Det har gått 3 dagar sedan mitt tunga benpass och 2 dagar sedan mitt tuffa chinspass. Träningsvärken får mig att gå som en 85-årig farbror som har bajsat ner sig sådär ovärdigt mycket. Överkroppen skulle må bäst av att få leva i vakuum. Värk och en otrolig stelhet frodas just nu i min kropp. Det gjorde att jag la in en vilodag igår för att låta kroppen vila. Men det hjälpte inte för jag är fortfarande ett vrak. Men jag längtar verkligen efter att få träna så ikväll snörde jag lite argt på mig mina dojjor trots att jag var trött och sliten. Det blev 5 km och eftersom det blev en så kort runda ökade jag tempot.
Jag brukar generellt vara ganska dålig på att lyssna på min kropp men jag tänker inte köra in i väggen som jag gjort en gång tidigare. Det var ingen rolig upplevelse och förstörde min träning för en lång tid framåt. Men 5km vet jag att min kropp bara mår bra av och nu i efterhand känns det magiskt. Jag är inte lika stel och värken i benen känns betydligt bättre. Jag är övertygad om att jag kommer att vakna imorgon och känna mig lite bättre.
Det är en ständig balansgång, det här med träning. Just nu har det varit svårt att bibehålla den positiva bilden av träning som ju är A & O. När man vill träna men inte kan, när kroppen säger ifrån och frustrationen kommer så blir det en börda. Det är då lätt att förknippa den negativa känslan med träningen som en helhet, vilket inte är bra. Det är nu man istället måste fokusera på hur det faktiskt är: Jag är för otränad och det är därför chinspasset och benpasset drabbat mig som det gjort. Det är nu jag fokuserar på längtan efter att kunna köra de passen utan problem i framtiden. Det är nu jag fokuserar på stoltheten över att jag faktiskt utfört de 2 riktigt tunga passen, tagit mig igenom det OCH gett mig ut på en 5km runda i högt tempo trots stelhet och smärta.
Ta hand om dig , lär känna och lyssna på din kropp och njut av din träning! Kom ihåg att du är tokduktig som kämpar på!