Igår tog hela familjen en kort skogspromenad med kidsen i en skogsdunge bara hundra meter ifrån huset. Yngsta sonen var tokgrinig och äldsta sonen trött efter discokalas. En underbar skogspromenad i vårkvällen. Koltrastens sång ifrån toppen av häggen dansade ljuvligt till björktrastens flykt. Talgoxens hoppfulla och ljuva sång ekade mellan träden som om den lekte tafatt med ljudet av sonens skrikgråtiga protester. Gallskriken, tårarna. Ljuvligt!
Mellansonen längst fram. Dottern längst bak. Ännu längre bak en gallskrikande fyraåring. Men bilden ser i alla fall ljuvlig ut 😉
Till slut så!
När vi kom fram till platsen där bäste fotografen Martin Lundström tog en bild på mig när jag hoppar, berättade jag det för min dotter. Jag visade bilden på mobilen och pekade ut platsen. Då ville hon att jag skulle fota henne när hon gjorde likadant. Det tog några försök och hon var verkligen tapper och gav inte upp. En kul grej!
När jag kom hem visade jag bilden för henne och hon blev naturligtvis riktigt stolt. Jag tyckte fortfarande att det var en rolig grej. Jag gjorde sedan en dubbelbild där man både ser min originalbild och Linnéas bild och lade ut den på Facebook.
Insikten
Nu har jag nyss lämnat dottern på skolan och våra två söner på deras förskola, och jag sitter och tar tag i jobb. En vän, Pontus, tyckte att bilden jag la upp på Facebook var lite väl tråkig i färgerna och han korrigerade den lite snabbt.
Jag klickade på den för att förstora upp den och se lite bättre. Jag log stort och tyckte fortfarande att det var en rolig grej. Men sedan föll sakta mungiporna ner och jag blev enormt känslosam. Faktiskt så känslosam att några tårar inte riktigt gick att stoppa. Det slog mig som en slägga i magen.
Hela anledningen till att jag bröt mig loss från min tidigare destruktiva livsstil med poker, vin, sena kvällar och allmänt dålig kost, var att vi fick vår dotter och jag kände att jag ville vara en bättre förebild. Visste att jag kunde vara en mycket bättre förebild. Jag såg henne inför mitt inre som den lilla bebis hon var när jag fattade beslutet. Nu stirrade jag på en skärm på mig själv i mitt livs form och henne bredvid mig som ville göra exakt samma sak som jag. Vackra citat dök upp i mitt huvud. Citat om att ”följa i sin faders fotspår” och annat. Min älskade lilla flicka vill göra samma sak som jag. Nu såg jag det plötsligt så tydligt.
Det var enormt starkt. Ett mycket starkt kvitto på att jag faktiskt har gjort någonting rätt ändå. Tänk vad småsaker ibland kan vara större än vad man tror. Det var ju bara en kul grej, liksom. Sen blir man ju överkänslig som förälder, haha.
Jag går ofta omkring och fnular på vad det är som gör att vissa tycker om att vara ute och röra på sig medan andra aldrig skulle få för sig att gå utanför dörren om inte nöden krävde det. Nu pratar jag inte om träning, för vad gäller det har jag kommit till insikt. Nej, jag menar mer den där vanliga rörelsen. Enklare promenader och små vardagliga äventyr. Frisk luft och rörelse.
Hur mycket kan vi påverka barnen?
Det jag funderar mest över är hur mycket som är genetiskt och hur mycket som handlar om det socialt nedärvda. Hur påverkas barnen av deras föräldrars vanor, hur mycket tar barnen efter, och hur mycket handlar om den enskilda individens inre lust att upptäcka och röra på sig? Jag har inte forskat i det där men jag är övertygad om att vanor och beteenden oftare än inte går vidare till nästa generation. Aktiva föräldrar tenderar att ha aktiva barn medan stillasittande föräldrar genererar stillasittande barn. Inte alltid, men generellt sett är det oftast så. Det betyder att du och jag som föräldrar är ansvariga för vilka förutsättningar vi ger våra barn. Ta tillvara på den enkla möjligheten. Jag är galet långt ifrån perfekt eller ens jättebra, men just en sådan enkel sak kan vi alla hjälpa våra barn med.
Flytta?
Jag tittar ibland ut genom fönstret och ser hur mina tre barn leker i lekparken utanför med andra barn. Jag tänker på min egen barndom och får lite ångest över att vi bor här – Utanför Stockholm i en förort som förvisso är oerhört mysig och vacker på sina håll, men som ändå inte ger mina barn allt det där jag drömmer om att få ge dem.
Min egen uppväxt
Under mina första nio år växte jag upp utanför Helsingborg i en liten skånelänga som låg mitt i en landsvägskorsning. I övrigt var det bara åkrar, skogsdungar och lövskogar. Ja, sen fanns ju Viken dit vi brukade åka och bada. På andra sidan sundet skymtade Danmark. Det doftade tång. Jag minns speciellt den där midsommaraftonen då pappa simmade ut med vår uppblåsbara båt för att hämta blåmusslor. Han dök ner och hämtade så många han kunde och dök sedan upp och lade dem i båten. Till slut fick han en snilleblixt som gick ut på att han skulle fylla sina badbyxor med musslor. Plötsligt började det bubbla i vattnet. Sedan skjöt han upp genom vattenytan med ett avgrundsvrål. Plågsamt och panikartat. En mussla hade, helt rättvist kan man tycka, nypt honom i snorren.
Huset i landsvägskorsningen där jag växte upp. Beläget i Döshult.
Besök av en karatemästare
Sedan kokade han musslorna i öl medan gästerna skålade i svalkande dryck på gräsmattan. Vi barn dansade runt midsommarstången och senare gick vi allesammans ner till bygdens gemensamma firande och dansade även där. Väl hemma igenom minns jag att en man kom och skrämde oss barn. Han skrek att han var karatemästare och krossade ett av våra fönster. Vi gömde oss inomhus och polisen kom och tog honom. Vi fick senare veta att han gått bärsärkargång genom trakten på väg mot vårt hus. Han hade bland annat slagit sönder en traktor och stoppat ner en jacka i halsen på en ko.
Farfars gnomer och naturandar
Jag tillbringade dagarna med att klättra i träd, fånga vattensalamandrar i dammarna och tillverkade pilbågar med mina vänner. Jag gick också över till tant Signe och byggde korthus och fick saft och äggtoddy. Signe var en fin vän och jag har faktiskt skrivit en barnbok om oss. Den heter Signes Äppelträd och är du nyfiken på att läsa den kan du klicka på bilden.
Pappa var väl ute och sprang då och då men mycket mer än så var det inte. Min mamma var stillasittande storrökare. I mitt fall vara det nog snarare själva omständigheterna under min uppväxt som gjorde att jag inte satt stilla inne. Ja, sen fanns det ju bara SVT1 och SVT2 att se på. På den tiden var det mestadels sändningsuppehåll dessutom. Jag hade helt enkelt naturen att tillgå och det var den som fostrade mig i mångt och mycket. Ett tag var jag ganska spirituell av mig och lyssnade ofta på min farfar som påstod att han träffat gnomer och andra andliga naturväsen, och jag kan sakna den tron faktiskt. Den medförde en tilltalande och positiv mystik i tillvaron. En harmlös och fridsam tro till skillnad ifrån de störa religionerna.
Moder Natur
Jag vill att mina barn ska fostras av naturen precis som jag gjorde. Jag vill att den ska finnas tillgänglig precis utanför dörren och att den ska vara det enda alternativet. Som det är nu får vi gå en bit för att komma till skogen. Jag vet inte riktigt vad jag själv vill om jag ska vara ärlig. Där vi bor nu känner man ju nästan alla grannar och det är roligt att hälsa och småprata med alla möjliga olika typer. Det skulle man ju bli utan om vi bodde som jag bodde när jag var liten. Vad är värt mest?
Ju mer jag filosoferar, desto mer övertygad blir jag om att barn blir bättre individer av att vara nära naturen och att vara aktiva. Om det är grunden är en lagom dos skärmtid bara något positivt. Jag tror verkligen att man kan hitta den där balansen där spel och mobiler kan vara en tillgång och en skön avkoppling. De barn jag träffar som har mycket skärmtid uppskattar aldrig natur. Egentligen uppskattar de nästan ingenting utanför plattans gränser. Verkligheten tråkar ut dem, insekter är läskiga och jord är smutsigt.
För mig själv jämför jag dem med hur jag själv kröp runt i rabatterna och fångade insikter i glasburkar för att studera dem. Hur jag låg på altanen och betraktade hur spindlarna om våren vaknade till liv och dök upp mellan springorna för att försvinna ner lika fort igen. Jag var djupt fascinerad av djur och jag respekterade dem.
Efter frukosten gick jag ut till hönsen med bröd som blivit över. Min dagmamma hade en bondgård i Allerum och hon var kantor i kyrkan. Kyrkan som du förmodligen sett på Allerumsosten i ostdisken. Medan hon spelade kröp jag som barn runt under orgeln. När jag blev äldre gjorde jag och mina vänner gångar i högskullen, åkte hölass och red på grisar. En galt bet mig en gång i foten så att jag grät i flera timmar.
Hemmets lugna vrå
Jag är faktiskt en lat hemmapotatis. Jag älskar att göra det jag gör just nu – att få sitta med en kopp rykande hett kaffe och skriva medan mina barn leker utanför, det räcker med att jag lyfter blickan ovanför skärmen för att jag ska se dem.
Vyn ifrån min dator
Jag kan vara lat vid tanken på att att klä på alla barnen en massa kläder, packa extrakläder och allt annat som krävs vid en liten utflykt. Under utflykter kan jag längta hem till soffan och en mysig film tillsammans med barnen. Även om det i princip aldrig händer eftersom det väl hemma finns tusen andra sysslor att ta tag i. Men jag är lat. Trots att jag springer varje dag. Jag väljer gärna det enklaste alternativet och jag skjuter gärna upp den där sysslan till … någon annan gång. Senare. Inte nu i alla fall.
Att skänka en Astrid Lindgrensk uppväxt
Men jag vill ge mina barn en fantastisk barndom. Jag är en Astrid Lindgren-romantiker och det känns mycket som att jag har levt de olika barnaliv hon skildrar. Åkrarna och ängarna ifrån Rasmus på Luffen hade jag under min uppväxt i Skåne. På somrarna åkte vi ofta till ön Rävsten och levde skärgårdsliv precis som på Saltkråkan. Rävsten ligger förresten väldigt nära Norröra som ön Saltkråkan heter på riktigt. Under mina besök hos kusinerna och min mormor i Småland fick jag uppleva Ronjas trollska skogar och Emils landsbygd. Farfar hade ett torp i Småland dit vi brukade åka och hälsa på. Efter en enkel vandring över några taggtrådsomgärdade betesmarker kom man fram till en bäck där vi brukade fiska öring. Faktiskt precis på samma ställe där man spelade in hur Emil och Alfred badade.
Dagens utflykt
Idag tog jag med barnen och vår nyköpta valp till Trångsundskogen där vi gick Norrslingan. Deras mamma låg och sov efter nattjobb.
Vi improviserade också djupare in i terrängen och det var ljuvligt.
Känslan att få komma hem och se hur barnen är mentalt tillfredsställda och få se hur valpen tvärdäckar i kökssoffan är fin.
Att ge dem enkla stunder som den idag tog inte lång tid och var allt annat än jobbigt. Men jag är övertygad om att det gör stor skillnad.
När mellansonen stannade upp och lyssnade på fågelsången, och sa: ”Lyssna! Jag älskar det där ljudet!” blev jag varm inombords.
Det absolut sista jag vill är att de ska tycka att insekter är äckliga, jorden smutsig och se det naturliga som påträngande.
Jag vill att de ska få slippa bli som de flesta vuxna idag och jag tror att man som förälder kan göra små saker för att de ska slippa. Små saker som gör att de istället blir friskare, mer rofyllda och gladare människor.
