Ewerlöf & Månström dissar runstreak

Ewerlöf&Månström

Jag hörde via rykten att podden Ewerlöf & Månström hade diskuterat konceptet runstreak och varit väldigt negativt inställda. Redan innan jag lyssnade förstod jag ungefär vad som skulle sägas.

Det handlar alltså om den fantastiskt duktiga och legendariska löparen Malin Ewerlöf och den ständigt inspirerande energisprutan/löparen/poddaren Petra Månström. Tillsammans har de podden Ewerlöf & Månström och jag ska villigt erkänna att jag inte lyssnat på den tidigare. Något jag borde ändra på för de är både duktiga kunskapsmässigt och underhållningsmässigt.

Avsnittet hittar ni HÄR, och de talar om runstreak vid 18 min.

Ewerlöf&Månström podcast

Inte försvara bara för att försvara

Om det är något jag försöker undvika så är det att det förödande självförsvaret ska ta vid när man själv eller ens egen livsstil blir kritiserad. Begreppet är mitt eget, och om ni vill läsa mer om det kan ni klicka vidare och läsa mer ingående vad jag menar. Men annars kan jag kort berätta att det handlar om den ständiga och starka driften att alltid försvara våra livsval, vår egen person och vår grupptillhörighet mot sådant som kritiserar och utmanar.
När jag hörde att de hade kritiserat konceptet runstreak reagerade min reptilhjärna direkt. Så som den gör hos oss alla, men jag har blivit ganska duktig på att inte lyssna på den.
Jag lyssnade därför på deras samtal med nyfikna och så objektiva öron som möjligt. Detta för att kunna värdera om de hade några poänger.

Redan innan jag lyssnade misstänkte jag att det skulle finnas kunskapsluckor om vad en runstreak egentligen handlar om. Ja, alltså inte det grundläggande konceptet och själva definitionen, utan hur den genomsnittliga runstreakaren är. Det vill säga ålder, familjesituation, längd på distanser, tempo och mycket mer. Vad en runstreak innebär för en vanlig människa.
Ett malplacerat =

Det första misstaget Petra och Malin gör var att jämställa hashtaggen #AldrigVila med konceptet runstreak. Med min kunskap och min erfarenhet är det lika fel som att jämställa #ByggaMuskler med en positiv syn på anabola steroider. Det hänger verkligen inte nödvändigtvis ihop.
Vad gäller hashtaggen #AldrigVila håller jag med dem – det ger helt fel vibbar och jag tycker att uttrycket i sig känns fel. Men det har verkligen ingenting med konceptet runstreak att göra.

Jag har frågat runt bland kunniga personer inom runstreak och den genomsnittliga runstreakaren i Sverige är en förälder i ca 35-40 årsåldern. Distansmässigt varierar det givetvis, men de flesta joggar korta distanser i långsamt tempo. Grundtanken är att få in rörelse i livet varje dag.
Det skiljer sig något enormt ifrån Ewerlöf och Månströms normala träning (Även om träningen mellan de två skiljer sig mycket ifrån varandra). Eftersom Ewerlöf och Månström utgår ifrån en helt annat form av löpträning än vad den genomsnittliga runstreakaren ägnar sig åt, startar resonemanget på fel fot som inte leder till korrekta slutsatser.

Låt mig bemöta
Jag radar upp några av de sakerna som sades i podden och bemöter dem kort.
Ewerlöf: ”Att säga att man ska springa eller träna 100 dagar i streck … jag tycker att det är helt idiotiskt”

– Ja, jag håller med. Om man tränar så som Ewerlöf tränar löpning och gör det varje dag i 100 dagar är det idiotiskt. Men runstreakare är inte på den nivån och är smartare än så.

Månström säger att hon hör hur folk som ägnar sig åt runstreak säger att de springer trots att de är lite förkylda eller är lite trötta, matta och allmänt icke löpsugna. Att de personerna säger att de kan springa oerhört kort och långsamt. Månström ifrågasätter varför och menar att det inte finns någon poäng med det.

– Om man inte förstår själva poängen med runstreaken så är det svårt att förstå varför man ger sig ut trots att det tar emot. Svaret är att på det sättet som Ewerlöf och Månström normalt tränar, så är varje pass ett träningspass där just det passet ska ge resultat av något slag. När man kör en runstreak är bilden större än så. Det är inte just den dagen som är viktig, utan helheten. Att det hänger ihop.

Om du har gett dig fasiken på att gå uppför trapporna till Empire State Building, kan du inte hoppa över några trappor, och förvänta dig att känna dig nöjd när du kommit till toppen. Du kommer troligen inte att känna en enorm pepp inför exakt varje trappa. Men du kan inte strunta i en trappa. MEN du kan välja att gå väldigt sakta i några trappor. Du kan också välja att krypa.

När du väljer att krypa och gå extremt sakta så anstränger du dig minimalt. Du samlar energi inför att du snart ska börja gå i högre tempo igen. När du står på toppen och blickar tillbaka, är du oerhört stolt att du har tagit dig uppför samtliga trappor utan att hoppa över en enda trappa.

Men det är inte bara stoltheten som är viktig, utan även det förutbestämda – att du har lovat dig själv lite rörelse varje dag. För många blir det hela en hobby och något man engagerar sig i. Detta på ett sätt som normala träningsupplägg aldrig tidigare har lyckats med. Man upptäcker att man inte behöver kötta sig igenom alla de där intervallpassen som man egentligen inte tycker är så roliga. Man taggar ner rent mentalt och börjar tycka om den rörelse man faktiskt får in i livet, varje dag. Det blir en mer avslappnad och njutfull träning.

Ewerlöf: ”Vad ger det för träning? (att springa långsamt) Träning ska vara uppbyggande, rensande av skrot i hjärnan .. ett ”må bra. Men när man kommer till en fixering, för det här är en fixering, då har det blivit osunt.”

– Här blir det tyvärr så att Ewerlöf använder sig av precis samma argument som många icke-tränande använder sig av när de pratar om tränande generellt. Att det är maniskt, en fixering och att det handlar om någon form av besatthet. Svaret är att något sådant är väldigt ovanligt. Inom runstreakvärlden har jag hittills inte sett något liknande. Det är glädjefyllt, det rensar skrot i hjärnan och fyller löparen med glädje. Det Ewerlöf gör är en klassisk demonisering av det man inte förstår, vet mycket om och som därför känns främmande.

Jag har stött på folk som har avbrutit sin runstreak just med motiveringen att det kändes som ett tvång. Det enda jag har sett då från övriga är kommentarer om att det var ett klokt val och att en sådan känsla aldrig är ok.
Det blir så fel att värdarna här i podden utgår ifrån att runstreakare är fixerade, att de inte har koll på vad som är bra för hälsan och att de anser att kroppen aldrig ska få vila. Det finns inte ett uns av sanning i det.

Däremot måste jag säga att jag håller med dem om att all form av fixering är osunt. Att tvinga sig själv att träna varje dag om du inte tycker om det och om det är nedbrytande är givetvis vansinne. Men det är ju inte vad en runstreak handlar om. Alls.

Vi kan lika gärna använda samma argument för Ewerlöfs träning. Hur tror hon att hennes träning ska göra så att hon slår världsrekord på maran nästa år? Svaret är ju att det är en märklig fråga eftersom det inte är vad hon strävar efter.

Ewerlöf: ”När det är grejen att göra det på ett visst sätt som är kicken, då blir det ingen klokskap kvar. Det slutar mer eller mindre alltid på ett dåligt sätt, en sån här fixering”

– Att ägna sig åt sådant som skänker kickar är alltid klokt om själva källan är sund. Det blir ett märkligt logiskt hopp mellan att ”göra något på ett visst sätt” = ”ingen klokskap”. Man måste presentera innehållet i vad som är ”ett visst sätt” för att veta om det är bra eller inte.

Ewerlöf: ”Alla är eniga om att träning och återhämtning är en balans”

– Jag håller med till fullo. Men det har ju verkligen ingenting med runstreak att göra. Vi är gjorda för rörelse att och lätt rörelse varje dag klarar kroppen av galant. Återigen, att träna varje dag i den form som Ewerlöf gör när hon tränar, är givetvis inte hållbart. Men det är inte vad en runstreakare varken vill eller gör.

Månström (om de som joggar lugnt för återhämtning): ”Ni ska promenera och inte ut på någon jäkla återhämtningsjogg, för det blir ändå alltid för högt tempo.”

– Det där med tempot är ju något Månström får jobba på i så fall. Men det är givetvis märkligt att mena att alla andra skulle ha samma problem.

Vidare talar de om vikten av återhämtning när man är ”slutkörd” och ”riktigt sliten.”

– Återigen utgår de ifrån att man måste träna så att man blir slutkörd och riktigt sliten. Att jogga 3 km i lugnt tempo resulterar inte att man blir ”slutkörd” och ”sliten”. Om man då dagen efter tar en återhämtningsrunda på 1,6 km så är det helt okej.

Misstaget de begår hela tiden, är att de tror att man går ut och kör stenhårt eller joggar långa sträckor efter stenhårda pass. Verkligheten ser inte så ut hos den överhängande majoriteten av runstreakare.

Månström: ”Det måste vara mentalt dränerande att behöva ta sig ut på den där joggen hela tiden. Det kan väl vara skönt att bara ta en promenad någon gång.”

– Men om man inte känner så då? Om helheten blir en otroligt stolthet, en fantastiskt kul upplevelse och att man känner sig stark, man förbättras fysiskt och man mår innerligt bra av det. Varför ska man då byta ut lunken mot en promenad? Varför korrigera ett hållbart koncept?

Ewerlöf gör ett utlägg där hon menar att runstreaken innebär att man slaviskt går ut i vilket väder som helst och trots att man inte känner för det, för att känslan av att man är vek annars infinner sig.

– Att man går ut oavsett väder håller jag med om. Men jag ser det inte som något negativt. Jag älskar det som andra anser är ”dåligt väder”. För mig innebär det en extra stolthet att träna i sådan förhållanden och jag har superroligt under tiden.

Att det skulle handla om att man inte vill vara ”vek” säger egentligen allt om hur fel ute Ewerlöf är. Här kan jag garantera att alla runstreakare skulle hålla med mig. Det handlar inte om något egenslaveri för att vara macho, verkligen och absolut inte! Det handlar om en positiv helhetsupplevelse med rörelse varje dag. Det behöver alltså inte vara direkt ansträngande rörelse. En långsam 2 km jogg, alltså långsammare än vad jag gissar att Ewerlöf ens kan föreställa sig, varje dag i en vecka är inte nedbrytande. Det är uppbyggande och stärkande både fysiskt och psykiskt.

Månström menar att man måste förstå vikten av återhämtning, samt att återhämtning kan göra att man också upplever annat i livet, såsom att träffa människor som inte sysslar med träning. ”Man kan också pilla sig i naveln och njuta av livet.”

– Detta är väl ännu ett exempel på hur man förutsätter att man måste springa i flera timmar varje pass. Att det på något sätt skulle ta upp hela ens sociala liv om man ägnar sig åt en runstreak.

Mina normala löprundor tar ca 30 min totalt. Då hinner jag både byta om, träna, duscha och ta på min rena kläder. Det jag får ut av det är att jag blir en bättre partner, gladare och bättre vän och framförallt en mer tolerant pappa.

Jag tycker att en bättre uppmuntran är att folk i allmänhet borde lyfta ögonen ifrån sina skärmar oftare och se världen. Snarare än att jag skulle strunta i de där 30 minuterna och istället ägna tid åt att träffa icke-tränande människor. Resonemanget är i mina öron jättekonstigt.
Månström målar återigen upp löpningen som någonting tråkigt. Förra gången genom att säga att det måste vara mentalt dränerande att känna att man måste ut på den där löprundan. Nu menar hon att man istället för löprundan kan ”njuta av livet”.

Ewerlöf: ”Vad händer efter de 100 dagarna av fixering? Hur sugen är du på att gå på ytterligare 100 dagar?”
– När jag hade sprungit i 100 dagar var jag i bättre form än någonsin, älskade löpning mer än någonsin och var mer pepp än någonsin med att köra minst 100 dagar till. Ju mer jag lyssnar på det här avsnittet, desto mer börjar jag inse att löpning inte verkar vara en direkt positiv upplevelse hos värdarna, såsom den är hos mig.

Hon är ju egentligen fantastisk

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av mina vänner Johnny och Ellen´s podcast paceonearth där de intervjuade Petra Månström. Jag blev så glad när jag hörde Petra berätta om sin bok Smartare löpning och om sin grundläggande syn. Wow, tack, Petra! Du talar i princip exakt såsom jag tänker!
Men vad hände nu? Nu känns det som om hon faller i samma fällor som hon själv säger att andra faller i. Nej, jag dömer varken Månström eller Ewerlöf för detta snedsteg. Jag har själv varit ute och cyklat ett flertal gånger och kommer att vara det tusen gånger till i min tarvliga lilla värld.

Ultralöpare runstreakar

Jag ska också tillägga att det finns väldigt många ultralöpare som är på en runstreak. Om det är några som har koll på sin kropp och som kan lyssna på sin kropp så är det ultralöpare. De har tagit sin kropp till gränsland där andra inte har varit, testat sin kropps fulla potential och upptäckt okända platser.
Ta en titta på Ellen Westfelt exempelvis. Hon har i skrivande stund sprungit varje dag i mer än fem år (hon startade sin runstread 20:e Feb 2012). Hon springer otroligt lopp som sträcker sig över 16 mil med stigningar på 10.000 höjdmeter. Det är finns gott om andra exempel så distanserna behöver givetvis inte vara jättekorta hela tiden.

Man ska inte utgå ifrån att folk är korkade, tycker jag. Ju mer vältränad man är, desto mer klarar man av. En totalt otränad person kommer inte att springa 1o km varje dag. De flesta sunda människor lyssnar på sin kropp och känner vad som är rätt och inte.

Nu lägger vi ner …

Avslutningsvis, Ewerlöf och Månström är två kloka personer med mycket kunskap, men just vad det gäller runstreak står de tydligt utanför ett låst rum och gissar vad som finns innanför rummet. De vill få det till att rummet är fullt av spöken. Men jag kan trygga dem båda med att vi är jättesnälla, inte fixerade helt normala människor. Och otroligt måna om att må bra.

Vi har dessutom hittat den där balansen som de talar om. Runstreaken har gjort att väldigt många som tidigare aldrig har lyckats med sin träning, nu är otroligt stolta och rör på sig lugnt och skonsamt varje dag. Så istället för att säga att dessa människor gör fel, säger jag GRATTIS, må väl och njut!

Om du är nyfiken på konceptet runstreak har jag skrivit en bok om bland annat det. Du hittar den här!

Jag avslutar med att lägga ut en bild ifrån JUST IDAG. Min sambo har gått ifrån att vara en stillasittande, rökande trebarnsmor med lite energi … TILL att nu vara en löpfrälst, runstreakande, otroligt mycket gladare och tålmodigare mamma … SOM idag sprang sina första 22 km. Detta var hennes runstreak-dag nummer 40. Heja på henne på insta: @ann_elise1980

Runstreak

Kram på dig!

Prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp

En kommentar till “Ewerlöf & Månström dissar runstreak”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *