe” men som jag tycker i själva verket var en cirka tio meter lång asfalterad sträcka som lutade väldigt lite uppåt. Hon beskrev vidare med utmattad röst att hon behövde gå uppför den ”backen” varje dag när hon är ute med hunden. För att undvika ”backen” var hon nämligen tvungen att gå runt ”hela vägen”.
Jag kan inte hjälpa att känna mig irriterad eftersom det inte var någon backe hon pekade på och eftersom ”hela vägen” bestod av en flack asfalterad gångväg på ungefär 150 meter.

Jag mår dåligt och jag blir irriterad eftersom jag vet att det finns ett val. Ja,jag inser att det finns människor som inte har samma val på grund av skador och annat, men att tro att det enbart handlar om sådana missöden är att totalt blunda för den stora majoriteten som de facto väljer ett stillasittande liv med allt vad det innebär. De väljer smärtan. De väljer utmattningen. De väljer att inte klara av de mest basala saker i vardagen och de väljer att må både fysiskt och psykiskt dåligt.

När jag ser folk omkring mig som är i min egen ålder, som på grund av sitt val i snabb takt förfaller och som ständigt behöver be om hjälp av andra så blir jag ledsen, irriterad och känner hopplöshet. Tänk om alla skulle kunna känna inför träning såsom jag känner. Tänk om alla fick ta del av den njutning jag känner och hade tillgång till samma glädjekälla som jag. Jag vet ju att det är möjligt och att det aldrig är för sent. Men ändå omges jag av människor som aktivt väljer stillasittandet. Som väljer bort glädjen och stoltheten.

Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att de flesta av oss har fel. Jag vet att det är djupt rotat. Den inre bilden av träning.
Den är svår att förändra. De flesta har en felaktig bild av träning. En bild som är djupt rotad, svårt negativ och direkt förödande. Men den går att förändra och jag är ett levande bevis på det. Det tog mig många år och när jag efter mycket filosoferande och många långa tankesessioner äntligen förstod vikten av att börja med att förändra den inre bilden av träning flöt allting plötsligt på. Jag lärde mig mer och mer och jag dokumenterade och utvecklade alla tanker jag hade.

Egentligen är jag nog varken irriterad eller ledsen. Jag är frustrerad. Detta
eftersom jag ju förstår var de klagande stillasittande människorna är i sitt tänk samtidig som jag vet och ser lösningen. Symboliken är att de hänger utför ett stup och att jag erbjuder ett rep så att de kan klättra upp. Men istället väljer de att släppa och falla ner i fördärvet. Men med mina texter har jag fått många att ta tag i repet och börja klättra och det är den mest givande känsla jag någonsin känt i mitt liv. Jag hoppas att min kommande bok Träningstrolleri kommer att bidra till att fler tar tag i det där repet och börjar klättra.

Jag vill att alla ska känna en oerhört stolthet för varje steg de tar, få känna sig modiga, tuffa och oövervinnerliga. Mest främst vill jag att de ska få leva ett liv utan utmattning, ångest och smärta. Jag vill inte att min omgivning ska behöva vila efter en långsam promenad på hundra meter. Jag vill inte att min omgivning ska se en hundpromenad som något ångestframkallande. Jag vill inte att kundvagnen ska behöva vara en rollator och att någon ska behöva förfalla och bli hjälplös i ung ålder.

Gemene man tror tyvärr på traditionell träningsmedia. Att det ”bara är att bita ihop och köra!” och att ”det som inte dödar härdar!”. Träning behöver inte vara så och den typen av tänk fungerar besvisligen inte på den stora majoriteten. Det fungerade inte på mig i alla fall och statistiken talar sitt tydliga språk. Vi måste börja med att förändra vår syn på träning, förändra vår inre mentala bild av träning. Och oavsett var du är i din träning måste du ständigt bygga och bevara din bild av träning.  Det är det min kommande bok Träningstrolleri handlar om och jag hoppas att den når ut.

Träning behöver inte vara ”eye of the tiger”. För mig är träning mycket oftare som Cindy Laupers ”Girls just wanna have fun”.

Bild på mig ifrån en glad och skön löprunda igenom hösten

”Hur hittar jag motivation till att träna?” är ännu en ursäkt

Det är den i särklass vanligaste frågan när det kommer till träning och jag får ofta frågan av folk som inte tränar eller som tränar mindre än jag. Men jag ser den också på träningssajter bland folk som tränar mycket.
Vad betyder frågan egentligen? Man eftersöker alltså motivation till träning. Motivation är helt enkelt anledningar till att träna. Det enklaste svaret är att googla på de positiva hälsoeffekterna av träning. Några exempel är …

  • Förbättrar psykiskt och fysiskt välbefinnande
  • Gör att du sover bättre
  • Motverkar stress
  • Motverkar hjärt- och kärlsjukdomar
  • Stärker ditt immunsystem
  • Förbättrar din kognitiva förmåga (Inlärning, minne, planering, logik, m.m)
  • Förbränner onödigt fett
  • Minskar risken för sjukdomar såsom alzheimer, parkinson, ångest m.m
  • Ökar allmänt välbefinnande

Det är bara en bråkdel av träningens effekter. Att man dessutom blir mer attraktiv är ju ett plus som många givetvis vill åt. Om man fortfarande ställer sig frågan vad som motiverar till träning så är man inte ärlig i sin frågeställning. Det ligger en hord med ugglor begravna.

För att förstå hur förvirrande frågan är för en person som jag måste man förstå hela min träningsfilosofi och vilket förhållande jag har med träningen. En liknelse kan vara om du skulle leva i en värld där alla frågade dig vad som motiverar dig till att äta god mat eller vad som motiverar dig att utföra din hobby. Eller varför du inte äter bajs …

Inte ärligt
Återigen, frågan ”hur hittar jag motivation till att träna” är inte ärlig. Jag är fullt ut övertygad om att frågan är en snuttefilt att hålla sig fast vid. Ännu en ursäkt bland de andra ursäkterna man har för att inte träna och för att slippa se det egentliga problemet. Ett par bekväma och behjälpliga, lätta och enkla skygglappar att ta på sig när träningen dyker upp i periferin.

Här ovan gav jag en lista över vad som motiverar till träning. Men det är ju vad som ligger mellan dig och de positiva hälsoeffekterna som är problemet.

Frågans blotta existens talar sitt tydliga språk – Den mentala bilden och inställningen gemene man har till träning är negativ. Man har helt enkelt inte samma inställning till träning som man har till god mat och vår hobby. Och till att få slippa äta bajs …
Det är den negativa bilden av träning som står mellan dig och vad som motiverar dig, nämligen de positiva effekterna av träning som du vill åt. Den enda gången jag skulle köpa att en person inte hittar motivationen till att träna är om den önskar ett sämre immunförsvar, önskar sig alla sjukdomar som finns, vill vara överviktig och tycka att allting i livet är jobbigt och inte vill må varken psykiskt eller fysiskt bra. Då köper jag det, du har ett problem.

Lägg ner självförsvaret
Men till alla ni andra som känner att träningens hälsoeffekter är något ni vill ta del av så är problemet den negativa bilden ni har av träning. Inte träningens effekter såsom grundfrågan antyder. Du vill ta del av träningens effekter men tycker helt enkelt inte om träning.

Vårt instinktiva förödande självförsvar får oss att i alla frågor, oavsett vad, försvara oss själva, vår person och våra livsval. Därför vill man som icke-tränande försvara sin icke-träning. Antingen fullt ut medvetet eller subtilt undermedvetet. När man inser detta, som jag har gjort, och när man är ärlig med sig själv ser man det där självförsvaret precis överallt och hela tiden.

Ett litet vardagsexempel på självförsvaret

Att säga att du inte hittar motivation till träning är ett sätt att lägga skulden på ett icke-existerande fenomen istället för det faktum att du inte tränar och inte tar stegen som krävs för att nå de positiva hälsoeffekter du innerst inne vill ta del av. Träningen och den bristande motivationen är ju boven. Inte du, för du åker ju liksom bara med på livets resa och vill ju göra rätt! Men du är ju maktlös. För vad kan du göra? Du är ju utsatt för brist av motivation … Det är skönt att ha en sådan oövervinnerlig fiende för då slipper du utsätta dig för träning.

När frågan om motivation kommer ifrån någon som redan tränar mycket är det helt enkelt så att den inte har en dipp i sin motivation utan en dipp i sin upplevelse, uppfattning och bild av träning. Personen har helt enkelt drabbats av negativa tankar kopplade till sin träning. Det är schackspelet mellan hjärnan och träningen som gör sig påmint eftersom hjärnan flyttar tornet diagonalt. Lämnar dig i schack.

Lösningen
Det du kan göra är att att förändra din bild av träning å det fundamentala. Men hur man gör det är lite mer komplicerat och det är just därför jag håller på att skriva en bok om det som förhoppningsvis kommer ut i år. Dessutom har jag en mängd texter här på sidan där jag ger tips och tricks. För mig var det som trolleri när jag äntligen förstod hur hjärnan och träning spelade schack mot varandra. Jag förstod till slut att hjärnan fuskade och hittade på olika drag som inte var giltiga. Så länge du accepterar hjärnans fuskdrag så kommer den att schack-matta dig hela tiden. Men om du ifrågasätter hjärnans regelbrott så har den ingenting att sätta emot.

Öppet brev till Televinken

I morse såg jag att en bekant skrivit ett inlägg där han skojade om att hela anledningen till att han skrev inlägget var för att skjuta på den där löprundan som stundade. Jag svarade då att han ju ska längta efter löprundan. Det visade sig att han hade all vilja att nå till den punkten men undrade hur han skulle bära sig åt. Han berättade att han aldrig någonsin, inte ens när han sprang 3 pass i veckan, hade längtat efter löprundorna. Så vad gör man? Det är ju ingen lätt fråga och det finns inga enkla direkta svar, men man måste börja någonstans. Det som behöver göras är ju enligt min filosofi att börja från början. Han måste förändra sin bild av löpningen.
Jag gissade direkt att en del av problemet är själva upplevelsen. Något gör att det inte är en upplevelse han längtar tillbaka till och det kan bero på en mängd olika saker. Ett vanligt problem är att det är för korta löprundor så att man inte känner den stolthet som är så otroligt viktig. Jag kan inte nog förtydliga och tok-understryka hur viktig stoltheten över sina prestationer är. Ytterligare ett vanligt problem är att man springer för fort. Det gör att man inte får en behaglig upplevelse och således blir löprundorna till en pina och något man inte vill utsätta sig för igen.

Då jag frågade lite om hans grundförutsättningar, vanor och prestationer visade det sig att mina misstankar förmodligen var spot on. Han berättade dessutom att han lidit av hälsporren en längre tid vilket inte gjorde det hela enklare. Tidigare kunde han knappt gå, men nu gick det bra att springa men det kunde kännas illa efter löppasset. Han berättade att hans löprundor brukade ligga på runt 2km. När jag frågade om hans tempo svarade han ”Nu är jag sjukt otränad så nu ligger jag runt 05:30/km. När jag var i form ibland strax under 5 min”. Jag svarade lite kort att jag trodde att det var lite för snabbt, varpå han svarade ”Ja, kanske en idé att sänka tempot lite ett tag och slippa känna sig halvt död efter 2 km”.
Efter de två svaren är jag ganska övertygad om vad en stor del av problemet ligger i. Jag ville skriva ett mail till honom men beslöt mig för att göra det till ett offentligt blogginlägg eftersom det kanske kan vara aktuellt för fler att läsa.

En viktig detalj är att den här personen i fråga, låt oss kalla honom Televinken, har en utmärkt löpkropp och är en medel människa kroppsligt och viktmässigt. Detta är viktigt eftersom jag inte hade gjort samma analys för någon som exempelvis var överviktig eller undernärd. Innan jag börjar med mitt direkta svar till Televinken vill jag dessutom understryka att jag helt saknar utbildning inom något som helst område inom träning och enbart utgår från min egen erfarenhet, det jag själv läst mig till samt min egen filosofi.

Hej Televinken!
Du verkar som sagt ha allt som krävs för att njuta av dina löprundor. Min filosofi, som hela Träningstrolleri baseras på, går ut på att förändra bilden man har av träning. Dvs vad vi tycker om träning, hur vi upplever träning och vad vår träning är i våra liv. Du verkar ju ha en väldigt ödmjuk inställning och en stark vilja att verkligen lyckas med din träning, i det här fallet löpningen. Det är en förutsättning för att verkligen lyckas förändra din bild av träning. Att du skjuter på passet och själv erkänner att du aldrig längtat till ett löppass talar ju sitt tydliga språk. Din löpning ska inte vara som det där jobbiga ämnet i skolan som man måste göra. Det ska inte vara en tröskel som du måste ta dig över eller något du känner dig tvingad att genomföra. Rent grundligt tycker jag att du ska försöka tillåta dig själv att börja om från början. Sätta dig ner i ett tyst rum och i lugn och ro visualisera lite kring hur du skulle vilja att dina löprundor var.

Några grundläggande mentala förberedelser

Föreställ dig rofyllda löprundor där du njuter och där du efteråt känner en enorm stolthet över din prestation. Le gärna stort för dig själv när du funderar på detta och tillåt dig själv att radera alla tidigare upplevelser så gott det går. Tillåt dig själv att börja om och var nyfiken på att försöka förverkliga den där visionen om de rofyllda härliga löprundorna som du kommer att göra jävligt bra! Jag vet, det låter kanske flummigt, men det är det absolut inte. Vi kan verkligen påverka vår inställning till saker och ting och vi är tyckande människor som tycker om allt. Mycket, ofta och intensivt.
Ett litet knep jag har är att jag redan på morgonen visualiserar det pass jag ska genomföra. Jag tänker på alla de positiva saker det kommer göra med min kropp och vilket bra val jag gjort. Jag kan ta ett djupt andetag och le brett och intala mig själv att jag verkligen längtar efter passet. Det är svårt till en början, men numera kan jag lura mig själv grundligt och jag kommer på mig själv att knappt kunna fokusera på något annat pga en intensiv längtan till det pass som ska genomföras. Detta kräver övning och tar tid, men då man har brutit alla murar som hindrar så är det väldigt effektivt.

Praktiska tips

Du har ju som sagt en löparkropp, enligt det jag minns av dig, så där har du ju inga problem. Jag tänkte på det där med hälsporren. Kanske en bättre löpteknik skulle underlätta? Jag vet inte hur insatt du är i det, men det jag kommer att föreslå kommer att ge en bättre löpteknik och kanske då även underlätta problemet med hälsporren. Vi bör ju alla som löpare undvika att sätta ner hälen först, vilket många löpare gör. Det måste vi få bort och det finns mängder av bra tips på nätet att hitta om man söker på bra löpteknik. Inte minst på youtube. Men något jag kommer att råda dig till är att ta mycket kortare steg. Dvs öka din stegfrekvens. Dels får du ett lättare löpsteg och tenderar att inte alls anstränga hälen felaktigt, om det nu är ett problem. Det kanske det inte alls är! Men jag tycker ändå att du ska dra ner på steglängden av den enkla anledning att jag tycker att du springer för fort. Du skriver själv att du är ”halvt död” efter 2 km och så ska det absolut inte vara. Om du orkar att springa 2km med ett tempo på runt 05:30min/km och har tidigare sprang på runt 5min/km så har du inga problem konditionsmässigt. Du är i bra form men springer för fort. Vad händer då? Jo, du kommer att komma hem ”halvt död” och med en ganska oskön upplevelse. Det kommer att göra att du antingen medvetet eller undermedvetet inte är så värst nöjd med dig själv eftersom du blir så trött. Dvs den stolthet du förtjänar att känna kommer inte att infinna sig lika effektivt. Dessutom verkar du vara medveten om dina sträcker och ditt tempo, vilket kanske gör att du jämför med andra som springer bra mycket längre än du. Det gör inte heller gott för den där stoltheten jag pratar om. Det kommer att göra att din upplevelse av löpning är ett måste och en pina, en tröskel du måste komma över och något du måste få gjort. Jag skulle råda dig till att sänka tempot rejält. När du väl förberett dig mentalt och vågat tänka nytt så bör du ta den där första premiärrundan i ett tempo som du själv tycker känns löjligt långsamt. Tillåt då inga som helst tankar på att du springer för långsamt, att din träning är bortkastad eftersom du inte flåsar eller någonting åt det hållet. Inga negativa tankar! Tänk på hur stark du är som gör det som så oändligt många vill men inte gör. Var stolt under ditt pass! Boosta dig själv och förstå att du nu påbörjar en ny löparresa som ska bli en ren fröjd.
En första tanke är ju att du kommer att känna dig ganska ostolt när du springer samma sträcka som vanligt men betydligt saktare. Nja, på sätt och vis. Men det vi vill åt i början är den där positiva upplevelsen där löpning inte ska förknippas med total utmattning. Vi vill bygga bilden av löpning till något positivt. Men jag vågar lova att om du verkligen kan dra ner på tempot så mycket som jag menar så kan du dubbla sträckan. Att dra ner på tempot och öka stekfrekvensen är magi. Man orkar oändligt mycket mer än man kan föreställa sig och att du då ökar distansen är skönt för självförtroendet. Ja, nu kan ju hälsporren sätta käppar i hjulet, men om de kortare stegen tillåter dig att springa längre så är det ju också ett enormt plus.

Gör träningen till DIN träning

Det är så oändligt viktigt att erövra träningen och alla dess element och göra det till din träning. Nästan alla jag pratar med som inte känner igen sig i den bild jag har av träning, där jag längtar till varje pass m.m, känner en negativ press att genomföra sina pass. Det är som om en lärare eller annan auktoritet piskar på. Det är viktigt att släppa alla sådana tankar. Det är du som går ut och springer och det är en enorm bedrift i sig och något du ska vara stolt över. För att öka stoltheten är ett hett tips att börja dokumentera din träning. Jag använder exempelvis appen RunKeeper och det har varit enormt effektivt för min löpning. Troligen hade jag inte varit där jag är idag utan den. Det har blivit en kul grej att få in det där passet som jag kanske inte riktigt kände för i början. Man ser varje pass framför sig väldigt tydligt och det blir ofta ganska svårt att hoppa över ett pass eftersom det då innebär att det blir en lucka i schemat.
En annan app jag måste tipsa om är Training Goal. Den ger en tydligt översikt över min träning och det är en fröjd att gå in och titta på vad jag gjort. Det blir svart på vitt att jag är aktiv och det boostar min stolthet!
Att dokumentera träningen i en kalender är också ett bra alternativ. Dokumentationen gör också att träningen engagerar och blir en naturlig del av vardagen. Det blir inte det där udda som man måste få gjort.

Så kort och gott måste du förändra din bild av löpningen till något positivt. Det är inte alls dumt att ta del av forskning kring löpningens effekter och träning ö.h.t för den delen! Att inse hur duktig man är och vilka effekter man skänker sin kropp är i sig en bidragande orsak till stolthet och att man får en positiv bild av träning. Allting som är kämpigt kommer vår hjärna effektivt att sätta en negativ etikett på och genom att börja lugnt och inte känna att varje pass är en kamp kan vi undvika att träningen får den där positiva etiketten.

Så, Televinken, jag hoppas verkligen att detta kan hjälpa dig och andra i samma situation en bit på vägen!

Njut av din träning! Kram