Lucia Backyard 2018

Från vänster: Pär Koren, Viktor Åkerblom, Sussi Käck, Martin Lundström, Johnny Hällneby, Jonas Hemström. Jag längst fram tillsammans med Nike i barnvagn.

I höstas fick jag och sambon idén att dra ihop en tävling inspirerad av konceptet backyard. Backyard innebär egentligen att man springer 6,7 km varje timme tills att bara en löpare är kvar på banan  – segraren. Vår idé var att utgå ifrån det konceptet men att omforma så att alla, både erfarna och oerfarna löpare, kunde vara med.
Jag mätte ut fyra olika banor på tre kilometer vardera där starten i början gick varje timme. Sedan sjönk starttiden till var 30:e minut.

Jösses vad kul det blev! Överst i bild ser ni de som kom till start för att slåss om guldmedaljen. Längst till höger ser ni Jonas Hemström som har spunnit ultra förut, bland annat Ultravasan 90. Bredvid honom står Johnny Hällneby som är regerande världsmästare i sexdagars löpning med sina 88 mil. Han är en av sveriges bästa ultralöpare, vilket gjorde att jag kände av ett vagt … motstånd …

Vi drog igång vid klockan 10 och reglerna sa att man på något sätt måste ha något juligt på sig, men man fick tolka fritt. Vid ett tillfälle var det bara tjugo sekunder till start och jag hittade inte glittret jag skulle ha på mig och fick därför rycka med mig en julstjärna som fick följa med på ett varv.

Det var riktigt roligt att både fler vuxna och barn anslöt efter jobb och skolor och sprang ett eller flera varv.

Vi hade också en stenhård regel som gjorde gällande att man var tvungen att pyssla ihop någonting mellan varje varv för att få ge sig ut på nästa varv. Det blev allt från proffsiga pyssel till vulgära pappersarbeten. Men oavsett var engagemanget intensivt och glädjefyllt.

Så, hur gick det då? Jag kände mig lätt som en fjäder och glad som en salongsberusad tomte, och min löpning flöt på hur fint som helst. Min sambo, Ann-Elise, var tvungen att ge sig eftersom hennes knä, som strulat på senare, bara blev värre och värre.  Efter ytterligare några varv meddelande Johnny Hällneby att han var tvungen att kliva av för att hämta sin dotter i skolan. Den värsta konkurrenten var således borta. När även Jonas Hemström var tvungen att ge upp p.g.a baksidan av låret som spökat för honom en längre tid, började jag känna segervittring.

Det stod mellan mig och Viktor Åkerblom (bär rosa på bilderna). Normalt sett brukar jag säga att man inte ska bråka med någon som kommit trea i Let’s Dance, men när det kommer till löpning så lägger jag in mitt veto. Viktor har ett pannband av stål och tränar inte löpning regelbundet som jag gör.
Jag märkte att han gärna diskuterade hur vi skulle lägga upp varven som skulle äga rum kommande morgon, men jag anade oråd. Jag misstänkte att det var ett försök till psykning från hans sida. Men han såg ju faktiskt oerhört fräsch och pigg ut hela tiden, så jag var inte säker.

När vi hade sprungit ca 25 km nämnde han dock i förbifarten att han började känna att han sprungit. Jag minns ej exakt vad han sa, men någonting som gjorde gällande att löpningen kändes i alla fall. Jag berättade givetvis att jag kände mig hur fräsch och pigg som helst, vilket faktiskt var sant. Men jag visste att mina knän, som alltid spökar vid längre distanser, snart skulle göra sig påminda och därför valde jag att vila intensivt under de allt kortare pauserna.

När kvällen kom var det dags för första reflexbanan som går igenom hyffsat backig trail. Johnny hade kommit tillbaka och hängde på. Jag märkte då att Viktor var seg i benen. Han sprang relativt långsamt och gick helst i uppförsbackarna. Där och då bestämde jag för att försöka sänka honom fullt ut mentalt på nästa varv, som även det skulle gå på samma reflexbana.

Vi inledde tillsammans och jag tog täten. Trail är verkligen min grej och jag vet att jag är stark där. Vid första uppförsbacken stack jag iväg och bestämde mig för att avsluta varvet så fort jag bara kunde. Jag for fram över hala stenar och rötter och kände mig hur stark som helst. Banan går i två skogsdungar och när jag nästan var färdig kom Viktor ut ur första skogen och berättade att han hade en och en halv kilometer kvar. Jag hörde att han var helt slut vilket gladde mig. Jag kom tillbaka till stugan och la mig ner för att vila inför nästa varv. Jag blev liggande ganska länge och det var bara sju minuter kvar till nästa start, och Viktor hade inte kommit tillbaka. När det var fem minuter kvar dök han upp och gick fram till mig med ett stort leende, brast ut i skratt och sträckte fram sin hand: ”Grattis, Daniel, jag är helt slut. Du vann!”

Jag räknade ut att vi då hade sprungit 39 km och påminde honom att om han sprang ett varv till skulle vi nå maratondistansen. Det behövdes inte mer övertalning och tillsammans sprang vi ett sista varv. Men när det var färdigt insåg jag att om jag själv springer ytterligare ett varv så skulle jag nå ultradistans, vilket jag inte kunde motstå. Så när alla hade åkt hem och nästa start gick, tog jag ett ensamt ärevarv. Sedan tog jag på mig guldmedaljen och kröp ner i ett varmt bad.
Visst var jag lite stolt, men samtidigt ödmjukt medveten om att jag inte hade haft en chans om Jonas hade hållit ihop, och om Johnny inte hade behövt åka och hämta sin dotter. 45 km är ju en pyttedistans i sammanhanget. Men en jäkligt roligt pyttedistans som ett ypperligt firande av min runstreak dag 295!

Det här kommer definitivt bli en tradition och det finns tankar om att bjuda in fler än bara den närmaste kretsen. Så håll utkik efter Lucia Backyard 2019!

Kram på dig