Så kom då dagen äntligen.
Runt lunch kom tanken flygande ifrån ingenstans. Nu skulle det äntligen bli av. Så här i efterhand förstår jag att jag kanske borde ha lyssnat på det sunda förnuftet som ganska tydligt gjorde gällande att det inte var läge. Men jag är bra på att intala mig själv att ingenting kan gå fel. Jag hade ju till och med min vinnarfläta!
24h Ultra Interval Challenge
Utmaningen går ut på att springa en mil med start var tredje timme under ett dygn. Vanligtvis är starttiderna 00, 03, 06, 09, 12, 15, 18, 21. Det var också min plan. Många menar att den totala sträckan på åtta mil egentligen inte är det kluriga, utan istället själva utmaningens sammansättning och att det sträcker sig över ett dygn. Ni kan läsa mer om ultraintervallerna på Pace on Earths sida.
Just fasiken … runstreaken …
När vi hade nattat barnen började jag göra mig i ordning. Jag tog fram alla ombyten och övrig utrustning. Bestämde mig för att springa nattpassen ganska nära huset. Jag bestämde mig också för att vila innan det var dags för första intervallen, så jag kröp ner i sängen och försökte få till lite sömn. När jag äntligen började nicka till spärrade jag upp ögonen eftersom en insikt plötsligt slog mig i skallen. Jag hade ju glömt bort det här dygnets runstreak-pass! Hur skulle jag göra nu? Jag funderade på att starta redan vid 23:40 så att jag kunde tillgodoräkna mig löpningen fram till 00-slaget. Men nej, det gick inte. Jag är för OCD:ig för att klara av något sådant. Det skulle skava något oerhört, så jag beslöt mig för att springa 2 lugna km direkt. Jag tror klockan var 23 när jag var färdig.
Intervall #1 (kl. 00)
Sedan lyckades jag faktiskt slumra till i någon halvtimme, innan klockan ringde och det var dags att göra mig i ordning. Jag sörplade i mig kaffe och tuggade i mig lite choklad och en banan, sedan gav jag mig av.
Det var i särklass de längsta tio kilometrarna jag någonsin har sprungit. Jag uppskattar dem till ungefär 25,8 km. Kanske mer. Absolut inte mindre. Det tog verkligen aldrig slut. Redan då borde jag ha förstått att det här inte var rätt tillfälle att anta en sådan utmaning.
När jag kom hem bytte jag om till varma och torra kläder och la mig på soffan. Jag var ganska pigg men lyckades slumra till i kanske tjugo minuter innan det var dags att göra mig redo för nästa intervall.
Intervall #2 (kl 03)
Lite mer choklad. En av de stora fördelarna med långa distanser är alla godsaker man får peta i sig. Mums!
Jag kände mig lite piggare den här gången. Kroppen var lättare och det kändes som om det hade lossnat för mig.
Ungefär efter fem kilometer kändes det lite tyngre igen. Smärtor i knäna gjorde att jag blev lite arg, men jag skiftade fokus och sprang vidare.
Väl hemma tog jag av mig alla våta kläder och lade mig i soffan och lyckades somna ganska fort. Jag fick ungefär en timmes sömn innan det var dags att göra sig i ordning för nästa löptur. Jag var fortfarande irriterad över mina knän. Hur i hela hissingen kunde jag ha ont efter ynka 15 sprungna kilometrar?! Med vila emellan?! Värdelöst …
Intervall #3 (kl 06)
Solen hade gått upp och det var väldigt lugnt och vackert ute. Nattens två pass hade bjudit på ca 2 grader och det såg likadant ut nu.
Jag bestämde mig för att ta på mig knästöd på båda benen. De första stegen kändes okej och jag kände inte av smärtan. Bestämde mig för att springa bort mot Drevviken för att få en så vacker och fridfull runda som möjligt. Det var verkligen vackert, men när jag kom ut i skogens terräng kom smärtorna i knäna direkt. Fan.
Fan, fan, fan.
Jag stannade till vid en klippa och lät solen värma mitt ansikte, sög i mig doften av vår och lyssnade till Drevvikens djurliv. Sen tog jag den här bilden och visste ungefär hur mitt äventyr skulle sluta.
När jag sprang på grusvägen längs vattnet märkte jag hur knästöden förändrade mitt löpsteg. Det gjorde att benlyftarmusklerna började strejka. Jag hade nu sprungit sammanlagt 27 km och hade redan ont i både benlyftarmusklerna och knäna. Grattis herr trollkarl!
När jag kom hem tog jag det oerhört lugnt till en början. Sedan vaknade kidsen och jag fick en massa olika bestyr att ta tag i. En skulle ha vatten, alla ville ha frukost, någon skulle ha kläder, den första ville ha mer vatten, ytterligare en smörgås breddes.
”Färdiiiig!”
Suck, det blev ingen vila direkt.
Intervall #4 (kl 06)
Temperaturen hade skjutit iväg till 11 grader. Jag tog på mig shorts, en funktionstshirt och en tunn vindjacka. Det kändes otroligt skönt med så lätta kläder. Jag fick några meddelanden på telefonen om att jag borde sluta springa. Borde ge upp så att jag inte skadade mig.
Jag hade i smyg redan förlikat mig med tanken. Jag tog av knästöden och öppnade dörren.
När jag stapplade iväg på de första stegen kände jag direkt hur illa det var. Jag använde det här tillfället för att träna inför kommande ultrautmaningar där utmattning och smärta kommer att försöka förgöra mig. Jag tränade på att skifta fokus, att lära känna smärtorna och köra vidare. Det gick hur bra som helst. Men efter två kilometer, när jag återvände till verkligheten, kom jag på att jag sprang medan jag haltade kraftigt. Mitt högerknä hade i princip gett upp och det gick inte att stödja på det fullt ut längre. Tack för mig. Jag gav upp.
Tankar
Jag känner mig inte jättebesviken. Anledningen till det är att jag tre dagar på raken före utmaningen sprungit i fivefingers, vilket jag slarvat med att träna på. Det hade troligen tärt på mina knän och jag hade inte hunnit återhämta mig. Dessutom hade jag haft en konstig känsla i kroppen redan före utmaningen. En feber-förkylningskänsla som låg och pyrde i stillhet.
Jag lyckades bara springa ynka 32 km vilket för mig inte ska ta emot i närheten av så mycket som det gjorde. Jag hade ju sprungit fyra intervaller om 10 km som test förut och det gick ju bra. Men det var under dagtid. Nu hade jag tagit mig igenom nattpassen och jag fick ju känna på exakt vad de innebar. Nästa gång kommer jag att vara bättre förberedd och i starkare form.
Det jag ska fokusera på nu är att gå ner i vikt och att sköta min styrketräning för att bygga upp mina ben till fantastiska spiror som bär mig fram de åtta milen som krävs för att få bära den där snygga och åtråvärda tshirten. Jag har ganska många kilon att bli av med. Jag siktar nu på att försöka gå ner sju kilo och att bli bra mycket starkare i knäna. Dessutom ska jag arbeta på min rörlighet. Det här bli kul och nästa gång kan jag inte misslyckas.
Kram på dig