En vecka med mycket terräng!

Idag är det söndag och när jag blickar tillbaka på veckan ser jag att det har blivit en hel del distans och nästan bara relativt backig trail längst Huddingeleden. Det känns givetvis superbra! Jag vet att allt det där har satt sig i benen och att jag för varje pass blir mer och mer förberedd inför mitt första ultralopp som kommer att bli Ultravasan 90, som går i Augusti i år (2019).

Den som söker skall finna

I förrgår hittade jag starten av Huddingeleden. Det låg ganska dold och innehöll ett parti som jag helt har missat. Ett väldigt backigt parti som man springer väldigt varsamt i. Men vackert, oerhört vackert. Jag följde leden i Trångsunds naturreservat och vidare in i, och igenom, Skogås naturreservat. En fantastiskt vacker tur som jag lyckligtvis har precis inpå knuten. Det blev till slut en härlig tur, i relativt tuff terräng, på 12,5 km.

Huddingeleden Trångsund
Starten av Huddingeleden i Trångsund

Längre än jag tänkt mig

Igår, alltså dagen efter, gav jag mig ut med målet att utforska en del av Huddingeleden som jag inte sprungit på ännu. Tanken var att springa runt 10km på den eftersom benen inte var helt med mig. Men jag sprang på och fann inte ro till att springa hemåt. I mitt huvud lovade jag mig själv några gånger att; bara springa fram till nästa asfaltväg, bara springa fram till nästa ledmarkering, bara springa en kilometer till, och så vidare …

Huddingeleden löpning
Bara över 73:an … sen hem …
Huddingeleden
Okej, bara bort till Ågesta … sen hem …

Det vara bara att ge upp eftersom jag insåg att jag hade noll  kontroll över min löpareglädje. Den levde liksom sitt eget lilla liv. När jag såg markeringen för Huddingeleden som gick rakt in i ett skogsparti jag aldrig tidigare sprungit i, var det bara att acceptera att jag ville springa och … springa!

Huddingeleden
Lite spång …
Löparglädje Daniel Karlsson
Efter den här bilden drabbades jag av ett 2 km långt glädjerus där jag flög fram över stock och sten. Underbart!
Huddingeleden
Kan man få nog av sådan här natur?!
Huddingeleden löpning
Stannade i 20 sekunder, tog djupa andetag och njöt av vårsolen
löpare ultralöpare
Vid 15 km hände något …

Mata mig!

Ja, efter 15 km av relativt tuff terräng kände jag hur hela kroppen skrek efter energi. Jag insåg att jag inte hade ätit någon frukost. Bara en måltidsersättning. Jag påminde också mig själv om de där 12,5 terärringkilometrarna som satt i benen efter gårdagen. Jag vek av från Huddingeleden och börja springa mot Ågesta ridskola i hopp om att deras café var öppet.

Jodå, det var det, och jag köpte på mig energi för att göra löpturen hemåt lite härligare.

godis löpare löpning
Godis är gott!

Efter att jag hade vräkt i mig en chokladboll, som förövrigt var den godaste jag någonsin smakat, stoppade jag ner det andra i ryggsäcken och sprang vidare. Jag sprang förbi Farsta ridskola, över till Farsta och vidare hemåt längst Magelungen. När jag kom hem visade klockan på 27 km vilken var en bra distans med tanke på gårdagens bravader för benen.

Ett glatt gäng på Huddingeleden

Senare på kvällen pratade Ann-Elise, min sambo, om att vi kanske skulle springa tillsammans dagen därpå. Jag förslog att jag skulle visa henne starten av Huddingeleden och att vi skulle springa Norrslingan och Sydslingan. Det passade henne bra.
Senare på kvällen hörde jag med Jonas Hemström, som är en rutinerad ultralöpare, om han ville följa med. Jajamän, vi blev en glad trio!

löpare löpning
Jonas Hemström, Ann-Elise och jag.
löpning löpare
Det gick framåt!
Huddingeleden löpning
Ann-Elise skulle enligt sitt program köra lågpuls. Det gick åt pipsvängen …
runstreak huddingeleden
Vackra utsikter längst Huddingeleden

Den här veckan har alltså bjudit på bra terränglöpning och benen har verkligen fått jobba. Det har blivit några mil av pumpande. Därför behöver jag vila, men hur gör man det när man springer varje dag? Jo, imorgon ställer jag klockan tidigt och springer lugna 2 km innan jag lagar frukost och väcker barnen. Nästa pass blir dagen därpå men först på kvällen runt kl 18. Även då ett lugnt pass på 2 km. Det innebär att jag får två dagar av icke-ansträngande löpning där det går 36 timmar mellan passen. Så vila kommer jag att få mer än nog av!

Kram på dig

Äventyrsrundor är livet

Det finns nog inga skönare pass än de där när man bara ger sig ut och upptäcker nya områden. Speciellt förtjust är jag i att springa i skogen när det är mörkt. Igår tog jag en sån runda som var myspys-deluxe.

Jag upptäckte för ett tag sedan en reflexbana bara sisådär 1,5 km hemifrån och blev givetvis glad. Så några dagar senare hittade jag ett helt nytt område lika nära som jag inte hade utforskat alls! När jag hade sprungit i området blev jag nyfiken på att hitta bästa vägen mellan reflexbanan och det nyfunna området.

 

Därför tog jag på mig min pannlampa och gav mig ut. I min strävan efter närmaste bästa stig hamnade jag helt fel och till slut hade jag ingen aning om var jag var. Jag vadade i små dammar och forsar, klättrade uppför höga bergspartier och sprang igenom snår som var väldigt nära ogenomträngliga. Det föll snöblandat regn och jag var snart plaskblöt från topp till tå. Som jag njöt!

Det är svårt att beskriva den där äventyrskänslan för den som inte upplevt den. Jag känner mig ostoppbar och oövervinnerlig medan jag bara kör på. Vetskapen om att många hade gett upp redan efter en tiondel av det jag gjort, medan jag själv bara njuter och kör på, skänker en stolthet och en självkänsla som jag tycker att alla förtjänar.

Så hur gick det då? Jodå, med hjälp av telefonen hittade jag rätt, men insåg att det tyvärr var alldeles för mycket bebyggelse för att binda ihop de två områdena. Jag har dock fått lära mig att man har bundit ihop flera olika vandringsstigar till ett åtta mil långt spår som kallas för Huddingeleden. Men den verkar inte finnas på karta ännu eftersom det inte är helt fullt ut färdigt överallt, men oj vad jag ser fram emot att springa hela de där åtta milen!