Vad har jag ställt till med nu?!

Jag är verkligen hopplös på att sätta upp mål. Detta är något jag ganska länge har lovat mig själv att bli bättre på. Jag tror mig dessutom veta anledningen till att jag inte sätter upp målen. Jag har aldrig gillat press och aldrig tyckt om deadlines. Visst, det är i mångt och mycket en svaghet och något som jag, som sagt, borde bli bättre på. Jag fick nyligen idén att sätta upp exempelis 3 mål här i bloggen och se om jag klarar att fullfölja dem. Det kan vara små som stora mål. Ett mål jag har är att fixa ett maraton ensam. Ja, dvs inte i ett lopp utan som en vanlig löprunda, men mycket längre ;). Ett annat mål är att kunna gå ner i split igen. Då jag tränat mycket kemsport i mina dagar var jag otroligt vig förr. Jag hade ett filmklipp där jag satt mellan två stolar som Jean Claude van Damme, men nu är jag stel som en gammal oxe.

Här är en bild ifrån en kickboxningsmatch där jag just får in en snurrspark på min motståndare. Jag är långt ifrån att klara av en sådan spark idag, men vore så härligt att kunna!
Jag minns så väl själva känslan när jag var sådär vig. Det är svårt att beskriva men allting kändes så mycket lättare. Jag behöver över huvud taget bli mycket rörligare. Yoga …? Hmmm … ja, varför inte?

Jag kanske ska sätta upp de här två målen redan här och nu? Medan jag skriver det här tar det emot något enormt. Ska jag verkligen publicera det här inlägget och avlägga löftet att klara av split och att springa ett maraton? Ja, ibland måste man bara blunda och hoppa så jag gör det. Jösses, det låter som om jag skulle hoppa fallskärm utan fallskärm eller något liknande. Detta är ju ingen jättegrej, men som sagt, jag har så svårt för pressen och kanske innerst inne är lite rädd för att misslyckas.

Men jag gör det här och nu då. Rubriken för det här inlägget var fram tills nu ”Att sätta upp mål” men nu fick jag ändra den.
Jag sätter upp följande två mål och alla ni som läser är mina vittnen.

1. Jag ska kunna gå ner i split före September 2017.
2. Jag ska springa ett maraton före November 2017.

Vilka resultat ett blogginlägg kan få. När jag började skriva skulle jag bara skriva av mig om mina tankar kring att sätta upp mål. Så torterar jag mig själv på detta viset?!
Det ska bli roligt att se hur det går med spliten. Jag har en gammal skada efter att jag använt rep och bundit fast för att gå ner från förr. Dum grej ifrån ungdomen som sätter käppar i hjulen idag. En litet ställe som känns som att man borrar in en kniv varje gång jag sträcker för mycket. Men nu är det bara att bita ihop!

Nu trycker jag på publicera och sedan finns alltså ingen återvändo …
Snälla stötta mig i det här! Haha

Kram på er

Skapa möjligheterna

Jag hade just stått och lagat middag till hela familjen. Sambon stressade iväg till sitt nattpass och jag stod med disk i ett allmänt kaotiskt kök och ett köksbord med tydliga spår efter en 5-åring, en snart 4-åring och en 2-åring. Utanför föll tung snöblandat regn. Jag kollade för säkerhet skull på min väder-app. Jodå, verkligheten hade rätt. Summan av det hela är 3 rastlösa småkids och ett hus som behöver städas och en vuxen kropp som behöver röra på sig. Tyvärr tror jag att träningen är det första som många ger upp i den sits jag befann mig i. Den tanken slog mig också så … jag beordrade samtliga kortväxta att ta på sina kläder. Ja, det gjorde såklart ingen av dem så jag fick som vanligt klä på dem. Sen stack vi till utegymmet. Nu jäklar skulle jag köra! Tänkte jag …
Det tog ca 12 minuter tills 4-åringen tjurade ihop fullständigt. Han har de känsligaste händerna i världshistorien när det kommer till kyla. Så jag gav upp. Men jag hann med lite bänkpress med extravikt på och ungarna han leka en stund i alla fall. Sen var det bara att pallra sig hemåt. Det var den planen.

Väl hemma blev minstingen trött och skrikig så jag nattade honom, drog på Wild kids på TV:n och sedan började jag träna samtidigt som vi tittade. Jag älskar de där passen! De där när man bara kör lite random övningar och går och skriver ner dem. Det blir ofta ganska mycket träning och jag brukar försöka att inte vila mellan varje. Men visst, ibland blir det kanske 1 minuts vila här och var. Schemat idag blev följande …

  • 10 djupa långsamma armhävningar
  • 40 squats
  • 60 sliding mountain climbers
  • 20 situps
  • 40 utfall
  • 10 djupa långsamma armhävningar
  • 1 min planka
  • 30 sek snabba höga knän
  • 30 sek sidoplanka (höger)
  • 30 sek sidoplanka (vänster)
  • 30 sek sidoplanka (höger)
  • 30 sek sidoplanka (vänster)
  • 20 situps
  • 100 sliding mountain climbers
  • 10 armhävningar med 5-åringen på ryggen
  • 10 armhävningar med 4-åringen på ryggen

Allt detta hann jag med samtidigt som jag kunde gå och småplocka lite här hemma och tjattra med kidsen. Det finns alltid tillfällen och det gäller att skapa möjligheterna istället för att bara se begränsningarna. Nu längtar jag till den riktiga våren och sommaren då vi kan hänga, leka och har hur roligt som helst i utegymmet!

Nej, nu är det sängen som gäller för jag höll på att somna då jag läste godnattsagan för barnen.

Må väl allihop och träna med ett jätteleende på era läppar! Kom ihåg att ni styr er kropp och era val. Ingen annan.  Kram!

Jag hoppas kunna nå DIG!

Jag söker hela tiden efter olika sätt att förmedla den bild jag har av träning. Jag vet ju precis vilken bild de flesta har eftersom jag också haft den så länge. Den där bilden av träning som någonting man ”måste få gjort” och något som är ett hinder i vardagen. Pressande, stressande och såklart jobbigt.
Eftersom jag vet vilken bild de flesta har av träning så är det frustrerande att inte direkt och omedelbart kunna erbjuda en förändring av den bilden. Det är ju det som är syftet med hela Träningstrolleri! Men så enkelt är det inte. Det är en process man måste gå igenom och hela receptet har jag inte klart för mig ännu. Dessutom har jag svårt att se att det finns ett generellt recept eftersom jag är övertygad om att alla är olika och anser att de traditionella kom-igång-tipsen drar alla över en kam. Vilket uppenbarligen inte fungerar.
Jag vet att de som har läst det jag hittills har skrivit i min kommande bok har tänkt om och blivit tränande och gladare människor. Det är en enorm känsla att kunna påverka i den riktningen, vilket jag hoppas att även den här bloggen kommer att göra.

Jag önskar att min bild av träning gick att dela med sig likt upplevelser ifrån en resa via ett fotoalbum. Att jag skulle kunna slå mig ner bredvid var och en av er, öppna den stora boken om min träning, visa några bilder och få er att känna exakt det jag känner och upplever träning. Men det går såklart inte och det är många saker som gör att det inte fungerar. Bland annat det ettriga självförsvaret som vi tyvärr alla har. Självförsvaret som får oss att vända taggarna utåt mot allting som är främmande och som utmanar vårt sätt att leva, våra livsvanor och vår person. Och försvaret är fantastiskt på att förneka att det existerar. Man slår ifrån sig att man skulle ha något liknande försvar och därmed är saker ur världen!
Men ju mer jag filosoferar och noterar detta försvar, desto mer förstår man att det genomsyrar oss alla. Jag kommer skriva ett helt blogginlägg om detta vad det lider och jag hoppas att många ska känna igenom sig och tänka om. Det där försvaret är nämligen ett stort hinder för den som vill förändra sin bild av träning.

Den här bloggen har precis tagit form och jag ser med nyfikna glada ögon och med spänning fram emot att kunna förändra om så bara EN av er där ute. Att få dig att gå ifrån att se på träning som något du borde göra och  måste göra eftersom samhället kräver det, till att göra träningen till din egen och något du njuter och är stolt över.
Men vad vet jag? Jag är verkligen ingen träningsexpert utan hoppas ödmjukt och innerligt att jag kan påverka dig i den riktningen. Sen finns det ju all chans i världen att du är långt mycket mer aktiv än vad jag är. Men oavsett tror jag på att vi alla kan lära av varandra. Småtankar, knorrar och tips som man, trots att man är rutinerad, inte riktigt har reflekterat över. Kanske?

Må väl mina vänner!

Känn stoltheten

Låt oss prata lite om stolthet. I min filosofi som jag kommit att kalla för Träningstrolleri spelar den en central roll.

Vad är stolthet? Enkelt kan man väl säga att det är en positiv känsla över sin person baserat på något man åstadkommit (låt oss bortse ifrån stolthet över exempelvis fysiska fördelar m.m). Det är lite därför stolthet är SÅ oerhört viktig att känna när man tränar. Dels åstadkommer du något som du förknippar med en positiv känsla, men det stärker också ens eget ego vilket går ut över hela ens person, allt man gör och ”drabbar” vår omgivning.

Det är enkelt för mig att säga att man ska vara stolt över sin träning, och det känns förmodligen också enkelt för dig som läser. Ut och spring, tyck att det är bra. Lyft lite vikter, tyck att du varit duktig. Men det är så evinnerligt mycket mer invecklat än bara det. För mig tog det lång tid ifrån att jag verkligen insåg vikten av att känna stolthet över min träning, tills dess att jag faktiskt förstod exakt vad det hela handlar om, hur man gör det effektivt och hur det fungerar.

Jag minns så väl när insikten först kom. Jag hade varit ute och sprungit och var inte alls nöjd med mitt löppass. Det blev kortare än jag tänkt, jag blev tröttare än jag tänkt och tempot var lågt. Jag satte mig ner för att skriva på en barnbok men jag kom ingen vart. Jag hade kört fast totalt och en allmänt negativ känsla genomsyrade min kropp. Det var då min då 3-åriga dotter Linnéa kröp upp i min famn, helt ovetandes om hur jag kände, såg mig djupt in i ögonen och sa de magiska orden som sedan dess ekar i mitt huvud:

”När ingen annan säger heja Linnéa, säger jag ’heja Linnéa’ själv”.

Vackert, eller hur? Där satt jag och hörde ingen säga ”heja Daniel!”. Men felet var ju att jag själv inte hejade på mig själv. Jag kände ingen stolthet över mitt löppass och det genomsyrade hela mitt ego och därför blev jag heller inte kreativ när det kom till att klämma ur mig handlingen till min nya barnbok! Det var då tanken föddes på att verkligen VÅGA vara stolt över mig själv och mina bedrifter. Jag började tänka på att jag ju faktiskt borde vara stolt över mitt löppass eftersom jag är omringad av folk som faktiskt INTE varit ute och sprungit. De hade inte ens tagit en promenad. Mitt missnöje var totalt obefogad, orimligt, kontraproduktivt och jätteonödigt.

Jag skriver VÅGAR eftersom jag vet att det tar emot något enormt hos många människor. Kanske de flesta. Man hör ständigt hur folk efter ett pass fnyser åt sina bedrifter. Ta exempelvis ett par som varit ute på en långpromenad. Det finns 2 olika sätt att tänka efter promenaden. 

Nu kanske man kan tänka att vad man tänker inte spelar så stor roll eftersom promenaden trots allt redan är avklarad- oavsett vad man tänker. Men ack så man bedrar sig om man tror det. Vad händer egentligen hos de här två individerna?
Mannen får en negativ bild av promenaden och kommer således göra det ännu mindre sannolikt att han tar en promenad inom den närmsta framtiden. Tvärtom är det med kvinnan som skapar sig själv en positiv bild av promenaden. Kanske ger hon sig ut igen redan nästa dag?
För många verkar det finnas en regel med att man aldrig ska vara nöjd över sina bedrifter och sina åstadkommanden. Allra mest när det handlar om träning och det är direkt förödande för individen.
Mannen på bilden kommer inte känna att han förtjänar den där smörgåsen med extra allt på, medan kvinnan kommer att välkomna den. Mannen kommer att fortsätta känna ett gnagande behov av göra något positivt för sin hälsa, medan kvinnan känner sig nöjd och börjar planera inför kommande strapatser.

Att känna stolthet är så fundamentalt superviktigt för att förändra, förbättra och vårda din bild av träning. Stoltheten kan också vara en ordentlig sporre under själva passet när det känns som tyngst. Jag använder mig av stolthet i stort sett under varje löppass för att rensa mig själv från negativa känslor och tankar. När de negativa tankarna kommer blundar jag och ler stort för mig själv samtidigt som jag fokuserar på hur jävla bra jag är. Hur jävla stark jag är och hur jävla mycket bättre jag är än de som inte ens orkar snöra på mig skorna. (Nej, jag är ingen bättre människa på något sätt, utan detta är alltså ett sätt att tänka för att stärka mig själv för stunden, där och då). Nej, jag har inte en aggressiv inställning där jag för mitt inner skriker ”Du är stark! Kör på!!” för det fungerar oftast inte för mig. Jag tänker enbart harmoniska tankar och låter den positiva känslan föda fram ett oemotståndligt driv i min kropp. Ett tips är att inte blunda för länge medan du springer…

Jag kommer att beröra det här med stolthet många gånger till men tills nästa gång vill jag att du VERKLIGEN och PÅ RIKTIGT försöker känna den där stoltheten oavsett vilken träningsform du ägnar dig åt. Oavsett om du innerst inne VET att du inte gjorde i närheten av ditt bästa ifrån dig. Skit i det! Du var där och du gjorde något i alla fall! Känslan av att du inte gjorde tillräckligt kommer att göra att du tycker att träningen utmanar dig, stressar dig och pressar dig. Träningen ska inte pressa dig. DU ska pressa fram träning utifrån ren vilja och lust och glädje. När du trots ett kortare och kanske inte så intensivt pass ändå är nöjd med vad du gjort kommer en positiv känsla födas i din kropp inför tanken att prestera ännu mer.

Så var stolt över din träning och föd lusten att träna ännu mer. Släpp känslan av att någon eller något står över dig och skriker vad du ska göra. Känn bara glädjen, harmonin och låt endorfinernas rusa!

DU vet ju att du är grym som faktiskt försöker. DU är en hjälte för din egen kropp. DU är en förebild för andra som faktiskt vågar ta steget från tanke till handling. Du vet ju det så våga känna dig stolt över det.

Kram på dig

 

Steg för steg

Mitt Träningstrolleri och dess grundstrategi innebär ett konstant fokus på den inre bild man har av träning. Det innebär extra varsamhet i början av träningen och en bra bit in tills man nått den nivå då man är vad jag kallar för ”en naturlig träningsmänniska”. Jag har efter mitt uppehållsexperiment och ef
ter en rad skador/sjukdomar inte riktigt hunnit tillbaka ännu, men jag är snart där igen. 
Det FÅR ta tid för mig. Jag vill hela tiden behålla och vårda min bild av träning och inte knäcka den genom att få negativa upplevelser i samband med träning och/eller plåga mig själv med dieter och annat. Steg för steg och konstant njutning och stolthet är melodin som ska ljuda.
Men på den nivå jag ligger på nu måste jag trycka till på vissa löprundor lite extra. Idag förbättrade jag tempot med ca 40sek/km. När uppförsbackarna kom drog jag i en extra växel. När jag fick håll (vilket är ovanligt) drog jag i ytterligare än växel. Målet är att lida, vilket egentligen går emot min strategi totalt. Kan man tro. När man lär känna sig själv och vet att det inte skadar din bild av träning när du ibland pressar dig långt utanför din bekvämlighetszon, så är det helt okej. Mitt mål med dagens pass var att lida och att verkligen få känna på flåset och smärtan. Detta för att pressa gränsen inför kommande pass. Upplevelserna som jag vid tidigare pass tyckte var jobbiga kommer att kännas lätta i jämförelse. Det är en ständig balansgång och det gäller att ha koll. Och dessutom alltid minnas, när det börjar bli jobbigt- varje steg du tar är ett steg bort ifrån ditt forna något sämre jag. Var stolt över varje steg.

Inget kan stoppa mig nu

 

6,3km fick räcka idag. Ska upp vid 04 imorgon och vad ger en bättre nattsömn än en skön löprunda? Inte mycket som jag känner till iaf. Kom alltid ihåg att vara stolta över en träning. Känn stolthet över varje steg under löprundan och fokusera på glada tankar. Idag behövdes det de första 2km. Sen vände allt och endorfinerna tog över vilket gjorde att jag kunde luta mig tillbaka och njuta av färden hela vägen i mål. Jag är inte i samma form som förut, men det är inte så konstigt efter de närmare 3 månaderna av total misshandel av min kropp. Kul experiment och otroligt lärorikt! Nu ska jag tillbaka mer än någonsin. Inget kan stoppa mig och ingen kan sänka mig. Tjoho!