Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli snabb i löpning. Jag har inte direkt rätt förutsättningar. Jag har absolut ingen löpkropp – kort, korta ben med stora vader ger mig inga fördelar alls. Nej, distans tror jag är min grej. Men det är ju det som är det fina med löpning, att det finns något för alla.
Igår tänkte jag springa en mil i lugnt tempo. Det kändes trist nog lite tungt i början och känslan av att komma in i ett flyt kändes avlägset. Men sedan lossnade det inom loppet av femhundra meter. Då körde jag på.
Tro det eller ej, men jag slog banne mig helt oväntat nytt personbästa på milen! Det är ingen imponerande tid och jag är en långsam jäkel. Jag är så långsam att jag till och med springer snabbare än mig själv.
Men stolt och glad är jag och det kan förbättras bra mycket mer. Dessutom var härmed dag 56 av min runstreak avslutad. En bra dag.
