Välkommen feber och förkylning!

Ja, man blir ju lite matt. Den här våren har varit väldigt olycksdrabbad rent sjukdomsmässigt. Visst, jag har tre småkids och samlar således dagligen oerhört effektivt ihop en cocktail av virus och basilusker från både förskola och skola. Men kul är det inte …

Imorse vaknade jag och såg ut som på bilden ovan. Jag hade i flera timmar legat och vridit och vänt mig i hög feber som gick upp och ner, upp och ner. Jag var orolig över att behöva bryta min runstreak och det kändes faktiskt för en stund som om det skulle behöva bli så. Men efter en lång mental kamp och då jag kände att febern släppte så blev det ändå dag 75 av löpning. Det blev 1,6km, alltså minimigränsen i otroligt långsamt tempo. Förmodligen var jag lika andfådd som en medelöverviktig människa blir av att gå uppför en trappa, vilket troligen inte är så farligt. Idag ska jag showa på Silja Lines båt Serenad vilket blir lite märkligt eftersom showen är ikväll på väg ut ur Sthlm. Sen måste jag ju åka med hela vägen till Helsingfors och är tillbaka först på tisdag. Men jag fick ta med mig hela familjen helt gratis och får ju således en mysig minisemester. Min plan var att springa på löpband på båten samt även att ta en dryg halvmara i Helsingfors. Men det blir nog minst tre dagar av minimirundor till för att låta kroppen döda lite virus i lugn och ro.

Men annars flyter allt på bra!

Kram på dig

Kvitto efter kvitto på att Träningstrolleri fungerar

Även om jag blir glad varje gång har jag slutat förvånats. När jag för några år sen själv började förstå min egen träningsfilosofi såg jag bitarna falla på plast allt oftare och enklare. De faller fortfarande på plats och det blir ständiga jaha-upplevelser som passar så bra in och ständigt bevisar att mitt sätt att tänka är unikt och något som verkar ha gått totalt förbi traditionell träningsmedia.

Idag gjorde jag en youtubesökning på ”Runstreak” och lyssnade på en mängd youtubers som berättade om sina runstreaks. För er som missat så innebär alltså en runstreak att springa varje dag. Till det kommer olika regler där den vanligaste premissen är att man ska springa MINST 1 mile (1,6km) varje dag. Oavsett vad. Varje dag.

Jag sprang idag min 74e dag på raken trots att jag vaknade med kraftig förkylning där halsen var paj. Jag sprang givetvis bara 1,6km och i ett tempo som var precis på gränsen till att gå eftersom jag är väl insatt i faran med träning vid olika sjukdomstillstånd. Min sambo är sjuksköterska och barnmorska och påminner mig ständigt. Att springa under viss sjukdom är mitt eget beslut och något jag bestämt avråder andra ifrån att göra.

Tidigare har jag bläddrat igenom i princip alla böcker om träning som finns tillgängliga på olika bokhandlare men ingen talar om träning på samma sätt som jag ser det. Det talas om att om man verkligen vill se sitt favoritprogram kan man träna framför TV:n. Det säger precis allt – man ska behålla sin negativa bild av träning och genomlida den. Det är och har alltid varit träningsmedias grundbudskap. Något som inte fungerade på mig och som bevisligen rent statistiskt inte fungerar på majoriteten av världens befolkning.

Idag fick jag alltså ännu ett kvitto på att min filosofi träningstrolleri är något helt annat är något annat där ute i träningsvärlden. Jag sökte alltså på ”Runstreak” och tittade på ett tjugotal klipp där ALLA talade om att det krävdes en enorm motivation och dedikation. Att det krävdes ett nästan övermänskligt mentalt åtagande och en total hängivenhet. Alla var överens. Alla utom jag.
För mig är lusten och glädjen allt och jag förstår varför deras runstreak kräver allt det som de pratar om. Medan det för mig är relativt enkelt. Vi har helt olika inställning. De har behållt sin negativa bild av konceptet och genomlidit det vilket är förklaringen till att det kräver åtagande, hängivelse, motivation och dedikation. Jag, å andra sidan, har byggt en vacker bild av min runstreak och gör det därför utan att behöva göra samma uppoffring. Jag mår bra av det. Mentalt och psykiskt. Det skänker mig stolthet vilket gynnar min bild av runstreaken och träning ännu mer.
Att jag började med att ta itu med och inse att min inre bild av träning gjorde all skillnad var det bästa jag kunde göra. Det är det som har tagit mig dit jag är idag. En naturlig träningsmänniska.

Det är så härligt att ännu en gång få ett kvitto på att min filosofi träningstrolleri är något helt annat än all vanlig träningsmedia och det som i stort sett alla träningsprofiler pratar om. Nej, jag är inte kaxig eller tuff på något sätt. Tvärtom är jag extremt ödmjukt överlycklig över att ha funnit det jag funnit. Och varje gång jag får möjlighet att övertyga någon annan och de säger precis samma sak, att de nu tänker helt annorlunda än förut, så blir jag bara överlycklig.

Kram på dig

Hoppa inte över dig själv!

Dag 59 av min runstreak.

Det blev ett kortpass idag eftersom jag planerar ett lite längre pass imorgon. Men vi får se om det blir ett kortpass även då faktiskt. Jag har en känning i hältrakten som kommer på båda fötterna då och då. Det kändes tydligt av idag trots lågt tempo och oerhört kort runda. Men vi får se!

Jag tänkte på det där med ursäkter idag. Sedan jag inledde min runstreak har jag inte haft ens en tillstymmelse till ursäkt för att hoppa över ett pass. Det blir liksom psykologiskt helt omöjligt att skippa ett pass, men framför allt inte det minsta aktuellt. Det finns inte på kartan.

Jag funderade också på hur märkligt det är med ursäkter. Hjärnan kommer på en idé om att man borde träna. Sedan kommer samma hjärna på idén att strunta i sin egen idé. Det är lite som att hoppa över sig själv …

Hoppa inte över dig själv. Du är viktigare än så och du förtjänar bättre än så. Skänk dig själv den enkla gåvan att må bra. Välbefinnande är något vi bör eftersträva, och att ge efter för kontraproduktiva ursäkter är inget någon bör ägna sig åt.

Kram på dig

Hälften asfalt, hälften trail

Det blev ett tungt pass idag. Bara 7,6km men tunga sådana. Jag började med asfalt som gick upp och ner, upp och ner … Sen övergick jag till mer terräng/trail som gick ännu mer upp och ner. Jag var väldigt trött efter två tredjedelar in i passet och trodde att jag höll ett otroligt långsamt tempo. När jag såg medeltempot senare så kände jag mig ändå nöjd med tanke på banan och att det trots allt var min 58:e dag på raken av löpning.

Nytt personbästa på milen

Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli snabb i löpning. Jag har inte direkt rätt förutsättningar. Jag har absolut ingen löpkropp – kort, korta ben med stora vader ger mig inga fördelar alls. Nej, distans tror jag är min grej. Men det är ju det som är det fina med löpning, att det finns något för alla.

Igår tänkte jag springa en mil i lugnt tempo. Det kändes trist nog lite tungt i början och känslan av att komma in i ett flyt kändes avlägset. Men sedan lossnade det inom loppet av femhundra meter. Då körde jag på.

Tro det eller ej, men jag slog banne mig helt oväntat nytt personbästa på milen! Det är ingen imponerande tid och jag är en långsam jäkel. Jag är så långsam att jag till och med springer snabbare än mig själv.
Men stolt och glad är jag och det kan förbättras bra mycket mer. Dessutom var härmed dag 56 av min runstreak avslutad. En bra dag.

Kram på dig

Min runstreak flyter på!

Det har varit lite upp och ner med förkylningar och diverse annat. Jag fick bl.a en överansträngning i fötterna som gjorde mig lite rädd ett tag. Men det gick banne mig över redan två dagar senare och jag var då helt fri från känningar. Kroppen är verkligen fantastiskt!

Här kommer två bilder ifrån två dagar då sexåringen plötsligt bestämde sig för att haka på 🙂
På nedersta bilden körde vi 1,6 km uppvärmning och sedan körde jag resten själv.

Äventyrslöpning när det är som bäst

Någonting som ligger mig varmt och hjärtat och som jag brukar rekommendera folk är att göra små äventyr av sina löprundor. Att hela tiden  harva i samma spår och samma sträckor kan vara påfrestande för psyket och det bidrar inte till en positiv inre bild/uppfattning av löpningen. Försök hela tiden att stärka den där inre bilden istället genom att ha kul, vara stolta och att pröva nya saker.

Idag körde jag från Stockholm till Lidköping eftersom jag har ett gig här imorgon. Någonstans mitt i ingenstans stannade jag och körde en mils löpning. Jag såg en sjö på GPS:en och såg att det gick vägar runt den. Perfekt, tänkte jag och trodde att det var ca 3km runt sjön. Jag hade lite ont i fötterna och ville därför ta det lugnt. När jag väl började springa insåg jag att det var en väldigt stor sjö …

Men själva grejen blev som alltid helt underbar. Ny miljö, okända vägar och sträckor, nya lukter och vyer … Det är SÅ uppfriskande! Snälla våga prova!

Eftersom jag tycker om att klippa ihop film av olika slag gjorde jag en liten skämtfilm om min löptur med rubriken ”Jag är inte beroende av löpning”. Man får ju ofta höra, alltid av icke-tränande, att man måste ta det lugnt och att träningsberoende inte är bra. Bestämde mig för att spinna vidare på det 🙂

50 löpdagar på rad!


Ja, så kan det gå! Jag tänkte att jag skulle göra ett försök, och det försöket har alltså hittills blivit 50 dagar. Men hur har det varit då? Ren njutning? En ständig kamp? Mittemellan eller rent av lagom svårt?

Först och främst känns det verkligen inte som 50 dagar. Det känns snarare som 12 dagar. Men när jag ser tillbaka på de bilder jag tagit efter varje dag så ser jag ju att det är ganska många .Ungefär … 50!
Det har verkligen inte känts tungt för fem öre. Det har snarare inneburit en nedtrappning av min träning. Faktiskt. Förut brukade jag varva löpning och diverse styrketräning och annan cardio. Mest handlade det om varannan dag löpning och varannan dag hemmaträning av någon form. Med runstreaken har all övrig träning fått avstå. Dels för att jag varit försiktig och vill se hur det hela fungerar först. Givetvis också för att inte dra på mig skador.
Men nu känner jag att det är dags att steppa upp. Jag vill ha in mer styrketräning och övrig hemmaträning. Min plan är att köra två långpass i veckan och på de dagar jag bara springer runt 2km lägger jag även in övrig träning. Pusslet blir att hålla benträningen borta ifrån långpassen. Där får jag klura lite …

Men nej, det har inte varit jobbigt någon gång egentligen med min runstreak. Förutom när min älskade hund dog. Då var det tungt att ta på sig kläderna eftersom jag hörde hans tassar komma trippande mot golvet och kunde för mitt inre se honom sitta där på golvet med vackra frågande ögon som undrade om han fick följa med. Även när jag kom hem satte jag mig instinktivt ner för att hälsa på honom. Det var tungt. Väldigt tungt.
Bortsett från det har Runstreaken gjort mig gott. Jag känner mig väldigt stolt och det finns inte en tillstymmelse till ifrågasättande av de dagliga löppassen. De är fullständigt naturliga och jag längtar oftast efter dem.

Jag hoppas att du vågar anta utmaningen och börja du också! Du kommer inte att ångra det. Dealen är alltså minst 1,6 km varje dag. Har du frågor så är det bara att fråga på!

Kram på dig

Avslutar med en collageklipp av de 50 löpdagarna som passerat.

30 km med aj i knäna

Idag var jag som en ivrig liten pojke när jag frågade mig själv om jag fick springa en längre runda. ”Snäääääälla … ?”

Jag var också pappan som såg på mig själv med allvarlig blick och svarade ”Okej då, OM du lovar att hålla ner tempot”.
Jag lovade och sprang uppför trapporna till min löparkläder och levererade det glada budskapet. ”JAG FICK! JAG FICK!”.

Jag stoppade ner 2 nötcreme, 1 liten flaska m vatten, 2 småflaskor med ”recover or don’t bother” och en proteinbar. Sen stack jag ut.

Redan efter 3 km bestämde jag mig för att det fick bli ett maraton. Jag gjorde en snabb plan på hur jag skulle äta och dricka och höll mig till planen. Efter 25km tänkte jag springa förbi hemma och ladda upp m vatten. Därför ringde jag sambon och bad henne förbereda. Men jag hade helt sett fel på klockan och hon skulle ju jobba natt.

Det är märkligt med psykologi. EXAKT i samma ögonblick som jag insåg att jag skulle behöva stanna snart så blev värken i knäna helt sinnessjuk. Så pass att jag vid 28km var tvungen att stanna 10 sekunder vid ett dike eftersom jag kände att jag måste spy. Av smärtan enbart. Inte av trötthet. Illamåendet la sig tack o lov och jag fortsatte ytterligare 2km med någon märklig teknik där jag med hjälp av höften svingade fram benen. Enbart pannben.
Nu ligger jag på hallmattan och vilar ut med två gula polare.

Skön löptur i nackareservatet


Gårdagen blev alltså löpdag 27 och bjöd på ett underbart löpväder i Nackareservatet. Det känns riktigt bra! 27 löpdagar på raken är ju faktiskt hyffsat mycket! Tycker i alla fall jag 🙂

Här bjuder jag på lite bilder ifrån rundan. Snart ska jag packa in våra tre barn i bilen och bege mig mot Sundsvall där det också blir en löptur. Imorgon drar jag vidare till Skellefteå där det också blir löpning. Ser fram emot det!