Äventyrslöpning när det är som bäst

Någonting som ligger mig varmt och hjärtat och som jag brukar rekommendera folk är att göra små äventyr av sina löprundor. Att hela tiden  harva i samma spår och samma sträckor kan vara påfrestande för psyket och det bidrar inte till en positiv inre bild/uppfattning av löpningen. Försök hela tiden att stärka den där inre bilden istället genom att ha kul, vara stolta och att pröva nya saker.

Idag körde jag från Stockholm till Lidköping eftersom jag har ett gig här imorgon. Någonstans mitt i ingenstans stannade jag och körde en mils löpning. Jag såg en sjö på GPS:en och såg att det gick vägar runt den. Perfekt, tänkte jag och trodde att det var ca 3km runt sjön. Jag hade lite ont i fötterna och ville därför ta det lugnt. När jag väl började springa insåg jag att det var en väldigt stor sjö …

Men själva grejen blev som alltid helt underbar. Ny miljö, okända vägar och sträckor, nya lukter och vyer … Det är SÅ uppfriskande! Snälla våga prova!

Eftersom jag tycker om att klippa ihop film av olika slag gjorde jag en liten skämtfilm om min löptur med rubriken ”Jag är inte beroende av löpning”. Man får ju ofta höra, alltid av icke-tränande, att man måste ta det lugnt och att träningsberoende inte är bra. Bestämde mig för att spinna vidare på det 🙂

Skärmar, stillasittande och andra världar

Igår skrev jag ett inlägg om överviktiga barn och undrade vad som ligger bakom det hela. Jag är inte ensam att anse att en stor orsak är stillasittandet orsakat av datorer, tv-spel, mobiltelefoner och spelplattor. Åsikterna om effekterna den typen av teknik har på barn isär, men klart är att det bidrar till stillasittande. Barn behöver röra på sig mer och barn ska inte vara överviktiga.

Jag blir mer och mer frustrerad över vad telefoner och spelplattor gör med oss människor. Framför allt vad den gör med våra barn. Jag är till 100% med på att det kan vara hur lärorikt, roligt och positivt stimulerande som helst, men det är ju när det används korrekt och på rätt nivå. Den psykiska ohälsan hos unga har ökat sedan 1990-talet och ser ut att fortsätta öka. Jag är övertygad om att telefonernas och plattornas överanvändning inte direkt hämmar den ökningen utan tvärtom på flera plan. Dels eftersom det ökar stillasittandet som i sin tur har effekter både fysiskt och psykiskt, men också eftersom det bidrar till en märklig och onaturlig social samvaro.

Jag blir allt oftare frustrerad när jag ser vad mobiltelefonerna gör med oss. Låt mig berätta om ett exempel från i somras som jag fortfarande går och tänker på.

Så här ser jag ofta ut när vi ska hem till stan eller ut till ön. Bra träning!

Jag, min sambo och våra tre barn hade varit ute på vår paradisö i Stockholms skärgård. Vi klev på taxibåten för att åka hem igen och vid nästa brygga hoppade en annan familj på bestående av en mamma och en pappa och deras två barn. En pojke på ca 13 år och en flicka på ca 11 år. Pojken stirrar på sin mobil samtidigt som han försöker att ta sig ner i båten för att slå sig ner vid ett bord. Det går väldigt sakta eftersom han inte vill slita blicken ifrån den fotbollsmatch han följer. Han hör inte heller skepparens direktiv eftersom han har hörlurar på sig. Dottern kommer tätt bakom och fipplar med sin iPad. Föräldrarna lastar på väskorna i flera omgångar. Efter mycket om och mer kan även de slå sig ner vid bordet.

Sonen följer slaviskt fotbollsmatchen men ser inte road ut. Han ser tvärtom otroligt uttråkad ut, som om någon tvingade honom att titta på matchen. Dottern ser även hon dyster ut. Jag ser aldrig vad det är hon gör på sin padda men det verkar som sagt inte vara direkt roande. Pappan tar direkt fram sin mobiltelefon och ser plötsligt märkbart avslappnad ut. Mamman tittar ut genom fönstret när båten börjar åka. Hon, liksom jag, tittar ut över myllret av grönskande öar som sticker upp ur det soldränkta glittrande vattnet.

Mina två äldsta i båten på väg hem

En sval sommarvind blåser igenom kabinen och svalkar det annars lite för varma rummet och fyller det med en tydligt doft av sommar. Det är en doft av barndom för mig. För när jag var liten tog jag del av alla visuella intryck och dofter som kom min väg. Och jag gjorde den kopplingen. Vilka minnen kommer den andra familjens barn att få?

Deras barn är inte skyddade mot doften, men de är skyddade mot det visuella och det hörbara. De ser inte den vackra skärgården och de hör inte vågornas kluckande mot skrovet. Men kanske viktigaste av allt, de ser inte sin familj eller någon annan människa på båten.

Mamman i familjen får plötsligt syn på något som hon ler åt och öppnar munnen för att berätta för sina barn och man. Men hon tvekar en stund. Jag blir nyfiken på vad hon ser. För jag ser ju att hon fått syn på något. Men det ser inte hennes familj. Till slut säger hon något som jag p.g.a motorljudet inte riktigt hör. Men det är tydligt att hon försöker att få sin familjs uppmärksamhet. Men barnen är skyddade från sin mammas röst med effektiva hörlurar. Hennes man är så inne i telefonen att han inte hör. Mamman gör en lite irriterad min och försöker återigen att få deras uppmärksamhet, men det misslyckas även den här gången.

Dottern är nu så irriterad på den ljumma sommarvinden att hon sätter sig på golvet under bordet med sin iPad. Nu är hon verkligen skyddad från alla yttre intryck. Mamman knackar med handen i träbordet framför sin man som då vaknar upp som ur en djup sömn. Förvirrat höjer han sina ögonbryn och undrar vad hans fru kan vilja. Hon pekar mot det hon vill visa och ler medan hon försöker förklara, men just då ringer hennes makes telefon. Han höjer en hand för att visa att han måste ta samtalet, svarar och hamnar återigen i en värld långt ifrån båten och sin familj. Mammans leende töar bort och hennes fingrar börjar smeka längst ådringen på bordet framför henne. Hon förstår nog precis som jag att det kommer att bli ett långt telefonsamtal.

Jag frågar om mina barn vill gå ut på däck. Det vill de gärna och vi ger oss ut på ett litet äventyr med härliga intryck. När jag tittar in i båtkupén igen ser jag att mamman inte är där längre.

Hon har tagit fram sin mobiltelefon.