Gårdagen började som vanligt med att jag gick upp och fixade frukost till barnen och gick iväg med den äldsta till skolan och de två yngsta till förskolan. Jag noterade att jag var ganska pigg. Jag reflekterade över att jag hade släckt lampan ganska tidigt och att varken katterna eller barnen hade väckt mig under natten. En hel natt sömn är sällsynt.
Förberedde inför ett längre pass
Sambon kom hem ifrån sitt nattjobb och berättade att hon inte skulle sova som hon brukar eftersom hon skulle vara ledig i några dagar. Istället skulle hon bara lägga sig och vila en liten stund medan jag var ute och sprang.
Jag tog på mig mina löparkläder och visste någonstans i huvudet att det skulle bli 20 km eller längre.
Väl ute växte tanken på att passet nog skulle bli längre. Jag höll perfekt tempo och jag njöt av omgivningarna. Stundvis var det som att springa i en tavla målad av en nyförälskad konstnär. Allt vara bara så perfekt och jag ville på något sätt kunna lägga det på burk och ta med hem. Men det är det som är det fina med löpningen – man får helt enkelt gå ut och fånga tillfällena, och en del av belöningen med att man är löpare är just de här stunderna jag nu fick uppleva.
Med ultradistanser som mål
Jag siktar på att kunna springa ultradistanser och det enda som har hindrat mig har egentligen varit mina knän. Visst, när jag sprang 40 km senaste hade jag förvisso så sjukt ont precis överallt i benen och jag fick uppfinna en egen löpstil där jag liksom kastade fram benen för att hålla rörelsen framåt. Men knäna har varit värst och det som satt käppar i hjulen många gånger. Idag tog jag det i lugnt tempo. Jag gick uppför några branta backar och även när jag åt en energibar. Dessutom hade jag inte bråttom när jag tog några av bilderna.
Det börjar ta sig! Ett maraton är ändå ett maraton.
Den här gången gick det dock långt över förväntan. När jag sprungit över 30 km tidigare har jag haft gruvligt ont efter löprundorna och knappt kunnat gå under de tre kommande dagarna. Men efter gårdagens maraton gick jag och hämtade barnen på skola/förskola och idag mår jag fint. Jag har en känning på yttersidan av vänsterfoten som jag gissar är ett resultat av överbelastning. Man landar ju oftast på utsidan av foten. Det känns som något muskulärt så jag är inte orolig.
Det jag lärde mig av gårdagens löpning är att jag definitivt är på väg mot ultradistanser och att jag ser fram emot det! Jag blir starkare och hållbarare för varje långpass. Jag är glad.
När jag kom hem nästan fem timmar senare hade sambon legat och sovit djupt. Yrvaken och lätt förvirrad kommenterade hon sin långa sömn med ”det här var ju inte meningen … ”. Jag småskämdes lite eftersom jag var en del i varför hon sovit så länge och kontrade med ”Nej … det var inte meningen för mig heller att det skulle bli så långt”
Kram på dig
Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp: