Lätt som en fjäder!


Ja, min nya grej som är under utveckling är min ”RunStreak” där jag alltså springer MINST 1,6 km (en mile) varje dag. Nej, 1,6 km är inte mycket och därför blir det ju alltid längre än så. Vid ett tillfälle hade jag i princip inte alls tid att träna så då blev det 1,7km. Men det är just det som är hela poängen! Låt mig utveckla.

Min träningsfilosofi går ut på att älska det man gör och att se på träning med helt nya ögon. Jag har insett att jag älskar att springa långt och att varje nytt längdrekord gör mig oerhört stolt. Och stolthet är det andra stöttebenet  av tre i min träningsfilosofi. Ju stoltare jag känner mig desto mer älskar jag min träning.

Ultralöpning, dvs distanser längre än en vanliga maraton är det jag verkligen vill ägna mig åt vad det lider. Som ett led i det har jag alltså antagit utmaningen att springa varje dag. För mig är det ett sätt att vänja kroppen vid löpning så mycket som möjligt och för att verkligen göra det till en osviklig rutin. Någonting som jag inte kompromissar om. Hittills har det gått över förväntan och jag kör mina pass där många andra inte ens hade tänkt tanken. I förrgår hade jag exempelvis varit och gjort en föreställning på Vara konserthus och kom hem vid 21-tiden. Barnvakten var tvungen att sticka och jag hade barnen själv och var trött efter bildkörningen. Ögonen gick i kors. Kanske den ultimata ursäkten att natta kidsen och sig själv per omgående.
Men istället bad jag grannen vakta kidsen i 20 min så att jag fick ihop några kilometer och sen var jag jättenöje med det! Jag hade bytt om och jagat de där kilometrarna trots min trötthet och det allmänt olämpliga tillfället.

Min plan är att hålla distanserna korta för att bygga upp kroppen så att jag håller mig skadefri. Jag jobbar mycket på att öka min stegfrekvens men det slutar nästan alltid med att jag jagar ett bättre tempo kring halva rundan. Tyvärr. Men jag jobbar på det!

Igår sprang jag min trettonde dag på raken. Jag ser alltid fram emot det. Igår hade jag inte heller mycket tid över för att springa länge, men jag hamnade som vanligt i det där underbara tillståndet där jag bara njuter. Jag vill bara fortsätta. Jag vill bara vara i just den stunden där jag inte kan hjälpa att le samtidigt som jag springer. Det är fan ren kärlek.

Den största skillnaden jag märker är att jag känner mig lätt som en fjäder när jag väl börjar springa. Det har hittills aldrig känts sådär tungt som det ibland förut kunde kännas. Men framförallt har jag roligt och mår bra av det.
All annan form av träning har på senare fått vila, men planen är att öka distansen på mina löprundor och dessutom att köra mer styrketräning.

Hörni … kram på er!

Löpning, RunStreak och sånt …

Ja, nu har det varit ett lite uppehåll igen. Nej, inget uppehåll i träningen utan ett uppehåll i bloggandet. För er som stadigt vill följa min resa kan jag tipsa om mitt instagramkonto där jag heter @traningstrolleri samt mitt privata konto @trollkarlen_daniel_karlsson

Men hur har träningen flutit på då? Jo, tack, hur bra som helst. Just nu är det nästan bara löpning men jag ska tag i styrketräningen också. Jag har inlett någonting som kallas för RunStreak. Det vill säga att springa så många dagar på raken som man bara kan. Jag hörde om fenomenet för nio dagar sedan och fick kontakt med en av grundarna bakom sajten PaceOnEarth som handlar om ultralöpning. Johnny och Ellen som har sajten är galet duktiga löpare och Johnny inspirerade mig till att sätta igång med en RunStreak.

Just den här utmaningen innebär att jag ska springa MINST 1,6 km varje dag. Just den distansen kommer ju efter måttet på en ”mile”. Idag gör jag min nionde löprunda på lika många dagar och det är intressant vad det gör med psyket att köra en RunStreak.

Jag pratar ju mycket om att bli en naturlig träningsmänniska där träningen inte bara är ett naturligt inslag utan även någonting som man verkligen vill göra och ägna sig åt. Utmaningen att springa varje dag har redan gjort att jag tar det helt för givet och att det inte ens finns utrymme att ifrågasätta och fundera på om jag ska springa eller inte. Det underlättar något oerhört för mig och jag gillar verkligen vad jag har åtagit mig.

Det sista jag vill är att dra på mig skador vilket gör att jag har hållt mina löprundor under 10km varje gång. Jag har även slängt in några riktigt korta 3km för att verkligen hålla mig på den säkra sidan och att mest fokusera på det mentala att vänja min vid att verkligen springa varje dag. Det går långt över förväntan och har hur roligt som helst.

Här kommer några bilder ifrån mina senaste löprundor …

Testrunda för lilla hälen

Ja, idag tog jag en tur för att testa min häl. Jag försöker alltid att planera in mina löpturer så att jag tar dem de kvällar min sambo är ledig. När vi nattat minstingen som är nyss fyllda 3, vilket brukar bli vid 19-tiden på vardagar, brukar jag ge mig ut. Men nu när mörkret är över oss känns det verkligen inte lika lockande. Det är ju så fint med de fina vyerna så jag brukar faktiskt behöva stjäla lite av min arbetstid för att få ihop det.

Idag jobbar min sambo natt och hon brukar behöva vila runt 17-tiden så att hon orkar ge sig av runt 20 för att jobba hela natten. Hon är barnmorska och har en position där nattpassen ofta är mentalt krävande. Därför hinner jag inte riktigt ta samma kvällsrundor som jag brukar springa när hon är ledig och kan ta hand om barnen på kvällarna. Så det blev en dagsrunda! Jag jobbar just nu främst med en trolleribok och en humoristisk bok som riktar sig till vuxenpublik. Jag brinner för båda böckerna och vill jobba med dem så ofta jag kan, men jag vet samtidigt att om jag inte får röra på mig så kommer jag inte kunna jobba lite effektivt då mitt kreativa sinne kräver rörelse. En enkel löprunda får mig dessutom att bli en bättre sambo och bättre pappa till mina barn. Idag fick jag 50 minuter över och lyckades lugnt och enkelt dra ihop ca 9 km löpning. Ingen lång sträcka men helt okej som test för min häl.

Ja, min häl. Vad är det med det egentligen? Jag har ingen aning. För några dagar sedan kände jag någon konstig smärta i den och jag mindes att jag haft samma smärta tidigare. Hälsporre? Kanske? Men en vän till mig, Helena Olmås som är en grym löpcoach, tyckte att det inte går över på 4 dagars vila. Så jag har ingen aning. Men just nu gör det fortfarande ont när jag går, men inte lika påtagligt. När jag sprang kändes det dock ingenting eftersom jag inte belastar hälen alls. Nu har det gått några timmar efter passet och jag kan inte säga att det känns värre faktiskt. Gott!

Jag tänker ofta på det här med tiden. Jag inser att jag är någon som lätt skulle kunna komma på tusen ursäkter för att inte träna. Jag tänker bara på: Frilans! Smaka på det! Äh, jag tar det i nästa bloggpost!

Kram på er!

Fars dags-löpning!

Ja, och vilken löpning sen!
Jag hade en långrunda inplanerad. Jag gick faktiskt och siktade på att ge mig ut sisådär 28km. Men natten tills idag blev otroligt stökig. Jag vaknade av barn två gånger och sedan tror vi att katten släpade in en mus också. Vi såg den aldrig men både hunden och katten var heltokiga och skulle in bakom garderoben. Ja, det blev klarvaket tillstånd och jag hade svårt att somna om. När jag väl lyckades somna vaknade kidsen. Yippie!

Så jag fick faktiskt ge upp och ge mig ut på en medelrunda. Jag vet ju om att jag inte är en snabb löpare. Jag har inte jobbat på mitt tempo alls och jag är både kort och kortbent. Men idag fick jag faktiskt till min snabbaste mil någonsin! Det är väl ändå värt att fira? I skrivande stund kom jag på att jag inte alls firat. Löpningen i sig fick bli en fars dagspresent till mig själv.

Det konstiga var att jag gjorde ett litet experiment och gasade på i nästan alla backar. Det gjorde att jag blev otroligt trött och slö mellan backarna, men trots det blev alltså tempot högt för mig. En riktigt skön känsla! Jag sa ju i tidigare post att jag misstänkte att något skulle hända med tempot!!

Kram på dig

Det inspirerade tydligen

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om löpning i en facebookgrupp som heter Träningsglädje & Inspiration. Det blev till min stora glädje väldigt uppskattat så jag tänkte att jag klistrar in det här i bloggen också. Hoppas det påverkar dig också i någon form av positiv riktning 🙂 Kramen

”Hej på er!

Jag vill bara inspirera alla löpare och alla som VILL löpträna men som känner att de inte är snabba nog, kan springa långt nog eller känner något annat negativt kring löpning.
Jag har alltid avskytt löpning och kutade som mest 2 km i skolan. Eller ja, jag gick en del av den sträckan. Men sedan kom en dag då jag beslöt mig för att börja träna rent allmänt och då blev löpning ett enkelt alternativ. Jag började kort och avancerade så sakteliga. Jag minns mina första 3km. Jag minns mina första 5km och jag minns min första mil. Känslan var oslagbar att hela tiden avancera. Igår sprang jag min (jag gissar) tionde halvmara helt på egen hand utan att det var ett lopp.

Mina bästa tips till er som vill bli bättre löpare:
* Börja springa långsamt. Då menar jag inte LITE långsamt utan extremt långsamt. Jag kallar det för att ”fjantspringa”, och med det menar jag att du ska känna dig fjantig när någon ser dig. MEN släng givetvis bort den tanken. Du är grym som ens gör det! Jag har fått massor av folk att börja springa enligt den enkla regeln och alla har blivit förvånade över hur långt de verkligen klarar av att springa.

* Dokumentera alla löprundor. Att dokumentera dina rundor gör att du kan se tillbaka med stolthet på vad du presterat. Dessutom blir det lättare att inte hoppa över ett pass eftersom du inte vill ha en lucka där i din dokumentation.

* Om du får en kick av utrustning såsom nya skor, snygga tights eller en snygg vindjacka så KÖP! Använd och utnyttja alla kickar som ger dig positiv energi!

* Jämför alltid positivt och aldrig negativt. Dvs se aldrig på en bättre löpare och känn dig dålig, utan se den bättre löparen som inspiration och som ett bevis på hur långt du kan komma. Se hellre på sämre löpare och känn dig stolt. (Men håll givetvis inne med negativa kommentarer offentligt!)

* Våga vara stolt över dig själv! Det här gäller all form av träning. Var inte lite stolt. Var sådär alldeles galet stolt över att du faktiskt gör något och intala dig själv att du gör det jävligt bra! Din stolthet kommer att förbättra din inre bild av löpning vilket är grunden i all träning – att bygga en bra och positiv bild av din träning. Då kommer du vilja uppleva träningen igen och igen och därmed få ökade resultat.

* Gör det hela lite äventyrligt! Exempelvis om du ska till en kompis som du normalt tar bil till kan du istället springa. Jag har många gånger tagit på mig ryggsäck med ombyte och sprungit till fester och annat. (om dusch finns )
Den första ölen efter en avverkad löprunda känns 10 ggr mer magisk!
När jag hyr bil brukar jag hyra bilen en bit bort och springa till utlämningsstället. Det är ganska kul att inte veta det exakta avståndet och att bara ge sig av med mobilens karta som guide.

* Ta aldrig säsonguppehåll. Jag springer även om det är -15. Det är bara att klä på sig och ut och köra. Ju mer det tar emot att ge sig ut, desto mer stolthet kommer din löprunda att generera. Ju mer stolthet du känner, desto mer bygger du på din inre bild av träning. Känslan när man sprungit en hel vinter och våren börjar krypa sig på är oslagbar. När du först tar av dina tights och kan kuta i bara shorts … MUMMA! Då vet du att ingenting kan stoppa dig. Du är en maskin med ett stort leende på dina läppar.

* När du är ute och springer och känner den minsta negativa känsla i ditt huvud, ta ett djupt andetag och le. Få dig själv att förstå hur jävla grym du är som gör det du gör. Se på alla du springer förbi som går. Du springer. De går! I husen du springer förbi ligger folk på soffan. Du springer! I ditt huvud får du förnedra precis alla hur mycket du vill, men framförallt ska du höja dig själv till skyarna. För du med dina löpsteg, även om de inte är perfekta, ÄR de facto en vinnare av rang!

Till sist vill jag bara önska alla lycka till med er löpning och all annan form av träning! Nej, jag är ingen löpexpert, jag är bara en glad amatör som tydligen lyckats tänka rätt och som har så galet kul att jag bara måste dela med mig. Känslan när jag får andra att börja löpträna och älskar det är helt oslagbar!”

Lite snabbare i alla fall …

Jag gav mig ut på en kortrunda eftersom det var det enda jag hann med idag innan sambon skulle till jobbet. Det blev lite högre tempo än maran iaf, men bara 31sek snabbare per kilometer. Hmmm … det tåls att fnula på. Det känns som om någonting kommer att hända med mitt tempo inom kort. Ja, dvs något positivt!

Min granne berättade idag att han ville betala avgiften för att få springa ultravasan. Dvs springa vasaloppet. Jag blev heltänd och tackade såklart ja! Men det är inte förrän 2019 då jag fyller 40. Mycket tränings behövs tills dess!

Äntligen!


Nu börjar förkylningar och annat att släppa. Jag har dock kvar min helgalna värk i nacken och vet inte vad det är. Men det ska nog ge sig!

Jag har tagit några enklare 5km och någon 10km för att kolla läget och min kropp är med mig hur bra som helst. Igår tog jag därför en halvmara och det kändes bättre än någonsin måste jag säga! Långpassen ska nu utökas och jag känner att mina knän håller bättre och bättre. Inom kort tänkte jag köra en skön 3 milare och bygga därifrån.

Idag blir det ett chinspass på utegymmet!

Bifogar lite bilder över några löprundor som jag inte lagt ut här  än.

18,11 km löputflykt


Ja, precis så kändes gårdagens löpning. Jag tittade på kartan och insåg att det fanns en liten avstickare ifrån en väg där jag brukade springa. Kanske kunde jag se var den vägen ledde? Så fick det bli.

Det är en av sakerna jag älskar med löpning. Frihetskänslan och att springa dit man aldrig varit förut. Det lekfulla liksom. Jag upptäckte att det var ett väldigt vackert område och jag bestämde mig för att bara mala på. Efter ca 6 km insåg jag att jag var på elljusspåret i Ågesta. Den där känslan är rolig, då man springer och frågar sig hur i hela friden man kommit dit.

Efter ett tag nådde jag Farsta ridskola och ännu ett otroligt vackert område. Där började mina knän kännas rejält ömma. Så även min högra axel återigen. Den som löprundan före tvingat mig att springa med handen innanför kalsongerna. Den förnedringen tänkte jag inte utsätta mig för igen. Men axelvärken gick märkligt nog över efter ett tag men knäna blev värre och värre fram till ca 14km. Sedan kändes det faktiskt bättre de sista 4km.
Jag har lovat mig själv riktigt långsamma rundor och att verkligen komma in i löpning. Jag är också väldigt inne på att snart börja nå riktiga distanser. Då vill jag ha en skön bild av löpning och inte ta ut mig för mycket.

Kort och gott blev det en underbar löprunda i otroligt väder och fantastiska miljöer!

Kram på dig

Det gäller att hitta lösningar!

Efter varje löprunda tar jag en promenad med hunden …

Jag hoppas att inte jättemånga såg mig när jag var ute och sprang idag. I alla fall ingen som har kontakter inom psykvården, för då kan jag vara illa ute. Men vi börjar från början …
Efter gårdagens crossfitness-program fick jag något väldigt skumt i högerfoten. När jag gick i trappan högg det till så att foten inte gick att stödja på. Sedan gick det över helt. Märkligt. Sen PANG! Tillbaka så pass att jag återigen inte kunde stödja på den. Sen höll det på så.

Idag kunde jag känna av det lite grann, men bestämde mig för att ändå inte ta bilen med kidsen till förskolan utan gick istället. Jag tror att det mjukade upp det en hel del. Men idag var jag nervös inför löprundan. Jag tänkte till och med skjuta upp den. Men jag kan bara gå ut och springa de dagar då sambon inte jobbar kväll eller natt så jag var helt enkelt tvungen att försöka.

Jag gick ut extremt långsamt och fortsatte så. Jag var nervös för varje nersättning första 4 km. Men sedan slappnade jag av och jag kände inte av någon värk förutom min högra axel. Den gjorde så ont så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag är tydligen för gammal för crossfit. Eller för ovan. Eller för svag. Eller för … jag vettefan, men ont gjorde det. Det gick liksom inte att vila det heller. Det var en molande smärta som liksom brände irriterande. Jag drömde om att få vila axeln som någon vilsen person i en stekhet öken drömmer om vatten. Jag provade alla knep tyckte jag, men ingenting hjälpte.

Till slut kom jag på det briljanta knepet att springa med högerhanden innanför byxorna. Ja, på riktigt gjorde jag det. Men det tog inte många sekunder innan jag kom på att det såg JÄTTEKONSTIGT ut att springa med handen vilande där fram. Därför bytte jag till att ha armen instoppad på sidan. Ja, det såg förmodligen sjukt kul ut ändå. Men jag var desperat! Och det fungerade … lite.

Men givetvis hade denna innovativa lösning en negativ påverkan på löpstilen vilket i sin tur gjorde att jag blev dubbelt så trött i resten av kroppen. Det var en svår avvägning mellan att springa och se ut som en galning eller bli onödigt trött. Jag växlade lite. Resultatet blev en trött idiot med lagom axelont. Och möjligtvis min långsammaste mil någonsin.

Kram på dig

– Hjälp mig, Thomas Alm!

För er som missat det råkade jag lova att jag ska kuta ett maraton helt på egen hand här i mina vanliga löpspår före den 1:a Nov. Jag ser fram emot det samtidigt som det ju är en lite tryckande och pressande känsla.

Genom sociala medier har jag fått kontakt med den fullständigt galna och underbara Thomas Alm som är ultralöpare. Ultra innebär alltså att man springer längre än ett maraton. Ofta väldigt mycket längre. Thomas springer ofta långa sträckor för att samla in pengar till cancerforskning, vilket jag tycker är fullständigt fantastiskt. Nu i sommar (2017) ska han springa från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder. Det är drygt 200 mil och han siktar på att klara det på bara 42 dagar. Dessutom vill han att jag ska springa en av sträckorna med honom. Hmmm …
Ni följer Thomas på hans instagram på @thomasalmultra

Jag fick idén att ställa några frågor till Thomas om min utmaning och varför inte publicera det här så att alla kan ta del av denna inspiratör?

Har du alltid gillat löpning?
– Nej, jag hade sprungit en mil en gång när jag började löpträna på riktigt 2010. Innan det tyckte jag att det var vansinne och fruktansvärt tråkigt, någonting som man bara gjorde som komplement till sin riktiga sport. 

Vad fick dig att springa mer än så?
– Min mamma gick bort 28 april. 1 maj sprang jag längre än 10 km för första gången då jag var tom och ledsen.

Vilket är det bästa löparminne?
– Tre stycken som är lika; Gå i mål på min första mara (NY 2010), vinna Trans Scania 246 km 2014 och ta mig i mål på 18 plats i Vol State 500 km 2015.

24 mil och 50 mil? Är det ens möjligt? Berätta hur ett sådant lopp kan se ut.
– 246 km sprang jag i ett svep, ingen sömn och ingen vila. Under de 500 km tog jag in på hotell och sov på nätterna. Materialet är oftast detsamma; tennisstrumpor, tennisshorts, några sköna skor och en t-shirt som helst ska vara i bomull.

Vilket är ditt värsta löparminne?
– När jag var i fantastisk form fysiskt i Trans Scania 2015, ledde stort upp till ca 17 mil men hade haft migrän hela loppet, hade tappat synen på höger öga och började se suddigt på vänster så fick bryta trots att kroppen var mer eller mindre fräsch.

Fick du reda på vad som var fel med dig?
– Nej. Jag tror att jag bara var urlakad och att kroppen tog slut. Loppet var antagligen för nära inpå efter min urladdning på 500 km i 40+ graders värme… 

Vilket tips skulle du vilja ge till alla som vill börja löpträna men som tycker det är SÅ tråkigt?
– Börja kort och långsamt och få in en vana! När man väl har gjort det till en vardagsrutin är det magiskt.

Vad säger du till de som tycker att du springer överdrivet långt och att det inte kan vara nyttigt? 
– Att det är mindre nyttigt att sitta på arslet på ett kontoret hela dagarna och sedan åka hem och titta på let’s dance och äta chips. För mig är det jag gör bara vardag.

Men skulle du medge att det inte är bra att springa 50 mil? KAN man springa för mycket?
– Nja, själva loppet är såklart nedbrytande men det är det när man springer sitt första maraton också. Att ha mål att träna för är avgörande om man är den typen av person, annars är det svårt att hitta mål med träningen.

Väldigt kortfattat, vad är din spontanta tanke om min utmaning?
– Att jag hoppas att du genomför maran och får blodad tand! 😉

Jag har tidigare haft ett par väldigt stabila skor men köpte nyligen ett par neutrala och fick tipset att mina milrundor var lagom. Bör jag införskaffa ett par stabilare skor? Ska jag täna och springa själva maran i samma skor?
– Neutrala skor är bra ur ”drop-hänseende”, dvs att skillnaden är liten mellan höjd i häl och framfot. Hur mycket dämpning du behöver får du pröva dig fram till, det är individuellt. Men spring maran i de skor du tränat i, de som passar dig!

Hur tänker du rent generellt att jag bör lägga upp träningen?
– Springa långsamt och trappa upp antalet kilometer. Inget snabbt, tänk ”det kan aldrig bli för långsamt”. Om du inte har någon ojämnhet i kroppen, typ starkare på ena sidan än andra så skippa styrketräningen och spring istället. Långsamt.

Hur nära distansmässigt maran bör jag komma?
– Individuellt tror jag. När jag sprang min första mara hade jag gjort några pass på 16 km och Stockholm halvmaraton två månader innan som mina längsta pass.

Finns det något speciellt jag borde fokusera på? Fysiskt? Mentalt?
– Väggen kommer. Runt 30-32 km. Embrace the pain!

Oroväckande. För mig brukar den komma vid 12!
– Haha! Då är det inte den riktiga väggen! 😉 Spring långsamt bara så ordnar det sig, känns det ok så springer du för snabbt!

Hur börjag tänka med kost före jag springer? 
– Ät det du tycker om och brukar äta. Ha med det som du gillar på loppet, vare sig det är Ahlgrens bilar eller gel. Om du har någon favoritdryck, tex Red Bull, be någon kompis stå med det längst vägen vid ca 32 km så att du får en boost!

Får du samma vägg vid 32 eller har din gräns förflyttats?
– Det beror på vilken form jag är i och hur snabbt jag springer, men 10 mil kan jag jogga lugnt utan att vägga tror jag i alla fall. Drog en träningsrunda på 83 km i värmen på Hawaii i januari och det kände jag inte av.

Jag har tänkt att ha ett bord stående utanför mitt hem där jag kan springa förbi och hämta dricka och eventuellt något att tugga på. Mitt pannben låter mig normalt aldrig stanna ens för en sekund efter jag då anser att jag inte ”sprungit loppet”. Vad är din åsikt om att stanna och äta/dricka när det kommer till maraton för en oerfaren som jag?
– Stanna gärna och ta någonting men gå snabbt medan du äter/dricker det för att spara tid. Inget fel med att stanna till heller, har gjort det på mååånga lopp. 😉

Finns det rena löpövningar du vill tipsa mig om?
– Spring som sagt lugnt och långsamt. Träna på att hålla en hög stegfrekvens.

Dvs korta steg? Innebär det inte mer rörlighet= mer energiförbrukning?
– Teknik är a och o när man springer. Högre stegfrekvens=bra teknik, enkelt uttryckt.

Övriga tips/tankar?
– Den bästa löparupplevelsen du kan få är om du springer lite med mig under mitt Sverigelöp i sommar. 🙂

Haha, ja, jag känner mig faktiskt lite illa tvungen och då hoppas jag på att få krama ur dig alla din sista tips!
– Det låter bra, nu kan du inte smita! 😉