Stackars lilla sate …

Igår kom ännu en sån där dag när tiden blev knapp. Mellansonen var sjuk vilket gjorde att jag inte kunde ta min löprunda på dagen. På eftermiddagen blev det hämtning av barn, mellan och matlagning. Men jag hade tio minuter på mig tills sambon skulle iväg på nattpasset. Därför svirade jag om  fort som attan och bad henne messa mig när hon gick hemifrån.

Det innebar att jag fick dit att köra en rund på ca tio minuter, sedan fick jag sms:et och kunde vända hemåt för att slutföra en runda på 3 km genom att springa runt huset några varv medan kidsen tittade på TV.
Totalt tog det ca 17 min och det är ju något som de flesta människor människor faktiskt kan få till under en dag. 2 timmar med sin mobiltelefon fixar de i alla fall galant.

Jag ska vara helt ärligt med att säga att det har funnits några några tillfällen då en liten djävul dykt upp på min axel och lockat mig till att hoppa över den där rundan. Men styrkan med en runstreak är att det blir mycket svårare att ge efter för sådana galenskaper. Det är ganska enkelt för mig att be din lilla fan fara och flyga.

Jag VET att du som läser kan ha svårt att lockas av detta. Trots att det är en runstreak och allt det där så får du ändå en dålig känsla vid tanken på att springa varje dag. Men kom då ihåg att jag sprungit i fyra år innan jag tog det här beslutet för arton dagar sedan. Den största anledningen till att du kanske får en negativ känsla är att du på ett eller annat sätt ser runstreaken som en piska. Lägg bort den tanken helt. Det är DU som tar beslutet och DU som ska försöka få dig själv att vilja springa varje dag. Du ska fylla dig själv med en stolthet du aldrig någonsin tidigare känt och få din inre bild av träning att vara en glimrande, skinande och underbar sådan! För en hjälte bor inom dig precis som hos alla andra. Det är bara vår hjärna som schackar oss med sina otillåtna drag. Låt den inte göra det. Ta kontroll över spelet och inse att du är fantastisk för varje litet steg du tar i rätt riktning.

Utöver det har jag nu höjt gränsen från MINST 1,6 (en mile) till MINST 3km varje dag. Sakta men säkert ökar jag.

Kram på dig

Det inspirerade tydligen

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om löpning i en facebookgrupp som heter Träningsglädje & Inspiration. Det blev till min stora glädje väldigt uppskattat så jag tänkte att jag klistrar in det här i bloggen också. Hoppas det påverkar dig också i någon form av positiv riktning 🙂 Kramen

”Hej på er!

Jag vill bara inspirera alla löpare och alla som VILL löpträna men som känner att de inte är snabba nog, kan springa långt nog eller känner något annat negativt kring löpning.
Jag har alltid avskytt löpning och kutade som mest 2 km i skolan. Eller ja, jag gick en del av den sträckan. Men sedan kom en dag då jag beslöt mig för att börja träna rent allmänt och då blev löpning ett enkelt alternativ. Jag började kort och avancerade så sakteliga. Jag minns mina första 3km. Jag minns mina första 5km och jag minns min första mil. Känslan var oslagbar att hela tiden avancera. Igår sprang jag min (jag gissar) tionde halvmara helt på egen hand utan att det var ett lopp.

Mina bästa tips till er som vill bli bättre löpare:
* Börja springa långsamt. Då menar jag inte LITE långsamt utan extremt långsamt. Jag kallar det för att ”fjantspringa”, och med det menar jag att du ska känna dig fjantig när någon ser dig. MEN släng givetvis bort den tanken. Du är grym som ens gör det! Jag har fått massor av folk att börja springa enligt den enkla regeln och alla har blivit förvånade över hur långt de verkligen klarar av att springa.

* Dokumentera alla löprundor. Att dokumentera dina rundor gör att du kan se tillbaka med stolthet på vad du presterat. Dessutom blir det lättare att inte hoppa över ett pass eftersom du inte vill ha en lucka där i din dokumentation.

* Om du får en kick av utrustning såsom nya skor, snygga tights eller en snygg vindjacka så KÖP! Använd och utnyttja alla kickar som ger dig positiv energi!

* Jämför alltid positivt och aldrig negativt. Dvs se aldrig på en bättre löpare och känn dig dålig, utan se den bättre löparen som inspiration och som ett bevis på hur långt du kan komma. Se hellre på sämre löpare och känn dig stolt. (Men håll givetvis inne med negativa kommentarer offentligt!)

* Våga vara stolt över dig själv! Det här gäller all form av träning. Var inte lite stolt. Var sådär alldeles galet stolt över att du faktiskt gör något och intala dig själv att du gör det jävligt bra! Din stolthet kommer att förbättra din inre bild av löpning vilket är grunden i all träning – att bygga en bra och positiv bild av din träning. Då kommer du vilja uppleva träningen igen och igen och därmed få ökade resultat.

* Gör det hela lite äventyrligt! Exempelvis om du ska till en kompis som du normalt tar bil till kan du istället springa. Jag har många gånger tagit på mig ryggsäck med ombyte och sprungit till fester och annat. (om dusch finns )
Den första ölen efter en avverkad löprunda känns 10 ggr mer magisk!
När jag hyr bil brukar jag hyra bilen en bit bort och springa till utlämningsstället. Det är ganska kul att inte veta det exakta avståndet och att bara ge sig av med mobilens karta som guide.

* Ta aldrig säsonguppehåll. Jag springer även om det är -15. Det är bara att klä på sig och ut och köra. Ju mer det tar emot att ge sig ut, desto mer stolthet kommer din löprunda att generera. Ju mer stolthet du känner, desto mer bygger du på din inre bild av träning. Känslan när man sprungit en hel vinter och våren börjar krypa sig på är oslagbar. När du först tar av dina tights och kan kuta i bara shorts … MUMMA! Då vet du att ingenting kan stoppa dig. Du är en maskin med ett stort leende på dina läppar.

* När du är ute och springer och känner den minsta negativa känsla i ditt huvud, ta ett djupt andetag och le. Få dig själv att förstå hur jävla grym du är som gör det du gör. Se på alla du springer förbi som går. Du springer. De går! I husen du springer förbi ligger folk på soffan. Du springer! I ditt huvud får du förnedra precis alla hur mycket du vill, men framförallt ska du höja dig själv till skyarna. För du med dina löpsteg, även om de inte är perfekta, ÄR de facto en vinnare av rang!

Till sist vill jag bara önska alla lycka till med er löpning och all annan form av träning! Nej, jag är ingen löpexpert, jag är bara en glad amatör som tydligen lyckats tänka rätt och som har så galet kul att jag bara måste dela med mig. Känslan när jag får andra att börja löpträna och älskar det är helt oslagbar!”

Lite snabbare i alla fall …

Jag gav mig ut på en kortrunda eftersom det var det enda jag hann med idag innan sambon skulle till jobbet. Det blev lite högre tempo än maran iaf, men bara 31sek snabbare per kilometer. Hmmm … det tåls att fnula på. Det känns som om någonting kommer att hända med mitt tempo inom kort. Ja, dvs något positivt!

Min granne berättade idag att han ville betala avgiften för att få springa ultravasan. Dvs springa vasaloppet. Jag blev heltänd och tackade såklart ja! Men det är inte förrän 2019 då jag fyller 40. Mycket tränings behövs tills dess!

Äntligen!


Nu börjar förkylningar och annat att släppa. Jag har dock kvar min helgalna värk i nacken och vet inte vad det är. Men det ska nog ge sig!

Jag har tagit några enklare 5km och någon 10km för att kolla läget och min kropp är med mig hur bra som helst. Igår tog jag därför en halvmara och det kändes bättre än någonsin måste jag säga! Långpassen ska nu utökas och jag känner att mina knän håller bättre och bättre. Inom kort tänkte jag köra en skön 3 milare och bygga därifrån.

Idag blir det ett chinspass på utegymmet!

Bifogar lite bilder över några löprundor som jag inte lagt ut här  än.

Ännu en härlig halvmara!

Jag hade förvisso mycket jobb att göra men jag visste samtidigt att min sambo jobbar natt tre dagar på raken. Det gör att jag inte har tid på kvällarna. Och idag pirrade det i hela kroppen av löplust! Så jag offrade en del av arbetsdagen till lite löpning och WOW vilken underbar runda det blev. Helt perfekt väder och omgivningar som är de närmast magiska!

Jag önskar verkligen att fler människor fick känna på hur det kan kännas efter ett långpass. Nu pratar jag om vad som är långt för en själv, dvs det relativa och individuella. Men sen tillkommer nog en viss känsla när man tränat upp sig så pass att man kan springa längre än den där milen. Det är en känsla som jag har blivit fullständigt besatt i. Man känner sig ostoppbar. Oövervinnerlig! Man är som en maskin och stoltheten sprutar ut genom öronen. Jag älskar det verkligen.

Det blidde lite löpning idag med!


Jag kunde inte motstå en löptur i det här underbara sommarvädret. Visst, jag ska villigt medge att mitt uppehåll pga förkylning har medfört en viss förslitning i min bild av löpning vilket gör att det inte känns lika självklart just nu, MEN det finns givetvis fortfarande där och jag VET ju hur jag älskar löpningen när jag väl kommer in i det.
När barnen var nattade var det bara att köra och det kändes bra att snöra på skorna. Men jag visste att mina lår skulle ta slut ganska snabbt efter gårdagens hårda backlöpning. Därför beslutade jag mig för en väldigt långsam halvmil. Efter 4km märkte jag att det flöt på otroligt lätt, troligen pga ett EXTREMT långsamt tempo. Men jag började styra hemåt och tänkte att jag ändå är nöjd eftersom det var ett tufft pass igår.

Så kom den där kvinnan som jag under 3 års tid sett springa i trakterna. Många gånger har jag sprungit bakom henne och hon håller bra tempo. Hennes löpstil är väldig egen då hon tar väldigt korta och rappa steg. Jag bestämde mig för att jag skulle hänga på henne en stund och sedan sluta springa när jag sprungit om henne. Tänkte att det kanske skulle landa på max 6 km.

Efter 7km hade den där jäkeln fortfarande högt tempo och hon bara ökade!   Fast besluten hängde jag stenhårt på. Efter 8km stannade hon äntligen och började utföra någon form av lättare segerdans efter att ha kollat på sin mobil. Hon hade tydligt sprungit fort och jag insåg att jag hängt på under hennes slutspurt. Men hon tog ett generat steg åt sidan när hon såg att jag följde hennes, i hennes tycke, diskreta dans ifrån bara några meters håll. Jag sprang förbi och tänkte att när jag ändå sprungit 8km kan jag lika gärna springa 2 till. Så blev det och nu ligger jag nyduschad i sängen efter en skön mil.

Det är kul att leka loss i spåret!

Kram på dig

Öppet brev till Televinken

I morse såg jag att en bekant skrivit ett inlägg där han skojade om att hela anledningen till att han skrev inlägget var för att skjuta på den där löprundan som stundade. Jag svarade då att han ju ska längta efter löprundan. Det visade sig att han hade all vilja att nå till den punkten men undrade hur han skulle bära sig åt. Han berättade att han aldrig någonsin, inte ens när han sprang 3 pass i veckan, hade längtat efter löprundorna. Så vad gör man? Det är ju ingen lätt fråga och det finns inga enkla direkta svar, men man måste börja någonstans. Det som behöver göras är ju enligt min filosofi att börja från början. Han måste förändra sin bild av löpningen.
Jag gissade direkt att en del av problemet är själva upplevelsen. Något gör att det inte är en upplevelse han längtar tillbaka till och det kan bero på en mängd olika saker. Ett vanligt problem är att det är för korta löprundor så att man inte känner den stolthet som är så otroligt viktig. Jag kan inte nog förtydliga och tok-understryka hur viktig stoltheten över sina prestationer är. Ytterligare ett vanligt problem är att man springer för fort. Det gör att man inte får en behaglig upplevelse och således blir löprundorna till en pina och något man inte vill utsätta sig för igen.

Då jag frågade lite om hans grundförutsättningar, vanor och prestationer visade det sig att mina misstankar förmodligen var spot on. Han berättade dessutom att han lidit av hälsporren en längre tid vilket inte gjorde det hela enklare. Tidigare kunde han knappt gå, men nu gick det bra att springa men det kunde kännas illa efter löppasset. Han berättade att hans löprundor brukade ligga på runt 2km. När jag frågade om hans tempo svarade han ”Nu är jag sjukt otränad så nu ligger jag runt 05:30/km. När jag var i form ibland strax under 5 min”. Jag svarade lite kort att jag trodde att det var lite för snabbt, varpå han svarade ”Ja, kanske en idé att sänka tempot lite ett tag och slippa känna sig halvt död efter 2 km”.
Efter de två svaren är jag ganska övertygad om vad en stor del av problemet ligger i. Jag ville skriva ett mail till honom men beslöt mig för att göra det till ett offentligt blogginlägg eftersom det kanske kan vara aktuellt för fler att läsa.

En viktig detalj är att den här personen i fråga, låt oss kalla honom Televinken, har en utmärkt löpkropp och är en medel människa kroppsligt och viktmässigt. Detta är viktigt eftersom jag inte hade gjort samma analys för någon som exempelvis var överviktig eller undernärd. Innan jag börjar med mitt direkta svar till Televinken vill jag dessutom understryka att jag helt saknar utbildning inom något som helst område inom träning och enbart utgår från min egen erfarenhet, det jag själv läst mig till samt min egen filosofi.

Hej Televinken!
Du verkar som sagt ha allt som krävs för att njuta av dina löprundor. Min filosofi, som hela Träningstrolleri baseras på, går ut på att förändra bilden man har av träning. Dvs vad vi tycker om träning, hur vi upplever träning och vad vår träning är i våra liv. Du verkar ju ha en väldigt ödmjuk inställning och en stark vilja att verkligen lyckas med din träning, i det här fallet löpningen. Det är en förutsättning för att verkligen lyckas förändra din bild av träning. Att du skjuter på passet och själv erkänner att du aldrig längtat till ett löppass talar ju sitt tydliga språk. Din löpning ska inte vara som det där jobbiga ämnet i skolan som man måste göra. Det ska inte vara en tröskel som du måste ta dig över eller något du känner dig tvingad att genomföra. Rent grundligt tycker jag att du ska försöka tillåta dig själv att börja om från början. Sätta dig ner i ett tyst rum och i lugn och ro visualisera lite kring hur du skulle vilja att dina löprundor var.

Några grundläggande mentala förberedelser

Föreställ dig rofyllda löprundor där du njuter och där du efteråt känner en enorm stolthet över din prestation. Le gärna stort för dig själv när du funderar på detta och tillåt dig själv att radera alla tidigare upplevelser så gott det går. Tillåt dig själv att börja om och var nyfiken på att försöka förverkliga den där visionen om de rofyllda härliga löprundorna som du kommer att göra jävligt bra! Jag vet, det låter kanske flummigt, men det är det absolut inte. Vi kan verkligen påverka vår inställning till saker och ting och vi är tyckande människor som tycker om allt. Mycket, ofta och intensivt.
Ett litet knep jag har är att jag redan på morgonen visualiserar det pass jag ska genomföra. Jag tänker på alla de positiva saker det kommer göra med min kropp och vilket bra val jag gjort. Jag kan ta ett djupt andetag och le brett och intala mig själv att jag verkligen längtar efter passet. Det är svårt till en början, men numera kan jag lura mig själv grundligt och jag kommer på mig själv att knappt kunna fokusera på något annat pga en intensiv längtan till det pass som ska genomföras. Detta kräver övning och tar tid, men då man har brutit alla murar som hindrar så är det väldigt effektivt.

Praktiska tips

Du har ju som sagt en löparkropp, enligt det jag minns av dig, så där har du ju inga problem. Jag tänkte på det där med hälsporren. Kanske en bättre löpteknik skulle underlätta? Jag vet inte hur insatt du är i det, men det jag kommer att föreslå kommer att ge en bättre löpteknik och kanske då även underlätta problemet med hälsporren. Vi bör ju alla som löpare undvika att sätta ner hälen först, vilket många löpare gör. Det måste vi få bort och det finns mängder av bra tips på nätet att hitta om man söker på bra löpteknik. Inte minst på youtube. Men något jag kommer att råda dig till är att ta mycket kortare steg. Dvs öka din stegfrekvens. Dels får du ett lättare löpsteg och tenderar att inte alls anstränga hälen felaktigt, om det nu är ett problem. Det kanske det inte alls är! Men jag tycker ändå att du ska dra ner på steglängden av den enkla anledning att jag tycker att du springer för fort. Du skriver själv att du är ”halvt död” efter 2 km och så ska det absolut inte vara. Om du orkar att springa 2km med ett tempo på runt 05:30min/km och har tidigare sprang på runt 5min/km så har du inga problem konditionsmässigt. Du är i bra form men springer för fort. Vad händer då? Jo, du kommer att komma hem ”halvt död” och med en ganska oskön upplevelse. Det kommer att göra att du antingen medvetet eller undermedvetet inte är så värst nöjd med dig själv eftersom du blir så trött. Dvs den stolthet du förtjänar att känna kommer inte att infinna sig lika effektivt. Dessutom verkar du vara medveten om dina sträcker och ditt tempo, vilket kanske gör att du jämför med andra som springer bra mycket längre än du. Det gör inte heller gott för den där stoltheten jag pratar om. Det kommer att göra att din upplevelse av löpning är ett måste och en pina, en tröskel du måste komma över och något du måste få gjort. Jag skulle råda dig till att sänka tempot rejält. När du väl förberett dig mentalt och vågat tänka nytt så bör du ta den där första premiärrundan i ett tempo som du själv tycker känns löjligt långsamt. Tillåt då inga som helst tankar på att du springer för långsamt, att din träning är bortkastad eftersom du inte flåsar eller någonting åt det hållet. Inga negativa tankar! Tänk på hur stark du är som gör det som så oändligt många vill men inte gör. Var stolt under ditt pass! Boosta dig själv och förstå att du nu påbörjar en ny löparresa som ska bli en ren fröjd.
En första tanke är ju att du kommer att känna dig ganska ostolt när du springer samma sträcka som vanligt men betydligt saktare. Nja, på sätt och vis. Men det vi vill åt i början är den där positiva upplevelsen där löpning inte ska förknippas med total utmattning. Vi vill bygga bilden av löpning till något positivt. Men jag vågar lova att om du verkligen kan dra ner på tempot så mycket som jag menar så kan du dubbla sträckan. Att dra ner på tempot och öka stekfrekvensen är magi. Man orkar oändligt mycket mer än man kan föreställa sig och att du då ökar distansen är skönt för självförtroendet. Ja, nu kan ju hälsporren sätta käppar i hjulet, men om de kortare stegen tillåter dig att springa längre så är det ju också ett enormt plus.

Gör träningen till DIN träning

Det är så oändligt viktigt att erövra träningen och alla dess element och göra det till din träning. Nästan alla jag pratar med som inte känner igen sig i den bild jag har av träning, där jag längtar till varje pass m.m, känner en negativ press att genomföra sina pass. Det är som om en lärare eller annan auktoritet piskar på. Det är viktigt att släppa alla sådana tankar. Det är du som går ut och springer och det är en enorm bedrift i sig och något du ska vara stolt över. För att öka stoltheten är ett hett tips att börja dokumentera din träning. Jag använder exempelvis appen RunKeeper och det har varit enormt effektivt för min löpning. Troligen hade jag inte varit där jag är idag utan den. Det har blivit en kul grej att få in det där passet som jag kanske inte riktigt kände för i början. Man ser varje pass framför sig väldigt tydligt och det blir ofta ganska svårt att hoppa över ett pass eftersom det då innebär att det blir en lucka i schemat.
En annan app jag måste tipsa om är Training Goal. Den ger en tydligt översikt över min träning och det är en fröjd att gå in och titta på vad jag gjort. Det blir svart på vitt att jag är aktiv och det boostar min stolthet!
Att dokumentera träningen i en kalender är också ett bra alternativ. Dokumentationen gör också att träningen engagerar och blir en naturlig del av vardagen. Det blir inte det där udda som man måste få gjort.

Så kort och gott måste du förändra din bild av löpningen till något positivt. Det är inte alls dumt att ta del av forskning kring löpningens effekter och träning ö.h.t för den delen! Att inse hur duktig man är och vilka effekter man skänker sin kropp är i sig en bidragande orsak till stolthet och att man får en positiv bild av träning. Allting som är kämpigt kommer vår hjärna effektivt att sätta en negativ etikett på och genom att börja lugnt och inte känna att varje pass är en kamp kan vi undvika att träningen får den där positiva etiketten.

Så, Televinken, jag hoppas verkligen att detta kan hjälpa dig och andra i samma situation en bit på vägen!

Njut av din träning! Kram

Söndagsträning

Efter dagens utflykt bar det hem till vardagslivet. När det började skymma ville dottern, 5 år, ut och springa. Så jag tog på mina löparkläder och hon gjorde detsamma. Jag tog också på mig ett par viktmanchetter runt fotvristerna för att öka motståndet en smula. Det är ju väldigt långsam löpning som gäller med en femåring så jag gissar att det inte gör någon skada. Hon hade också på något extra. Nämligen ett par hörselskydd. När jag frågade varför förstod jag snart att hon ville ha precis som jag när jag har hörlurar på mig. Sötnöten insisterade och hon sprang 1,34km med hörselskydd. Halvvägs snavade hon och skrapade sina små knän och handflator. Jag satte mig ner för att trösta men hon flög genast upp och fortsatte springa storgråtandes med snor i halva ansiktet. Jag sprang efter och förklarade desperat att man inte var dålig för att man stannar en stund. Jag var orolig att hon kände prestationsångest vilket ju vore hemskt. Men hon insisterade på att hon var okej, att det gjorde ont men att hon ville stanna när hon sprungit färdigt. Allt annat avfärdades vänligt men bestämt. Hon är en riktigt fighter och jag ser fram emot att se vad det blir av den lilla tösen.

När hon bänkat sig i soffan för lite film med lillebror och mamma drog jag ner lite vikter i en ryggsäck som jag tog på mig och begav mig till en brant backe för lite backintervaller. Jag sprang hela tiden. Joggade sakta ner och maxade uppför. Halvvägs dumpade jag vikterna och fortsatte. Skön känsla! Det blev ett kort men svettigt pass! Skönt på en söndag! Imorgon måste jag sätta fart med mina chins igen. Ska bli gött!

Ha en fantastisk kväll, dag och vecka! Kram på dig!