Det har varit ett ganska lång uppehåll från löpningen och för träning överlag. Förkylningen har varit seg och då jag halvvägs igen trodde att jag var frisk visade det sig att jag hade väldigt fel. Förkylningen slog tillbaka med hård kraft och det var bara att återgå till vilan.
Så i förrgår kände jag mig frisk men kände att jag ger det en extra dag. Igår var det dags och jag hade längtat efter att springa längst en ny sträcka jag hittat av en slump ganska nära hemmet. Jag började springa väldigt långsamt och med hög stegfrekvens och började tidigt inse att jag kommer att springa långt. Jag brukar säga att jag ofta bara är passagerare bakom mitt pannben och att jag faktiskt inte kan styra och ta beslut själv. Mitt pannben styr och jag följer snällt med.
Det började med något jag är så sjukt trött på – Hugg i bröstet som ibland kommer och man tappar andan en smula. Jag har haft det där tidigare och även kollat upp det då känt att det är dubbelslag (kompensationsslag) som visat sig vara ofarliga. Men det är obehagligt när det kommer ca var 10:e hjärtslag och tankar om att jag kommer att falla ihop här och nu kommer. Men på senare har det kommit väldigt sällan och jag blir så sjukt irriterad att jag tänker ”ja, men fall ner och dö då, jag vägrar låta mig kuvas!”. Sen kutar jag bara på och det går alltid över.
Efter ca 7km var jag inte ens andfådd och kände absolut inget jobbigt alls. Jag bestämde mig för att fortsätta längst en riktigt vacker slinga bort till Farsta Strand. Den går längst vattnet och i långa partier på en typ av bryggbyggnad som sticker ut ifrån berget över vattnet. Rofyllt!
Första gången jag tittade på min telefon visade den 11km. Jag bestämde mig där och då för att det fick bli min första halvmara och jag var inte det minsta trött varken konditionsmässigt eller i muskler, knän eller annat.
Men vid 15 kom det en otrolig värk i axelns deltamuskel. Jag hade gjort riktigt breda och tunga armhävning dagen innan och när jag sprang blev det en irriterande statisk rörelse som skapade en form av kramp. Det var irriterande men jag körde på och försökte hålla armen på en mängd olika avlastande sätt, men allting gjorde det bara tyngre att springa så jag fick stå ut med smärtan.
Vid 17km kom knäna och framsidan av bäckenet. Dvs den muskel som lyfter benen upp och framåt. Smärtan i knäna gjorde att jag provade en mängd olika tekniker och förändringar i löpsteget och ibland hjälpte det att öka tempot. Det avlastade på något sätt knäna. Men att lyfta benen gjorde allt ondare.
Vid 19km insåg jag att jag verkligen inte var trött konditionsmässigt. Alltså inte det mintsa. Det kändes som om jag varit ute och gått en långsam 10 minuterspromenad. Inte ens backarna berörde mig. Benen bara körde på och det berörde mig inte ens. Smärtan i knäna, axeln och framsidan av bäckenet skrek att jag skulle sluta. Då tittade jag på mobilen och såg att jag just passerade 20km. Då blev det tungt. Det handlar ju så oerhört mycket om pannben och det mentala. Om du går ut med tanken att springa 5km kommer du att känna dig trött vid 4km. Och du ska springa 10km kommer du bli trött runt 7-8. Här visste jag att jag hade 2 km kvar och då har det mentala gjort sitt och det är upp till en själv. Det ska bli kul att springa maran för jag vet att jag kunde ta det ännu lugnare, men jag vill veta hur jag reagerar när jag pushar mig själv ännu längre. Jag vill till det där stadiet där tårarna kommer och jag knappt kan lyfta benen längre. Vad gör jag då? Kommer jag fortfarande att vara en passagerare bakom pannbenet eller måste jag ta över spakarna?
Kort och gott är jag nog konditionsmässigt gällande långdistans i mitt livs form, men jag måste nöta på och vänja muskler och leder m.m.
Känslan jag tar med mig är den där ojobbiga känslan där det även efter 16km liksom bara flyter på och det inte finns något jobbigt alls. När smärtan kom var det mer som att köra en bil och märka att de övre växlarna inte går att lägga i och att motorn låter konstigt. Motorn hackar lite. Det är ju inte det minsta jobbigt rent fysiskt men jag märker att bilen börjar kärva. Jag kommer att fixa maran med tanke på att jag fixade halvmaran relativt enkelt efter ett långt uppehåll utan träning pga en dryg förkylning.
Nya mål, nya tag! Idag ska mina armar få sig en omgång!
Kram på dig och lycka till med din träning!