Nytt personbästa på milen

Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli snabb i löpning. Jag har inte direkt rätt förutsättningar. Jag har absolut ingen löpkropp – kort, korta ben med stora vader ger mig inga fördelar alls. Nej, distans tror jag är min grej. Men det är ju det som är det fina med löpning, att det finns något för alla.

Igår tänkte jag springa en mil i lugnt tempo. Det kändes trist nog lite tungt i början och känslan av att komma in i ett flyt kändes avlägset. Men sedan lossnade det inom loppet av femhundra meter. Då körde jag på.

Tro det eller ej, men jag slog banne mig helt oväntat nytt personbästa på milen! Det är ingen imponerande tid och jag är en långsam jäkel. Jag är så långsam att jag till och med springer snabbare än mig själv.
Men stolt och glad är jag och det kan förbättras bra mycket mer. Dessutom var härmed dag 56 av min runstreak avslutad. En bra dag.

Kram på dig

Min runstreak flyter på!

Det har varit lite upp och ner med förkylningar och diverse annat. Jag fick bl.a en överansträngning i fötterna som gjorde mig lite rädd ett tag. Men det gick banne mig över redan två dagar senare och jag var då helt fri från känningar. Kroppen är verkligen fantastiskt!

Här kommer två bilder ifrån två dagar då sexåringen plötsligt bestämde sig för att haka på 🙂
På nedersta bilden körde vi 1,6 km uppvärmning och sedan körde jag resten själv.

Äventyrslöpning när det är som bäst

Någonting som ligger mig varmt och hjärtat och som jag brukar rekommendera folk är att göra små äventyr av sina löprundor. Att hela tiden  harva i samma spår och samma sträckor kan vara påfrestande för psyket och det bidrar inte till en positiv inre bild/uppfattning av löpningen. Försök hela tiden att stärka den där inre bilden istället genom att ha kul, vara stolta och att pröva nya saker.

Idag körde jag från Stockholm till Lidköping eftersom jag har ett gig här imorgon. Någonstans mitt i ingenstans stannade jag och körde en mils löpning. Jag såg en sjö på GPS:en och såg att det gick vägar runt den. Perfekt, tänkte jag och trodde att det var ca 3km runt sjön. Jag hade lite ont i fötterna och ville därför ta det lugnt. När jag väl började springa insåg jag att det var en väldigt stor sjö …

Men själva grejen blev som alltid helt underbar. Ny miljö, okända vägar och sträckor, nya lukter och vyer … Det är SÅ uppfriskande! Snälla våga prova!

Eftersom jag tycker om att klippa ihop film av olika slag gjorde jag en liten skämtfilm om min löptur med rubriken ”Jag är inte beroende av löpning”. Man får ju ofta höra, alltid av icke-tränande, att man måste ta det lugnt och att träningsberoende inte är bra. Bestämde mig för att spinna vidare på det 🙂

50 löpdagar på rad!


Ja, så kan det gå! Jag tänkte att jag skulle göra ett försök, och det försöket har alltså hittills blivit 50 dagar. Men hur har det varit då? Ren njutning? En ständig kamp? Mittemellan eller rent av lagom svårt?

Först och främst känns det verkligen inte som 50 dagar. Det känns snarare som 12 dagar. Men när jag ser tillbaka på de bilder jag tagit efter varje dag så ser jag ju att det är ganska många .Ungefär … 50!
Det har verkligen inte känts tungt för fem öre. Det har snarare inneburit en nedtrappning av min träning. Faktiskt. Förut brukade jag varva löpning och diverse styrketräning och annan cardio. Mest handlade det om varannan dag löpning och varannan dag hemmaträning av någon form. Med runstreaken har all övrig träning fått avstå. Dels för att jag varit försiktig och vill se hur det hela fungerar först. Givetvis också för att inte dra på mig skador.
Men nu känner jag att det är dags att steppa upp. Jag vill ha in mer styrketräning och övrig hemmaträning. Min plan är att köra två långpass i veckan och på de dagar jag bara springer runt 2km lägger jag även in övrig träning. Pusslet blir att hålla benträningen borta ifrån långpassen. Där får jag klura lite …

Men nej, det har inte varit jobbigt någon gång egentligen med min runstreak. Förutom när min älskade hund dog. Då var det tungt att ta på sig kläderna eftersom jag hörde hans tassar komma trippande mot golvet och kunde för mitt inre se honom sitta där på golvet med vackra frågande ögon som undrade om han fick följa med. Även när jag kom hem satte jag mig instinktivt ner för att hälsa på honom. Det var tungt. Väldigt tungt.
Bortsett från det har Runstreaken gjort mig gott. Jag känner mig väldigt stolt och det finns inte en tillstymmelse till ifrågasättande av de dagliga löppassen. De är fullständigt naturliga och jag längtar oftast efter dem.

Jag hoppas att du vågar anta utmaningen och börja du också! Du kommer inte att ångra det. Dealen är alltså minst 1,6 km varje dag. Har du frågor så är det bara att fråga på!

Kram på dig

Avslutar med en collageklipp av de 50 löpdagarna som passerat.

30 km med aj i knäna

Idag var jag som en ivrig liten pojke när jag frågade mig själv om jag fick springa en längre runda. ”Snäääääälla … ?”

Jag var också pappan som såg på mig själv med allvarlig blick och svarade ”Okej då, OM du lovar att hålla ner tempot”.
Jag lovade och sprang uppför trapporna till min löparkläder och levererade det glada budskapet. ”JAG FICK! JAG FICK!”.

Jag stoppade ner 2 nötcreme, 1 liten flaska m vatten, 2 småflaskor med ”recover or don’t bother” och en proteinbar. Sen stack jag ut.

Redan efter 3 km bestämde jag mig för att det fick bli ett maraton. Jag gjorde en snabb plan på hur jag skulle äta och dricka och höll mig till planen. Efter 25km tänkte jag springa förbi hemma och ladda upp m vatten. Därför ringde jag sambon och bad henne förbereda. Men jag hade helt sett fel på klockan och hon skulle ju jobba natt.

Det är märkligt med psykologi. EXAKT i samma ögonblick som jag insåg att jag skulle behöva stanna snart så blev värken i knäna helt sinnessjuk. Så pass att jag vid 28km var tvungen att stanna 10 sekunder vid ett dike eftersom jag kände att jag måste spy. Av smärtan enbart. Inte av trötthet. Illamåendet la sig tack o lov och jag fortsatte ytterligare 2km med någon märklig teknik där jag med hjälp av höften svingade fram benen. Enbart pannben.
Nu ligger jag på hallmattan och vilar ut med två gula polare.

Skön löptur i nackareservatet


Gårdagen blev alltså löpdag 27 och bjöd på ett underbart löpväder i Nackareservatet. Det känns riktigt bra! 27 löpdagar på raken är ju faktiskt hyffsat mycket! Tycker i alla fall jag 🙂

Här bjuder jag på lite bilder ifrån rundan. Snart ska jag packa in våra tre barn i bilen och bege mig mot Sundsvall där det också blir en löptur. Imorgon drar jag vidare till Skellefteå där det också blir löpning. Ser fram emot det!

Löpdag nummer 26

Igår brände jag av min 25:e löpdag på raken. Det känns lättare och lättare måste jag säga. Inga frågetecken och ingen tvekan. Just nu när jag är sjuk (förkyld) så är det lättare eftersom det handlar om väldigt korta rundor.

Idag var det dags att sticka och giga med bolibompa-Yankho i Katrineholm.

Märk väl min superspända blick i just DIG

Det blev ett bra gig och vi hade hur kul som helst. Dock blev det en tidig uppstigning för mig och när jag väl kom hem hade jag massor av sysslor att ta tag i samtidigt som sambon skulle iväg på nattjobb. Där hamnar ju den där löprundan lite i kläm. Vi har ju trots allt tre barn att ta hand om. Men jag lyckades steka pannkakor medan sambon gjorde sig i ordning och leverera dem så pass snabbt att jag hade 20 minuter över att kuta på. Jag är förkyld. 2o minuter räcker!

Jag var nöjd med dagens runda. Det var en kort runda, men det var den 26:e på rad! Det är det jag måste fokusera på 🙂  Här en en bild ifrån dagens löprunda. Visst ser jag glad ut?

Jag och Michael Jordan (23)

Idag var det alltså dags för dag 23 på raken med löpning. Siffran 23 är för mig så smått helig eftersom min största idol och enligt mig världens främsta idrottsman genom tiderna, Michael Jordan, bar just det numret på sin tröja.

Idag var det tack och lov minusgrader så att de jobbiga iskalla vattenpölarna hade frusit. Jag håller mig gärna ovanför vattenytan nämligen. Förkylningen känns som om den snart kommer att nå sin topp så jag tar det väldigt lugn. Så pass lugnt att jag sprang de symboliska 2,3 kilometerna. Återigen för att hylla Michael Jordan. Visst är jag fyndig?! Ibland blir jag otroligt stolt och önskar att jag var min egen mamma. Eller kanske inte …

Bilden är på Jordan då han gör sin berömda dunk genom att hoppa från strafflinjen. En galen bedrift och ett hopp på ca nio meter och väldigt högt. Jag fick äran att sitta under honom när han gjorde det en gång. Nu minns jag inte direkt när det var men jag gissar på någon gång i förra veckan. Det kan också ha varit veckan före. Det enda jag lovar är att jag aldrig skulle ljuga och att jag aldrig skulle photoshopa in mig på något sätt. Det har du mitt ord på. Tro mig. Bara tro mig.

Kram på dig

Min hjärna surar lite. Sen går jag ut och springer.


Jag erkänner. Idag frodades längtande tankar om ett löpband. Jag visste att löprundan skulle bli riktigt blöt och kall. Jag tror faktiskt att detta var första gången som jag verkligen kände en intensiv önskan att få slippa springa ute. Normalt brukar dåligt väder föda en längtan efter att få ge mig ut i spåret, men idag var det annorlunda.

Jag tror att jag har mött min akilleshäl även om det är en jäkligt svag sådan. Det handlar om riktigt djupa vattenpölar fyllda med is. Eller kanske inte just företeelsen isfyllda vattenpölar utan egentligen själva handlingen att placera fötterna i dem. Jag springer ju fortfarande i mina sommarskor eftersom jag är så sjukt envis. Sommarskor och djupa isfyllda vattenpölar är inte kompisar.

Men som sagt är det en svag akilleshäl. Jag önskar, tänker några negativa tankar och tycker lite synd om mig själv. Men bara lite och bara en kort stund. Sen byter jag om, snörar på mig skorna och genomför passet. Jag har kommit så pass långt i min uppbyggnad av min inre bild av träning och jag vet vad ett sånt här pass gör för min stolthet. Jag kommer att känna mig duktig och jag kommer att känna mig stark eftersom jag vet att jag är relativt ensam om att genomföra ett sånt här pass.

Stoltheten gör att jag får en positiv bild av mig själv och min träning vilket i sin tur får mig att vilja fullfölja och göra om samma sak igen. Så det är egentligen inget svårt beslut, utan jag måste helt enkelt bara låta min hjärna vara lite gnällig utan att jag lyssnar på den för mycket. Den måste få tycka att det är jobbigt att fötterna blir våta och kalla och tycka att det är jobbigt att hela tiden parera för att undvika fall på grund av det förrädiska underlaget. Hjärnan får helt enkelt sura en stund. Sen går jag ut och springer.

Förra passet blev en mil och jag kände en svag känning i högerfoten. Därför kortade jag ner passet ordentligt. Mitt löfte är ju MINST 1,6 kilometer VARJE dag. Det är vad jag lovat att vara nöjd med, även om det givetvis väldigt sällan blir så kort som 1,6 km.

Idag är jag lite gladare för vattenpölarna är frusna till is, vilket gör att jag i alla fall håller mig ovanför vattenytan. Igår var dag 22 av min Runstreak vilket innebär att jag idag firar Michael Jordan – 23 dagar av löpning!

Nästan sexuellt …

Idag fick jag springa medan det var ljust vilket är något jag föredrar. Det är något glatt och positivt med ljuset liksom. Något som får mig att känna mig piggare under hela löpturen. Det var banne mig min 21:a löpdag på raken nu. Det börjar ta sig!

När jag vaknade imorse kände jag mig ganska täppt. Mer förkyld än igår. Därför bestämde jag mig för att springa 5 km i väldigt lugnt tempo så att jag knappt blev andfådd. Men när jag började nära mig mål gick det inte att stanna. Jag kom in i den där underbara känslan där jag bara inte kan sluta. Jag önskar verkligen att fler fick uppleva den känslan för det är verkligen någonting magiskt. Benen bara går och det känns ärligt talat nästan som en sexuell upplevelse där man verkligen inte vill bryta mitt i, så att säga. Jag gissar att många av er kan relatera till det 😉

Jag beslöt mig därför att fortsätta lite till i samma lugna tempo. Det hela resulterade i 10 väldigt långsamma kilometer av ren kärlek. Jag måste bli bättre på att inte sikta på distansen utan istället fokusera på tiden. Lära mig att det är ok med ett långsamt tempo, för jösses vad jag älskar de där lågtemporundorna!

Nu är det sängen som gäller och vård av min mellangrabben som ligger här med 40 graders feber. Ska kika på en dokumentär på youtube som heter Life in a day som tydligen handlar om ett ultralopp på 100 miles.