– Hjälp mig, Thomas Alm!

För er som missat det råkade jag lova att jag ska kuta ett maraton helt på egen hand här i mina vanliga löpspår före den 1:a Nov. Jag ser fram emot det samtidigt som det ju är en lite tryckande och pressande känsla.

Genom sociala medier har jag fått kontakt med den fullständigt galna och underbara Thomas Alm som är ultralöpare. Ultra innebär alltså att man springer längre än ett maraton. Ofta väldigt mycket längre. Thomas springer ofta långa sträckor för att samla in pengar till cancerforskning, vilket jag tycker är fullständigt fantastiskt. Nu i sommar (2017) ska han springa från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder. Det är drygt 200 mil och han siktar på att klara det på bara 42 dagar. Dessutom vill han att jag ska springa en av sträckorna med honom. Hmmm …
Ni följer Thomas på hans instagram på @thomasalmultra

Jag fick idén att ställa några frågor till Thomas om min utmaning och varför inte publicera det här så att alla kan ta del av denna inspiratör?

Har du alltid gillat löpning?
– Nej, jag hade sprungit en mil en gång när jag började löpträna på riktigt 2010. Innan det tyckte jag att det var vansinne och fruktansvärt tråkigt, någonting som man bara gjorde som komplement till sin riktiga sport. 

Vad fick dig att springa mer än så?
– Min mamma gick bort 28 april. 1 maj sprang jag längre än 10 km för första gången då jag var tom och ledsen.

Vilket är det bästa löparminne?
– Tre stycken som är lika; Gå i mål på min första mara (NY 2010), vinna Trans Scania 246 km 2014 och ta mig i mål på 18 plats i Vol State 500 km 2015.

24 mil och 50 mil? Är det ens möjligt? Berätta hur ett sådant lopp kan se ut.
– 246 km sprang jag i ett svep, ingen sömn och ingen vila. Under de 500 km tog jag in på hotell och sov på nätterna. Materialet är oftast detsamma; tennisstrumpor, tennisshorts, några sköna skor och en t-shirt som helst ska vara i bomull.

Vilket är ditt värsta löparminne?
– När jag var i fantastisk form fysiskt i Trans Scania 2015, ledde stort upp till ca 17 mil men hade haft migrän hela loppet, hade tappat synen på höger öga och började se suddigt på vänster så fick bryta trots att kroppen var mer eller mindre fräsch.

Fick du reda på vad som var fel med dig?
– Nej. Jag tror att jag bara var urlakad och att kroppen tog slut. Loppet var antagligen för nära inpå efter min urladdning på 500 km i 40+ graders värme… 

Vilket tips skulle du vilja ge till alla som vill börja löpträna men som tycker det är SÅ tråkigt?
– Börja kort och långsamt och få in en vana! När man väl har gjort det till en vardagsrutin är det magiskt.

Vad säger du till de som tycker att du springer överdrivet långt och att det inte kan vara nyttigt? 
– Att det är mindre nyttigt att sitta på arslet på ett kontoret hela dagarna och sedan åka hem och titta på let’s dance och äta chips. För mig är det jag gör bara vardag.

Men skulle du medge att det inte är bra att springa 50 mil? KAN man springa för mycket?
– Nja, själva loppet är såklart nedbrytande men det är det när man springer sitt första maraton också. Att ha mål att träna för är avgörande om man är den typen av person, annars är det svårt att hitta mål med träningen.

Väldigt kortfattat, vad är din spontanta tanke om min utmaning?
– Att jag hoppas att du genomför maran och får blodad tand! 😉

Jag har tidigare haft ett par väldigt stabila skor men köpte nyligen ett par neutrala och fick tipset att mina milrundor var lagom. Bör jag införskaffa ett par stabilare skor? Ska jag täna och springa själva maran i samma skor?
– Neutrala skor är bra ur ”drop-hänseende”, dvs att skillnaden är liten mellan höjd i häl och framfot. Hur mycket dämpning du behöver får du pröva dig fram till, det är individuellt. Men spring maran i de skor du tränat i, de som passar dig!

Hur tänker du rent generellt att jag bör lägga upp träningen?
– Springa långsamt och trappa upp antalet kilometer. Inget snabbt, tänk ”det kan aldrig bli för långsamt”. Om du inte har någon ojämnhet i kroppen, typ starkare på ena sidan än andra så skippa styrketräningen och spring istället. Långsamt.

Hur nära distansmässigt maran bör jag komma?
– Individuellt tror jag. När jag sprang min första mara hade jag gjort några pass på 16 km och Stockholm halvmaraton två månader innan som mina längsta pass.

Finns det något speciellt jag borde fokusera på? Fysiskt? Mentalt?
– Väggen kommer. Runt 30-32 km. Embrace the pain!

Oroväckande. För mig brukar den komma vid 12!
– Haha! Då är det inte den riktiga väggen! 😉 Spring långsamt bara så ordnar det sig, känns det ok så springer du för snabbt!

Hur börjag tänka med kost före jag springer? 
– Ät det du tycker om och brukar äta. Ha med det som du gillar på loppet, vare sig det är Ahlgrens bilar eller gel. Om du har någon favoritdryck, tex Red Bull, be någon kompis stå med det längst vägen vid ca 32 km så att du får en boost!

Får du samma vägg vid 32 eller har din gräns förflyttats?
– Det beror på vilken form jag är i och hur snabbt jag springer, men 10 mil kan jag jogga lugnt utan att vägga tror jag i alla fall. Drog en träningsrunda på 83 km i värmen på Hawaii i januari och det kände jag inte av.

Jag har tänkt att ha ett bord stående utanför mitt hem där jag kan springa förbi och hämta dricka och eventuellt något att tugga på. Mitt pannben låter mig normalt aldrig stanna ens för en sekund efter jag då anser att jag inte ”sprungit loppet”. Vad är din åsikt om att stanna och äta/dricka när det kommer till maraton för en oerfaren som jag?
– Stanna gärna och ta någonting men gå snabbt medan du äter/dricker det för att spara tid. Inget fel med att stanna till heller, har gjort det på mååånga lopp. 😉

Finns det rena löpövningar du vill tipsa mig om?
– Spring som sagt lugnt och långsamt. Träna på att hålla en hög stegfrekvens.

Dvs korta steg? Innebär det inte mer rörlighet= mer energiförbrukning?
– Teknik är a och o när man springer. Högre stegfrekvens=bra teknik, enkelt uttryckt.

Övriga tips/tankar?
– Den bästa löparupplevelsen du kan få är om du springer lite med mig under mitt Sverigelöp i sommar. 🙂

Haha, ja, jag känner mig faktiskt lite illa tvungen och då hoppas jag på att få krama ur dig alla din sista tips!
– Det låter bra, nu kan du inte smita! 😉

Känslan att förändra!

Den beröm jag är van vid är den jag får genom mitt trolleri. Antingen direkt efter en show eller då jag får höra att jag är en förebild för någons barn och att de ständigt följer mina program på TV m.m. Det är givetvis ärofyllt och väldigt roligt! Men det är ändå bara så att jag roar någon. Visst, det kan vara viktigt i sig men det finns ju saker och ting som är viktigare än så, tänker jag.

Att få höra att man gjort skillnad i någons liv på riktigt. Att veta att man påverkat någon i rätt riktning så att någon mår både fysiskt och psykiskt bättre tror jag slår allt jag varit med om.

Då jag hade skrivit några kapitel av min outgivna bok Träningstrolleri frågade jag om någon ville testläsa och jag fick svar av den superduktiga författaren Marie Rydell som bl.a. skriver Kråke-böckerna. Hon läste boken och skrev nedan meddelande till mig på Facebook.

Man blir ju bara så toklycklig! Och vilken kämpe hon är! Dessutom visar hon att hon förstår precis mitt koncept. Hon skapar sin egen träning och något hållbart till skillnad från alla ”metoder” där ute. Jag är stolt över dig, Marie!
Samtliga kapitalböckerna om Kråke hittar du HÄR. Det är Idus förlag som även gett ut mina egna 3 första
barnböcker. Där är Marie även aktuell med Joel supertaggad som behandlar ADHD.

Mer om Marie – kika in på www.klaton.com!

Vad har jag ställt till med nu?!

Jag är verkligen hopplös på att sätta upp mål. Detta är något jag ganska länge har lovat mig själv att bli bättre på. Jag tror mig dessutom veta anledningen till att jag inte sätter upp målen. Jag har aldrig gillat press och aldrig tyckt om deadlines. Visst, det är i mångt och mycket en svaghet och något som jag, som sagt, borde bli bättre på. Jag fick nyligen idén att sätta upp exempelis 3 mål här i bloggen och se om jag klarar att fullfölja dem. Det kan vara små som stora mål. Ett mål jag har är att fixa ett maraton ensam. Ja, dvs inte i ett lopp utan som en vanlig löprunda, men mycket längre ;). Ett annat mål är att kunna gå ner i split igen. Då jag tränat mycket kemsport i mina dagar var jag otroligt vig förr. Jag hade ett filmklipp där jag satt mellan två stolar som Jean Claude van Damme, men nu är jag stel som en gammal oxe.

Här är en bild ifrån en kickboxningsmatch där jag just får in en snurrspark på min motståndare. Jag är långt ifrån att klara av en sådan spark idag, men vore så härligt att kunna!
Jag minns så väl själva känslan när jag var sådär vig. Det är svårt att beskriva men allting kändes så mycket lättare. Jag behöver över huvud taget bli mycket rörligare. Yoga …? Hmmm … ja, varför inte?

Jag kanske ska sätta upp de här två målen redan här och nu? Medan jag skriver det här tar det emot något enormt. Ska jag verkligen publicera det här inlägget och avlägga löftet att klara av split och att springa ett maraton? Ja, ibland måste man bara blunda och hoppa så jag gör det. Jösses, det låter som om jag skulle hoppa fallskärm utan fallskärm eller något liknande. Detta är ju ingen jättegrej, men som sagt, jag har så svårt för pressen och kanske innerst inne är lite rädd för att misslyckas.

Men jag gör det här och nu då. Rubriken för det här inlägget var fram tills nu ”Att sätta upp mål” men nu fick jag ändra den.
Jag sätter upp följande två mål och alla ni som läser är mina vittnen.

1. Jag ska kunna gå ner i split före September 2017.
2. Jag ska springa ett maraton före November 2017.

Vilka resultat ett blogginlägg kan få. När jag började skriva skulle jag bara skriva av mig om mina tankar kring att sätta upp mål. Så torterar jag mig själv på detta viset?!
Det ska bli roligt att se hur det går med spliten. Jag har en gammal skada efter att jag använt rep och bundit fast för att gå ner från förr. Dum grej ifrån ungdomen som sätter käppar i hjulen idag. En litet ställe som känns som att man borrar in en kniv varje gång jag sträcker för mycket. Men nu är det bara att bita ihop!

Nu trycker jag på publicera och sedan finns alltså ingen återvändo …
Snälla stötta mig i det här! Haha

Kram på er

Skapa möjligheterna

Jag hade just stått och lagat middag till hela familjen. Sambon stressade iväg till sitt nattpass och jag stod med disk i ett allmänt kaotiskt kök och ett köksbord med tydliga spår efter en 5-åring, en snart 4-åring och en 2-åring. Utanför föll tung snöblandat regn. Jag kollade för säkerhet skull på min väder-app. Jodå, verkligheten hade rätt. Summan av det hela är 3 rastlösa småkids och ett hus som behöver städas och en vuxen kropp som behöver röra på sig. Tyvärr tror jag att träningen är det första som många ger upp i den sits jag befann mig i. Den tanken slog mig också så … jag beordrade samtliga kortväxta att ta på sina kläder. Ja, det gjorde såklart ingen av dem så jag fick som vanligt klä på dem. Sen stack vi till utegymmet. Nu jäklar skulle jag köra! Tänkte jag …
Det tog ca 12 minuter tills 4-åringen tjurade ihop fullständigt. Han har de känsligaste händerna i världshistorien när det kommer till kyla. Så jag gav upp. Men jag hann med lite bänkpress med extravikt på och ungarna han leka en stund i alla fall. Sen var det bara att pallra sig hemåt. Det var den planen.

Väl hemma blev minstingen trött och skrikig så jag nattade honom, drog på Wild kids på TV:n och sedan började jag träna samtidigt som vi tittade. Jag älskar de där passen! De där när man bara kör lite random övningar och går och skriver ner dem. Det blir ofta ganska mycket träning och jag brukar försöka att inte vila mellan varje. Men visst, ibland blir det kanske 1 minuts vila här och var. Schemat idag blev följande …

  • 10 djupa långsamma armhävningar
  • 40 squats
  • 60 sliding mountain climbers
  • 20 situps
  • 40 utfall
  • 10 djupa långsamma armhävningar
  • 1 min planka
  • 30 sek snabba höga knän
  • 30 sek sidoplanka (höger)
  • 30 sek sidoplanka (vänster)
  • 30 sek sidoplanka (höger)
  • 30 sek sidoplanka (vänster)
  • 20 situps
  • 100 sliding mountain climbers
  • 10 armhävningar med 5-åringen på ryggen
  • 10 armhävningar med 4-åringen på ryggen

Allt detta hann jag med samtidigt som jag kunde gå och småplocka lite här hemma och tjattra med kidsen. Det finns alltid tillfällen och det gäller att skapa möjligheterna istället för att bara se begränsningarna. Nu längtar jag till den riktiga våren och sommaren då vi kan hänga, leka och har hur roligt som helst i utegymmet!

Nej, nu är det sängen som gäller för jag höll på att somna då jag läste godnattsagan för barnen.

Må väl allihop och träna med ett jätteleende på era läppar! Kom ihåg att ni styr er kropp och era val. Ingen annan.  Kram!

Till dig som inte tränar (Del 1/3)

Hej på dig. Alltså … du får sluta läsa och göra annat nu om du vill. Detta är ett frivilligt ”samtal”. Jag har en förkärlek till att prata träning med personer som du. Av en rad olika anledningar. Det du säger ger mig en nostalgitripp till hur jag var och tänkte en gång i tiden, och nostalgi är ju alltid härligt. Men den främsta anledningen är att jag har blivit så smått besatt av hela mekanismen som ligger bakom en hjärna som aktivt tar beslut att inte röra på sig. Men låt oss börja från början.

Hej, Daniel heter jag och jag är inte en bättre eller sämre människa än du på något sätt. Det som skiljer oss åt när det kommer till träning är att jag har kommit till insikter som du inte kommit till än. Precis som du med all säkerhet har kommit till insikter inom andra områden jag ej ännu kommit till. Vi måste utgå och verkligen förstå detta. Speciellt du måste förstå det just i det här sammanhanget. Varför? För att ditt försvar med största sannolikhet kommer att ljuda och blinka rött, och att jag då vill att du ska påminna dig själv om vad jag sagt. Jag, eller någon annan tränande person, är inte bättre än du. Lova mig det – påminn dig själv om det varje gång försvarssystemet går igång. (Mer om försvarssystemet i del 2)

Jag kan redan nu dra en slutsats som jag anser är rimlig. Det är att du någonstans inom dig har en önskan att komma igång med träningen. Men den önskan är inte direkt behaglig. Speciellt eftersom du känner dig lite dålig som faktsikt inte kommit igång. Som kanske har försökt men misslyckats. Kanske många gånger. Utöver det känns inte tanken på den fysiska ansträngningen som krävs speciellt lockande eller hur? Så istället för att säga att du har en önskan om att komma igång kan jag säga att du önskar att du just nu var en tränande människa. Någon som redan gått igenom hela den där komma igång-fasen och som tränar och mår sådär bra som alla tränande man träffar ser ut att göra.
Jag drar den slutsatsen baserat på att du av en eller annan anledning hamnat på den här bloggen om träning. Du har dessutom klickat på ett blogginlägg som riktar sig till personen som inte tränar. Resten av ovan analys gör jag utifrån den erfarenhet jag har ifrån min egen resa samt genom samtal med personer som vill komma igång.

Oavsett om min analys ovan är rätt eller inte så tränar du inte, men läser den här texten. Jag ber dig därför här och nu att vara helt ärligt med dig själv. Vill du vara en tränande människa? Om du vill det kan du fortsätta läsa. Om du verkligen inte vill så kan du sluta läsa nu.
Bra, det verkar som att du är på rätt spår! Låt oss nu prata lite om varför du inte tränar. Ja, nu kan det ju vara så att du tränar lite men inte så mycket som du önskar, men det jag kommer att gå igenom är relevant oavsett.
Det första vi måste förstå är att vi människor tycker en massa saker om allt. Vi kategoriserar, skapar oss en bild av, och värderar olika saker. Exempelvis har vi alla vår egen uppfattning om matematik. Vissa älskar det medan andra avskyr det. Vi har också vår egen uppfattning om lakrits. Vissa älskar det medan andra avskyr det. Skillnaden mellan matematik och lakrits är att det sistnämnda är svårt att påverka. Det är en uppfattningn som i mångt och mycket finns pga fysiologiska förutsättningar. Dvs våra smaklökar fångar upp smaken, transporterar den till receptorerna i hjärnan där en avancerad process påbörjas och avgör vad du ska tycka. Visst, det sägs att man kan vänja sig vid smaker, absolut, men jag tror ni är med på vad jag menar. Smaken är oftast som den är. Detta gäller inte med matematiken. Jag gissar att du hört ganska många gånger om någon som avskytt matte men sedan fått en fantastisk lärare som har presenterat det hela på ett helt nytt sätt, vilket har gjort att personen helt bytt åsikt. Detsamma gäller med träning och jag hoppas att Träningstrolleri blir den där läraren som får dig att se på träning på ett helt nytt sätt. Men vi måste alltså börja med att acceptera premissen att vi kan förändra får syn på olika saker om vi bara tillåter oss att göra det. I del 2 av den här bloggserien kommer jag att gå in på hur vi förändrar den negativa bilden av träning, men först måste vi förstå den negativa bilden av träning.

Du behöver fundamentalt begripa varför du har en negativ bild av träning. Det finns naturligtvis inte en enkel förklaring för alla, utan det kan finnas en rad olika sociala faktorer som spelar in. Det kan vara allt ifrån att du haft dåliga upplevelser på gympan som liten till att du alltid varit överviktig och därför har presterat sämre fysiskt. Det finns givetvis tusentals av olika anledningar, men det finns också faktorer som generellt stämmer in på oss alla. Jag brukar främst tala om två saker och det är att vår hjärna inte gillar förändringar samt vill inte göra av med onödig energi. Lite snabbt om det innan vi går vidare.
Vår hjärna är programmerad att skapa enkelhet och att se mönster. Detta är något jag som trollkarl utnyttjar i princip jämt. Ett exempel är att jag visar upp ett mynt i höger hand och lägger det i vänster hand som sluts omkring myntet. Jag ber dig blåsa på handen som sen öppnas och myntet är försvunnet. Din hjärna blir förvirrad därför att den inte kan förstå hur myntet kan försvinna när du hela tiden stirrar på handen. Det din hjärna inte kan förstå är att jag aldrig la dit myntet. Varför? För att den genom empiri lärt sig att den rörelse jag just gjorde när jag la över myntet ifrån höger till vänster hand innebär att myntet är i vänster hand. Hjärnan vet inte vad ”att låtsas lägga ett mynt” är för något. Frågeställningen din hjärna utgår ifrån är alltså ”hur kan myntet försvinna ifrån vänster handen” vilket alltså är en felaktig frågeställning som är olöslig. Det är exakt där som magi skapas, i ditt huvud. Jag har ju inte gjort något magiskt. Magin och uppfattningen om vad som hänt skapas i ditt huvud.

Vår hjärna är alltså bäst på att hantera sådant vi är vana vid och inte faktorer och element som är främmande för oss. Just därför vill den hjärna fortsätta vandra längst samma stig som den redan följer. Att vika in på en ny främmande stig innebär onödigt merjobb för hjärnan.
Vår hjärna är också programmerad till att få oss att göra av med så lite energi som möjligt. Detta är givetvis någonting evolutionärt. Om vi hade sprungit omkring hela dagarna och lyft stenar hade vi inte haft någon ork till att jaga och det hade inneburit svält. Dessutom hade vi inte det överflöd av energi att inte som vi har idag.

Vår hjärna vill alltså helst inte vara med om förändringar och vill spara energi. Träning går emot båda dessa viljor. Att börja träna innebär en stor förändring och en enorm energiförbrukning. Det är en av anledningarna till att det alltså tar emot att träna. Men vetskapen om detta gör att vi förstår att den negativa inställningen som hjärnan har är lite av en illusion. Och den illusionen kan brytas precis som man inte går på mynttricket nu när du vet att jag aldrig lägger myntet i vänsterhand.

Hela min filosofi bygger på vår uppfattning av träning, som jag kallar för vår bild av träning. Anledningen till att jag lyckades med min träning var att jag lyckades förändra den bilden.

Jag jämför ofta bilden av träning med ett hus. Ett hus som man ständigt måste vårda, bygga och sköta om. Tyvärr är bilden av träning ofast ett ruckel. De traditionella träningsbudskapen säger åt dig att besöka rucklet regelbundet. Det är väldigt få fullföljer och de som lyckas börjar först där och då att bygga upp rucklet. En väldigt liten procent behöver inte bygga så mycket utan gillar utmaningen. Men majoriteten av människor måste gå en annan väg, uppenbarligen. Annars hade gymmen varit överbelastade och vi skulle inte se trenden av tusentals som varje år försöker komma igång men som alltid misslyckas. Dvs de som försöker flytta in i rucklet men som helt enkelt inte klarar av att vara kvar där.

Det stora problemet är att vi också har ett annat hus inom oss. Det är vardagslivets hus. Där väljer vi oftast själva vad vi vill göra och skapar därför ett väldigt vackert hus. Det är en mjuk soffa, en partner som masserar våra fötter medan vi sippar på ett glas rosë och tittar på en bra film. En värmande filt. Ett gott skratt. Att du reagerar så negativt på träning är att det innebär att du måste lämna det huset för rucklet.

Traditionella träningsprofiler och träningsbudskap erbjuder olika typer av träningsformer för att få dig att besöka det där rucklet, och missförstå inte för att prova olika typer av träning är jättebra, men faktum kvarstår att det är ett ruckel du måste besöka. Olika träningsformer är som att erbjuda olika typer av färdmedel ifrån ditt fina vardagshus till rucklet. Oavsett om du åker sparkbil eller ubåt till rucklet så är rucklet ett ruckel och ingen plats du vill vara på.

Träningstrolleri innebär att man först bygger upp rucklet så att det är mer lockande att besöka. Målet är att bli vad jag kallar för en naturlig träningsmänniska. Det innebär att du bygger ett så pass fint hus så att du flyttar in. Då blir träningen en naturlig del av ditt liv och du kommer aldrig mer att falla ur. Men hur förändrar man då den där jobbiga bilden av träning? Det får du veta i del 2 av den här serien som kommer inom kort! Till dess vill jag att du verkligen är 100% ärligt med dig själv och analyserar vad för negativa tankar just du har om och inför träning. Acceptera dem till 100% men försök att förstå vad de grundar sig i. Det gör det lättare att till sen förändra.

Tack för att du läst första delen av det här inlägget. Om du tyckte om det skulle jag bli så himla glad om du kommenterade och/eller delade det vidare! Men all kärlek till dig ovasett, såklart.

Kram

Respons som ger rysningar

När jag efter en lång tid av experiment hittade fram till alla tankar och uppfattningar kring träning som jag har nu, började jag skriva på en bok. Men en rad andra projekt dök upp ungefär samtidigt som jag började tänka om. Jag gled mer över på en tanke om en youtubekanal, vilken ju faktiskt finns men som ligger på is tills vidare. Det var inte förrän ganska nyligen jag fick idén till den här sidan och den här bloggen. Jag gillar det skrivna ordet eftersom man som läsare kan pausa, reflektera och hinner därför ta in vad som skrivs. Man kan också backa och läsa om när det är något man inte hänger med på.

Jag hann skriva ganska mycket på min bok som jag skickade ut till ca 10 personer. Det som gjorde att jag ville gå vidare med hela konceptet Träningstrolleri, och göra något av  det, var att jag fick så sanslöst bra respons efter de utskicken! Det första mailet som trillade in var från en trollerikollega som heter Micke. Här är mailet jag fick.

Att få läsa något sådant gör att man ryser i några dagar efteråt. För mig var det helt nytt att påverka någon i rätt riktning när det kommer till träning och jag älskade varje hundradel av det. Det är också hela anledningen till att jag driver den här bloggen. För att få igång dig eller/och få dig att få en ännu bättre och lättare bild av träning.

När Micke idag kontaktade mig med nedan meddelande på Facebook fick jag återigen lust att fortsätta skriva på min bok och göra allt för att få den utgiven.
Det är en märklig känsla att på distans kunna påverka någons träning, hälsa och liv. Bara av att skriva den mening jag just gjorde spred en härlig rysning igenom hela min kropp och jag vill bara MER!
Jag inser självklart att det är många som tänker negativa tankar om alla de träningsinlägg jag skriver om på facebook. Men jag vet ju också varför de upplever det som något negativt samt vilka typer av människor som upplever inläggen som negativa. Det är ett försvar då även de vill genomgå en förändringar. Den kan heller inte relatera till den glädje träningen ger mig och den stolthet jag känner som jag inte tänker backa en millimeter ifrån att känna. Varje mail jag får om att jag har inspirerat eller peppar är värt mer än 100 negativa kommentarer. Jag får dock ej längre några negativa kommentarer, troligen eftersom de inser att loppet är kört och att jag aldrig kommer att sluta försöka påverka andra till det bättre.

Så boken måste blir färdig helt enkelt. Sen får vi se om någon förläggare där ute vill ge ut boken vad det lider helt enkelt!

Ta hand om dig nu och träna med ett massivt leende på dina läppar både före, under och efter ditt pass! DU är din egen hjälte och du förtjänar att må bra! Glöm aldrig det.

Vilar i badet med Expressens Niklas Svensson

Jag fick till ett riktigt bra chins-pass igår. Men nästan varje gång kommer den där nacken. Den där sträckta nacken med överansträngda muskler. Jag vet inte riktigt om jag kanske inte värmer upp tillräckligt, eller vad det är, men jag VET att det är oerhört frustrerande. Idag fick jag ta en ofrivillig vilodag. Jag kände verkligen för en lång löprunda men det går bara inte. Jag provade en massa övningar för att se om något inte ansträngde nacken/övre ryggen. Men nej. Ingenting fungerade. Testade höga knän för att få upp puls, men inte heller det gick. Jag MÅSTE verkligen vila. 
Så det blev ett varmt bad och ett glas vin med datorn som sällskap som spelade min vän Niklas Svenssons nya program på Expressen ”Bara politik”. Impad av den mannens driv. Han gör det med bravur, verkligen!
I sommar ska jag bara få honom att komma igång med träningen. Då blir han om möjligt ännu skarpare. Ni kan se dagens avsnitt då han bl.a frågar ut Jimmie Åkesson här.

Nej, imorgon blir det en skön löprunda med de nya dojorna som hittills bara hunnit med en löprunda på 8km. Fick en rolig idé idag. Att springa mitt första maraton om 1-2 månader. Skulle inte det vara något? Jag kan ju be sambon stå med lite dryck och grejer här utanför så kör jag lite vändor hem då och då? Jäklar vilken kul grej det skulle vara!

Nej, hörrni, nu kallar sängen. Lite illa känns det allt med den här vilodagen som inte alls känns önskad. Men jag ska som alltid vända det till något positivt. Var så säker!
Ta hand om dig och träna med glädje!
Kram

Intervju i P4 Stockholm

Ja, idag ställde jag klockan för att verkligen hinna fram till studion i tid till
min intervju. Det visade sig vara tur det för jag skulle vara i studion vid 07:30 och gled in 07:29. Tack och lov hade jag 10 min på mig så kaffet smakade extra gott!

Här nere kan du lyssna igenom intervjun. Den blev väldigt kort men vi hann med lite trolleri, lite författande och såklart träning!

Nya skor, nya utmaningar!

Ja, igår gav jag mig ut på en löprunda för att testa mina nya löpskor! Vilken otrolig känsla och skillnad från mina gamla. Jag har varit dålig på att köpa löpskor utan kört på med de jag haft.
Den här gången valde jag alltså ett par som inte alls har samma stabilitet vilket alltså utmanar min fysik på ett helt annat sätt. Men det kändes ENBART och uteslutande fantastiskt. Jag ignorerar det faktum att jag fick ont under stortåns bas … vad den nu kallas? Jag gissar att det är en vanesak och det faktum att de här skorna främst bör användas på ganska plan yta, och jag sprang på väldigt grusiga vägar och annat. Mina fötter är inte vana.
Det blev iaf 8km som en testrunda och jag kände mig lätt som en fjäder. Underbart! Idag är det chins och militärpress som gäller!

För övrigt så har min löpning fått sig lite skavsår. Dvs jag har inte riktigt samma positiva bild av löpningen som jag hade tidigare. Jag är därför i en fas nu när jag försöker utreda för mig själv vad det hela handlar om. Jag lite olika teorier där jag tror att jag har blivit lite för tävlingsinriktad med mig själv vilket har skapat lite missnöje. Jag har haft en period där jag löptränat mycket och fått bra resultat vilka jag hela tiden jämför med. Men under den tiden gör jag inte så hård fysträning parallellt. Givetvis kommer min kropp inte ha samma ork att prestera eftersom jag utmanar kroppen betydligt mer. Jag gissar att jag därför får en negativ bild av min löpning eftersom jag inte presterar som jag gjorde förut. Vad ska jag då göra åt det? Insikten i sig själv är ju givetvis bra, men jag tänker få in mer löpträning i schemat så att jag trots allt förbättras. Dessutom ska jag varva med lite olika benövningar jag inte gjort förut. Explosivitetövningar och annat går jag och fnular på. Om du som läser har tips så tar jag gärna mot dem! All inspiration är bra inspiration 🙂
Men i övrigt tänker jag få till en långrunda snart. Detta för att öka på min stolthet och på så sätt förbättra och bygga på min mentala bild av löpningen. Bygga det där härliga huset som jag tjatar om!

Kram på dig och njut av DIN träning!