Det gäller att hitta lösningar!

Efter varje löprunda tar jag en promenad med hunden …

Jag hoppas att inte jättemånga såg mig när jag var ute och sprang idag. I alla fall ingen som har kontakter inom psykvården, för då kan jag vara illa ute. Men vi börjar från början …
Efter gårdagens crossfitness-program fick jag något väldigt skumt i högerfoten. När jag gick i trappan högg det till så att foten inte gick att stödja på. Sedan gick det över helt. Märkligt. Sen PANG! Tillbaka så pass att jag återigen inte kunde stödja på den. Sen höll det på så.

Idag kunde jag känna av det lite grann, men bestämde mig för att ändå inte ta bilen med kidsen till förskolan utan gick istället. Jag tror att det mjukade upp det en hel del. Men idag var jag nervös inför löprundan. Jag tänkte till och med skjuta upp den. Men jag kan bara gå ut och springa de dagar då sambon inte jobbar kväll eller natt så jag var helt enkelt tvungen att försöka.

Jag gick ut extremt långsamt och fortsatte så. Jag var nervös för varje nersättning första 4 km. Men sedan slappnade jag av och jag kände inte av någon värk förutom min högra axel. Den gjorde så ont så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag är tydligen för gammal för crossfit. Eller för ovan. Eller för svag. Eller för … jag vettefan, men ont gjorde det. Det gick liksom inte att vila det heller. Det var en molande smärta som liksom brände irriterande. Jag drömde om att få vila axeln som någon vilsen person i en stekhet öken drömmer om vatten. Jag provade alla knep tyckte jag, men ingenting hjälpte.

Till slut kom jag på det briljanta knepet att springa med högerhanden innanför byxorna. Ja, på riktigt gjorde jag det. Men det tog inte många sekunder innan jag kom på att det såg JÄTTEKONSTIGT ut att springa med handen vilande där fram. Därför bytte jag till att ha armen instoppad på sidan. Ja, det såg förmodligen sjukt kul ut ändå. Men jag var desperat! Och det fungerade … lite.

Men givetvis hade denna innovativa lösning en negativ påverkan på löpstilen vilket i sin tur gjorde att jag blev dubbelt så trött i resten av kroppen. Det var en svår avvägning mellan att springa och se ut som en galning eller bli onödigt trött. Jag växlade lite. Resultatet blev en trött idiot med lagom axelont. Och möjligtvis min långsammaste mil någonsin.

Kram på dig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *