Äventyrsrundor är livet

Det finns nog inga skönare pass än de där när man bara ger sig ut och upptäcker nya områden. Speciellt förtjust är jag i att springa i skogen när det är mörkt. Igår tog jag en sån runda som var myspys-deluxe.

Jag upptäckte för ett tag sedan en reflexbana bara sisådär 1,5 km hemifrån och blev givetvis glad. Så några dagar senare hittade jag ett helt nytt område lika nära som jag inte hade utforskat alls! När jag hade sprungit i området blev jag nyfiken på att hitta bästa vägen mellan reflexbanan och det nyfunna området.

 

Därför tog jag på mig min pannlampa och gav mig ut. I min strävan efter närmaste bästa stig hamnade jag helt fel och till slut hade jag ingen aning om var jag var. Jag vadade i små dammar och forsar, klättrade uppför höga bergspartier och sprang igenom snår som var väldigt nära ogenomträngliga. Det föll snöblandat regn och jag var snart plaskblöt från topp till tå. Som jag njöt!

Det är svårt att beskriva den där äventyrskänslan för den som inte upplevt den. Jag känner mig ostoppbar och oövervinnerlig medan jag bara kör på. Vetskapen om att många hade gett upp redan efter en tiondel av det jag gjort, medan jag själv bara njuter och kör på, skänker en stolthet och en självkänsla som jag tycker att alla förtjänar.

Så hur gick det då? Jodå, med hjälp av telefonen hittade jag rätt, men insåg att det tyvärr var alldeles för mycket bebyggelse för att binda ihop de två områdena. Jag har dock fått lära mig att man har bundit ihop flera olika vandringsstigar till ett åtta mil långt spår som kallas för Huddingeleden. Men den verkar inte finnas på karta ännu eftersom det inte är helt fullt ut färdigt överallt, men oj vad jag ser fram emot att springa hela de där åtta milen!

Mer natur åt folket!

Idag åkte hela familjen (2-åring, 4-åring, 5-åring, hund, jag, fruga) ut till Ågesta. Vi parkerade bilen och bara började planlöst vandra ut över fälten i ett otroligt vackert vårväder. Alla var på toppenhumör och det blev en otroligt härlig dag. Sånt här gör vi för sällan! Jag tror det gäller alla. Jag tror att vi tillbringar för lite tid i naturen och jag upplever att både vuxna och barn idag tycker att naturen är främmande. Jag blir provocerad av att höra hur vuxna människor tycker att naturen är ”jobbig”. Man tycker att det sticks, blåser, luktar illa och är kallt. Dessutom finns det ju inte wi-fi överallt …


Jag själv är uppväxt ute på landet bland djur och natur i en idyllisk miljö. Jag känner mig ibland som en gnällspik när jag försöker få fram min tanke om att det är just en sådan miljö som är den bästa för i stort sett alla människor. Jag kanske har fel, men för mig har det inneburit att jag njuter av naturen och inte ser det som en jobbig främling, vilket jag upplever är en uppfattning många idag har.


Mina barn är redan intresserade av naturen, kan namnet på olika djur och även fåglars namn både på svenska, engelska och latin. De tycker att det är roligt, vilket glädjer mig och tryggar mig. Att vandra över fälten och längst skogsstigar är inte bara bra fysisk träning utan också en skön psykisk rengöring. Man dammsuger hjärnan från stress och negativa tankar. Men de som enbart kan njuta av en vit innerstadslägenhet med tända ljus kan inte ta del av den njutningen. Jag kan ta del av både naturen och den mysiga lägenheten.
För er som bor nära Ågesta kan jag varmt rekommendera att ta en tripp dit och ge er ut i naturen där. Otroligt vackert!

Kram på dig