Nu provar vi igen …


Då blev det äntligen av! Första löpningen på över 2 veckor. Tror nästan att det var första träningspasset på 2 veckor. Om jag nu kan kalla 3km långsam löpning för ett ”träningspass” (om jag inte låter förmäten …?).
Efter det blev det ett mindre bröstpass för att säga till kroppen att det är dags igen. Men jag vet inte. Den här förkylningen har varit så sjukt segdragen. Varje morgon har jag vaknat och insett att mina härliga träningspass kommer att behöva lysa med sin frånvaro. Halsen har hela tiden talat till mig och gett mig negativa besked. Men idag kändes det… okej. Så jag provade. Jag HAR varit duktig och vilat som sagt! Så inget gnäll nu!! Haha

Innan jag började springa SVOR jag till mig själv att MAX springa 3km. Helst kortare. Och inte snabbare tempo än 6min/km. Mitt mål var att bara snudda vid motion för att kolla läget med kroppen. Motionen i sig var liksom inte viktig. Det gick som vanligt med den saken … Absolut ingen överdrift men ändå. Fler gånger hade jag tankar som ”Äh, jag tar en 7km istället! Det är ju så lätt och skönt i det här vädret!”. Så lite duktig var jag ändå.

Nu får morgondagen säga sitt! Jag hoppas att det känns bättre så att jag återigen kan börja blogga vilket jag ju VILL!

Kram på dig

Schas byracka!

Inte så bra just nu kan man tycka. Jag skriver på tok för lite här i alla fall! Hela poängen med den här bloggen är kontinuitet för att verkligen inspirera och visa hur roligt och lätt träning kan vara.

Men just nu känns det lite dippande. Förkylningen som jag skrivit om tidigare ligger ständigt i bakgrunden. Frustrationen har gjort att jag inte fått någon skrivlust. Dessutom måste jag ta ut min skrivlust på mina kommande barnböcker.
Jag har provat vilodagar och en mängd olika typer av träning men den där förkylningen ligger kvar som en gammal trött hund som vägrar att flytta sig ifrån favoritsoffan. Igår kändes det lite bättre än på länge så jag provade att bränna den där hundens soffa med 5km löpning i ganska högt tempo jämfört med senare tidens rundor.

Men hunden har lagt sig på golvet istället. Halsen känns inte helt ok och det är lite lätt snuvigt, men annars okej. Idag siktar jag på ett lugnt hemmapass gjort i form av rejäl pump i armarna. Biceps och triceps ska idag fullständigt explodera. Tanken är att hundar brukar vara skotträdda, så kanske byrackan flyr undan den explosionen?

Wish me luck, som man säger i Indonesien!

Kram på dig

Testade kroppen med 10km


Sådär ja!
Nu var det ett tag sedan jag körde löpning eftersom halsen gett sig till känna efter varje liten ansträngning på senare. Igår körde jag ett enkelt set crossfit (inte pass, utan 3 övningar i 8 min) och sedan tränade jag upp bra pump i biceps och triceps. Det fick räcka. Imorse kände jag av det lite grann, men inte så farligt.

När vädret är som det är idag, fuktigt i luften, 12 grader och stilla, KAN jag bara inte hålla mig. Då måste jag ut och träna. Jag körde lugnt och stilla 10km. Det kändes hur bra som helst och det märktes att jag saknat löpningen. Jag har varit som ett barn hela dagen och gått och längtat till att få ta på mig kläderna och ge mig av.

Det finns i princip ett stråk här väldigt nära som är jättevackert beläget vid vattnet. Till vänster sluttar höga klippor och nedanför springer man i skogen mellan klipporna och vattnet. Just nu springer man på en stig som slingrar sig mellan fält av vitsippor och det blå vackra ljuset från havet mellan träden gör att man blir lugn in i benmärgen. Underbart!

Nu återstår att se hur jag känner mig imorgon! Funderar på att ställa klockan och ta en skön powerwalk för det ska ju bli en sån där underbar morgon imorgon bitti!

Jag vägde mig nyss. Jag vill ju gå ner lite av några olika anledningar. Egentligen bryr jag mig inte om vikt och tycker ingen egentligen ska haka upp sig på det, men just nu vill jag gå ner för att se vad jag har lyckats få till där under. Dessutom vill jag känna mig lättare och smidigare.
Förra veckan vägde jag 80,4. Nu vägde jag 77,2 så det går åt rätt håll. Morgonpromenaderna har gjort sitt samt mindre korrigeringar av kosten. Nyttiga frukostar och lunch i princip 100% av tiden.

Må väl och träna med njutning!

Kram på dig

”Låt oss slippa dina träningsinlägg hela tiden!”

Jag hade nyss skrivit rubriken till blogginlägget när telefonen ringde. Det var en gammal vän som jag inte hör av i princip alls längre. Jag hade nyss sett honom lägga ut en bild på hans löprunda på 7km och noterat att han allt oftare börjat lägga ut bilder på sin löpning han nyss kommit igång med. Jag lämnade en uppmuntrande kommentar efter mig. Det var det han egentligen ringde om.

Han berättade att han skulle vara helt ärlig om mina träningsinlägg på facebook. Han hade många gånger sett mina inlägg och tänkt tankar som ”Men lägg ner Daniel … låt oss slippa se din träning hela tiden!”. Han bedyrade verkligen att han kände en stark negativitet till mina inlägg. Jag log i telefonen och gillade vad jag hörde, för det är ju ingen nyhet. Jag anade också var han skulle komma till vilket fick mig att le ännu mer från hjärtat. Jag hade rätt.
”… men efter att jag jag matats av dina träningsinlägg kände jag något. Att jag också borde komma igång. Jag känner mig ju ganska slö och trött mellan varven och träning är ju bra, det vet jag ju”.

Min vän hade nu börjat ta några löprundor och hade börjat med kortare sådana. Han hade sedan ökat till 5km och nådde alltså idag 7km. Han berättade att han hade 1 mil som sitt första mål. Det blev ett långt samtal om det försvar som infinner sig när man ser träningsinlägg, hur de påverkar, varför försvaret slås på osv. Något som engagerar mig något oerhört och som är så uppenbart när man väl öppnar på locket.

Att ha påverkat någon till att ta ett hälsosamt steg i livet och att höra hur bra den personen mår när den nått andra sidan är så evinnerligt underbart! När personen har släppt försvaret och faktiskt är stolt över sin träning är det en så mycket gladare och positivare person som dyker upp. Alla förtjänar att känna den känslan men försvaret är så oerhört starkt, tyvärr.

Efter samtalet ändra jag rubriken och det blev istället det här inlägget som kanske känns lite tomt. Men för mig betyder det så oerhört mycket för varje individ som mår bättre och har roligt och är stolt över sin träning. Det förtjänar verkligen ett inlägg varje gång!

Kram på dig

Dålig kost sätter sig, fantasin sätter gränser

Idag kom jag på flera övningar som krävde en träningsbänk. Jag gick och funderade på om jag hade någon planka och om jag i så fall kunde klä den i något mjukt. Hade även en tanke på att klä den i någon form av skinn/läder som en riktigt träningsbänk. Sambon är magsjuk och barnen vill olika saker hela tiden. Svårt att hitta den där luckan att tänka och skapa. Men från ingenstans slog det mig att jag hade en trollerirekvisita som just är en planka, klädd med mjukt material om lindat av skinn. Två stolar senare var det bara att ge de där bröstmusklerna en rejäl kamp.

Vi bor relativt litet och det är svårt att få plats med rejäla saker. Men den här uppfinningen kommer åka fram varje dag från och med nu tror jag! Ibland är kombinationen tur och kreativitet en riktig vinnare!

I övrigt känner jag, som jag skrivit i tidigare inlägg, att jag måste skärpa min kost. Nej, det är inget jobbigt tvång utan något jag verkligen vill och är nyfiken och glad åt. Det skulle vara skönt att slimma den kropp jag har för att få nya kvitton. Jag siktar på att gå ner 5kg från och med nu. Jag har en övervikt och det är mest kring magen. Det vittnar om att det är ännu värre inuti vilket inte är hälsosamt. Jag äter väldigt onyttigt alldeles för ofta vilket såklart ger resultat.
Efter mitt bröst och armpass igår tog jag en kortare löprunda. Ska försöka få in det betydligt oftare från och med nu.


Från och med nu byter jag också ut alla frukostar och luncher till hälsosamma sådana. Absolut inte tråkiga på något sätt, men jag skippar gräddsås och liknande samt siktar på lite mindre portioner. Detta ska bli kul! Igår vägde jag 80,4. Jag ska ner till 75. Nu kör vi! Tjoho!

Ältasjön runt 2017

Igår sprang jag mitt andra lopp. Jag vet inte varför, men jag är en ensamvarg i många avseenden och så är det ofta med träningen också. Jag är inte den som är i behov av att träna med någon egentligen. Visst, i lagsport blir det en jäkligt märklig situation att spela själv, men när det kommer till löpning och styrketräning m.m känns det som jag hels t gör det ensam. Med undantag då jag har med mig någon väldigt mycket kunnigare eftersom jag tycker det är hur kul som helst att lära mig nya saker. Men den mentaliteten har nog dragit mig ifrån att delta i olika lopp. Men igår blev det alltså av och det var hur roligt som helst!

Min dotter ville springa även hon och de erbjöd ett perfekt lopp på 825 meter. Hon har som längst sprungit 1,7km med mig vilket är bra för att vara 5 år. Hennes lopp gick först och jag var så nojjig med att hon kanske inte skulle fatta grejen, ramla eller bli rädd. Men hon verkade glad men sammanbiten. Men med ett leende. Jag hade svårt att greppa situationen och detta var ju inte bara hennes första lopp utan även hennes mamma och pappas första gång då hon sprang! …
Men vi gick fram till mållinjen och blev snabbt framvinkade av en vänlig herre.
”Ska hon springa? Men kom fram längst fram med henne!”
9 sekunder kvar. Jag var nervös. Många andra hade sina föräldrar med och speciellt de i hennes ålder. Jag frågade henne om allt var okej och hon nickade. Jag berättade att hon skulle springa lugnt och försiktigt och att hon bara skulle följa med de andra.

Sen gick starten och hon sprang iväg på sina vackra små ben.

Den där lilla flickan som nyss var min enda bebis sprang nu iväg med en flock stressade främlingar alldeles ensam. Jag fällde en tår och hjärtat bultade. Jag hörde hur hennes mamma skrek ”Heja Linnéa!” med gråten i halsen. Sedan rusade jag via genvägar iväg för att fota henne. När jag, efter vad som verkade vara en evighet, först fick se henne efter att hon sprungit runt ett hörn brast det igen för mig. Diskret snörvel. Brände av ett gäng foton på henne och till slut fick hon sin medalj. Hon var rejält trött halvvägs men sprang med ett stort stolt leende och skrattade emellanåt. Den där lilla tjejen var den som fick mig att förstå vikten av stolthet då jag började utveckla min träningsfilosofi. När hon kröp upp i min famn, då jag kände mig smått missslyckad, och sa de magiska orden …

”När ingen annan säger heja Linnéa säger jag heja Linnéa själv”

Idag visade hon återigen vad hon menade. Hon skulle springa själv utan mamma och pappa och hon gjorde det med ett leende och med en lysande stolthet över sig själv. Det är ju precis så vi vuxna också ska göra! Det är en nyckel till hela träningen.


Så hur gick det för mig då? Helt okej med tanke på att jag kände mig lite småförkyld och inte hade sovit bra på 4 nätter. De två yngsta barnen har varit kräksjuka i flera dagar och jag har tillbringat nätterna med att tvätta, bädda om, bada och fixa och dona. Det märktes. Kroppen var lurig. Det i kombination med 50% asfalt och 50 % skog och mycket backar gjorde att jag var nöjd med min tid på 1:12:06 på de 13,3 kilometerna. Men det ska bli mycket snabbare med tiden!


Öppet brev till Televinken

I morse såg jag att en bekant skrivit ett inlägg där han skojade om att hela anledningen till att han skrev inlägget var för att skjuta på den där löprundan som stundade. Jag svarade då att han ju ska längta efter löprundan. Det visade sig att han hade all vilja att nå till den punkten men undrade hur han skulle bära sig åt. Han berättade att han aldrig någonsin, inte ens när han sprang 3 pass i veckan, hade längtat efter löprundorna. Så vad gör man? Det är ju ingen lätt fråga och det finns inga enkla direkta svar, men man måste börja någonstans. Det som behöver göras är ju enligt min filosofi att börja från början. Han måste förändra sin bild av löpningen.
Jag gissade direkt att en del av problemet är själva upplevelsen. Något gör att det inte är en upplevelse han längtar tillbaka till och det kan bero på en mängd olika saker. Ett vanligt problem är att det är för korta löprundor så att man inte känner den stolthet som är så otroligt viktig. Jag kan inte nog förtydliga och tok-understryka hur viktig stoltheten över sina prestationer är. Ytterligare ett vanligt problem är att man springer för fort. Det gör att man inte får en behaglig upplevelse och således blir löprundorna till en pina och något man inte vill utsätta sig för igen.

Då jag frågade lite om hans grundförutsättningar, vanor och prestationer visade det sig att mina misstankar förmodligen var spot on. Han berättade dessutom att han lidit av hälsporren en längre tid vilket inte gjorde det hela enklare. Tidigare kunde han knappt gå, men nu gick det bra att springa men det kunde kännas illa efter löppasset. Han berättade att hans löprundor brukade ligga på runt 2km. När jag frågade om hans tempo svarade han ”Nu är jag sjukt otränad så nu ligger jag runt 05:30/km. När jag var i form ibland strax under 5 min”. Jag svarade lite kort att jag trodde att det var lite för snabbt, varpå han svarade ”Ja, kanske en idé att sänka tempot lite ett tag och slippa känna sig halvt död efter 2 km”.
Efter de två svaren är jag ganska övertygad om vad en stor del av problemet ligger i. Jag ville skriva ett mail till honom men beslöt mig för att göra det till ett offentligt blogginlägg eftersom det kanske kan vara aktuellt för fler att läsa.

En viktig detalj är att den här personen i fråga, låt oss kalla honom Televinken, har en utmärkt löpkropp och är en medel människa kroppsligt och viktmässigt. Detta är viktigt eftersom jag inte hade gjort samma analys för någon som exempelvis var överviktig eller undernärd. Innan jag börjar med mitt direkta svar till Televinken vill jag dessutom understryka att jag helt saknar utbildning inom något som helst område inom träning och enbart utgår från min egen erfarenhet, det jag själv läst mig till samt min egen filosofi.

Hej Televinken!
Du verkar som sagt ha allt som krävs för att njuta av dina löprundor. Min filosofi, som hela Träningstrolleri baseras på, går ut på att förändra bilden man har av träning. Dvs vad vi tycker om träning, hur vi upplever träning och vad vår träning är i våra liv. Du verkar ju ha en väldigt ödmjuk inställning och en stark vilja att verkligen lyckas med din träning, i det här fallet löpningen. Det är en förutsättning för att verkligen lyckas förändra din bild av träning. Att du skjuter på passet och själv erkänner att du aldrig längtat till ett löppass talar ju sitt tydliga språk. Din löpning ska inte vara som det där jobbiga ämnet i skolan som man måste göra. Det ska inte vara en tröskel som du måste ta dig över eller något du känner dig tvingad att genomföra. Rent grundligt tycker jag att du ska försöka tillåta dig själv att börja om från början. Sätta dig ner i ett tyst rum och i lugn och ro visualisera lite kring hur du skulle vilja att dina löprundor var.

Några grundläggande mentala förberedelser

Föreställ dig rofyllda löprundor där du njuter och där du efteråt känner en enorm stolthet över din prestation. Le gärna stort för dig själv när du funderar på detta och tillåt dig själv att radera alla tidigare upplevelser så gott det går. Tillåt dig själv att börja om och var nyfiken på att försöka förverkliga den där visionen om de rofyllda härliga löprundorna som du kommer att göra jävligt bra! Jag vet, det låter kanske flummigt, men det är det absolut inte. Vi kan verkligen påverka vår inställning till saker och ting och vi är tyckande människor som tycker om allt. Mycket, ofta och intensivt.
Ett litet knep jag har är att jag redan på morgonen visualiserar det pass jag ska genomföra. Jag tänker på alla de positiva saker det kommer göra med min kropp och vilket bra val jag gjort. Jag kan ta ett djupt andetag och le brett och intala mig själv att jag verkligen längtar efter passet. Det är svårt till en början, men numera kan jag lura mig själv grundligt och jag kommer på mig själv att knappt kunna fokusera på något annat pga en intensiv längtan till det pass som ska genomföras. Detta kräver övning och tar tid, men då man har brutit alla murar som hindrar så är det väldigt effektivt.

Praktiska tips

Du har ju som sagt en löparkropp, enligt det jag minns av dig, så där har du ju inga problem. Jag tänkte på det där med hälsporren. Kanske en bättre löpteknik skulle underlätta? Jag vet inte hur insatt du är i det, men det jag kommer att föreslå kommer att ge en bättre löpteknik och kanske då även underlätta problemet med hälsporren. Vi bör ju alla som löpare undvika att sätta ner hälen först, vilket många löpare gör. Det måste vi få bort och det finns mängder av bra tips på nätet att hitta om man söker på bra löpteknik. Inte minst på youtube. Men något jag kommer att råda dig till är att ta mycket kortare steg. Dvs öka din stegfrekvens. Dels får du ett lättare löpsteg och tenderar att inte alls anstränga hälen felaktigt, om det nu är ett problem. Det kanske det inte alls är! Men jag tycker ändå att du ska dra ner på steglängden av den enkla anledning att jag tycker att du springer för fort. Du skriver själv att du är ”halvt död” efter 2 km och så ska det absolut inte vara. Om du orkar att springa 2km med ett tempo på runt 05:30min/km och har tidigare sprang på runt 5min/km så har du inga problem konditionsmässigt. Du är i bra form men springer för fort. Vad händer då? Jo, du kommer att komma hem ”halvt död” och med en ganska oskön upplevelse. Det kommer att göra att du antingen medvetet eller undermedvetet inte är så värst nöjd med dig själv eftersom du blir så trött. Dvs den stolthet du förtjänar att känna kommer inte att infinna sig lika effektivt. Dessutom verkar du vara medveten om dina sträcker och ditt tempo, vilket kanske gör att du jämför med andra som springer bra mycket längre än du. Det gör inte heller gott för den där stoltheten jag pratar om. Det kommer att göra att din upplevelse av löpning är ett måste och en pina, en tröskel du måste komma över och något du måste få gjort. Jag skulle råda dig till att sänka tempot rejält. När du väl förberett dig mentalt och vågat tänka nytt så bör du ta den där första premiärrundan i ett tempo som du själv tycker känns löjligt långsamt. Tillåt då inga som helst tankar på att du springer för långsamt, att din träning är bortkastad eftersom du inte flåsar eller någonting åt det hållet. Inga negativa tankar! Tänk på hur stark du är som gör det som så oändligt många vill men inte gör. Var stolt under ditt pass! Boosta dig själv och förstå att du nu påbörjar en ny löparresa som ska bli en ren fröjd.
En första tanke är ju att du kommer att känna dig ganska ostolt när du springer samma sträcka som vanligt men betydligt saktare. Nja, på sätt och vis. Men det vi vill åt i början är den där positiva upplevelsen där löpning inte ska förknippas med total utmattning. Vi vill bygga bilden av löpning till något positivt. Men jag vågar lova att om du verkligen kan dra ner på tempot så mycket som jag menar så kan du dubbla sträckan. Att dra ner på tempot och öka stekfrekvensen är magi. Man orkar oändligt mycket mer än man kan föreställa sig och att du då ökar distansen är skönt för självförtroendet. Ja, nu kan ju hälsporren sätta käppar i hjulet, men om de kortare stegen tillåter dig att springa längre så är det ju också ett enormt plus.

Gör träningen till DIN träning

Det är så oändligt viktigt att erövra träningen och alla dess element och göra det till din träning. Nästan alla jag pratar med som inte känner igen sig i den bild jag har av träning, där jag längtar till varje pass m.m, känner en negativ press att genomföra sina pass. Det är som om en lärare eller annan auktoritet piskar på. Det är viktigt att släppa alla sådana tankar. Det är du som går ut och springer och det är en enorm bedrift i sig och något du ska vara stolt över. För att öka stoltheten är ett hett tips att börja dokumentera din träning. Jag använder exempelvis appen RunKeeper och det har varit enormt effektivt för min löpning. Troligen hade jag inte varit där jag är idag utan den. Det har blivit en kul grej att få in det där passet som jag kanske inte riktigt kände för i början. Man ser varje pass framför sig väldigt tydligt och det blir ofta ganska svårt att hoppa över ett pass eftersom det då innebär att det blir en lucka i schemat.
En annan app jag måste tipsa om är Training Goal. Den ger en tydligt översikt över min träning och det är en fröjd att gå in och titta på vad jag gjort. Det blir svart på vitt att jag är aktiv och det boostar min stolthet!
Att dokumentera träningen i en kalender är också ett bra alternativ. Dokumentationen gör också att träningen engagerar och blir en naturlig del av vardagen. Det blir inte det där udda som man måste få gjort.

Så kort och gott måste du förändra din bild av löpningen till något positivt. Det är inte alls dumt att ta del av forskning kring löpningens effekter och träning ö.h.t för den delen! Att inse hur duktig man är och vilka effekter man skänker sin kropp är i sig en bidragande orsak till stolthet och att man får en positiv bild av träning. Allting som är kämpigt kommer vår hjärna effektivt att sätta en negativ etikett på och genom att börja lugnt och inte känna att varje pass är en kamp kan vi undvika att träningen får den där positiva etiketten.

Så, Televinken, jag hoppas verkligen att detta kan hjälpa dig och andra i samma situation en bit på vägen!

Njut av din träning! Kram

Söndagsträning

Efter dagens utflykt bar det hem till vardagslivet. När det började skymma ville dottern, 5 år, ut och springa. Så jag tog på mina löparkläder och hon gjorde detsamma. Jag tog också på mig ett par viktmanchetter runt fotvristerna för att öka motståndet en smula. Det är ju väldigt långsam löpning som gäller med en femåring så jag gissar att det inte gör någon skada. Hon hade också på något extra. Nämligen ett par hörselskydd. När jag frågade varför förstod jag snart att hon ville ha precis som jag när jag har hörlurar på mig. Sötnöten insisterade och hon sprang 1,34km med hörselskydd. Halvvägs snavade hon och skrapade sina små knän och handflator. Jag satte mig ner för att trösta men hon flög genast upp och fortsatte springa storgråtandes med snor i halva ansiktet. Jag sprang efter och förklarade desperat att man inte var dålig för att man stannar en stund. Jag var orolig att hon kände prestationsångest vilket ju vore hemskt. Men hon insisterade på att hon var okej, att det gjorde ont men att hon ville stanna när hon sprungit färdigt. Allt annat avfärdades vänligt men bestämt. Hon är en riktigt fighter och jag ser fram emot att se vad det blir av den lilla tösen.

När hon bänkat sig i soffan för lite film med lillebror och mamma drog jag ner lite vikter i en ryggsäck som jag tog på mig och begav mig till en brant backe för lite backintervaller. Jag sprang hela tiden. Joggade sakta ner och maxade uppför. Halvvägs dumpade jag vikterna och fortsatte. Skön känsla! Det blev ett kort men svettigt pass! Skönt på en söndag! Imorgon måste jag sätta fart med mina chins igen. Ska bli gött!

Ha en fantastisk kväll, dag och vecka! Kram på dig!

Min första halvmara

Det har varit ett ganska lång uppehåll från löpningen och för träning överlag. Förkylningen har varit seg och då jag halvvägs igen trodde att jag var frisk visade det sig att jag hade väldigt fel. Förkylningen slog tillbaka med hård kraft och det var bara att återgå till vilan.
Så i förrgår kände jag mig frisk men kände att jag ger det en extra dag. Igår var det dags och jag hade längtat efter att springa längst en ny sträcka jag hittat av en slump ganska nära hemmet. Jag började springa väldigt långsamt och med hög stegfrekvens och började tidigt inse att jag kommer att springa långt. Jag brukar säga att jag ofta bara är passagerare bakom mitt pannben och att jag faktiskt inte kan styra och ta beslut själv. Mitt pannben styr och jag följer snällt med.

Det började med något jag är så sjukt trött på – Hugg i bröstet som ibland kommer och man tappar andan en smula. Jag har haft det där tidigare och även kollat upp det då känt att det är dubbelslag (kompensationsslag) som visat sig vara ofarliga. Men det är obehagligt när det kommer ca var 10:e hjärtslag och tankar om att jag kommer att falla ihop här och nu kommer. Men på senare har det kommit väldigt sällan och jag blir så sjukt irriterad att jag tänker ”ja, men fall ner och dö då, jag vägrar låta mig kuvas!”. Sen kutar jag bara på och det går alltid över.

Efter ca 7km var jag inte ens andfådd och kände absolut inget jobbigt alls. Jag bestämde mig för att fortsätta längst en riktigt vacker slinga bort till Farsta Strand. Den går längst vattnet och i långa partier på en typ av bryggbyggnad som sticker ut ifrån berget över vattnet. Rofyllt!

Första gången jag tittade på min telefon visade den 11km. Jag bestämde mig där och då för att det fick bli min första halvmara och jag var inte det minsta trött varken konditionsmässigt eller i muskler, knän eller annat.
Men vid 15 kom det en otrolig värk i axelns deltamuskel. Jag hade gjort riktigt breda och tunga armhävning dagen innan och när jag sprang blev det en irriterande statisk rörelse som skapade en form av kramp. Det var irriterande men jag körde på och försökte hålla armen på en mängd olika avlastande sätt, men allting gjorde det bara tyngre att springa så jag fick stå ut med smärtan.
Vid 17km kom knäna och framsidan av bäckenet. Dvs den muskel som lyfter benen upp och framåt. Smärtan i knäna gjorde att jag provade en mängd olika tekniker och förändringar i löpsteget och ibland hjälpte det att öka tempot. Det avlastade på något sätt knäna. Men att lyfta benen gjorde allt ondare.
Vid 19km insåg jag att jag verkligen inte var trött konditionsmässigt. Alltså inte det mintsa. Det kändes som om jag varit ute och gått en långsam 10 minuterspromenad. Inte ens backarna berörde mig. Benen bara körde på och det berörde mig inte ens. Smärtan i knäna, axeln och framsidan av bäckenet skrek att jag skulle sluta. Då tittade jag på mobilen och såg att jag just passerade 20km. Då blev det tungt. Det handlar ju så oerhört mycket om pannben och det mentala. Om du går ut med tanken att springa 5km kommer du att känna dig trött vid 4km. Och du ska springa 10km kommer du bli trött runt 7-8. Här visste jag att jag hade 2 km kvar och då har det mentala gjort sitt och det är upp till en själv. Det ska bli kul att springa maran för jag vet att jag kunde ta det ännu lugnare, men jag vill veta hur jag reagerar när jag pushar mig själv ännu längre. Jag vill till det där stadiet där tårarna kommer och jag knappt kan lyfta benen längre. Vad gör jag då? Kommer jag fortfarande att vara en passagerare bakom pannbenet eller måste jag ta över spakarna?

Kort och gott är jag nog konditionsmässigt gällande långdistans i mitt livs form, men jag måste nöta på och vänja muskler och leder m.m.
Känslan jag tar med mig är den där ojobbiga känslan där det även efter 16km liksom bara flyter på och det inte finns något jobbigt alls. När smärtan kom var det mer som att köra en bil och märka att de övre växlarna inte går att lägga i och att motorn låter konstigt. Motorn hackar lite. Det är ju inte det minsta jobbigt rent fysiskt men jag märker att bilen börjar kärva. Jag kommer att fixa maran med tanke på att jag fixade halvmaran relativt enkelt efter ett långt uppehåll utan träning pga en dryg förkylning.
Nya mål, nya tag! Idag ska mina armar få sig en omgång!

Kram på dig och lycka till med din träning!

11 dagar utan träning

Ja, även vi som tränar drabbas naturligtvis av sjukdom, trots att träning självfallet skyddar mot massor av sjukdomar. Så även jag. Jag tyckte att allting kändes väldigt tungt och jag var överlag svag i kroppen innan förkylningen bröt ut. Nu förstår jag varför jag var så svag, vilket är en skön insikt!

I 11 dagar har jag nu pausat från träning och igår på kvällen tyckte jag att jag nog borde testa kroppen. Därför tog jag fram mina löpskor och småpratade lite med dem. Vi har ju inte lärt känna varandra så noga ännu eftersom jag bara hann springa ett löppass med dem innan förkylningen våldgästade min icke ont anande kropp. Men vi kom direkt överens om att göra det vi är gjorda för – jaga endorfiner genom rörelse. Det blev nästan som en hyllning till den nyligan bortgångna Gösta Ekman …

Jag bestämde mig också för att testa ultralöparen Thomas Alms tips (se blogginlägget före detta) om att öka stegfrekvensen och att springa långsamt. Mentalt intalade jag mig själv att jag skulle springa i minst 4 timmar. Oj, vad effektivt det var! Jag blev liksom bara uppvärmd men aldrig det minsta trött. Men jag var inte helt frisk. Efter 4 km hostade jag alldeles för ofta och för fult. Jag sprang dock till 5km och tänkte då bryta. Men sedan kom mitt lite korkade pannben fram och sa att jag måste bli trött. Därför körde jag i högt tempo fram till 6km och stannade sedan. Kanske lite dumt men jag kände ändå att jag hade kontroll. Trots att jag fortfarande är förkyld idag känner jag mig tusen ggr fräschare än före löprundan igår. Det är en märklig känsla av att man ändå rensar kroppen och får den att komma upp i varm. Det kan kanske ligga något rent biologiskt bakom det hela men kan också vara en härlig placebo, vad vet jag? Oavsett är det en skön känsla!

Idag tänker jag inte köra cardio, utan provar att isolera biceps och triceps och se hur det känns. Funderar på att konturera ett nytt armpass med lite nya kombinationer.

Ha en skön måndag och en riktigt glad påsk, mina vänner!
Kram på er!