Idag var jag som en ivrig liten pojke när jag frågade mig själv om jag fick springa en längre runda. ”Snäääääälla … ?”
Jag var också pappan som såg på mig själv med allvarlig blick och svarade ”Okej då, OM du lovar att hålla ner tempot”.
Jag lovade och sprang uppför trapporna till min löparkläder och levererade det glada budskapet. ”JAG FICK! JAG FICK!”.
Jag stoppade ner 2 nötcreme, 1 liten flaska m vatten, 2 småflaskor med ”recover or don’t bother” och en proteinbar. Sen stack jag ut.
Redan efter 3 km bestämde jag mig för att det fick bli ett maraton. Jag gjorde en snabb plan på hur jag skulle äta och dricka och höll mig till planen. Efter 25km tänkte jag springa förbi hemma och ladda upp m vatten. Därför ringde jag sambon och bad henne förbereda. Men jag hade helt sett fel på klockan och hon skulle ju jobba natt.
Det är märkligt med psykologi. EXAKT i samma ögonblick som jag insåg att jag skulle behöva stanna snart så blev värken i knäna helt sinnessjuk. Så pass att jag vid 28km var tvungen att stanna 10 sekunder vid ett dike eftersom jag kände att jag måste spy. Av smärtan enbart. Inte av trötthet. Illamåendet la sig tack o lov och jag fortsatte ytterligare 2km med någon märklig teknik där jag med hjälp av höften svingade fram benen. Enbart pannben.
Nu ligger jag på hallmattan och vilar ut med två gula polare.