Jag och familjen är ute i skärgården på vår vackra paradisö. Jag vet, det är en galen lyx – frugans släkt har en egen ö i Stockholms skärgård! Men å andra sidan kräver det backträning! 😉
Vi ser till att vara här så ofta vi bara kan och har varit här i en vecka nu. Tystnaden, våra tre barn som kan bada precis när de vill, en kall öl på altanen efter en löptur … svårslaget!
Bild ifrån i midsommras då kidsen och deras vänner plockade blommor till midsommarstången.
Löpningen här ute består oftast av backträning. Från bryggan går en knölig stig, som jag uppskattar är cirka 80 meter lång, upp till det största huset på ön. Det är en teknisk sträcka att springa på grund av de stora rötterna och stenarna som sticker upp överallt.
Det var inte bättre förr …
Jag minns så väl de försök när jag försökte komma igång med min träning, och jag promenerade några gånger upp och nerför backen. Ja, det är ganska brant och jag känner de som måste ta en rökpaus efter halva backen för att orka. Jag fnular på om rökningen har något med det att göra? Hmmm … 😉
Då var jag trött efter att gå några varv upp och ner för backen. Det var många år sedan och jag borde ha varit i bättre form då än jag är nu, men det omvända förhållandet är ytterst påtagligt och sant. Numera springer jag sträckan fler gången än vad jag då orkade gå.
Varför inte barfotalöpning?
Nu i dagarna tänkte jag träna mina fötter och vader en smula. Därför tog jag på mina barfotaskor från Fivefingers för att köra lite backträning. Skillnaden är enorm mellan mina vanliga terrängskor Altra Lone Peak 4.0. Jag lade tio kottar i en hink vid stigens högsta punkt och sprang ner till bryggan och upp igen. Väl uppe tog jag ut en kotte och lade bredvid hinken. Sedan upprepade jag samma procedur tills alla kottarna låg utanför hinken. Då sprang jag istället längst en annan trailrunda som är knappt 3 km lång. Även där ganska backig terräng. En riktigt vacker sträcka!
Väl hemma sprang jag upp till huset och lade en kotta tillbaka i hinken och upprepade detta tills alla kottarna var tillbaka i hinken. Hela passet med backträning blev enligt min klocka 8,7 km, men det där tar jag med en nypa salt då jag vet att min klocka är värdelös på att begripa höjdförhållanden. Jag sköljde igenom mina skor och hängde dem på tork. Vaderna sa redan ifrån och jag visste att det skulle komma att göra ont.
De följande tre dagarna hade jag väldigt svårt att gå …
Jag tror att få som är inne i löpvärlden har missat trenden med barfotalöpning som kom efter boken Born To Run av Christopher McDougall. Numera finns olika grenar och olika filosofier inom barfotalöpningen, men gemensamt har de att de väljer bort vanliga löpskor mot minimalistiska eller inga alls.
Vibram Fivefingers
En populär sko är Vibramfivefingers som du hittar mer info om med en enkel googling. Mina fivefingers är en lätt modell som är väldigt tunn som jag köpte i somras. Jag tror jag fick till tio väldigt korta löppass i dem, max två kilometer, men det räckte gott eftersom jag fick träningsvärk i flera dagar efteråt. Det krävs enormt mycket av vaderna eftersom foten får arbeta annorlunda än i vanliga skor, och löpsteget blir också förändrat.
Här är mina fivefingers som jag sprang med idag
Det tar tid att vänja sig
Sedan beror det givetvis i vilka skor man är van att löpa med. Om man har sprungit med hög drop så kommer man få en ordentlig chock. Med drop avser höjdskillnad mellan tå och häl. Man kan översätta det till höjden på klacken där ju fler millimeter innebär en högre klack. Noll-drop brukar man kalla det när skorna inte har någon höjdskillnad alls mellan tå och häl.
I somras fick jag ett par Altra Lone Peak 4 som har just noll-drop. Jösses, vad konstigt det kändes i början och jag fick verkligen träningsvärk i vaderna efter att tidigare som lägst sprungit med 4 millimeters drop. Men med tiden blev det bättre och bättre och numera springer jag längre sträckor med dem och får inga känningar alls.
Fredrik Heyman (@barefoot_runner) under en av sina bravader
På instagram följer jag en herre som heter @barefoot_runner som alltså, som namnet avslöjar, förespråkar minimalistisk löpning och barfotalöpning. Han lägger ofta ut bilder på sin löpning, precis som jag, och då oftast efter långpass i sandaler och fivefingers. Idag såg jag att han springer vidare så här i vintertid med sina fivefingers och det gjorde mig oerhört nyfiken och inspirerad.
Jag skrev till honom och fick rådet att springa med strumpor i skorna. Det brukar man normalt inte ha, vad jag vet, och jag trodde faktiskt inte att det skulle gå. Men jag tog fram mina Injinji, som alltså är tåförsedda strumpor, och förvånande nog fick jag plats med dem i de små tighta skorna.
Dags att ge sig av
Jag tog på mig min pannlampa och en ryggsäck med varmare skor i och gav mig av.
Det blev först en tur på isiga och snöiga gator vilket var lite halt, men inte så farligt faktiskt. Sulan på mina fivefingers är nästan helt obefintlig så jag trodde att det skulle vara betydligt halare.
Det blev också min 312:e löpdag på raken idag!
Redan efter en kilometer värkte tårna rejält och jag tänkte att det nog skulle bli ett tidigare byta av skor än väntat. Men jag körde på lite till. Efter ytterligare en halv kilometer var jag väldigt nära på att sätta mig och byta skor, men mitt pannben ville inte ge upp så jag körde på.
När jag sedan hade sprungit tre kilometer kände jag inte tårna längre. Eller var det att smärtan hade försvunnit? Jag pendlade mellan att tro att de antingen var totalt bortdomnade eller att cirkulationen hade kommit igång. Jag valde att tro på det senare, och även om jag hade bestämt mig för att tre kilometer skulle räcka som testrunda, sprang jag in i en skogsdunge och följde en reflexbana.
Njutningen infann sig!
Då hände något i mig. Trail-Daniel vaknade och jag slutade känna efter. Jag hade ju inte ont längre! Jag flög fram över stock och sten och jag hamnade i den där tillvaron som bara vana traillöpare kan hamna i. Där man susar i full fart nerför backar, hoppar över krön och där livsglädjen håller på att spruta ut ur öronen. Det blev ytterligare två kilometer av njutning och när jag kom hem kunde jag konstatera att fem kilometer i mina fivefingers hade gått hur bra som helst.
Det är svårt att få med på bild hur vackert det är med reflexbanor
En ny värld ska upptäckas
Jag inser att jag har varit oerhört icke-insatt i vad som finns att tillgå när det kommer till minimalistisk löpning vintertid, och har inte ens tänkt tanken att inte ha rejäla skor på mig. Förrän idag. Jag läste nyss på massor och det kommer att bli betydligt mer löpning i mina fivefingers även vintertid. Jag har varit så pass dåligt påläst att jag inte ens visste att det fanns fivefingers för trailöpning och även fodrade fivefingers! Sådana ska införskaffas och jag ser fram emot en ljusare framtid tillsammans med mina fötter i frihet.
Detta var för övrigt min 312:e löpdag på raken. Det börjar närma sig ett år!
Kram på dig!
(Uppdatering så här dagen efter: Höger vad känns lite som ett betongblock medan andra vaden är lätt öm. Får bli en kortrunda idag)
