Ja, precis så kändes gårdagens löpning. Jag tittade på kartan och insåg att det fanns en liten avstickare ifrån en väg där jag brukade springa. Kanske kunde jag se var den vägen ledde? Så fick det bli.
Det är en av sakerna jag älskar med löpning. Frihetskänslan och att springa dit man aldrig varit förut. Det lekfulla liksom. Jag upptäckte att det var ett väldigt vackert område och jag bestämde mig för att bara mala på. Efter ca 6 km insåg jag att jag var på elljusspåret i Ågesta. Den där känslan är rolig, då man springer och frågar sig hur i hela friden man kommit dit.
Efter ett tag nådde jag Farsta ridskola och ännu ett otroligt vackert område. Där började mina knän kännas rejält ömma. Så även min högra axel återigen. Den som löprundan före tvingat mig att springa med handen innanför kalsongerna. Den förnedringen tänkte jag inte utsätta mig för igen. Men axelvärken gick märkligt nog över efter ett tag men knäna blev värre och värre fram till ca 14km. Sedan kändes det faktiskt bättre de sista 4km.
Jag har lovat mig själv riktigt långsamma rundor och att verkligen komma in i löpning. Jag är också väldigt inne på att snart börja nå riktiga distanser. Då vill jag ha en skön bild av löpning och inte ta ut mig för mycket.
Kort och gott blev det en underbar löprunda i otroligt väder och fantastiska miljöer!
Kram på dig
