Springa Vasaloppet eller inte?

ultravasan90 ultrafasan

Ultravasan90

Bara att skriva det ordet/namnet på loppet startar en kedjereaktion i mitt huvud av tankar och känslor. Jag försöker att bena ut vad det är som dominerar känslomässigt, men det är svårt.

Jag skulle nog ändå säga att det är spänning, nervositet och nyfikenhet som känslorna mest består av. Spänningen känns överlag positivt laddad och ligger sammanflätad med nyfikenheten.

Tänk om jag inte klarar det …

Men i nyfikenheten ryms också alla förväntningar jag har, och i huvudet jämför jag mina kunskaper, förmåga och tidigare bedrifter med vad jag tror kommer att krävas av mig. Av de fiktiva loppen jag springer i fantasin går ungefär hälften så pass bra att jag tar mig i mål, medan jag i de andra måste bryta på grund av smärta eller eftersom jag inte klarar reptiderna.

Nervositeten känns däremot uteslutande negativ. Den framkallar jobbiga bilder av hur jag av hela mitt hjärta vill springa medan varje cell gör så ont att min kropp vägrar att röra sig.
Men det jag är mest nervös för är att jag inte ska orka mentalt. Att min vilja inte räcker till och att jag inte kommer att kunna vara sådär jädra fantastisk som jag vill bevisa för mig själv att jag kan vara. Det skrämmer mig. Känslan att vara otillräcklig för mig själv.

Själva banan

Det som får mig att känna hopp är banan. Den är ju väldigt snäll. Jag hoppas att det inte är något jag bara försöker intala mig själv bara …
Nej, den är snäll. Den uppfattningen bygger på vad jag hört från de som har sprungit loppet, och vad jag har sett på informationen jag hittat.

Ultravasan 90
Diagram saxat från vasaloppet.se

Överlag går banan nerför. Det är bra. Den mesta delen av terräng är den första halvan av loppet och sedan blir det lättare. Känns det inte som upplagt för att jag ska klara det? För att ALLA ska klara av det?
Nej, nu är jag där igen, och troligtvis naivt förenklar och förskönar …

Följ min sambo Ann-Elise ”Lillis”

ultravasan tjejmilen
Ann-Elise ”Lillis” efter tjejmilen 2018

Det är självklart att det kommer att bli ett galet tufft lopp. Det tuffaste jag någonsin har gjort fysiskt sett, och nu står jag i begrepp att anmäla mig eller att avstå. Det är inget lätt beslut.

Ann-Elise, eller ”Lillis” som nästan alla kallar henne, är lika entusiastisk som jag och hon har bara sprungit 13 km som längst. Men igår anmälde hon sig till Paceonearths coaching-program Tio Månader Mot Tio Mil. Det innebär helt enkelt att Johnny Hällneby och Ellen Westfelt kommer att guida henne så att hon inom tio månader ska klara av att springa tio mil. Detta genom både förbestämd och personligt utvecklad coachning och träningsprogram.

Gästbloggare

Min tanke är att hon ska få gästa min blogg och skriva om sin resa som jag hoppas många blir inspirerade av.
Jag får ibland höra ifrån folk att de inte kan jämföra sig med mig, medan jag hävdar att i stort sett alla kan det. Men, visst, jag har sprungit i många år nu och har i skrivande stund sprungit varje dag i nästan ett år. Jag förstår någonstans att man kan känna att jag är ”extrem”, även om jag själv ser mig som en nyförälskad medelmåtta.

Men Lillis har nyss börjat sin bana och antagit denna fantastiska utmaning, så henne kan man definitivt inte sätta etiketten extrem på och ha det som ursäkt. Inte än! Hon har gått ifrån att vara otränad rökare till att nyligen ha funnit kärleken till löpning.

Så ska vi springa eller inte? Ska vi tacka ja? Jag har bättre förutsättningar just nu, men Lillis är på god väg och har viljan och lusten.

Det här kanske låter som jag hittar på, men just nu sitter hon i soffan framför mig med mobilen, och hon utbrast nyss tvärt efter en lång tystnad: ”Ska jag anmäla mig till UV90?!”

Det får bli ett bra avslut på det här inlägget och frågan är ännu inte besvarad.

Kram på dig

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *