11 dagar kvar
… tills att jag ska springa Huddingeleden som sträcker sig 80 km igenom Huddinges 13 vackra naturreservat. Jag har ännu inte gått in i det mentala som jag kommer att behöva göra. Just nu har jag ganska dåligt självförtroende och sekvenser där jag är helt slut och där hela kroppen värker spelas upp i mitt huvud. Sekvenser där jag i stort sett måste bryta för att det inte går mer. Jag känner ett pirr i kroppen som är lite för obehagligt för att det ska kännas ultimat.
När jag delar med mig av mina känslor är det lätt att tro att jag inte har någon som helst kontroll, men det stämmer inte riktigt. Jag vet precis vad jag ska göra och kommer snart att göra det. Jag kommer att använda alla mina egna verktyg, de flesta mentala, för att omvandla 90% av den oro och ångest jag känner till ren och skär nyfikenhet, glädje och kamplust. Men just nu låter jag känslorna svalla precis hur de vill eftersom jag vet att jag mår bra av det. Det är ett omskakat pussel och jag låter pusslet lägga sig självt, sakta men säkert. När det börjar dra ihop sig, om ca 5 dagar, kommer jag att själv börja lägga pusslet aktivt.
Nervositet skapar fokus
Känslor av nervositet och förväntan kommer jag aldrig att kunna ta bort, de finns där av en anledning och oftast medför de bara goda saker- såsom att man håller skärpan och fokuserar på uppgiften.
Det går att jämföra det med mitt yrke att stå på scen och vara rolig och underhållande. Jag har aldrig haft något annat jobb, och att gå ut och springa en mil är ungefär lika lätt för mig som ett vanligt gig. Jag kan bli väckt mitt i natten och jag skulle kunna gå upp och leverera helt utan att känna något alls. Det är som att laga mat – en vardaglig ansträngning. Men de större utmaningarna är mer som när man är med i direktsändning i TV eller gör något stort och viktigt gig, då känner man den där nervositeten och oron, som som sagt gör att man skärper till sig. Den oron ska man vara tacksam för.
Varför inte lite höjdmeter?
Igår stod jag som vanligt vid köksbordet och jobbade, när plötsligt en innerlig lust att utmana mig själv infann sig. Jag kom att tänka på att loppet Tre toppar – Tre timmar går av stapeln om en månad och att jag ju faktiskt bort sisådär en kvart ifrån där det hela ska utspela sig. Så jag packade ihop mina saker och begav mig till starten. Jäklar vad tufft det var! Första varvet fick jag springa med telefonen för att hålla koll på var jag var. Jag sprang fel några gånger och det var lite klurigt att hitta. Men en bit in insåg jag att de rödavita snitslarna faktiskt inte hängde där som prydnad, utan markerade var banan gick. Med den insikten kunde jag lägga undan telefonen mera och ägna mig åt löpningen.
Två varv blev det som tydligen då skulle vara 7 km och 560 höjdmeter. (Ett varv 3,5 km och 280 höjdmeter). Jag blev förvånad eftersom det kändes som om jag sprungit ungefär 5 km MAX. Därför kände jag mig riktigt nöjd och estimerade lite snabbt att jag borde fixa den där 6 varven som krävs för att få en medalj. Jag var full av själförtroende. Speciellt eftersom rekordet på banan är 7 varv.
Såhär …
1 varv – får en Tisha.
6 varv – får en fin medalj
8 varv eller fler – får den stora medaljer OCH en direktkvalificering till HighValley50. Man har alltså tre timmar på sig.
Skjut mig
Senare på kvällen dök plötsligt minnesbilder upp i huvudet där min hjärna lade min sprungna löprunda ovanpå den faktiska banan. Den matchade inte alls. Jag tog fram telefonen och undersökte saken. Suck …
Så här såg min runda ut …
Så här SKA den se ut …
Den uppmärksamme kan se att jag saknar hela rundan till höger om start och mål … Så jag hade missat ca 1 km på varje varv …
Mitt självförtroende är inte lika stort och jag känner mig verkligen inte lika säker på de där 6 varven längre. Kommer jag ens att fixa 4 eller 5 varv?!
Vilan kommer
Det jag tar med mig var att jag fick till ett bra pass vad gäller höjdmeter och backträning. Jag är lite mör i benen idag vilket jag inte blir av mina vanliga träning, det känns bra. Det som saknas nu innan jag ska springa Huddingeleden är ett långpass. Min tanke är ett pass på 30 km där jag springer väldigt långsamt. Anledningarna är …
1. Träna på att hålla ett lågt tempo.
2. Jag vill vänja mig vid det mentala att vara ute länge.
3. Jag vill inte anstränga mig längre än 30 km.
4. Känslan av att båda ha fått höjdmeter och distans före utmaningen stärker mig mentalt.
Jag har fått några kommentarer om att jag borde lugna ner mig nu, inte springa så mycket och vila inför utmaningen. Att jag borde ägna mig åt s.k tapering. Men eftersom jag springer varje dag kan nog de flesta få uppfattningen att jag tränar stenhårt, vilket inte är fallet. Jag har tagit det relativt jättelugnt. Så det här känner jag att jag behöver före utmaningen. Inte så mycket för det fysiska utan mest för det psykiska.
Så, när jag i imorgon eller i övermorgon har varit ute och lågpulsat länge i 30 km kommer jag att gå in i fasen mental och praktisk förberedelse. Då ska jag samla ihop och köpa allting som behövs. Utöver det ska jag använda mitt tränignstrolleri på mig själv för att få varje cell i min kropp att längta efter utmaningen. Jag ska inte kunna tänka på utmaningen utan att le från öra till öra.
Kram på dig
