Lätt som en fjäder!


Ja, min nya grej som är under utveckling är min ”RunStreak” där jag alltså springer MINST 1,6 km (en mile) varje dag. Nej, 1,6 km är inte mycket och därför blir det ju alltid längre än så. Vid ett tillfälle hade jag i princip inte alls tid att träna så då blev det 1,7km. Men det är just det som är hela poängen! Låt mig utveckla.

Min träningsfilosofi går ut på att älska det man gör och att se på träning med helt nya ögon. Jag har insett att jag älskar att springa långt och att varje nytt längdrekord gör mig oerhört stolt. Och stolthet är det andra stöttebenet  av tre i min träningsfilosofi. Ju stoltare jag känner mig desto mer älskar jag min träning.

Ultralöpning, dvs distanser längre än en vanliga maraton är det jag verkligen vill ägna mig åt vad det lider. Som ett led i det har jag alltså antagit utmaningen att springa varje dag. För mig är det ett sätt att vänja kroppen vid löpning så mycket som möjligt och för att verkligen göra det till en osviklig rutin. Någonting som jag inte kompromissar om. Hittills har det gått över förväntan och jag kör mina pass där många andra inte ens hade tänkt tanken. I förrgår hade jag exempelvis varit och gjort en föreställning på Vara konserthus och kom hem vid 21-tiden. Barnvakten var tvungen att sticka och jag hade barnen själv och var trött efter bildkörningen. Ögonen gick i kors. Kanske den ultimata ursäkten att natta kidsen och sig själv per omgående.
Men istället bad jag grannen vakta kidsen i 20 min så att jag fick ihop några kilometer och sen var jag jättenöje med det! Jag hade bytt om och jagat de där kilometrarna trots min trötthet och det allmänt olämpliga tillfället.

Min plan är att hålla distanserna korta för att bygga upp kroppen så att jag håller mig skadefri. Jag jobbar mycket på att öka min stegfrekvens men det slutar nästan alltid med att jag jagar ett bättre tempo kring halva rundan. Tyvärr. Men jag jobbar på det!

Igår sprang jag min trettonde dag på raken. Jag ser alltid fram emot det. Igår hade jag inte heller mycket tid över för att springa länge, men jag hamnade som vanligt i det där underbara tillståndet där jag bara njuter. Jag vill bara fortsätta. Jag vill bara vara i just den stunden där jag inte kan hjälpa att le samtidigt som jag springer. Det är fan ren kärlek.

Den största skillnaden jag märker är att jag känner mig lätt som en fjäder när jag väl börjar springa. Det har hittills aldrig känts sådär tungt som det ibland förut kunde kännas. Men framförallt har jag roligt och mår bra av det.
All annan form av träning har på senare fått vila, men planen är att öka distansen på mina löprundor och dessutom att köra mer styrketräning.

Hörni … kram på er!

Löpning, RunStreak och sånt …

Ja, nu har det varit ett lite uppehåll igen. Nej, inget uppehåll i träningen utan ett uppehåll i bloggandet. För er som stadigt vill följa min resa kan jag tipsa om mitt instagramkonto där jag heter @traningstrolleri samt mitt privata konto @trollkarlen_daniel_karlsson

Men hur har träningen flutit på då? Jo, tack, hur bra som helst. Just nu är det nästan bara löpning men jag ska tag i styrketräningen också. Jag har inlett någonting som kallas för RunStreak. Det vill säga att springa så många dagar på raken som man bara kan. Jag hörde om fenomenet för nio dagar sedan och fick kontakt med en av grundarna bakom sajten PaceOnEarth som handlar om ultralöpning. Johnny och Ellen som har sajten är galet duktiga löpare och Johnny inspirerade mig till att sätta igång med en RunStreak.

Just den här utmaningen innebär att jag ska springa MINST 1,6 km varje dag. Just den distansen kommer ju efter måttet på en ”mile”. Idag gör jag min nionde löprunda på lika många dagar och det är intressant vad det gör med psyket att köra en RunStreak.

Jag pratar ju mycket om att bli en naturlig träningsmänniska där träningen inte bara är ett naturligt inslag utan även någonting som man verkligen vill göra och ägna sig åt. Utmaningen att springa varje dag har redan gjort att jag tar det helt för givet och att det inte ens finns utrymme att ifrågasätta och fundera på om jag ska springa eller inte. Det underlättar något oerhört för mig och jag gillar verkligen vad jag har åtagit mig.

Det sista jag vill är att dra på mig skador vilket gör att jag har hållt mina löprundor under 10km varje gång. Jag har även slängt in några riktigt korta 3km för att verkligen hålla mig på den säkra sidan och att mest fokusera på det mentala att vänja min vid att verkligen springa varje dag. Det går långt över förväntan och har hur roligt som helst.

Här kommer några bilder ifrån mina senaste löprundor …

Gnistrande kristaller


Idag vaknade jag, som så många gånger den senaste tiden, långt innan det var dags att stiga upp. Jag vet inte varför jag håller på sådär och det är sjukt irriterande. Om jag ska upp vid 06:30 så vaknar jag runt 05. Men jag somnar om efter en stund och när klockan väl ringer är jag dödstrött.

Men upp kom jag och jag fick i barnen frukost och reda för skola och förskola. När alla tre var lämnade och jag gick med hunden hem igenom ett landskap av gnistrande kristaller kände jag att en löptur bara måste bli av.

Jag har ett möte som jag alldeles strax ska iväg på och det skulle vara så enkelt för mig att komma på ursäkter såsom att jag måste fixa ditten och datten samt duscha innan jag drar iväg till mötet. Men allt det där kommer jag att hinna och just nu var luckan så mycket bättre lämpad för löpning. Så det blev härliga 5km. Dock var detta ett högt tempo för mig med tanke på den senare tidens lång träningsuppehåll och julleverne. Jösses vad julmat och glögg det blev. Jag älskar glögg lite för mycket tror jag, och det känns ju ungefär som att dricka socker.

Men nu såhär i efterhand när jag ser att jag kan ta en kopp kaffe och faktiskt har 20 min över att skriva ett litet blogginlägg och skicka en faktura så känns löprundan som en skänk ifrån ovan. Hela kroppen känns som 10 år yngre än före löprundan. Jag önskar att alla skulle prioritera som jag har lärt mig. Jag hoppas det av hela mitt hjärta faktiskt.

Kram på dig

Testrunda för lilla hälen

Ja, idag tog jag en tur för att testa min häl. Jag försöker alltid att planera in mina löpturer så att jag tar dem de kvällar min sambo är ledig. När vi nattat minstingen som är nyss fyllda 3, vilket brukar bli vid 19-tiden på vardagar, brukar jag ge mig ut. Men nu när mörkret är över oss känns det verkligen inte lika lockande. Det är ju så fint med de fina vyerna så jag brukar faktiskt behöva stjäla lite av min arbetstid för att få ihop det.

Idag jobbar min sambo natt och hon brukar behöva vila runt 17-tiden så att hon orkar ge sig av runt 20 för att jobba hela natten. Hon är barnmorska och har en position där nattpassen ofta är mentalt krävande. Därför hinner jag inte riktigt ta samma kvällsrundor som jag brukar springa när hon är ledig och kan ta hand om barnen på kvällarna. Så det blev en dagsrunda! Jag jobbar just nu främst med en trolleribok och en humoristisk bok som riktar sig till vuxenpublik. Jag brinner för båda böckerna och vill jobba med dem så ofta jag kan, men jag vet samtidigt att om jag inte får röra på mig så kommer jag inte kunna jobba lite effektivt då mitt kreativa sinne kräver rörelse. En enkel löprunda får mig dessutom att bli en bättre sambo och bättre pappa till mina barn. Idag fick jag 50 minuter över och lyckades lugnt och enkelt dra ihop ca 9 km löpning. Ingen lång sträcka men helt okej som test för min häl.

Ja, min häl. Vad är det med det egentligen? Jag har ingen aning. För några dagar sedan kände jag någon konstig smärta i den och jag mindes att jag haft samma smärta tidigare. Hälsporre? Kanske? Men en vän till mig, Helena Olmås som är en grym löpcoach, tyckte att det inte går över på 4 dagars vila. Så jag har ingen aning. Men just nu gör det fortfarande ont när jag går, men inte lika påtagligt. När jag sprang kändes det dock ingenting eftersom jag inte belastar hälen alls. Nu har det gått några timmar efter passet och jag kan inte säga att det känns värre faktiskt. Gott!

Jag tänker ofta på det här med tiden. Jag inser att jag är någon som lätt skulle kunna komma på tusen ursäkter för att inte träna. Jag tänker bara på: Frilans! Smaka på det! Äh, jag tar det i nästa bloggpost!

Kram på er!

Fars dags-löpning!

Ja, och vilken löpning sen!
Jag hade en långrunda inplanerad. Jag gick faktiskt och siktade på att ge mig ut sisådär 28km. Men natten tills idag blev otroligt stökig. Jag vaknade av barn två gånger och sedan tror vi att katten släpade in en mus också. Vi såg den aldrig men både hunden och katten var heltokiga och skulle in bakom garderoben. Ja, det blev klarvaket tillstånd och jag hade svårt att somna om. När jag väl lyckades somna vaknade kidsen. Yippie!

Så jag fick faktiskt ge upp och ge mig ut på en medelrunda. Jag vet ju om att jag inte är en snabb löpare. Jag har inte jobbat på mitt tempo alls och jag är både kort och kortbent. Men idag fick jag faktiskt till min snabbaste mil någonsin! Det är väl ändå värt att fira? I skrivande stund kom jag på att jag inte alls firat. Löpningen i sig fick bli en fars dagspresent till mig själv.

Det konstiga var att jag gjorde ett litet experiment och gasade på i nästan alla backar. Det gjorde att jag blev otroligt trött och slö mellan backarna, men trots det blev alltså tempot högt för mig. En riktigt skön känsla! Jag sa ju i tidigare post att jag misstänkte att något skulle hända med tempot!!

Kram på dig

Det inspirerade tydligen

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om löpning i en facebookgrupp som heter Träningsglädje & Inspiration. Det blev till min stora glädje väldigt uppskattat så jag tänkte att jag klistrar in det här i bloggen också. Hoppas det påverkar dig också i någon form av positiv riktning 🙂 Kramen

”Hej på er!

Jag vill bara inspirera alla löpare och alla som VILL löpträna men som känner att de inte är snabba nog, kan springa långt nog eller känner något annat negativt kring löpning.
Jag har alltid avskytt löpning och kutade som mest 2 km i skolan. Eller ja, jag gick en del av den sträckan. Men sedan kom en dag då jag beslöt mig för att börja träna rent allmänt och då blev löpning ett enkelt alternativ. Jag började kort och avancerade så sakteliga. Jag minns mina första 3km. Jag minns mina första 5km och jag minns min första mil. Känslan var oslagbar att hela tiden avancera. Igår sprang jag min (jag gissar) tionde halvmara helt på egen hand utan att det var ett lopp.

Mina bästa tips till er som vill bli bättre löpare:
* Börja springa långsamt. Då menar jag inte LITE långsamt utan extremt långsamt. Jag kallar det för att ”fjantspringa”, och med det menar jag att du ska känna dig fjantig när någon ser dig. MEN släng givetvis bort den tanken. Du är grym som ens gör det! Jag har fått massor av folk att börja springa enligt den enkla regeln och alla har blivit förvånade över hur långt de verkligen klarar av att springa.

* Dokumentera alla löprundor. Att dokumentera dina rundor gör att du kan se tillbaka med stolthet på vad du presterat. Dessutom blir det lättare att inte hoppa över ett pass eftersom du inte vill ha en lucka där i din dokumentation.

* Om du får en kick av utrustning såsom nya skor, snygga tights eller en snygg vindjacka så KÖP! Använd och utnyttja alla kickar som ger dig positiv energi!

* Jämför alltid positivt och aldrig negativt. Dvs se aldrig på en bättre löpare och känn dig dålig, utan se den bättre löparen som inspiration och som ett bevis på hur långt du kan komma. Se hellre på sämre löpare och känn dig stolt. (Men håll givetvis inne med negativa kommentarer offentligt!)

* Våga vara stolt över dig själv! Det här gäller all form av träning. Var inte lite stolt. Var sådär alldeles galet stolt över att du faktiskt gör något och intala dig själv att du gör det jävligt bra! Din stolthet kommer att förbättra din inre bild av löpning vilket är grunden i all träning – att bygga en bra och positiv bild av din träning. Då kommer du vilja uppleva träningen igen och igen och därmed få ökade resultat.

* Gör det hela lite äventyrligt! Exempelvis om du ska till en kompis som du normalt tar bil till kan du istället springa. Jag har många gånger tagit på mig ryggsäck med ombyte och sprungit till fester och annat. (om dusch finns )
Den första ölen efter en avverkad löprunda känns 10 ggr mer magisk!
När jag hyr bil brukar jag hyra bilen en bit bort och springa till utlämningsstället. Det är ganska kul att inte veta det exakta avståndet och att bara ge sig av med mobilens karta som guide.

* Ta aldrig säsonguppehåll. Jag springer även om det är -15. Det är bara att klä på sig och ut och köra. Ju mer det tar emot att ge sig ut, desto mer stolthet kommer din löprunda att generera. Ju mer stolthet du känner, desto mer bygger du på din inre bild av träning. Känslan när man sprungit en hel vinter och våren börjar krypa sig på är oslagbar. När du först tar av dina tights och kan kuta i bara shorts … MUMMA! Då vet du att ingenting kan stoppa dig. Du är en maskin med ett stort leende på dina läppar.

* När du är ute och springer och känner den minsta negativa känsla i ditt huvud, ta ett djupt andetag och le. Få dig själv att förstå hur jävla grym du är som gör det du gör. Se på alla du springer förbi som går. Du springer. De går! I husen du springer förbi ligger folk på soffan. Du springer! I ditt huvud får du förnedra precis alla hur mycket du vill, men framförallt ska du höja dig själv till skyarna. För du med dina löpsteg, även om de inte är perfekta, ÄR de facto en vinnare av rang!

Till sist vill jag bara önska alla lycka till med er löpning och all annan form av träning! Nej, jag är ingen löpexpert, jag är bara en glad amatör som tydligen lyckats tänka rätt och som har så galet kul att jag bara måste dela med mig. Känslan när jag får andra att börja löpträna och älskar det är helt oslagbar!”

Lite snabbare i alla fall …

Jag gav mig ut på en kortrunda eftersom det var det enda jag hann med idag innan sambon skulle till jobbet. Det blev lite högre tempo än maran iaf, men bara 31sek snabbare per kilometer. Hmmm … det tåls att fnula på. Det känns som om någonting kommer att hända med mitt tempo inom kort. Ja, dvs något positivt!

Min granne berättade idag att han ville betala avgiften för att få springa ultravasan. Dvs springa vasaloppet. Jag blev heltänd och tackade såklart ja! Men det är inte förrän 2019 då jag fyller 40. Mycket tränings behövs tills dess!

Äntligen!


Nu börjar förkylningar och annat att släppa. Jag har dock kvar min helgalna värk i nacken och vet inte vad det är. Men det ska nog ge sig!

Jag har tagit några enklare 5km och någon 10km för att kolla läget och min kropp är med mig hur bra som helst. Igår tog jag därför en halvmara och det kändes bättre än någonsin måste jag säga! Långpassen ska nu utökas och jag känner att mina knän håller bättre och bättre. Inom kort tänkte jag köra en skön 3 milare och bygga därifrån.

Idag blir det ett chinspass på utegymmet!

Bifogar lite bilder över några löprundor som jag inte lagt ut här  än.

Ännu en härlig halvmara!

Jag hade förvisso mycket jobb att göra men jag visste samtidigt att min sambo jobbar natt tre dagar på raken. Det gör att jag inte har tid på kvällarna. Och idag pirrade det i hela kroppen av löplust! Så jag offrade en del av arbetsdagen till lite löpning och WOW vilken underbar runda det blev. Helt perfekt väder och omgivningar som är de närmast magiska!

Jag önskar verkligen att fler människor fick känna på hur det kan kännas efter ett långpass. Nu pratar jag om vad som är långt för en själv, dvs det relativa och individuella. Men sen tillkommer nog en viss känsla när man tränat upp sig så pass att man kan springa längre än den där milen. Det är en känsla som jag har blivit fullständigt besatt i. Man känner sig ostoppbar. Oövervinnerlig! Man är som en maskin och stoltheten sprutar ut genom öronen. Jag älskar det verkligen.

Beroende av att inte träna


Det har blivit en dryg vecka utan träning på landstället. Det brukar ju också innebära olika former av livsnjutning som inte direkt gynnar kroppens välmående. Dålig kost och dålig sömn. Senare nätter än vanligt kombinerat med tre små morgonpigga barn brukar har den effekten.
Igår var det därför inte ens i närheten av självklart för mig att ge mig ut på den där löpturen. Det fanns inga ursäkter, absolut inte, men det fanns inte heller någon direkt lust. Jag har ju blivit nästan besatt av träningsfilosofi och de bakomliggande mekanismerna som får oss att vilja välja mer stillasittande och mindre träning. Det problemet gäller givetvis inte alla men absolut majoriteten av befolkningen.

Det jag pratar om är alltså det som får oss att känna ett motstånd till att träna, samtidigt som beslutet att låta bli känns oerhört lätt och tillfredställande.

Med åren har jag redan kommit fram till flera olika hypoteser och tankar kring detta men igår kom jag på ytterligare en liknelse och troligen en sanning. De flesta av oss är beroende av att inte träna. Precis lika beroende som en rökare vars beslut att avstå ifrån en cigarett bjuder på ett tungt motstånd samtidigt som valet att tända cigaretten innebär tillfredställelse och njutning. Att exempelvis slappna av i soffan och att förtära vår favoritdryck eller mat skänker oss lugn och tillfredställelse. Tankar på att träna hotar det lugnet och den tillfredsställelsen. Då slår försvarssystemet igång vilket gör allt för att föda negativa känslor kring träning så att vi ska komma på ”bättre” tankar. När de tankarna besegrar oss och vi bestämmer oss för att ta den där löpturen någon annan dag är det samma sak som om vi tänder en cigarett och tar ett djupt halsbloss. Vi känner att det är rätt beslut men det gör vår kropp och psyke enbart skada.

Jag har personligen, efter mängder av försök och misslyckanden, lyckats förstå psykologin och vet hur jag ska vända tankarna med diverse tekniker. Det är det jag skriver om på min blogg Träningstrolleri. Igår lyckades jag återigen, och jag gav mig ut för att testa kroppen efter den där lata och kostmässigt miserabla veckan på landet. Det blev en skön halvmara och känslan var som att röka 40 cigaretter och känslan håller i sig fortfarande. Skillnaden är att min kropp älskar mig och jag älskar den. Imorse hanterade jag våra 3 små barn mycket bättre, hade större tålamod för den utspillda mjölken och kände starkare kärlek till min sambo. Det räckte med en löptur för att jag nu istället känna en intensiv längtan till nästa träningspass. Jag tänder den där nyttiga cigaretten som till skillnad från vanliga cigaretter skänker mitt liv välmående och lycka. Mitt mål är att alla ska tända sin träning för sig själva och för sin omgivning. Utan press och ångest. Enbart av lust och glädje.