11 dagar utan träning

Ja, även vi som tränar drabbas naturligtvis av sjukdom, trots att träning självfallet skyddar mot massor av sjukdomar. Så även jag. Jag tyckte att allting kändes väldigt tungt och jag var överlag svag i kroppen innan förkylningen bröt ut. Nu förstår jag varför jag var så svag, vilket är en skön insikt!

I 11 dagar har jag nu pausat från träning och igår på kvällen tyckte jag att jag nog borde testa kroppen. Därför tog jag fram mina löpskor och småpratade lite med dem. Vi har ju inte lärt känna varandra så noga ännu eftersom jag bara hann springa ett löppass med dem innan förkylningen våldgästade min icke ont anande kropp. Men vi kom direkt överens om att göra det vi är gjorda för – jaga endorfiner genom rörelse. Det blev nästan som en hyllning till den nyligan bortgångna Gösta Ekman …

Jag bestämde mig också för att testa ultralöparen Thomas Alms tips (se blogginlägget före detta) om att öka stegfrekvensen och att springa långsamt. Mentalt intalade jag mig själv att jag skulle springa i minst 4 timmar. Oj, vad effektivt det var! Jag blev liksom bara uppvärmd men aldrig det minsta trött. Men jag var inte helt frisk. Efter 4 km hostade jag alldeles för ofta och för fult. Jag sprang dock till 5km och tänkte då bryta. Men sedan kom mitt lite korkade pannben fram och sa att jag måste bli trött. Därför körde jag i högt tempo fram till 6km och stannade sedan. Kanske lite dumt men jag kände ändå att jag hade kontroll. Trots att jag fortfarande är förkyld idag känner jag mig tusen ggr fräschare än före löprundan igår. Det är en märklig känsla av att man ändå rensar kroppen och får den att komma upp i varm. Det kan kanske ligga något rent biologiskt bakom det hela men kan också vara en härlig placebo, vad vet jag? Oavsett är det en skön känsla!

Idag tänker jag inte köra cardio, utan provar att isolera biceps och triceps och se hur det känns. Funderar på att konturera ett nytt armpass med lite nya kombinationer.

Ha en skön måndag och en riktigt glad påsk, mina vänner!
Kram på er!

– Hjälp mig, Thomas Alm!

För er som missat det råkade jag lova att jag ska kuta ett maraton helt på egen hand här i mina vanliga löpspår före den 1:a Nov. Jag ser fram emot det samtidigt som det ju är en lite tryckande och pressande känsla.

Genom sociala medier har jag fått kontakt med den fullständigt galna och underbara Thomas Alm som är ultralöpare. Ultra innebär alltså att man springer längre än ett maraton. Ofta väldigt mycket längre. Thomas springer ofta långa sträckor för att samla in pengar till cancerforskning, vilket jag tycker är fullständigt fantastiskt. Nu i sommar (2017) ska han springa från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder. Det är drygt 200 mil och han siktar på att klara det på bara 42 dagar. Dessutom vill han att jag ska springa en av sträckorna med honom. Hmmm …
Ni följer Thomas på hans instagram på @thomasalmultra

Jag fick idén att ställa några frågor till Thomas om min utmaning och varför inte publicera det här så att alla kan ta del av denna inspiratör?

Har du alltid gillat löpning?
– Nej, jag hade sprungit en mil en gång när jag började löpträna på riktigt 2010. Innan det tyckte jag att det var vansinne och fruktansvärt tråkigt, någonting som man bara gjorde som komplement till sin riktiga sport. 

Vad fick dig att springa mer än så?
– Min mamma gick bort 28 april. 1 maj sprang jag längre än 10 km för första gången då jag var tom och ledsen.

Vilket är det bästa löparminne?
– Tre stycken som är lika; Gå i mål på min första mara (NY 2010), vinna Trans Scania 246 km 2014 och ta mig i mål på 18 plats i Vol State 500 km 2015.

24 mil och 50 mil? Är det ens möjligt? Berätta hur ett sådant lopp kan se ut.
– 246 km sprang jag i ett svep, ingen sömn och ingen vila. Under de 500 km tog jag in på hotell och sov på nätterna. Materialet är oftast detsamma; tennisstrumpor, tennisshorts, några sköna skor och en t-shirt som helst ska vara i bomull.

Vilket är ditt värsta löparminne?
– När jag var i fantastisk form fysiskt i Trans Scania 2015, ledde stort upp till ca 17 mil men hade haft migrän hela loppet, hade tappat synen på höger öga och började se suddigt på vänster så fick bryta trots att kroppen var mer eller mindre fräsch.

Fick du reda på vad som var fel med dig?
– Nej. Jag tror att jag bara var urlakad och att kroppen tog slut. Loppet var antagligen för nära inpå efter min urladdning på 500 km i 40+ graders värme… 

Vilket tips skulle du vilja ge till alla som vill börja löpträna men som tycker det är SÅ tråkigt?
– Börja kort och långsamt och få in en vana! När man väl har gjort det till en vardagsrutin är det magiskt.

Vad säger du till de som tycker att du springer överdrivet långt och att det inte kan vara nyttigt? 
– Att det är mindre nyttigt att sitta på arslet på ett kontoret hela dagarna och sedan åka hem och titta på let’s dance och äta chips. För mig är det jag gör bara vardag.

Men skulle du medge att det inte är bra att springa 50 mil? KAN man springa för mycket?
– Nja, själva loppet är såklart nedbrytande men det är det när man springer sitt första maraton också. Att ha mål att träna för är avgörande om man är den typen av person, annars är det svårt att hitta mål med träningen.

Väldigt kortfattat, vad är din spontanta tanke om min utmaning?
– Att jag hoppas att du genomför maran och får blodad tand! 😉

Jag har tidigare haft ett par väldigt stabila skor men köpte nyligen ett par neutrala och fick tipset att mina milrundor var lagom. Bör jag införskaffa ett par stabilare skor? Ska jag täna och springa själva maran i samma skor?
– Neutrala skor är bra ur ”drop-hänseende”, dvs att skillnaden är liten mellan höjd i häl och framfot. Hur mycket dämpning du behöver får du pröva dig fram till, det är individuellt. Men spring maran i de skor du tränat i, de som passar dig!

Hur tänker du rent generellt att jag bör lägga upp träningen?
– Springa långsamt och trappa upp antalet kilometer. Inget snabbt, tänk ”det kan aldrig bli för långsamt”. Om du inte har någon ojämnhet i kroppen, typ starkare på ena sidan än andra så skippa styrketräningen och spring istället. Långsamt.

Hur nära distansmässigt maran bör jag komma?
– Individuellt tror jag. När jag sprang min första mara hade jag gjort några pass på 16 km och Stockholm halvmaraton två månader innan som mina längsta pass.

Finns det något speciellt jag borde fokusera på? Fysiskt? Mentalt?
– Väggen kommer. Runt 30-32 km. Embrace the pain!

Oroväckande. För mig brukar den komma vid 12!
– Haha! Då är det inte den riktiga väggen! 😉 Spring långsamt bara så ordnar det sig, känns det ok så springer du för snabbt!

Hur börjag tänka med kost före jag springer? 
– Ät det du tycker om och brukar äta. Ha med det som du gillar på loppet, vare sig det är Ahlgrens bilar eller gel. Om du har någon favoritdryck, tex Red Bull, be någon kompis stå med det längst vägen vid ca 32 km så att du får en boost!

Får du samma vägg vid 32 eller har din gräns förflyttats?
– Det beror på vilken form jag är i och hur snabbt jag springer, men 10 mil kan jag jogga lugnt utan att vägga tror jag i alla fall. Drog en träningsrunda på 83 km i värmen på Hawaii i januari och det kände jag inte av.

Jag har tänkt att ha ett bord stående utanför mitt hem där jag kan springa förbi och hämta dricka och eventuellt något att tugga på. Mitt pannben låter mig normalt aldrig stanna ens för en sekund efter jag då anser att jag inte ”sprungit loppet”. Vad är din åsikt om att stanna och äta/dricka när det kommer till maraton för en oerfaren som jag?
– Stanna gärna och ta någonting men gå snabbt medan du äter/dricker det för att spara tid. Inget fel med att stanna till heller, har gjort det på mååånga lopp. 😉

Finns det rena löpövningar du vill tipsa mig om?
– Spring som sagt lugnt och långsamt. Träna på att hålla en hög stegfrekvens.

Dvs korta steg? Innebär det inte mer rörlighet= mer energiförbrukning?
– Teknik är a och o när man springer. Högre stegfrekvens=bra teknik, enkelt uttryckt.

Övriga tips/tankar?
– Den bästa löparupplevelsen du kan få är om du springer lite med mig under mitt Sverigelöp i sommar. 🙂

Haha, ja, jag känner mig faktiskt lite illa tvungen och då hoppas jag på att få krama ur dig alla din sista tips!
– Det låter bra, nu kan du inte smita! 😉

Vad har jag ställt till med nu?!

Jag är verkligen hopplös på att sätta upp mål. Detta är något jag ganska länge har lovat mig själv att bli bättre på. Jag tror mig dessutom veta anledningen till att jag inte sätter upp målen. Jag har aldrig gillat press och aldrig tyckt om deadlines. Visst, det är i mångt och mycket en svaghet och något som jag, som sagt, borde bli bättre på. Jag fick nyligen idén att sätta upp exempelis 3 mål här i bloggen och se om jag klarar att fullfölja dem. Det kan vara små som stora mål. Ett mål jag har är att fixa ett maraton ensam. Ja, dvs inte i ett lopp utan som en vanlig löprunda, men mycket längre ;). Ett annat mål är att kunna gå ner i split igen. Då jag tränat mycket kemsport i mina dagar var jag otroligt vig förr. Jag hade ett filmklipp där jag satt mellan två stolar som Jean Claude van Damme, men nu är jag stel som en gammal oxe.

Här är en bild ifrån en kickboxningsmatch där jag just får in en snurrspark på min motståndare. Jag är långt ifrån att klara av en sådan spark idag, men vore så härligt att kunna!
Jag minns så väl själva känslan när jag var sådär vig. Det är svårt att beskriva men allting kändes så mycket lättare. Jag behöver över huvud taget bli mycket rörligare. Yoga …? Hmmm … ja, varför inte?

Jag kanske ska sätta upp de här två målen redan här och nu? Medan jag skriver det här tar det emot något enormt. Ska jag verkligen publicera det här inlägget och avlägga löftet att klara av split och att springa ett maraton? Ja, ibland måste man bara blunda och hoppa så jag gör det. Jösses, det låter som om jag skulle hoppa fallskärm utan fallskärm eller något liknande. Detta är ju ingen jättegrej, men som sagt, jag har så svårt för pressen och kanske innerst inne är lite rädd för att misslyckas.

Men jag gör det här och nu då. Rubriken för det här inlägget var fram tills nu ”Att sätta upp mål” men nu fick jag ändra den.
Jag sätter upp följande två mål och alla ni som läser är mina vittnen.

1. Jag ska kunna gå ner i split före September 2017.
2. Jag ska springa ett maraton före November 2017.

Vilka resultat ett blogginlägg kan få. När jag började skriva skulle jag bara skriva av mig om mina tankar kring att sätta upp mål. Så torterar jag mig själv på detta viset?!
Det ska bli roligt att se hur det går med spliten. Jag har en gammal skada efter att jag använt rep och bundit fast för att gå ner från förr. Dum grej ifrån ungdomen som sätter käppar i hjulen idag. En litet ställe som känns som att man borrar in en kniv varje gång jag sträcker för mycket. Men nu är det bara att bita ihop!

Nu trycker jag på publicera och sedan finns alltså ingen återvändo …
Snälla stötta mig i det här! Haha

Kram på er

Nya skor, nya utmaningar!

Ja, igår gav jag mig ut på en löprunda för att testa mina nya löpskor! Vilken otrolig känsla och skillnad från mina gamla. Jag har varit dålig på att köpa löpskor utan kört på med de jag haft.
Den här gången valde jag alltså ett par som inte alls har samma stabilitet vilket alltså utmanar min fysik på ett helt annat sätt. Men det kändes ENBART och uteslutande fantastiskt. Jag ignorerar det faktum att jag fick ont under stortåns bas … vad den nu kallas? Jag gissar att det är en vanesak och det faktum att de här skorna främst bör användas på ganska plan yta, och jag sprang på väldigt grusiga vägar och annat. Mina fötter är inte vana.
Det blev iaf 8km som en testrunda och jag kände mig lätt som en fjäder. Underbart! Idag är det chins och militärpress som gäller!

För övrigt så har min löpning fått sig lite skavsår. Dvs jag har inte riktigt samma positiva bild av löpningen som jag hade tidigare. Jag är därför i en fas nu när jag försöker utreda för mig själv vad det hela handlar om. Jag lite olika teorier där jag tror att jag har blivit lite för tävlingsinriktad med mig själv vilket har skapat lite missnöje. Jag har haft en period där jag löptränat mycket och fått bra resultat vilka jag hela tiden jämför med. Men under den tiden gör jag inte så hård fysträning parallellt. Givetvis kommer min kropp inte ha samma ork att prestera eftersom jag utmanar kroppen betydligt mer. Jag gissar att jag därför får en negativ bild av min löpning eftersom jag inte presterar som jag gjorde förut. Vad ska jag då göra åt det? Insikten i sig själv är ju givetvis bra, men jag tänker få in mer löpträning i schemat så att jag trots allt förbättras. Dessutom ska jag varva med lite olika benövningar jag inte gjort förut. Explosivitetövningar och annat går jag och fnular på. Om du som läser har tips så tar jag gärna mot dem! All inspiration är bra inspiration 🙂
Men i övrigt tänker jag få till en långrunda snart. Detta för att öka på min stolthet och på så sätt förbättra och bygga på min mentala bild av löpningen. Bygga det där härliga huset som jag tjatar om!

Kram på dig och njut av DIN träning!

Nya löpskor!

Känns skönt att jag äntligen tog tag i det här köpet! Jag gick till löplabbet och kikade igenom snabbt. Min sambo pekade direkt på ett par som hon tyckte var ursnygga och sa att om jag valde just dem skulle hon betala. Jag tittade på dem och provade. De var otroligt sköna! Dessutom kom ännu en överraskning, de var nedsatta till halva priset! 650kr för ett par bra löpdojor är inte fy skam! Det är alltså de gula i bild. De som står bakom är mina gamla som burit mig MÅNGA mil! Det var i de skorna jag verkligen kom igång med min löpning och de första skorna att ta mig över 10km-gränsen och 20km-gränsen. Nu blir de gåskor 🙂

Skorna är inte i närheten av så stabila som mina gamla så de kommer att utmana mig rejält rent muskelmässigt. Men samtidigt VILL jag ju bli så stabil som möjligt och skorna är lätta och smidiga som tusan. Det ska bli intressant att se hur de här påverkar mitt tempo och mina muskler.

Jag tog också ett löptest i butiken och fick en massa stärkande beröm för hur min löpning såg ut i monitorn. Alltid roligt och betryggande att höra. Ikväll var ju egentligen ett chins-pass. Om jag lägger om och kör löpning istället? Såklart!

Må väl och ta hand om dig!
Kram

Ibland tar det stopp

Det har gått 3 dagar sedan mitt tunga benpass och 2 dagar sedan mitt tuffa chinspass. Träningsvärken får mig att gå som en 85-årig farbror som har bajsat ner sig sådär ovärdigt mycket. Överkroppen skulle må bäst av att få leva i vakuum. Värk och en otrolig stelhet frodas just nu i min kropp. Det gjorde att jag la in en vilodag igår för att låta kroppen vila. Men det hjälpte inte för jag är fortfarande ett vrak. Men jag längtar verkligen efter att få träna så ikväll snörde jag lite argt på mig mina dojjor trots att jag var trött och sliten. Det blev 5 km och eftersom det blev en så kort runda ökade jag tempot.

Jag brukar generellt vara ganska dålig på att lyssna på min kropp men jag tänker inte köra in i väggen som jag gjort en gång tidigare. Det var ingen rolig upplevelse och förstörde min träning för en lång tid framåt. Men 5km vet jag att min kropp bara mår bra av och nu i efterhand känns det magiskt. Jag är inte lika stel och värken i benen känns betydligt bättre. Jag är övertygad om att jag kommer att vakna imorgon och känna mig lite bättre.

Det är en ständig balansgång, det här med träning. Just nu har det varit svårt att bibehålla den positiva bilden av träning som ju är A & O. När man vill träna men inte kan, när kroppen säger ifrån och frustrationen kommer så blir det en börda. Det är då lätt att förknippa den negativa känslan med träningen som en helhet, vilket inte är bra. Det är nu man istället måste fokusera på hur det faktiskt är: Jag är för otränad och det är därför chinspasset och benpasset drabbat mig som det gjort. Det är nu jag fokuserar på längtan efter att kunna köra de passen utan problem i framtiden. Det är nu jag fokuserar på stoltheten över att jag faktiskt utfört de 2 riktigt tunga passen, tagit mig igenom det OCH gett mig ut på en 5km runda i högt tempo trots stelhet och smärta.

Ta hand om dig , lär känna och lyssna på din kropp och njut av din träning! Kom ihåg att du är tokduktig som kämpar på!

Tunga ben


Veckans träning avklarad!
Fredagkvällen bjöd på löpning. Hela kroppen var väldigt slut efter veckans träning. Det kändes tydligt och jag bestämde mig för att vara duktig och bara springa 5km. Redan de första stegen kändes tunga och motvilliga. Det kändes lite som när barnen hänger runt ens ben och man försöker gå. Jag har varit med om att den känslan kommer helt ”omotiverat” och då är det naturligtvis ytterst frustrerande, men när jag vet att jag har tränat intensivt hela veckan så vet jag varför jag känner som jag kommer. Då är det lättare att acceptera. När jag sprungit 4km kändes det fortfarande inte uppvärmt utan känslan av att jag vägde 30kg mer än vanligt bestod. Jag blev då lite irriterad och bestämde mig för att springa 6km. Lite som hämnd på mig själv. Så fungerar mitt pannben och jag är bara en passagerare och har ingenting att säga till om. Jag tittade på min telefon och såg att jag sprungit 7km. Då började jag tänka på att jag faktiskt hade vilodag imorgon och att jag efter löprundan skulle äta chevretoast. Hmmm…Lika bra att kuta 3km till.

Ja, rundan slutade vid 10km och det kändes givetvis hur skönt som helst men det var riktigt kämpigt den sista kilometern. Jag springer inte så mycket längre men det ska bli ändring på det. Jag längtar verkligen tills jag kan göra de lite längre passen och verkligen njuta av dem. Tänkte köra min första 3-milare i sommar. För en kortbent stackare som jag som är helt utan anatomi för att vara löpare så är det en bedrift jag kommer att vara stolt över.

Det är för övrigt en underlig känsla att jag kommer att ha vilodag imorgon. Redan nu har jag planerat flera gången inför morgondagens pass, men får avbryta tanken då jag verkligen måste vila. Jag är verkligen ingen förebild när det kommer till att lyssna på kroppen och att vila. Men jag vill inte vara med om det jag var med om för ett år sedan. Jag körde på trots att kroppen var helt slut och när jag gick och la mig började en värk sprida sig från fötterna upp i vaderna. När jag vaknade mitt i natten värkte hela benen och det tog mig bokstavligen ca 10 minuter att ta mig till toaletten (4 meter). När jag vaknade på morgonen hade jag värk ända upp till midjan och senare på eftermiddagen ända upp i axlarna. På kvällen värkte hela kroppen. Alltså varenda liten muskel ändå ut i fingertopparna. Jag vet inte vad det var jag drabbades av och det höll i sig i över en vecka. Nej, imorgon får det bli vila, hur mycket jag än längtar efter att bli andfådd och känna hur endorfinernas utklassar tröttheten. Over and out folks och trevlig helg på er!

Blidde intervallöpning


Idag blev det bara 17 min träning. MEN det blev tuffa 17 min med 30 sek intervaller löpning. Jag la upp det såhär i Runkeeper på telefonen.

  • 2 min sakta
  • 2 min normal jogg
  • 30 sek fullt ös
  • 30 sek sakta
  • 30 sek normal jogg
  • 30 sek fullt ös
  • 30 sek sakta
  • 30 sek normalt
    …Osv i 17 min.

Jag tränar på tok för sällan intervaller, men det är så otroligt nyttigt. Jag strävar efter att få till ett högre löptempo och jag har själv inte upptäckt något som är så effektivt som intervallträning. Inte nog med det, man höjer också sina trösklar för vad man klassar som trötthet. Att verkligen få känna på den där extrema tröttheten av att tvinga sig själv att springa allt vad man kan fast man knappt kan andas och bara vill lägga sig ner och dö gör underverk!

Nej, detta är absolut ingenting jag rekommenderar för nybörjaren. Det kommer enbart bygga en dålig bild av träning. Detta gör man när man är betydligt mer erfaren som löpare och då man vill komma till en ny nivå. Jag kan varmt rekommendera 30 sek intervaller. Speciellt om ni kanske inte har så mycket tid för träning någon dag. 17 minuter och jag lovar dig att du är helt död om du verkligen kör på 🙂

Nej, nu blir det #Farmen och DÄR tappade du respekten för mig…OM du nu hade någon 😉

Kram på dig

Med min bild av träning i fokus!

10 km blev det idag på 58 min. Varför så långsamt? I grunden givetvis eftersom jag slarvat med löpning, men utöver det av 2 anledningar.
Träning handlar mycket om psykologi. Speciellt för oss som inte är naturliga krigare. Naturliga krigare är de som bara behöver någon står och skriker ”Bara KÖÖÖR!!!” m.m. Vi övriga behöver andra metoder. Det är det mitt koncept Träningstrolleri handlar om.
Ikväll kände jag inte alls för att springa och det var länge sedan jag kände en sådan total och massiv olust till att ge mig ut i spåret. Jag hade tänkt springa ca 6km men planerade om utefter mina mentala behov. Träningstrolleri handlar om att bygga, bibehålla och vårda en positiv bild av träning. Motståendet jag kände byggde på en tillfällig dålig bild av löpning. För tillfället såg jag det som något negativt. Strategin nu blev därför att gå ut HUR långsamt jag ville. En riktig njutrunda i lågt tempo. MEN jag ökade rundan till 10km. Jag ville uppnå 2 saker.
1. Stärka min bild av löpning då jag gör det till en långsam och inte så ansträngande runda.
2. Öka distansen för att öka min stolthet och känsla av att vara nöjd. Att känna sig stolt över sin träning är så viktigt så att man inte kan prata nog om det. Det är hela nyckeln till ett fortsatt aktivt liv samt att man vill utvecklas ännu mer.
Nu är jag hemma och tanken på löpning känns mycket positivare och jag är stolt över vad jag nyss gjort. Att gå ut och köra den 6km runda i högt tempo som jag hade tänkt hade gjort in negativa inställning ännu mer negativ och jag hade inte varit speciellt nöjd över mina 6km.
Hoppas ni har en fin kväll gott folk!
Puss på er 

Mina små hjältar!

Har just kutat en kilometer med kidsen. Duktiga för att vara 5 och snart 4!
Det är så härligt när de små liven kommer och frågar om vi inte kan gå ut och springa. Då blir jag faktiskt rörd och all min träning får en helt ny mening. Att göra det naturligt för mina barn att röra på sig är verkligen något som ligger mig varmt och hjärtat och som jag hoppas fäster sig starkt och blir kvar hos dem.

Nu blir det en egen solorunda. Trevlig kväll allihop!