18,11 km löputflykt


Ja, precis så kändes gårdagens löpning. Jag tittade på kartan och insåg att det fanns en liten avstickare ifrån en väg där jag brukade springa. Kanske kunde jag se var den vägen ledde? Så fick det bli.

Det är en av sakerna jag älskar med löpning. Frihetskänslan och att springa dit man aldrig varit förut. Det lekfulla liksom. Jag upptäckte att det var ett väldigt vackert område och jag bestämde mig för att bara mala på. Efter ca 6 km insåg jag att jag var på elljusspåret i Ågesta. Den där känslan är rolig, då man springer och frågar sig hur i hela friden man kommit dit.

Efter ett tag nådde jag Farsta ridskola och ännu ett otroligt vackert område. Där började mina knän kännas rejält ömma. Så även min högra axel återigen. Den som löprundan före tvingat mig att springa med handen innanför kalsongerna. Den förnedringen tänkte jag inte utsätta mig för igen. Men axelvärken gick märkligt nog över efter ett tag men knäna blev värre och värre fram till ca 14km. Sedan kändes det faktiskt bättre de sista 4km.
Jag har lovat mig själv riktigt långsamma rundor och att verkligen komma in i löpning. Jag är också väldigt inne på att snart börja nå riktiga distanser. Då vill jag ha en skön bild av löpning och inte ta ut mig för mycket.

Kort och gott blev det en underbar löprunda i otroligt väder och fantastiska miljöer!

Kram på dig

Det gäller att hitta lösningar!

Efter varje löprunda tar jag en promenad med hunden …

Jag hoppas att inte jättemånga såg mig när jag var ute och sprang idag. I alla fall ingen som har kontakter inom psykvården, för då kan jag vara illa ute. Men vi börjar från början …
Efter gårdagens crossfitness-program fick jag något väldigt skumt i högerfoten. När jag gick i trappan högg det till så att foten inte gick att stödja på. Sedan gick det över helt. Märkligt. Sen PANG! Tillbaka så pass att jag återigen inte kunde stödja på den. Sen höll det på så.

Idag kunde jag känna av det lite grann, men bestämde mig för att ändå inte ta bilen med kidsen till förskolan utan gick istället. Jag tror att det mjukade upp det en hel del. Men idag var jag nervös inför löprundan. Jag tänkte till och med skjuta upp den. Men jag kan bara gå ut och springa de dagar då sambon inte jobbar kväll eller natt så jag var helt enkelt tvungen att försöka.

Jag gick ut extremt långsamt och fortsatte så. Jag var nervös för varje nersättning första 4 km. Men sedan slappnade jag av och jag kände inte av någon värk förutom min högra axel. Den gjorde så ont så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag är tydligen för gammal för crossfit. Eller för ovan. Eller för svag. Eller för … jag vettefan, men ont gjorde det. Det gick liksom inte att vila det heller. Det var en molande smärta som liksom brände irriterande. Jag drömde om att få vila axeln som någon vilsen person i en stekhet öken drömmer om vatten. Jag provade alla knep tyckte jag, men ingenting hjälpte.

Till slut kom jag på det briljanta knepet att springa med högerhanden innanför byxorna. Ja, på riktigt gjorde jag det. Men det tog inte många sekunder innan jag kom på att det såg JÄTTEKONSTIGT ut att springa med handen vilande där fram. Därför bytte jag till att ha armen instoppad på sidan. Ja, det såg förmodligen sjukt kul ut ändå. Men jag var desperat! Och det fungerade … lite.

Men givetvis hade denna innovativa lösning en negativ påverkan på löpstilen vilket i sin tur gjorde att jag blev dubbelt så trött i resten av kroppen. Det var en svår avvägning mellan att springa och se ut som en galning eller bli onödigt trött. Jag växlade lite. Resultatet blev en trött idiot med lagom axelont. Och möjligtvis min långsammaste mil någonsin.

Kram på dig

Det blidde lite löpning idag med!


Jag kunde inte motstå en löptur i det här underbara sommarvädret. Visst, jag ska villigt medge att mitt uppehåll pga förkylning har medfört en viss förslitning i min bild av löpning vilket gör att det inte känns lika självklart just nu, MEN det finns givetvis fortfarande där och jag VET ju hur jag älskar löpningen när jag väl kommer in i det.
När barnen var nattade var det bara att köra och det kändes bra att snöra på skorna. Men jag visste att mina lår skulle ta slut ganska snabbt efter gårdagens hårda backlöpning. Därför beslutade jag mig för en väldigt långsam halvmil. Efter 4km märkte jag att det flöt på otroligt lätt, troligen pga ett EXTREMT långsamt tempo. Men jag började styra hemåt och tänkte att jag ändå är nöjd eftersom det var ett tufft pass igår.

Så kom den där kvinnan som jag under 3 års tid sett springa i trakterna. Många gånger har jag sprungit bakom henne och hon håller bra tempo. Hennes löpstil är väldig egen då hon tar väldigt korta och rappa steg. Jag bestämde mig för att jag skulle hänga på henne en stund och sedan sluta springa när jag sprungit om henne. Tänkte att det kanske skulle landa på max 6 km.

Efter 7km hade den där jäkeln fortfarande högt tempo och hon bara ökade!   Fast besluten hängde jag stenhårt på. Efter 8km stannade hon äntligen och började utföra någon form av lättare segerdans efter att ha kollat på sin mobil. Hon hade tydligt sprungit fort och jag insåg att jag hängt på under hennes slutspurt. Men hon tog ett generat steg åt sidan när hon såg att jag följde hennes, i hennes tycke, diskreta dans ifrån bara några meters håll. Jag sprang förbi och tänkte att när jag ändå sprungit 8km kan jag lika gärna springa 2 till. Så blev det och nu ligger jag nyduschad i sängen efter en skön mil.

Det är kul att leka loss i spåret!

Kram på dig

Backlöpning i skärgården

Midsommar firade vi ute på vår paradisö i Stockholms skärgård. Det blev inte så mycket tränings om jag hade tänkt, vilket är vanligt förekommande under midsommartid. Dvs inte vanligt förekommande med träning utan vanligt förekommande med alla andra aktiviteter utom träning …

Men igår innan vi skulle åka hem blev det ett ordentligt skönt pass backlöpning. Vi har nerifrån bryggan en perfekt brant backe med mycket terräng. Det hade nyss spöregnet vilket gjorde att rötterna var våta och hala och likaså vissa stenar.
Jag älskar de där backpassen! Jag börjar högst upp och lägger ut 10 kottar på altanen. Sedan springer jag ner och sedan upp och kastar bort en av kottarna. Sedan ner och upp igen varpå jag kastar bort ytterligare en kotte. Så håller jag på tills alla kottar är slut och även jag … helt slut. Jag gillar att lägga in sådana små enkla knorrar i träningen vilket gör det hela lekfullt och gör att jag slipper minnas hur många vändor jag sprungit.

Så nu utmanar jag dig att komma på något liknande och posta i social medier med hashtaggen #träningstrolleri

Det är också intressant hur mycket tröttare man blir när rötter och stenar är sådär hala. Koncentrationen gör att man hela tiden är på helspänn och att man inte kan slappna av lika mycket. Resultaten blev en MYCKET trött men nöjd Daniel!

Kram på dig

Nu provar vi igen …


Då blev det äntligen av! Första löpningen på över 2 veckor. Tror nästan att det var första träningspasset på 2 veckor. Om jag nu kan kalla 3km långsam löpning för ett ”träningspass” (om jag inte låter förmäten …?).
Efter det blev det ett mindre bröstpass för att säga till kroppen att det är dags igen. Men jag vet inte. Den här förkylningen har varit så sjukt segdragen. Varje morgon har jag vaknat och insett att mina härliga träningspass kommer att behöva lysa med sin frånvaro. Halsen har hela tiden talat till mig och gett mig negativa besked. Men idag kändes det… okej. Så jag provade. Jag HAR varit duktig och vilat som sagt! Så inget gnäll nu!! Haha

Innan jag började springa SVOR jag till mig själv att MAX springa 3km. Helst kortare. Och inte snabbare tempo än 6min/km. Mitt mål var att bara snudda vid motion för att kolla läget med kroppen. Motionen i sig var liksom inte viktig. Det gick som vanligt med den saken … Absolut ingen överdrift men ändå. Fler gånger hade jag tankar som ”Äh, jag tar en 7km istället! Det är ju så lätt och skönt i det här vädret!”. Så lite duktig var jag ändå.

Nu får morgondagen säga sitt! Jag hoppas att det känns bättre så att jag återigen kan börja blogga vilket jag ju VILL!

Kram på dig

Testade kroppen med 10km


Sådär ja!
Nu var det ett tag sedan jag körde löpning eftersom halsen gett sig till känna efter varje liten ansträngning på senare. Igår körde jag ett enkelt set crossfit (inte pass, utan 3 övningar i 8 min) och sedan tränade jag upp bra pump i biceps och triceps. Det fick räcka. Imorse kände jag av det lite grann, men inte så farligt.

När vädret är som det är idag, fuktigt i luften, 12 grader och stilla, KAN jag bara inte hålla mig. Då måste jag ut och träna. Jag körde lugnt och stilla 10km. Det kändes hur bra som helst och det märktes att jag saknat löpningen. Jag har varit som ett barn hela dagen och gått och längtat till att få ta på mig kläderna och ge mig av.

Det finns i princip ett stråk här väldigt nära som är jättevackert beläget vid vattnet. Till vänster sluttar höga klippor och nedanför springer man i skogen mellan klipporna och vattnet. Just nu springer man på en stig som slingrar sig mellan fält av vitsippor och det blå vackra ljuset från havet mellan träden gör att man blir lugn in i benmärgen. Underbart!

Nu återstår att se hur jag känner mig imorgon! Funderar på att ställa klockan och ta en skön powerwalk för det ska ju bli en sån där underbar morgon imorgon bitti!

Jag vägde mig nyss. Jag vill ju gå ner lite av några olika anledningar. Egentligen bryr jag mig inte om vikt och tycker ingen egentligen ska haka upp sig på det, men just nu vill jag gå ner för att se vad jag har lyckats få till där under. Dessutom vill jag känna mig lättare och smidigare.
Förra veckan vägde jag 80,4. Nu vägde jag 77,2 så det går åt rätt håll. Morgonpromenaderna har gjort sitt samt mindre korrigeringar av kosten. Nyttiga frukostar och lunch i princip 100% av tiden.

Må väl och träna med njutning!

Kram på dig

Ältasjön runt 2017

Igår sprang jag mitt andra lopp. Jag vet inte varför, men jag är en ensamvarg i många avseenden och så är det ofta med träningen också. Jag är inte den som är i behov av att träna med någon egentligen. Visst, i lagsport blir det en jäkligt märklig situation att spela själv, men när det kommer till löpning och styrketräning m.m känns det som jag hels t gör det ensam. Med undantag då jag har med mig någon väldigt mycket kunnigare eftersom jag tycker det är hur kul som helst att lära mig nya saker. Men den mentaliteten har nog dragit mig ifrån att delta i olika lopp. Men igår blev det alltså av och det var hur roligt som helst!

Min dotter ville springa även hon och de erbjöd ett perfekt lopp på 825 meter. Hon har som längst sprungit 1,7km med mig vilket är bra för att vara 5 år. Hennes lopp gick först och jag var så nojjig med att hon kanske inte skulle fatta grejen, ramla eller bli rädd. Men hon verkade glad men sammanbiten. Men med ett leende. Jag hade svårt att greppa situationen och detta var ju inte bara hennes första lopp utan även hennes mamma och pappas första gång då hon sprang! …
Men vi gick fram till mållinjen och blev snabbt framvinkade av en vänlig herre.
”Ska hon springa? Men kom fram längst fram med henne!”
9 sekunder kvar. Jag var nervös. Många andra hade sina föräldrar med och speciellt de i hennes ålder. Jag frågade henne om allt var okej och hon nickade. Jag berättade att hon skulle springa lugnt och försiktigt och att hon bara skulle följa med de andra.

Sen gick starten och hon sprang iväg på sina vackra små ben.

Den där lilla flickan som nyss var min enda bebis sprang nu iväg med en flock stressade främlingar alldeles ensam. Jag fällde en tår och hjärtat bultade. Jag hörde hur hennes mamma skrek ”Heja Linnéa!” med gråten i halsen. Sedan rusade jag via genvägar iväg för att fota henne. När jag, efter vad som verkade vara en evighet, först fick se henne efter att hon sprungit runt ett hörn brast det igen för mig. Diskret snörvel. Brände av ett gäng foton på henne och till slut fick hon sin medalj. Hon var rejält trött halvvägs men sprang med ett stort stolt leende och skrattade emellanåt. Den där lilla tjejen var den som fick mig att förstå vikten av stolthet då jag började utveckla min träningsfilosofi. När hon kröp upp i min famn, då jag kände mig smått missslyckad, och sa de magiska orden …

”När ingen annan säger heja Linnéa säger jag heja Linnéa själv”

Idag visade hon återigen vad hon menade. Hon skulle springa själv utan mamma och pappa och hon gjorde det med ett leende och med en lysande stolthet över sig själv. Det är ju precis så vi vuxna också ska göra! Det är en nyckel till hela träningen.


Så hur gick det för mig då? Helt okej med tanke på att jag kände mig lite småförkyld och inte hade sovit bra på 4 nätter. De två yngsta barnen har varit kräksjuka i flera dagar och jag har tillbringat nätterna med att tvätta, bädda om, bada och fixa och dona. Det märktes. Kroppen var lurig. Det i kombination med 50% asfalt och 50 % skog och mycket backar gjorde att jag var nöjd med min tid på 1:12:06 på de 13,3 kilometerna. Men det ska bli mycket snabbare med tiden!


Min första halvmara

Det har varit ett ganska lång uppehåll från löpningen och för träning överlag. Förkylningen har varit seg och då jag halvvägs igen trodde att jag var frisk visade det sig att jag hade väldigt fel. Förkylningen slog tillbaka med hård kraft och det var bara att återgå till vilan.
Så i förrgår kände jag mig frisk men kände att jag ger det en extra dag. Igår var det dags och jag hade längtat efter att springa längst en ny sträcka jag hittat av en slump ganska nära hemmet. Jag började springa väldigt långsamt och med hög stegfrekvens och började tidigt inse att jag kommer att springa långt. Jag brukar säga att jag ofta bara är passagerare bakom mitt pannben och att jag faktiskt inte kan styra och ta beslut själv. Mitt pannben styr och jag följer snällt med.

Det började med något jag är så sjukt trött på – Hugg i bröstet som ibland kommer och man tappar andan en smula. Jag har haft det där tidigare och även kollat upp det då känt att det är dubbelslag (kompensationsslag) som visat sig vara ofarliga. Men det är obehagligt när det kommer ca var 10:e hjärtslag och tankar om att jag kommer att falla ihop här och nu kommer. Men på senare har det kommit väldigt sällan och jag blir så sjukt irriterad att jag tänker ”ja, men fall ner och dö då, jag vägrar låta mig kuvas!”. Sen kutar jag bara på och det går alltid över.

Efter ca 7km var jag inte ens andfådd och kände absolut inget jobbigt alls. Jag bestämde mig för att fortsätta längst en riktigt vacker slinga bort till Farsta Strand. Den går längst vattnet och i långa partier på en typ av bryggbyggnad som sticker ut ifrån berget över vattnet. Rofyllt!

Första gången jag tittade på min telefon visade den 11km. Jag bestämde mig där och då för att det fick bli min första halvmara och jag var inte det minsta trött varken konditionsmässigt eller i muskler, knän eller annat.
Men vid 15 kom det en otrolig värk i axelns deltamuskel. Jag hade gjort riktigt breda och tunga armhävning dagen innan och när jag sprang blev det en irriterande statisk rörelse som skapade en form av kramp. Det var irriterande men jag körde på och försökte hålla armen på en mängd olika avlastande sätt, men allting gjorde det bara tyngre att springa så jag fick stå ut med smärtan.
Vid 17km kom knäna och framsidan av bäckenet. Dvs den muskel som lyfter benen upp och framåt. Smärtan i knäna gjorde att jag provade en mängd olika tekniker och förändringar i löpsteget och ibland hjälpte det att öka tempot. Det avlastade på något sätt knäna. Men att lyfta benen gjorde allt ondare.
Vid 19km insåg jag att jag verkligen inte var trött konditionsmässigt. Alltså inte det mintsa. Det kändes som om jag varit ute och gått en långsam 10 minuterspromenad. Inte ens backarna berörde mig. Benen bara körde på och det berörde mig inte ens. Smärtan i knäna, axeln och framsidan av bäckenet skrek att jag skulle sluta. Då tittade jag på mobilen och såg att jag just passerade 20km. Då blev det tungt. Det handlar ju så oerhört mycket om pannben och det mentala. Om du går ut med tanken att springa 5km kommer du att känna dig trött vid 4km. Och du ska springa 10km kommer du bli trött runt 7-8. Här visste jag att jag hade 2 km kvar och då har det mentala gjort sitt och det är upp till en själv. Det ska bli kul att springa maran för jag vet att jag kunde ta det ännu lugnare, men jag vill veta hur jag reagerar när jag pushar mig själv ännu längre. Jag vill till det där stadiet där tårarna kommer och jag knappt kan lyfta benen längre. Vad gör jag då? Kommer jag fortfarande att vara en passagerare bakom pannbenet eller måste jag ta över spakarna?

Kort och gott är jag nog konditionsmässigt gällande långdistans i mitt livs form, men jag måste nöta på och vänja muskler och leder m.m.
Känslan jag tar med mig är den där ojobbiga känslan där det även efter 16km liksom bara flyter på och det inte finns något jobbigt alls. När smärtan kom var det mer som att köra en bil och märka att de övre växlarna inte går att lägga i och att motorn låter konstigt. Motorn hackar lite. Det är ju inte det minsta jobbigt rent fysiskt men jag märker att bilen börjar kärva. Jag kommer att fixa maran med tanke på att jag fixade halvmaran relativt enkelt efter ett långt uppehåll utan träning pga en dryg förkylning.
Nya mål, nya tag! Idag ska mina armar få sig en omgång!

Kram på dig och lycka till med din träning!