Ultra-Lillis … eller nåt ….

Ja, jag har alltså börjat springa. Ja, inte helt nyligen. Jag började i maj 2018. Och vägen hit var ganska oväntad men ändå enkel. Om någon hade berättat för mig för två år sedan att jag inte bara skulle börja springa – jag skulle ÄLSKA att springa – och dessutom hysa ultradrömmar, så hade jag förmodligen spärrat upp mina ögon, tittat på personen och efter ett tag börjat skratta. För springa – det var dödens tråkigaste och jobbigaste. Det gjorde ont, var jobbigt, svettigt och ja, onödigt.

Så hur gick det till då?

Många tror att vägen till löpningen gick via Daniel, som sprungit i ett par år och varit duktig på att få andra att börja springa. Men lite otippat så var det inte så. Inte till en början. Det började med en picknickkorg som mina kollegor ville ha.

Det är lite av en tradition på mitt jobb att dra ihop ett gäng som springer vårruset. Första året jag jobbade där blev jag tillfrågad, men viftade fnissandes undan det. Jag? Springa? OCH betala för det? Nope.

Andra året ställdes frågan igen. Jag jobbade natt med min härliga kollega Helena, som tyckte att jag skulle med i år (2018). Jag förklarade att jag inte springer. Jag kan inte springa, har ingen kondition och jag tycker inte ens att det är kul. Men efter att ha blivit försäkrad om att man inte behöver springa – det är många som går – och att det blir en kul stund med kollegorna, så fick hon över mig. Hade man ett lag på 6 personer så skulle man nämligen få en picknickkorg med gottis i. Och kollegorna gillade jag ju att hänga med…och man springer bara om man vill… Ja, det funkar väl? Det kan ju bli kul! Inte själva springandet då, men hänget med kollegorna. Så jag signades upp. Det här var i februari, och vårruset var i slutet av maj. Det var lååångt kvar.

Efterklok …

Allt eftersom tiden gick och våren kom började jag undra vad jag signat upp (och betalat!) för. Man kan säga att jag ångrade mig. Jag hade verkligen ingen lust. Alltså, är det ett lopp så ska man väl ändå springa? Jag ville inte GÅ ett lopp. Det kändes meningslöst och ovärdigt. Kollegorna skulle ju springa, så gå skulle jag få göra själv. Det fanns heller inte en chans att jag skulle kunna springa, ens om jag ville. Jag har ju tränat till och från i livet, men mest gym.

Löpning ägnade jag mig åt under ett par veckor när jag var i 25-årsåldern. Nu var jag 38 och hade fått tre barn. Rökningen, som jag ägnat mig åt under många år, sedan jag var en cool allvetande 14-åring, var nerlagd sedan länge, men även om jag inte var en rökare längre, så hade jag kondition som en. Jag hade liksom ingen tanke på att träna inför vårruset. Det var först ett par dagar innan som tanken slog mig, och jag bestämde mig för att ge mig ut på en testrunda och se hur det låg till med kondisen (och hoppades att ingen granne skulle se mig). Jag kom nån kilometer drygt, och kände starkare än någonsin att det här med vårruset var en riktigt dum idé. Det skulle vara 5 km ren och skär förödmjukelse.

Ett par dagar senare gav jag mig ut igen. Jag var återigen trött efter några hundra meter, men nu gav jag mig sjutton att springa tills jag verkligen stupade (de skulle ju ha sjukvårdspersonal på plats på vårruset). Jag sprang och sprang och sprang… Jag sprang till jag frustandes kommit hela 2,5 km! Det gick inte fort, och såg säkert ganska roligt ut. Men jag hade sprungit motsvarande halva vårruset och kände att det får väl funka.

Armageddon

Tillslut kom dagen jag fasat för. Hela familjen följde med som support och stöd. Jag hade även fått en videohälsning från ultralöparna Johnny Hällneby och Ellen Westfelt där jag fick lite taktiska tips.

Ja, löpartips från löpare som springer 16 mil före frukost varje dag…typ. Och jag skulle springa 5 km… Det var ju lite på skämt förstås, men det var bra tips! Jag mötte upp med mina kollegor, och efter lite dålig tidsplanering och för mycket tjattrande missade vi vår startgrupp och hamnade med sista gruppen. Knäna skakade lite. Alla såg så glada och peppade ut och jag kände inte alls så. Jag ville bara komma i mål, så att det var över. Men jag ville göra det på en hyffsad tid. Barnen var ju där och hejade, och jag ville inte komma sist. Jag ville göra någon form av prestation i alla fall. Det räknades ner, jag startade runkeeper och väntade. Startskottet gick och vi var iväg.

Ruset

Jag var trött tidigt i loppet, men samtidigt kom tävlingsmänniskan i mig fram. Människan som inte lägger sig utan kamp. Jag blev peppad av att springa om andra löpare och gångare. En bit in i loppet gick så många att jag fick sicksacka mig fram eller springa i diket om jag ville springa. Någonstans inom mig kände jag mig helt plötsligt som en löpare. Jag blev irriterad på alla gångare som inte höll till höger och därmed var i vägen för mig. Jag passerade 2 km, 3 km och 4 km och sprang fortfarande! En liten tanke började ta form. ”Kanske fixar jag det hela vägen in i mål?!” och efter ett tag ”Jag slutar springa bara om jag dör. I alla andra fall fortsätter jag tills jag passerar mållinjen”.

Den sista kilometern var ca 3 km lång (uppskattningsvis). Den tog banne mig aldrig slut. Jag frustade på. Och jag dog inte, bara nästan. Tillslut kunde jag skymta målgången. Jag blev så lycklig att jag lyckades samla mina sista krafter, och likt en gasell kastade jag mig mot mål. Jag sprang som jag aldrig sprungit förut och tillslut passerades mållinjen. Eufori blandad med andnöd och svett. Där väntade en välförtjänt medalj och min stolta familj. Jag kunde inte prata med dem på en kvart eftersom jag var för upptagen med att kippa efter luft. Men tusan – jag sprang 5 km! Jag gick inte en enda gång! Det tog mig 38 minuter men jag fixade det! Jag är grym ju!

En löpare är född

Ja, och på den vägen är det. Stoltheten jag kände var enorm, och eftersom jag uppenbarligen klarade 5 km så kunde jag ju lika gärna fortsätta springa. Och nu blev det roligt! Och lite dyrt…. Jag upptäckte löparskornas fantastiska värld. Och funktionsmaterial. Och löparklockor, löparvästar, löparstrumpor, pannband, bälten… Ja allt.

Jag var som en förstagångsförälder igen. Jag kunde inte avgöra vad jag behövde, så jag behövde ALLT. Eller, jag villhövde kan man väl säga… Löparklockan inköptes bara ett par dagar efter vårruset. Löparskor vällde in i alla dess former. Jag tog mig an sommaren kittad upp till tänderna, och jag tog sikte på milen. Från att inte ha sprungit alls sprang jag nu så gott som varje dag, och ganska precis en månad efter vårruset sprang jag milen. Det var 27 grader varmt och gassande sol, och jag sprang tio varv på en kilometerlång slinga runt en idrottsplats. Innan dess hade det varit ofattbart för mig hur man ens kunde springa så långt. Men med motivation, löparglädje och en sambo som ständigt hejade på och uppmuntrade så blev löpningen en naturlig och självklar del av min vardag.

Personbästa och tvångsmässigt loppdeltagande

Efter milen tog jag sikte på att springa 5 km under 30 minuter. I juli, två månader efter vårruset och en månad efter milen, nåddes det målet och jag sprang på 28 minuter. Jag sprang alltså 2 minuter snabbare per kilometer  än vad jag hade sprungit på vårruset – bara två månader senare!

Jag hade nu också börjat signa upp mig för en massa lopp. Det var tjejmilen, Amazing Night trail, Rudan Night trail och Sthlm Xploration run. På hösten blev det också ett gruvlopp –  Mine to run i Dannemora. Ja, jag gick lite bananas loppmässigt. Men jag ställde upp och slutförde alla dessa, och medaljsamlingen växte stadigt, kroppen höll och passionen för löpningen växte. Mot slutet av sommaren råkade jag också se lite dokumentärer om ultralöpning och ja…

En ultralöpare är född!

Jag hade hittat utmaningarnas utmaning. Springa ultra. Wow! Jag är imponerad av människor som kan springa snabbt, men jag beundrar dem som kan springa långt. Riktigt långt. Det handlar inte bara om kroppen längre, och vad den orkar, utan om huvudet och vad det orkar – i kombination. Timme efter timme. 8 mil, 10 mil, 16 mil. Vilken prestation!

Drömmen om UV90 började ta form. Och det är där jag står idag. Jag vill springa UV90. Jag vill, jag vill, jag vill! Jag förstår att det är något helt annat än vårruset. Det är inte bara att ställa upp och hoppas på det bästa. Jag måste vänja kroppen vid en massa saker den inte gjort förut. Springa trots smärta, lära mig skillnaden på smärta man kan strunta i och vilken man ska ta på allvar, springa trots samtidigt matintag, springa trots trötthet etc etc. Och tycka att detta är kul och njutningsfullt (ja, kanske inte just då men i alla fall efteråt).

Men varför vill man göra det? Varför vill man springa så långt? Jag kan inte svara för andra, bara för mig själv. Jag har funderat på vad det är som lockar mig och kommit fram till att jag kanske har lite av en ultrapersonlighet, och har gjort ultror i andra sammanhang i livet.

Livsultra

Vad sägs om att föda tre barn inom loppet av tre år samtidigt som man påbörjar och slutför en intensiv vidareutbildning till barnmorska? Ja, det var ju lite paus i samband med själva barnafödandet och tiden efteråt, men när jag påbörjade utbildningen hade jag en 1,5-åring och en 8 månaders bebis och var gravid med tredje barnet. Jag tog uppehåll efter tredje barnets födelse. När jag hoppade på igen, med två terminer kvar, hade jag en 9 månaders bebis, en 2-åring och en 3,5-åring. Det var praktik, tentor, examinationer, D-uppsats och ett lika intensivt privatliv med tjo och tjim, vakennätter, högar med smutstvätt som hade fått Mount everest att ödmjukt buga sig.

Högt tempo och minimalt med vila och sömn. Ständig press från alla håll, och det handlade om att orka och prestera samtidigt. Det var tufft, men det gick! Jag tog examen och hela familjen överlevde. Och jag tyckte om det. Efteråt i alla fall. Det fanns en viss stolthet i att ha klarat det under helt sjuka förutsättningar, även om det förstås var jobbigt just då. Lite ultra, eller hur?

I skrivande stund håller jag på med en utmaning som kallas ”10 månader mot 10 mil”. Johnny Hällneby och Ellen Westfelt från Pace on earth (de som skickade den peppande hälsningen till mig innan vårruset) ska coacha mig och träna mig att så att jag om 10 månader ska klara av att springa 10 mil i ett svep. UV90 är ju ”bara” på 9 mil, så jag tänker att det kan vara rimligt i augusti i år.

Om man vill och tycker att det här låter spännande, så kan man följa min resa mot UV90 här på Daniels blogg. Jag finns även på instagram under @ann_elise1980. Man får gärna starta lite betting och så, men jag har själv ingen koll på oddsen. Jag är nu på vecka 2 av mina 10 månader och gör övningar och springer lågpulspass för fullt. På lördag springer jag och Daniel en halvmara, vilket innebär distansrekord för mig. Det blir ett litet test och en utmaning vad kropp och knopp går för just nu.

Daniels slutreplik: I kategorifältet till höger kan du klicka på ”Lillis ultraresa”. Då får du upp Lillis samtliga inlägg.