Min hjärna surar lite. Sen går jag ut och springer.


Jag erkänner. Idag frodades längtande tankar om ett löpband. Jag visste att löprundan skulle bli riktigt blöt och kall. Jag tror faktiskt att detta var första gången som jag verkligen kände en intensiv önskan att få slippa springa ute. Normalt brukar dåligt väder föda en längtan efter att få ge mig ut i spåret, men idag var det annorlunda.

Jag tror att jag har mött min akilleshäl även om det är en jäkligt svag sådan. Det handlar om riktigt djupa vattenpölar fyllda med is. Eller kanske inte just företeelsen isfyllda vattenpölar utan egentligen själva handlingen att placera fötterna i dem. Jag springer ju fortfarande i mina sommarskor eftersom jag är så sjukt envis. Sommarskor och djupa isfyllda vattenpölar är inte kompisar.

Men som sagt är det en svag akilleshäl. Jag önskar, tänker några negativa tankar och tycker lite synd om mig själv. Men bara lite och bara en kort stund. Sen byter jag om, snörar på mig skorna och genomför passet. Jag har kommit så pass långt i min uppbyggnad av min inre bild av träning och jag vet vad ett sånt här pass gör för min stolthet. Jag kommer att känna mig duktig och jag kommer att känna mig stark eftersom jag vet att jag är relativt ensam om att genomföra ett sånt här pass.

Stoltheten gör att jag får en positiv bild av mig själv och min träning vilket i sin tur får mig att vilja fullfölja och göra om samma sak igen. Så det är egentligen inget svårt beslut, utan jag måste helt enkelt bara låta min hjärna vara lite gnällig utan att jag lyssnar på den för mycket. Den måste få tycka att det är jobbigt att fötterna blir våta och kalla och tycka att det är jobbigt att hela tiden parera för att undvika fall på grund av det förrädiska underlaget. Hjärnan får helt enkelt sura en stund. Sen går jag ut och springer.

Förra passet blev en mil och jag kände en svag känning i högerfoten. Därför kortade jag ner passet ordentligt. Mitt löfte är ju MINST 1,6 kilometer VARJE dag. Det är vad jag lovat att vara nöjd med, även om det givetvis väldigt sällan blir så kort som 1,6 km.

Idag är jag lite gladare för vattenpölarna är frusna till is, vilket gör att jag i alla fall håller mig ovanför vattenytan. Igår var dag 22 av min Runstreak vilket innebär att jag idag firar Michael Jordan – 23 dagar av löpning!

Nästan sexuellt …

Idag fick jag springa medan det var ljust vilket är något jag föredrar. Det är något glatt och positivt med ljuset liksom. Något som får mig att känna mig piggare under hela löpturen. Det var banne mig min 21:a löpdag på raken nu. Det börjar ta sig!

När jag vaknade imorse kände jag mig ganska täppt. Mer förkyld än igår. Därför bestämde jag mig för att springa 5 km i väldigt lugnt tempo så att jag knappt blev andfådd. Men när jag började nära mig mål gick det inte att stanna. Jag kom in i den där underbara känslan där jag bara inte kan sluta. Jag önskar verkligen att fler fick uppleva den känslan för det är verkligen någonting magiskt. Benen bara går och det känns ärligt talat nästan som en sexuell upplevelse där man verkligen inte vill bryta mitt i, så att säga. Jag gissar att många av er kan relatera till det 😉

Jag beslöt mig därför att fortsätta lite till i samma lugna tempo. Det hela resulterade i 10 väldigt långsamma kilometer av ren kärlek. Jag måste bli bättre på att inte sikta på distansen utan istället fokusera på tiden. Lära mig att det är ok med ett långsamt tempo, för jösses vad jag älskar de där lågtemporundorna!

Nu är det sängen som gäller och vård av min mellangrabben som ligger här med 40 graders feber. Ska kika på en dokumentär på youtube som heter Life in a day som tydligen handlar om ett ultralopp på 100 miles.

Nämen, en får till att vara nöjd

Det var en sån där perfekt dag idag. Sambon jobbar som vanligt natt men jag tog en tidig löptur såsom bilden kan avslöja. Det blev en halvmil i ett tempo som jag faktiskt är nöjd med med tanke på att jag dels gick ut på tok för hårt, dels för att jag är snuvig och dan och del för att det ju de facto är min artonde dag av löpning på raken.

Idag fick jag en påminnelse av den fantastiska Helena Olmås om att jag måste sköta min styrketräning och hon har ju så rätt. Därför tänkte jag slänga in ett par pass i veckan av skön benstyrka och att dessa dagar korta ner mina löprundor något.

Själva träningen kommer ju ändå att vara bra och mitt mål är ju faktiskt att träna även utöver mina löprundor. Det blir bra det här. Jag kommer att fasa in styrketräning så sakteliga så att jag slipper FÖR mycket destruktiv träningsvärk som kan skada min bild av löpningen. Jag har en plan. Jag har … nej, jag har inget mål. Jag bara kör. Märker jag. Kul!

Kram på er!

Stackars lilla sate …

Igår kom ännu en sån där dag när tiden blev knapp. Mellansonen var sjuk vilket gjorde att jag inte kunde ta min löprunda på dagen. På eftermiddagen blev det hämtning av barn, mellan och matlagning. Men jag hade tio minuter på mig tills sambon skulle iväg på nattpasset. Därför svirade jag om  fort som attan och bad henne messa mig när hon gick hemifrån.

Det innebar att jag fick dit att köra en rund på ca tio minuter, sedan fick jag sms:et och kunde vända hemåt för att slutföra en runda på 3 km genom att springa runt huset några varv medan kidsen tittade på TV.
Totalt tog det ca 17 min och det är ju något som de flesta människor människor faktiskt kan få till under en dag. 2 timmar med sin mobiltelefon fixar de i alla fall galant.

Jag ska vara helt ärligt med att säga att det har funnits några några tillfällen då en liten djävul dykt upp på min axel och lockat mig till att hoppa över den där rundan. Men styrkan med en runstreak är att det blir mycket svårare att ge efter för sådana galenskaper. Det är ganska enkelt för mig att be din lilla fan fara och flyga.

Jag VET att du som läser kan ha svårt att lockas av detta. Trots att det är en runstreak och allt det där så får du ändå en dålig känsla vid tanken på att springa varje dag. Men kom då ihåg att jag sprungit i fyra år innan jag tog det här beslutet för arton dagar sedan. Den största anledningen till att du kanske får en negativ känsla är att du på ett eller annat sätt ser runstreaken som en piska. Lägg bort den tanken helt. Det är DU som tar beslutet och DU som ska försöka få dig själv att vilja springa varje dag. Du ska fylla dig själv med en stolthet du aldrig någonsin tidigare känt och få din inre bild av träning att vara en glimrande, skinande och underbar sådan! För en hjälte bor inom dig precis som hos alla andra. Det är bara vår hjärna som schackar oss med sina otillåtna drag. Låt den inte göra det. Ta kontroll över spelet och inse att du är fantastisk för varje litet steg du tar i rätt riktning.

Utöver det har jag nu höjt gränsen från MINST 1,6 (en mile) till MINST 3km varje dag. Sakta men säkert ökar jag.

Kram på dig

Barnen väger alltid tyngst

Idag var sambon ledig vilket innebar att jag kunde springa hur långt jag ville. Jag hade laddat hela dagen och såg verkligen fram emot någon form av distans. Nej, eftersom jag bara är på dag 16 i min utmaning så får det givetvis inte bli för långt. Jag vill inte dra på mig skador. 15 km kändes lagom.

Jag tog på mina löparkläder och kände mig redo. Sambon var utmattad efter jobb och möte och hade verkligen noll ork. Min dotter (6år) såg på mig med rådjursögon och frågade om jag ville leka djuraffär med henne. Det värkte en stund i hjärtat innan jag var tvungen att bortprioritera henne genom att berätta om min löprunda.

När hennes tårar började rinna insåg jag att vi hade haft precis samma situation igår. Då hade jag ju faktiskt lovat att vi skulle leka djuraffär idag. Det fick helt enkelt bli 8 km istället för 15 km.

Om jag hade sprungit mina 15 km hade jag mått väldigt bra åt min löprunda men samtidigt haft ångest inför att jag svikit min dotter. Med mina 8 km var jag faktiskt helt ok nöjd eftersom det trots allt var min sextonde löpdag på raken OCH att jag dessutom hann leka djuraffär med en överlycklig liten flicka före läggdags. Det blev en fin win-win som påminde mig om pusslet som många lägger när det kommer till träning. Hjärnan är dock överlägsen de flesta och schack-mattar träningen med sina fuskdrag. Men jag synar hjärnan direkt. 8 km är bättre än 15 km! Hjärnan muttrar när jag vänder matchen till min fördel.

Hörru, kram på dig!

Runstreak dag 15

Idag blev det en sån där dag när tiden kändes knapp. Men det är ju ett av de många plus som jag märker att min runstreak-utmaning bidrar till. Det finns liksom inte ens på kartan att jag inte skulle lösa en löprunda.

Min sambo skulle jobba natt och jag hade haft fullt med jobb samt VAB hela dagen. Men när sambon hade gått och jag hade nattat barnen kunde jag låta grannen hålla koll på kidsen medan jag själv sprang runt radhusetslänga några varv. Utmaningen går ju ut på att springa MINST 1,6 km varje dag och jag nådde snabbt och enkelt upp till 3 km.

Jag märker att 90% av mina löprundor som jag nu fått till i utmaningen har varit under omständigheter där jag och andra lätt hade kunnat hoppa över på grund av X ursäkt. Men utmaningen får mig att köra på och jag är lika nöjd efter varje runda.
Nej, jag springer inte långt som jag brukar göra utan jag tar det försiktigt så att jag inte sliter ut kroppen. Jag vill långsamt vänja kroppen vid löpning varje dag och låta den i sin egen takt anpassa sig till det nya. Och det går verkligen hur bra som helst även om jag längtar till långpassen!

Kram på dig

Lätt som en fjäder!


Ja, min nya grej som är under utveckling är min ”RunStreak” där jag alltså springer MINST 1,6 km (en mile) varje dag. Nej, 1,6 km är inte mycket och därför blir det ju alltid längre än så. Vid ett tillfälle hade jag i princip inte alls tid att träna så då blev det 1,7km. Men det är just det som är hela poängen! Låt mig utveckla.

Min träningsfilosofi går ut på att älska det man gör och att se på träning med helt nya ögon. Jag har insett att jag älskar att springa långt och att varje nytt längdrekord gör mig oerhört stolt. Och stolthet är det andra stöttebenet  av tre i min träningsfilosofi. Ju stoltare jag känner mig desto mer älskar jag min träning.

Ultralöpning, dvs distanser längre än en vanliga maraton är det jag verkligen vill ägna mig åt vad det lider. Som ett led i det har jag alltså antagit utmaningen att springa varje dag. För mig är det ett sätt att vänja kroppen vid löpning så mycket som möjligt och för att verkligen göra det till en osviklig rutin. Någonting som jag inte kompromissar om. Hittills har det gått över förväntan och jag kör mina pass där många andra inte ens hade tänkt tanken. I förrgår hade jag exempelvis varit och gjort en föreställning på Vara konserthus och kom hem vid 21-tiden. Barnvakten var tvungen att sticka och jag hade barnen själv och var trött efter bildkörningen. Ögonen gick i kors. Kanske den ultimata ursäkten att natta kidsen och sig själv per omgående.
Men istället bad jag grannen vakta kidsen i 20 min så att jag fick ihop några kilometer och sen var jag jättenöje med det! Jag hade bytt om och jagat de där kilometrarna trots min trötthet och det allmänt olämpliga tillfället.

Min plan är att hålla distanserna korta för att bygga upp kroppen så att jag håller mig skadefri. Jag jobbar mycket på att öka min stegfrekvens men det slutar nästan alltid med att jag jagar ett bättre tempo kring halva rundan. Tyvärr. Men jag jobbar på det!

Igår sprang jag min trettonde dag på raken. Jag ser alltid fram emot det. Igår hade jag inte heller mycket tid över för att springa länge, men jag hamnade som vanligt i det där underbara tillståndet där jag bara njuter. Jag vill bara fortsätta. Jag vill bara vara i just den stunden där jag inte kan hjälpa att le samtidigt som jag springer. Det är fan ren kärlek.

Den största skillnaden jag märker är att jag känner mig lätt som en fjäder när jag väl börjar springa. Det har hittills aldrig känts sådär tungt som det ibland förut kunde kännas. Men framförallt har jag roligt och mår bra av det.
All annan form av träning har på senare fått vila, men planen är att öka distansen på mina löprundor och dessutom att köra mer styrketräning.

Hörni … kram på er!

Löpning, RunStreak och sånt …

Ja, nu har det varit ett lite uppehåll igen. Nej, inget uppehåll i träningen utan ett uppehåll i bloggandet. För er som stadigt vill följa min resa kan jag tipsa om mitt instagramkonto där jag heter @traningstrolleri samt mitt privata konto @trollkarlen_daniel_karlsson

Men hur har träningen flutit på då? Jo, tack, hur bra som helst. Just nu är det nästan bara löpning men jag ska tag i styrketräningen också. Jag har inlett någonting som kallas för RunStreak. Det vill säga att springa så många dagar på raken som man bara kan. Jag hörde om fenomenet för nio dagar sedan och fick kontakt med en av grundarna bakom sajten PaceOnEarth som handlar om ultralöpning. Johnny och Ellen som har sajten är galet duktiga löpare och Johnny inspirerade mig till att sätta igång med en RunStreak.

Just den här utmaningen innebär att jag ska springa MINST 1,6 km varje dag. Just den distansen kommer ju efter måttet på en ”mile”. Idag gör jag min nionde löprunda på lika många dagar och det är intressant vad det gör med psyket att köra en RunStreak.

Jag pratar ju mycket om att bli en naturlig träningsmänniska där träningen inte bara är ett naturligt inslag utan även någonting som man verkligen vill göra och ägna sig åt. Utmaningen att springa varje dag har redan gjort att jag tar det helt för givet och att det inte ens finns utrymme att ifrågasätta och fundera på om jag ska springa eller inte. Det underlättar något oerhört för mig och jag gillar verkligen vad jag har åtagit mig.

Det sista jag vill är att dra på mig skador vilket gör att jag har hållt mina löprundor under 10km varje gång. Jag har även slängt in några riktigt korta 3km för att verkligen hålla mig på den säkra sidan och att mest fokusera på det mentala att vänja min vid att verkligen springa varje dag. Det går långt över förväntan och har hur roligt som helst.

Här kommer några bilder ifrån mina senaste löprundor …

13,5km för kökHELVETET!!!

Det var ju dags. Vi var verkligen tvungna att göra något åt vårt kök. Vi har försökt. Vi fick ett åka till vänner och skruva ner ett gratiskök bara för att upptäcka att luckorna inte passade. Mycket … MYCKET jobb för ingenting.

Efter att jag nu monterat ner halva köket för att få dit ett kylskåp som visade sig inte passa fick jag montera upp hel köket igen … När det visade sig att det nyinköpta skafferiskåpet tokstrulade. Då tog jag på mig löpkläderna.

Det tog 13,5km. Sen kom lugnet. Löpning löser allt!

Gnistrande kristaller


Idag vaknade jag, som så många gånger den senaste tiden, långt innan det var dags att stiga upp. Jag vet inte varför jag håller på sådär och det är sjukt irriterande. Om jag ska upp vid 06:30 så vaknar jag runt 05. Men jag somnar om efter en stund och när klockan väl ringer är jag dödstrött.

Men upp kom jag och jag fick i barnen frukost och reda för skola och förskola. När alla tre var lämnade och jag gick med hunden hem igenom ett landskap av gnistrande kristaller kände jag att en löptur bara måste bli av.

Jag har ett möte som jag alldeles strax ska iväg på och det skulle vara så enkelt för mig att komma på ursäkter såsom att jag måste fixa ditten och datten samt duscha innan jag drar iväg till mötet. Men allt det där kommer jag att hinna och just nu var luckan så mycket bättre lämpad för löpning. Så det blev härliga 5km. Dock var detta ett högt tempo för mig med tanke på den senare tidens lång träningsuppehåll och julleverne. Jösses vad julmat och glögg det blev. Jag älskar glögg lite för mycket tror jag, och det känns ju ungefär som att dricka socker.

Men nu såhär i efterhand när jag ser att jag kan ta en kopp kaffe och faktiskt har 20 min över att skriva ett litet blogginlägg och skicka en faktura så känns löprundan som en skänk ifrån ovan. Hela kroppen känns som 10 år yngre än före löprundan. Jag önskar att alla skulle prioritera som jag har lärt mig. Jag hoppas det av hela mitt hjärta faktiskt.

Kram på dig