Ja, men det här gick ju helt okej ändå! Första veckan av min viktresa.
Tanken om att gå ner i vikt har grott hos mig en längre tid nu. Och när jag misslyckades något kopiöst med mina ultraintervaller var det droppen som fick silverbägaren att rinna över och explodera i professor Balthazar-färger. Bättre kost, bättre hälsa och ett lättare löpsteg är väl aldrig fel?
Den misslyckade ultrautmaningen
Jag kände mig lite sliten redan innan intervallerna men kände ett start behov att pusha mig själv. Tyvärr höll jag ju bara till 32 km innan mina knän rasade ihop. Nej, så kan vi inte ha det! Ja, det var ju något annat i kroppen också visade det sig, men vikten ska ändå ner. Det kan givetvis bara komma gott ur det eftersom jag har många extrakilon att bli av med. Men jag har en fantastisk t-shirtkropp som gör att folk blir förvånade när jag säger det. Men jag lovar, om ni ser mig utan tshirt skulle ni förstå.
Jag har känt mig märklig sedan det där misslyckades försöket. Seg, trött och allmänt kraftlös. Men i förrgår besökte vi Täby Extreme Challenge för att titta på alla hjältar som sprang.
Det gjorde mig så inspirerad att jag var tvungen att prova hur mitt psyke fungerade om jag sprang runt vår radhuslänga ganska många varv. 380 meter mätte jag den ovala rundan till. Jag sprang och sprang och det flöt på ganska fint. Men när sambon skulle iväg på nattjobb fick jag lov att avbryta och ta över barnen. Det blev ca 67 varv och min löparklocka mätte distansen till 25 km.
Ge mig skräpföda nu!
Igår tänkte jag försöka springa några varv igen. Då var jag tvungen att sluta efter drygt 4 km för att jag höll på att spy. Helt galet. Jag förstod precis ingenting. Trots att jag verkligen bara har slutat att proppa i mig en massa godis och andra onyttigheter, samt har börjat att äta en portion istället för tre, skrek min kropp efter godsaker. Jag såg ett gäng chevretoasts framför mig. En ostmacka, scones, öl, en liter kall havredryck …
Jag ville ha allt och nu! När jag tittade på min puls under löprundan visade det sig att den hade varit under högtryck nästan hela tiden. Trots att jag lufsade. Kanske något knas i kroppen.
Några andra förändringar har jag faktiskt inte gjort, utan jag har helt enkelt gjort ganska självklara och uppenbara val. Efter att ha rådfrågat några kunniga har samtliga ändå konstaterat att jag antingen har något skräp i kroppen eller/och helt enkelt att min kropp har vissa invändningar mot att jag plötsligt slutat att proppa i mig galna mängder energi och gått ner på mera normalnivåer.
Jaja, det här blir roligt att följa, hoppas du också tycker jag. Nu ska jag laga mat och sedan försöka få ut grannen på en trailrunda trots att han redan sprungit idag. Heja Zeidon!
Kram på dig