Barnen väger alltid tyngst

Idag var sambon ledig vilket innebar att jag kunde springa hur långt jag ville. Jag hade laddat hela dagen och såg verkligen fram emot någon form av distans. Nej, eftersom jag bara är på dag 16 i min utmaning så får det givetvis inte bli för långt. Jag vill inte dra på mig skador. 15 km kändes lagom.

Jag tog på mina löparkläder och kände mig redo. Sambon var utmattad efter jobb och möte och hade verkligen noll ork. Min dotter (6år) såg på mig med rådjursögon och frågade om jag ville leka djuraffär med henne. Det värkte en stund i hjärtat innan jag var tvungen att bortprioritera henne genom att berätta om min löprunda.

När hennes tårar började rinna insåg jag att vi hade haft precis samma situation igår. Då hade jag ju faktiskt lovat att vi skulle leka djuraffär idag. Det fick helt enkelt bli 8 km istället för 15 km.

Om jag hade sprungit mina 15 km hade jag mått väldigt bra åt min löprunda men samtidigt haft ångest inför att jag svikit min dotter. Med mina 8 km var jag faktiskt helt ok nöjd eftersom det trots allt var min sextonde löpdag på raken OCH att jag dessutom hann leka djuraffär med en överlycklig liten flicka före läggdags. Det blev en fin win-win som påminde mig om pusslet som många lägger när det kommer till träning. Hjärnan är dock överlägsen de flesta och schack-mattar träningen med sina fuskdrag. Men jag synar hjärnan direkt. 8 km är bättre än 15 km! Hjärnan muttrar när jag vänder matchen till min fördel.

Hörru, kram på dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *